Viktig information

I och med den nya dataskyddsförordningen GDPR (The General Data Protection Regulation) uppdateras Midnattsropets adressregister. För att säkerställa att endast den som vill ha tidningen står med i registret, behöver vi ditt aktiva medgivande.
Bekräfta din prenumeration på pren.midnattsropet.se.

Maranata – mitt öde, del 4

Arne Imsen uttalar sig mycket personligt för MR om sin kamp för att förverkliga livsuppgiften. Vägen från en given plats i den offentliga ”debatt-baletten” mot att bli en korsbärare i Jesu efterföljd.
- Vad jag hoppas på är att den korta tid som är kvar kunna föra fram det maranatabudskap som egentligen inte någon gång i denna generation har predikats i detta land.

Vad var det som gjorde att du bröt med engagemanget i samhällsdebatten?
- Jag förstod att det egentligen inte var min uppgift. Om jag nu attackerade KDS för att de gjorde mycket allvarliga intrång i församlingslivet, så att det skedde en åderlåtning på många områden genom deras engagemang, då kunde ju inte jag själv gå ut och aktivt engagera mig i andra politiska sammanhang och göra det KDS menade egentligen var KDS:s uppgift att åstadkomma.
Då jag var avvisande till politiken, måste jag naturligtvis också i konsekvensens namn vara det med avseende på de andra politiska partierna som möjligen var litet frisinnade och mera vidsynta i det som ska vara de grundläggande värdena i ett politiskt parti – jag tänker på demokratin bland annat, och friheterna. Jag borde helt ha avhållit mig från att delta i den politiska debatten.

- Framför allt borde jag ha hållit mig för god att angripa pingstvännerna i sådana sammanhang. Min kritik var inte avsedd för någon slags politisk prövning i några politiska partier, och den skulle heller inte levereras från sådana sammanhang och sådana forum. Den skulle rikta sig till dem som avsågs, utan att filtreras genom några politiska ideologier eller filosofier.
- Egentligen hade jag väl i botten mina funderingar över mitt engagemang i samhällsdebatten. Jag var aldrig någon gång så övertygad om att jag skulle ägna mig åt den. Men det var många saker som samtidigt kom att forma min inställning. Vissa samhälleliga problem kände jag ett oerhört engagemang i. Det gällde exempelvis frågan om barnen och tvångsomhändertagande av barn, mänskliga fri- och rättigheter med
avseende på utbildning, skolfrågan, och sedan också frågan om värnplikten.
- Jag var mån om att hitta någon form som var genomförbar utan att sträva efter att bli martyr. Jag ville verkligen försöka att mejsla ut en linje som kunde bli riktbildande för oss och församlingarna. Det gjorde att jag blev tvungen att skaffa in nödvändig kunskap. Jag började läsa mycket intensivt. Jag studerade rättsliga och politiska frågor, partiernas situation och samhällskunskapen över huvud taget. Riksdagen, kommunerna, landstingen och hur de var organiserade, hur systemet såg ut i ett politiskt-demokratiskt samhälle. Dessutom började jag intressera mig för valfrågorna och partiernas engagemang och inflytande.

Det lärde mig en hel del. Jag såg maktförskjutningen i samhället; att riksdagen successivt höll på att förlora sin makt till centra utanför riksdagen, och jag märkte att vi var på väg in i ett korporativistiskt samhälle. Det tyckte jag var skrämmande. Där såg jag faktiskt ett fascistiskt hot och anade vad detta skulle kunna leda till.
I det perspektivet kom naturligtvis religionsfrihetsfrågan att bli mycket aktuell. Hur kommer samhället att behandla sina dissidenter, som hävdar sin bibeltro och stämplas som fundamentalister och sekterister? Om man ska gå ut och kritisera samhället för maktfullkomlighet, då måste man självklart vara beredd att också kritisera samma fenomen då de formuleras och praktiseras med religiösa förtecken.

- Där menade jag att ett organ som uppenbarligen är helt renons på det jag vill kalla demokratiska ideal, är tidningen Dagen, och sedan då det som skedde i den rörelse som hävdade församlingens autonomi, alltså församlingens självständighet och oberoende.
- När man penetrerar dessa frågor, är det två ting som kommer att vara avgörande för ens agerande. Det är om man bedömer politiskt eller eskatologiskt. Jag valde den eskatologiska linjen av den enkla anledningen att jag inte kunde hitta någon plats i Nya testamentet där den kristne förkunnaren skulle etablera sig i någon form av samhällsförbättring, eller i något som möjligen skulle kunna kallas för frihetsfrågorna.
- Det viktiga för mig blev sedan att församlingen utgjorde en stad på berget, ett föredöme med sin egen rättsordning, sin egen ekonomiska ordning, sitt eget kulturliv och sin egen absolut unika och enastående sociala gemenskap.
- Det fanns en "debattbalett" där jag var med. Det var aldrig fråga om vilken angelägenhetsgrad temat som skulle behandlas hade, utan om vi förmådde underhålla. Kunde vi roa publiken, var vi väldigt attraktiva. Men att vi själva skulle gå före och bana väg i en kamp som är nödvändig för att erövra de områden som vi vanligtvis avbetade, var inte tal om. Vi kunde alltså analysera, definiera och möjligen roa med vår formuleringskonst.
- Så småningom kom jag att göra ett annat vägval. Avgörandet kom inte snabbt, det var en process, för jag var tjusad av spelet med "debattbaletten". Även om jag inte älskade det, så var jag tjusad av de publika debatterna jag inbjöds att medverka i. Men jag upptäckte ju att oberoende av vilka frågor som skulle behandlas eller debatteras, så var det ett moment som var det avgörande: Det var formuleringarna, hur vi som deltog lyckades underhålla vår publik. Det var alltså inte sakfrågorna, det som skulle kunna leda fram till något resultat.

