Så många människor - så mycket ensamhet
Ledare av Berno Vidén
Gemenskap över generationsgränserna
Av Karin Vidén
Arne Imsen berättar
Vittnesbörd av Asta Olausson
Snart är nådatiden för Sverige slut
Insänt av Ingemar Blomberg
Appell av Märta Berg Strömmare
Missionsreportage med Elaine Vidén
[]Text: Karin Vidén
Över trettio år har nu gått sedan Maranataförsamlingen tog plats i Bromma, i den tidigare Bällstalundsskolan som byggdes redan 1912. Hotell Pilgrimshem flyttades från Gamla Brogatan i city, och skilda kategorier av gäster passerar dagligen hotellet; byggarbetare, hemlösa som socialkontoren i stan hyr rum åt, flyktingfamiljer från krigszoner i vår värld, turister m fl, och mitt i allt detta huserar Maranataförsamlingens Storfamilj. En brokig skara av människor i alla åldrar som på olika sätt är med och bidrar till denna form av gemenskap som är så ovanlig att se idag, men som faktiskt kan fungera.
[]Arne Imsen uttalar sig mycket personligt för MR om sin kamp för att förverkliga livsuppgiften. Vägen från en given plats i den offentliga ”debatt-baletten” mot att bli en korsbärare i Jesu efterföljd.
- Vad jag hoppas på är att den korta tid som är kvar kunna föra fram det maranatabudskap som egentligen inte någon gång i denna generation har predikats i detta land.
Vad var det som gjorde att du bröt med engagemanget i samhällsdebatten?
[]Vittnesbörd av Asta Olausson
Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang.
Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
[]
Insänt av Ingemar Blomberg
Sverige har fått en lång nådatid. Men hur har denna nådatid brukats? Vad jag kan förstå, är avfälligheten och syndaskulden större nu än 1953. Tänk bara på det folkmord som aborterna utgör. Tänk på den sodomi som propageras och utövas.
Under senaste tid har pastor Birger Claessons bok ”Dom över Sverige” aktualiserats. Han fick 1950 -51 mottaga profetiskt tilltal sägande, att Sverige (sannolikt 1953) skulle utsättas för militärt angrepp. Detta skulle ske som straff för folkets avfällighet och begångna synder. En tilläggsprofetia i december 1951 kungjordes i boken ”Sveriges ödestimme”.
[]