Undervisning

Undervisning av Arne Imsen

Jag måste också här påtala en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än nya testamentets. Det finns en rad av s.k. ”världsevangelister” som gjort sig fria från de samfund de förut tillhört: Osborn, Roberts, Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen. Jag vill här i korthet relatera hur dessa system verkar.Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålles i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar – människor som längtar efter att få se Guds kraft uppenbarad och människor som vill tjäna och offra. Det blir alltså jättemöten som håller med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på en annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan därför att man gripits av stundens stämning. [—]Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats där de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. Är det denna verksamhet vi skall ha?Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: ”Först i Jerusalem… sedan intill jordens ände.” Det finns idag unga evangelister i olika länder – även i vårt land – som har världsvida, storvulna planer i enlighet med de metoder dessa amerikanska evangelister har satt i system, men de orkar ofta inte ens lösa de egna problemen på hemmaplanet.Evangelistens uppgift, likaväl som lärarens, herdens och profetens, är i församlingen. Och uppgiften består först och främst i att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv. Den lokala församlingen upprättad och i funktion är Nya Testamentets lösning på alla evangelisationsproblem.

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. -Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. -Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. -När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. -Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken. -Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)
Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.

Undervisning av Jan Egil Hafsahl

Vi ska läsa ur Hebr 3:

-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses»trogen i hela hans hus», såsom»tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom»son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. (Hebr. 3:1-6)

[Läs mer]

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus! När Jesus undervisar säger han så här: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till”. Barnen inkluderas i Jesu försoningsverk.Jesus talar om världen i feminint genus; som en kvinna. Därmed gör han klart för oss att på samma sätt som församlingen är ett moderssköte som föder människor in i Guds rike genom Ordet och Anden, så är världen ett moderssköte som föder barnen in i Satans rike. De når alltså en punkt då de drivs ut ur sitt paradis. Då de blivit medvetna om ont och gott, och måste födas på nytt. Genom världen föds de in i världsherraväldet, men församlingen återföder dem in i Guds rike genom Ordet och Anden.Vår uppgift med avseende på barnen är att låta dem komma till Jesus. Men vi skickar dem många gånger till Freud, vi skickar dem till Darwin eller Marx, till beteendevetenskaparna som utplånar gudsbilden hos dem. Dagis, förskola och skola, dessa anstalter som så småningom bryter ner alla deras förutsättningar och möjligheter att tro på Gud.- - -Frågorna om vad vi ska äta, dricka och kläda oss med har alltid dominerat människan, vilket Jesus betonar i sin bergspredikan. Vad som är viktigt i livet är hur vi handskas med våra resurser, och hur vi agerar då vi uppträder som konsumenter eller producenter. Dessa frågor är oerhört betydelsefulla, eftersom vi själva inte kan styra vad som kommer att produceras. Konsumenten styrs av reklamen. Och frågan är i vilka händer reklamen är. Vid den analysen förstår vi snart att det verkligen har betydelse hur vi kläder oss och hur vi i övrigt uppträder. - - -Vi har nått långt i utveckling mot det bibeln framställer för oss som ett slutligt tillstånd av allmänt kaos där människorna inte längre har några gränser. De är rastlösa och rotlösa, ty de krafter som styr modet, skapar samtidigt förutsättningar för nästa utvecklingsfas. Det är en ideologi som främst påverkar barn och ungdom. De måste därför bli befriade ifrån närkontakten med dessa miljöer. Och då först daghemmen som är direkt nedbrytande. Dessa bearbetar successivt och metodiskt barnen så att syftet med ideologin bakom barndaghemssystemet kan nås. Det tänker inte föräldrarna på. De tycker kanske att hemmiljön är torftig. Men det finns ingen möjlighet att en miljö där Jesus är Herre kan vara torftig. Frågan är vilken kristusbild föräldrarna överför på barnen, och om föräldrarna finner det förenligt med sina ambitioner att sänka motståndströskeln mot nya idéer för att underlätta barnens anpassning. Så arbetar man efter moderna principer, samtidigt som man vill hävda kristen trosuppfattning. De kristna värderingarna gäller då för vuxna men inte för barnen.De moderna pedagogiska reglerna säger exempelvis att barn inte ska tuktas med aga. Barn ska inte heller fostras så att de på något vis känner sig isolerade, utan man ska tvärt om verka för att barnen integreras. Beteendevetenskaperna blir ideal för uppfostran. Dessa vetenskaper är inte ens hundra år gamla, men de har i vårt samhälle fått en central roll, så att de fullständigt avsatt föräldrarna, och därmed fråntagit familjen reella möjligheter att fungera som familj. Det har blivit brottsligt att uppfostra. Grunden och möjligheterna för människor att tro på Gud har spolierats. Istället för att ge barnen bibeln som auktoritet med sig ut i livet, har man skaffat andra auktoriteter. De heter Marx, Darwin och Freud. Socialismen, evolutionismen och psykoanalysen, dessa tre läror på olika områden arbetar parallellt för att nå sitt syfte - att utplåna gudsbilden och ersätta den med något radikalt annat. - - -Marx har fått ta platsen som Kristus hade för tidigare generationer. Man detroniserade Kristus, tog bort bibeln och skolan fick i stället för historia samtidskunskap; istället för kristendom religionskunskap. Den processen har församlingen mer eller mindre bejakat.Den kristna församlingen har reagerat ungefär som Volvo, Asea eller LM Ericsson. Hur kan man på något sätt jämföra tre industrier med den kristna församlingen? De här institutionerna har vitt skilda uppgifter. Men det är ett faktum att samtliga är mer eller mindre integrerade med marknadsekonomin. Kyrkans framtid bestäms knappast av biskopar. Lika litet som industrins framtid bestäms av dess verkställande direktörer. Vilka krafter bestämmer utvecklingen? Det är penningen, Mammon, som enväldigt behärskar samhällets alla sektorer. Även om samhället har strukturerats till en religiös och en profan sektor, så spelar det ingen roll, för alla har samma paraplyorganisation. Och den paraplyorganisationen har samme Herre som sin överstemästare; och detta är en icke obetydlig gud och mästare, vars namn är Mammon.Allt detta har ju inte skett plötsligt och oförutsagt. Det är klart och tydligt beskrivet i bibeln. Men då knappt någon läser den eller tror på den, då blir det inte heller speciellt angeläget att predika dess budskap. Det är de kristna som genom medveten kunskap och klar hållning bestämmer en stor del av utvecklingen i vårt samhälle. De kan lägga grunden för antikrists framträdande, eller hålla honom tillbaka. De bestämmer detta genom den position de intar.- - -Barnen är inte statens egendom. De tillhör föräldrarna och är en del av Guds rike. Därför är det betydelsefullt att barnen inte bara har mammor men också ammor. Det måste finnas en Miriam; någon som förutom föräldrarna håller ett vakande öga på barnen. Någon som kanske inte har egna barn, men som Gud har gett speciella fullmakter i den andliga släkten. Historien upprepar sig, än om Satan idag uppenbarar sig i andra former. Men vår uppgift är att ta hand om barnen, och framför allt se till att de inte förlorar relationerna med Guds rike. Vi måste odla gemenskapen med Jesus Kristus, så att barnen får sitt eget gudstjänstliv och börjar lära älska Jesus och vill göra som Jesus har sagt. Och då får de andra ideal som de vill förverkliga.- - -Bibeln säger att i de yttersta dagarna ska svåra tider komma. Ondskan tilltar. Vad vi behöver nu, är mycket starkare upplevelser av Gud. Statskyrka, frikyrka Volvo, Asea, Konsum och politiska partier kommer alla att utvecklas åt samma håll och tillsammans skapa en människotyp. Och av denna människotyp kommer sedan att finnas reproduktioner utöver hela vår jord. Människor utan egen profil. Osjälvständiga individer, konsumenter. Utvecklingen går emot en världstrust, som slutligen kommer att bestämma vem som ska få köpa och sälja. Det som sker nu först och främst med barnen, och så med kvinnorna och hemmen, det är en metodisk test och systematisk förberedelse för att vi när dagen är inne ska gå in i rollen utan protester, samvetsbetänkligheter och hämningar. Då är vi reducerade och avtrubbade till att acceptera det stora och oerhörda uppdraget att bygga upp det fredsrike som smädar Jesu Kristi försoningsverk. Skaror av människor är redan befruktade med bilden av antikrist och bär den visionärt i sitt hjärta. De formas nu till folkrörelser utöver hela vår jord för att bana väg för honom som ska överta den väl förberedda mänskligheten. Det är mycket viktigt att vi förstår vår tid och gör vad Herren gett oss i uppdrag att göra.Tidigare hade vi lagar som stod som ett heligt skydd för medborgarna gent emot statsmakten, men nu har lagarna förändrats så att de står till skydd för byråkraterna. De beskyddar alltså institutionerna, och därmed är vi som individer mer eller mindre rättslösa. Allt varslar om att vi går emot upplösning av alla normala mellanmänskliga relationer. Vi som är kristna får se till att vi inte är med och påskyndar antikrists tillkommelse, utan fastmer försöker använda den tid vi har till att vara en stad på berget som kan lotsa människor in i en sann gudsgemenskap. Inte i en förvärldsligad kristen kyrka, men i en sann och levande kristen församling som är sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte vara medsägare och jasägare. Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus!

Undervisning av Hans Lindelöw

Kain fick för sig att det bara var att följa sin spontana känsla, det som föll honom in. Men det fattades en insikt, en rannsakan, ett djupare perspektiv. Kain var en fredens man, han tog av det som växte på marken för att offra till Gud. Det behövdes ingen kniv, inget djur behövde slaktas, inget blod flyta. Vad var det som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han hade en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, förstått situationens allvar och att det krävdes något som inte passade hans naturliga känsla – något som kom ovanifrån det var de eviga oföränderliga lagar som blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus som Lammet – evangelium, Guds kraft till frälsning!
Det finns värderingar som alla människor på sätt och vis delar – att vara vis och klok eller att vara dåraktig. Det är väl ingen som vill vara dåraktig; vi vill gärna vara visa. Hur blir vi det då? Vad är det att vara vis? Låt oss gå till Bibeln och se vad den säger. Det står i Ordspråksboken: -Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. (Ords. 10:8)Det är kontraster. Här ser vi meningen med predikandet. Vi ska lyssna till tillsägelse. Det är en föreställning som kanske inte alltid utan vidare är acceptabel för oss. Vi vill inte att någon som kommer utifrån ska få säga till oss något.Det är så lätt att människor, inte minst i religiösa sammanhang, blir väldigt subjektiva och börjar mer och mer röra sig med sina egna upplevelser. Så blir man allt mera obenägen att lyssna när någon kommer med en tillrättavisning eller förmaning i en predikan. Det är nödvändigt och av stor betydelse att vi har förmåga att lyssna när vi får höra någon säga något som kanske inte stämmer med våra tankar eller vad vi upplever.Bibelns undervisning om människan är inte alltid lätt att höra. Människan är enligt Bibeln en syndare, och det är framför allt hjärtat hos människan det gäller att se upp med. Därför skriver profeten Jeremia så här: -Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat och prövar njurarna, och giver så åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. (Jer. 17:9-10)Det står vidare här om något som har just med hjärtats negativa sidor att göra. Det är girigheten: -Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre. (Jer. 17:11)När aposteln Paulus predikar evangelium, talar han om hur människohjärtat egentligen är beskaffat. Vad är det som gör att människan har blivit sådan som hon är? Paulus skriver i Romarbrevet någonting i ett universellt perspektiv; hur mänskligheten, fastän den har bevis för att det finns en Gud och Skapare, har vänt sig bort ifrån Gud: -Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. (Rom. 1:20-21)Deras oförståndiga hjärtan förmörkades. Det heter längre fram: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Det här var inte lätt att höra. Men det är faktiskt en predikan som har stått sig under alla år. Den ger också klara belägg för vad Jeremia sa: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat…” Det finns även andra sidor av människohjärtat. Bibeln nämner om andra sidor, men just den här sidan är onekligen ett centrum i hela den undervisning vi möter i bibeln. Vi har all anledning att vara uppmärksamma på vad som sägs till oss.Man kan möta människor som helt spontant gör något som av hjärtat är gott, hon tänker gott om Gud och säger goda ting. Det finns sådana sidor, men det fundamentalt stora problemet är ändå människohjärtat.Det var därför som Kain och Abel skilde sig markant från varandra, och därför säger skriften att Abel bar fram ett bättre offer än Kain.Skriften säger hur människans tillstånd är på grund av synden. Hon har vänt sig bort ifrån Gud. Universellt har hela mänskligheten vänt sig bort ifrån Gud. Lokalt, geografiskt, regionalt, nationellt kan vi se många exempel under historien hur hela nationer vänt sig bort ifrån Gud. Det har hänt att det skett i religionens namn och man har i religiösa föreställningar sammansvurit sig mot själva rättfärdigheten. Människan kan tänka saker om Gud, säga saker om Gud som är fel i grunden. Därför avslöjar också Hesekiel på sitt sätt denna benägenhet i människohjärtat, och han ropar ve över de falska profeterna: -Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter; säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
Hören HERRENS ord. Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som följen eder egen ande och syner som I icke haven sett! (Hes:13:1-3)Här är det svåraste man kan tänka sig som man måste vara tvungen att lyssna till. Att det man tänker i sitt innersta, det man upplever och drömmer om, det kommer inte från Gud, fast man faktiskt är så övertygad om att det är så.Det kan vara andra saker, det kan handla om ideologiska frågor av en annan karaktär, bara det att man har vissa föreställningar och vem har inte det!Nu säger Skriften att det här hör människohjärtat till. Det är naturligt för människohjärtat att föda fram alla möjliga föreställningar. Men just därför måste människan också vara redo att lyssna. Det kan ju faktiskt hända att det som uppstiger i hjärtat inte är sant, utan att det är orätt. Har inte hela mänsklighetens historia givit oss en hel del exempel på att många gånger är det rent ondskefulla, mörka saker som driver människor, och när det avslöjas, så är det bara genant.Vi läser idag om vilka vansinniga idéer människor kan få för sig att utföra. Våldsamma, blodiga gärningar utförs av någon anledning. Men det finns även andra saker, som inte så direkt visar sig. Man kan även dra andra med sig att utföra olika ting, och det kan vara ännu farligare, för på sikt leder det till att ännu flera människor hamnar i vilfarelse.Skriften talar om Kain och Abel. Kain bar fram ett offer till Gud. Abel bar också fram ett offer. Kain bar fram det som han spontant upplevde var det riktiga. Gud är ju Gud, han har skapat allt. Men då tar jag lite av allt, jag tar det här fina som växer här och ger det åt Gud…Det är bilden av det som spontant stiger upp ur hjärtat. Gud ska väl ha det som är vackert, det som är fint.Vi läser i första Mosebok: -Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom HERRENS hjälp.» -Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. -Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. (1 Mos:4:1-3)I de föregående kapitlen läser vi om paradiset. Där fanns ingen död, ingen sjukdom, ingen villfarelse eller mörker. Ur detta tillstånd var sedan människan tvungen att ge sig av ut på marken, den mark som Herren hade förbannat.Människan levde i paradiset, men blev lurad och fick för den skull lämna paradiset. Kain och Abel var söner till Adam och Eva. De hade naturligtvis många intryck från sina föräldrar. Förmodligen bar föräldrarna en fläkt av Edens lustgård med sig. De kunde bara ana och tänka hur det en gång hade varit. Att det fanns en Gud var inte främmande för någon av dem, men Kain och Abel förstod det hela på radikalt olika vis. Kain fick för sig att det var bara att följa sin spontana känsla, det som föll honom in - det var väl bra! Gud är god, han har gjort allt gott, jag tar det här och ger det till Gud. Men det fattades någonting. Det fattades en insikt, en rannsakan och ett djupare perspektiv. Det lyckades inte Adam och Eva förmedla till honom.Det lyckades bättre med Abel: -Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk. (1Mos. 4:4-5)Var inte Kain en fredens man; han tog ju av det som växer på marken! Det behövdes ingen kniv. Inget djur behövde slaktas, inget blod behövde flyta. Var inte det rätt, det riktigaste? Kain kände att han ville ge något åt Gud, alla goda gåvors givare…Adam och Eva hade varit i paradiset. Där fanns ingen död, inga mord, inga brott, inget ont. Det måste ha dröjt kvar någonting hos dem, det var främmande att döda. Vad var det då som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han måste ha fått en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, han hade förstått situationens allvar. Abel förstod att det krävdes någonting som inte passar mig, något som jag inte spontant tycker är det riktiga. Det måste vara något objektivt, något som kommer ovanifrån.Här har vi evangelium om Jesus Kristus. Det som är objektivt, det som kommer ovanifrån, det som människan inte på något sätt har kunnat tänka ut, inte heller velat, men det som Gud har bestämt. -Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. (Joh 3:16)Här presenteras mannen på korset, han som blev piskad, slagen. Honom, på vars panna man pressade en törnekrona och som hänger där blodig. En gåta för alla tider och för alla generationer. En gåta som religionen har velat utnyttja på sitt sätt och göra till ett mysterium av en annan karaktär än det egentligen är. Ett religiöst mysterium, ett kristet mysterium, om man så vill. Kyrkligt eller katolskt eller protestantiskt, men många gånger ett falskt mysterium, för man utnyttjar och drar växlar på någonting på ett felaktigt sätt. Människor förstår egentligen inte vad det är med den korsfäste.Aposteln Paulus förstod. När han kom till församlingen i Korint hade han beslutat sig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Han kunde inte predika något som han spontant tyckte var det riktiga, det som låg för honom i hans natur, det han kände för. Han skulle bara hålla sig till det Gud hade bestämt och förordnat - ingenting annat. Här möter vi tillsägelserna som kommer från ovan, som kommer utifrån och inte spontant inifrån.Människan är inte av naturen benägen att fatta de rätta besluten och göra de rätta bedömningarna av det som kommer till hennes hjärta. Hon har behov av rening, omvändelse, frälsning. Vi måste lyssna till en annan, vi måste lyssna till Herrens ande som talar, förmanar, tillrättavisar, även om det gäller saker som vi inte har naturlig fallenhet att lyssna på; det vi inte ens vill höra.Kanske det är som när Jesus kom och talade. Då sa man: -Vad är det här för någonting, vad är det han säger? Det här står ju ingen ut med att höra! Man stod inte ut med att höra när han talade, för det var så annorlunda, det passade inte människohjärtat. Det passar inte människan att höra vad profeterna säger om människohjärtat, men det är just detta som är den springande punkten.Det var inte lätt för profeten Paulus när han först förkunnade evangelium i Rom att gå igenom hela detta batteri av ondska som han fann: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Hur orkar Paulus? Men det är inte fråga om att orka eller inte orka, vilja eller inte vilja, det här är ett avslöjande. Det är kanske inte det som direkt visar sig i vårt dagliga umgänge. Det sitter i hjärtat, det sitter djupare. Det är saker som stiger upp när vi minst väntar oss, saker som vi måste göra upp med i tid.Därför, sök Herren medan han låter sig finnas, nalkas honom medan han är nära. Nalkas mig, säger han, så skall jag nalkas er. Förstår vi? Den som har ett vist hjärta, tar emot tillsägelser.Vi läste om Kain och Abel. Vi läste om en väg. Kains väg. Vem var det som först invigde den vägen? Det var Kain själv. Hur gick det till? Det gick till så som vi ser. Han som inte kunde tänka sig att frambära blod och fett, drevs av sin egen fördärvade natur, sitt eget fördärvade hjärta, att mörda sin bror. Han hade inte gjort upp med sig själv. Han hade inte tagit vara på tillfället. Gud talade till honom, förebrådde honom: -»Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.» -Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom. -Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade: »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?» (1Mos.4:6-9)Vilket eko genom världshistorien, detta resonemang…Idag ser vi Kains religion som går ut på att maskera sig. Hur mycket man än pyntar och pryder för att göra gudstjänst. Hur, och inför vems ögon är det man vill göra intryck? Visst finns det utrymme för spontanitet och känsla i våra offer. Men man får inte glömma det Kain glömde. Han glömde hela den förfärliga verklighet som synden utgjorde.I tredje Mosebok ser vi en väldigt intressant undervisning om offren. Mose får till uppdrag att reda ut den frågan, och han gör det på ett enormt sätt. Han visar att det visst finns utrymme för människan till spontan tacksägelse, att spontant ge sitt gensvar till Gud på olika sätt. I första kapitlet läser vi lagen om brännoffer, andra kapitlet lagen om spisoffer, tredje kapitlet lagen om tackoffer, fjärde kapitlet lagen om syndoffer, femte kapitlet fortsätter behandla lagen om syndoffer och så kommer lagen om skuldoffer. I sjätte kapitlet finns tillägg till lagarna om skuldoffer och tackoffer. Så avslutas det sjunde kapitlet så här: -Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret, skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret, vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais öken. (3 Mos.7:37-38)När det gäller brännoffer, spisoffer och tackoffer står det: ”Om någon vill”. Men ifråga om syndoffer gäller inte längre frivillighet. När synden är ett faktum, så har den fria viljan kopplats bort. Människan har inte längre en fri vilja, utan det är nödvändigt att synden försonas först och främst. Det är inte frivilligt, som när det gällde brännoffret, spisoffret eller tackoffret. Syndoffer är inte frivilligt, det är nödvändigt.Här ser vi skillnaden mellan Kain och Abel. Abel insåg att det inte handlade om att frivilligt och spontant ge uttryck för en känsla. Det är nödvändigt att synden tas med i beräkningen när vi nalkas Gud, och att vi söker efter någonting som om möjligt försonar. Samma sak gäller om skuldoffret.Vi kan läsa vidare: -Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på missgärning. (3 Mos.5:1)Det är högaktuell problematik vittnen är rädda för att vittna men här säger gudsordet tydligt och klart att har man sett eller hört något så att man med sitt vittnesbörd kan vara till hjälp och bringa klarhet när ett brott har begåtts och inte gör något, så är det synd. Sanningen kommer inte fram på grund av synden.Här läser vi vad som ska ske, det finns inget utrymme för frivillighet när det gäller synd och skuld. Skriften säger att människan är en syndare. Skriften säger att människan är skyldig.Aposteln Paulus säger om människohjärtat: ”Ett ont och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat.” Hjärtat kan inte själv avgöra sitt eget bästa och därför måste människan lyssna till någon som säger vilket som är det rätta och riktiga. Och det är predikans uppgift. Därför uppmanar aposteln Paulus sin lärjunge Timoteus att predika: -Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. (2 Tim. 4:1-2)Vad är det är för något? ”…bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken…” Det är sånt som många inte alls vill vara med om. Men tyvärr tyvärr, säger jag för de mångas skull. Den som har ett vist hjärta tar emot tillsägelse som tydligt och klart presenterar vår verkliga situation; helt realistiskt i överensstämmelse med hur det är med hjärtat.Jesus säger när lärjungarna tvistar om vem som är störst: -Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng. -Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:43-45)Här är det inte lätt att lyssna till Jesus. Vad är det för ideal han framställer, vad betyder det att den störste ska vara de andras tjänare? Det gäller att på ett troget sätt förvalta som han.Vi läser i Hebréerbrevet: -Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! (Hebr. 9:13-14)Här sätter också Hebréerbrevets författare fingret på just detta. Vad gjorde Kain med sina blommor och frukter? Trots allt utförde han ingenting annat än döda gärningar. Det kunde se vackert ut i människors ögon för en stund, men Kain hade inte gjort upp med sig själv. Abel hade kunnat tillgodogöra sig en djupare insikt. Därför hatade Kain honom, och därför kände han att han måste röja Abel ur vägen.Abel blev en väldigt obehaglig påminnelse för Kain; för hans hjärta och samvete. Abel gick ut och in; han andades och talade och representerade något annat än Kain. Abel hade någonting som han hade fått ifrån ovan. En insikt i objektiva och eviga, oföränderliga lagar, som för oss har blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus, om Lammet.Tänk vad många föreställningar som spontant kan springa fram i en människa; inte minst i närheten av religionen, av kristendomen eller rent av Bibeln. Det förekommer ting i Bibeln, som i kristna sammanhang så lätt tänder oss.Vad är det då för eld, vad är det för passion, vad är det som driver oss än hit och än dit? Syner och visioner och projekt. Allt måste prövas inför det som Jesus Kristus verkligen representerar, en total uppgörelse med människohjärtat. Den vi ser äga rum på Golgata.