Det vi sysslade med var underhållning. Vi skulle roa publiken, och hade tränat oss på det i vår formulerings-
konst. Många gånger gjorde vi oss kanske mer originella än vi i verkligheten var:
- Egentligen fick jag förakt för hela systemet, men kanske mest av allt förakt för mig själv. Det som debatterades kunde tusen andra säga, kanske till och med mycket bättre än det jag förmådde, men det jag representerade, och i princip var ensam om, kom ju aldrig fram. Skulle jag ha talat på det sätt som jag egentligen borde ha gjort, då hade jag blivit omöjlig. Då hade det provokativa elementet i evangelium hävdat sig, och därmed är det helt uppenbart att det omöjliggjorde all fortsatt medverkan.
- I det första momentet av denna period var jag väldigt influerad av amerikanska helbrägdagörare. Det var inte så mycket helbrägdagörelsen, men frigörelsen som de gestaltade i sin verksamhet. Man kan inte bygga en församling på en sanning eller en del av läran. Man måste sträva efter att få helheten.
- Då det gäller formen dessa amerikanska helbrägdagörare företrädde, tog jag från början avstånd ifrån det. Jag kunde inte acceptera att man bedrev en slags frigörelseverksamhet som inte tog sig uttryck i framväxta, lokala församlingar. Men den substans som fanns i förkunnelsen om helbrägdagörelse, den tog jag emot, även om jag kände att den måste förankras på ett helt annat sätt. Det fick inte bli emotioner. Det måste bli en förståndsvisshets hela kunskap, förankrat i Nya testamentet.
- Det ledde så småningom fram till att jag upptäckte att hela modellen stod i vägen för substansen. Och då började jag helt enkelt gå emot amerikaniseringen.

Sedan kom nästa moment. Det var Jesusrörelsen. Jag var väldigt influerad av Jesusrörelsen, för den representerade något, som jag satte stort värde på. Den hade en kvalitet i all sin enkelhet och naivitet, som gjorde att evangelium kom att få ett helt nytt emballage, som var lättillgängligt för människorna.
- Den yttre ramen förlorade nästan sin betydelse för det här centrerade Jesusbudskapet. Detta grep mig oerhört. Yttringarna var naturligtvis många gånger väldigt primitiva.
Det Jesusrörelsen representerade under sin korta historia menar jag betydde så mycket, för att det var okyrkligt. Det banade väg in i människors hjärtan. Därför var jag nästan helt okritiskt öppen och mottaglig. Men det var ju på sitt sätt en form, och inte heller den kan man göra sakral och låta den ersätta annat, som också hör gudstjänstlivet till.
Jag kunde inte riktigt följa med i utvecklingen när jag upptäckte att formen blev viktigare än innehållet och hamnade alltså i ett mönster som gjorde den oerhört disharmonisk och motsägelsefull. Men så upptäckte jag en annan sak som var väldigt sårande.
Denna okyrkliga och omedelbara Jesusrörelse blev faktiskt tjusad och uppslukad av kyrkligheten, och därmed kom de konsekvenser som ledde till en slags identifiering och integrering. Rörelsen neutraliserades och försvann. Men frukterna finns kvar, det ska vi inte glömma.

Så kom också den karismatiska väckelsen. Vad den karismatiska väckelsen var och är kan vi diskutera, men det är uppenbart att den karismatiska väckelsen var ett nytt vin i gamla läglar. Så långt jag kan se, har de spruckit. Innehållet har runnit ut, om inte alla gånger i sanden, så i alla fall i systemet. Där kommer den säkerligen att förbli, därför att de representerar ett annat skikt och har helt andra positioner, en helt annan status. Den är inflytelserik på att annat sätt.
Man skulle kunna säga så här, att medan Jesusrörelsen var gatans människor som mötte Jesus, så var karismatiska väckelsen folk i prästrock som blev frälsta och möjligen andedöpta, men de övergav aldrig systemet, utan hängav sig mera troget åt systemet än innan andedopet. Visst blev de andedöpta, men inte på grund av sin tradition, utan trots den!

- En pingstpredikant kan naturligtvis inte undgå att syssla med politik, däremot måste han stå utanför partipolitiken. En fungerande predikant som verkligen har något att säga och representerar en evangelisk dimension, kommer att vara samhällskritiker – absolut! Men han är också en församlingskritiker. Då församlingen fungerar på det sättet, kommer allt det församlingen är och representerar att påverka
samhället på ett oerhört sätt. Därför är det sannolikt på det sättet att en sådan förkunnare betyder egentligen för samhället, också för samhällets sociala och politiska liv, mera än någon riksdagsman i riksdagshuset.

- Den krisartade självkritik jag upplevde hade naturligtvis en koppling till min egen situation, men det som
gjorde mig så förtvivlad var att jag började fundera på om inte vi gav människorna sten istället för bröd.
Varför skulle vi försöka förstärka det politiska elementet? Det vi behövde göra var att riktigt förstärka
frälsningsbudskapet, som leder till det som är nödvändigare än allt annat - inte kollektiva förändringar, men individens frälsning. Jag vill inte påstå att jag har lyckats, men jag har i alla fall helt övergivit dessa politiska instrument jag grep till. Jag blev så oerhört sysselsatt. Jag kallades åt alla håll att vara med i debatterna. Sedan blev jag både kurator och ombudsman när jag skulle bistå människor i alla situationer - flyktingar och
mödrar.

- Var det en plågsam process att lämna den offentliga debatten?
- Jag vill inte påstå det, därför att jag har ju studerat vad bibeln har sagt. Det svåra var inte att lämna, men det verkligt svåra var att uppnå, att nå fram till. Jag tyckte inte livet var värt att satsa på något som var så förgängligt och försvinnande som hela det här politiska fäktandet, utan det var att nå fram till något helt annat. Det var lidandet. Hur skulle detta kunna ske? Där tycker jag faktiskt jag måste säga att den processen är högst personlig. Ska man fram på den vägen, då måste man ta varje steg helt ensam.
Där kan man inte överlämna sig eller anförtro sig åt någon annan. För dessa själens angelägenheter kan man endast klara av i ett ensamt och intimt umgänge med Försonaren och Frälsaren. Det blir också en del av det lärjungaskap som förkroppsligas då man blir en korsbärare i Jesu efterföljd.
- Det kom naturligtvis också att innebära att kyrkobegreppet förändrades. Människosynen förändrades. Kristusbilden och Gudsbilden blev en annan.
Vad jag hoppas på är att den korta tid som är kvar kunna föra fram det maranatabudskap som egentligen inte någon gång i denna generation har predikats i detta land. Vi har krafsat litet på ytan, men det verkliga djupet har vi aldrig någon gång presenterat för människorna. Det tycker jag är en oerhörd smärta.
- Kanske vi får en sådan tid. Jag hoppas det. Men det är möjligt att vi genom vårt tidigare agerande har byggt upp så många fördomar som vi nu med nödvändighet måste riva ner. Och riva ner dem utan att göra samma misstag som vi tidigare gjorde då vi rev ner utan att bygga upp. Där ligger det stora problemet. Det måste rivas ned, men vi får verkligen se till att denna nitälskan inte har en köttslig drivkraft så att det finns någon revansch- eller hämndlystnad, skadeglädje eller överlägsenhet, utan då detta röjningsverk ska utföras måste människorna mitt i allt känna herdens röst så att uppbrottet inte är en panikhandling, utan ett målmedvetet beslut, för att man fått syn på något bättre som man vill sträva fram emot.
- Många har satsat sitt liv för att nå människorna med frälsningens och omvändelsens budskap, och det får vi
verkligen vara tacksamma för. Vi får skörda där andra har sått. De flesta kristna idag lider av ett bristande immunförsvar, därför att de haft alldeles för intima kontakter med fenomen och maktcentra som har besmittat dem. Det vet de egentligen inte själva om, man ser det på vanmakten . Och man hör det på deras resignation och apati.
Kyrkorna sätter in vissa stödåtgärder för att aktualisera och få människor att uppmärksamma den kristna verksamheten; reklammetoder osv. Det här är bara fyrverkerier som vittnar om att hela utbudet har sin upprinnelse i något sjukt. Det kan inte fortplanta liv, därför att det är kraftlöst. Det beror naturligtvis på att människorna inte kan skilja på höger och vänster. Och hur skulle de kunna göra det, om de inte läser bibeln.
Om man inte har bibelstudium, inte har bönemöten och inte samtalar om dessa angelägenheter, utan behandlar det rent kommersiellt och företagsmässigt - där ligger själva problemet.
- Vi måste gå tillbaka till källorna och se hur det egentligen förhöll sig och vad man kan ha rätt att förvänta sig ska ske i denna tid. Det är så enkelt. Det behövs inte apparater. Det behövs inte talanger, men det behövs himmelska gåvor och ämbeten som kan fylla människor och leda dem in i den maktställning som Jesu Kristi församling är kallad att leva i.
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar