Stina-Fridolfsson

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Saxat om hemundervisning i Sverige:
Den 16 juni presenterades av Utbildningsdepartementet ett förslag till ny skollag.

Jonas Himmelstrand, som är ordförande för Rohus (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) varnar för konsekvenser av förbud mot hemundervisning:
-Hur motiveras då förbudet mot hemundervisning i förslaget till ny skollag? På sidan 584 i det nya lagförslaget skriver man att lagstöd för hemundervisning inte längre behövs därför att den svenska skolan ska vara ”allsidig och objektiv” och därmed passa alla barn. Men där har skollagsberedningen helt missat utvecklingen på hemundervisningsområdet. Hemundervisare klagar sällan på bristande allsidighet eller objektivitet i skolan. De vill ha andra pedagogiska former än skola. De vill ha något annat än 30 barn i en skolklass med undervisningen uppstyckad i 45-minuters lektioner. Därmed bryter den nya skollagen mot Europakonventionen och FN:s människorättskonvention, trots att man påstår sig inte göra det. (Saxat ur Rohus.nu)
I Norran (090826) skrev Bo C Pettersson en debattartikel, rubricerad “Regeringen vill klämma åt Sveriges föräldrar”:
-Det i förslaget uppgivna skälet till inskränkningen är att den anbefallda grundskolan ska vara så allsidig och saklig att alla barn ska kunna delta i den. Skälet är alltså inte att hittills vunna erfarenheter av hemundervisning varit nedslående.
Han kallar förslaget “frihetskränkande” och uttalar undran hur det rimmar med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som även är svensk grundlag, och det ansvar för barnens vård och fostran som åläggs föräldrarna i Föräldrabalken.

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.

Bibelstudium av Stina Fridolfsson

Abraham var troshjälten som beskrivs på ett speciellt sätt i Bibeln. Han blev fader till många folk, framför allt Guds egendomsfolk Israel. Och han kallades Guds vän. Han drog ut från en kulturellt mycket framstående miljö. Utgrävningarna från den gamla staden Ur i Mesopotanien har visat att man hade en för den tiden oerhört väl utvecklad standard och staden var också ett religiöst centrum för avgudakult. Men Abram, som han då hette, hade lyssnat in rösten från Herren Gud, himmelens och jordens skapare. Han drog ut från den hedniska miljön, fastän han inte visste vart han skulle komma. Det enda han visste, var att han hade fått kontakt med den levande Guden. När ingen förhoppning fanns, då tvivlade han ändå inte, utan trodde på Gud. Och det räknades honom till rättfärdighet.'

Reportage av Stina Fridolfsson

-Vad Herren säger, det skall jag tala.

Gerard Wallgren, som fyllt 95 år, har alltsedan han blev frälst på 1920-talet levat i väckelse. Han har inte låtit något hindra från att söka sig till församlingsgemenskap där andens liv fungerar och gåvorna är i bruk. Själv deltar han ivrigt med lovsång, profetia och förbönstjänst i varje väckelsemöte. När han sistlidna påsk deltog i Maranataförsamlingens konferens i Stockholm, fick Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med den vitale visionären, som hade mycket att berätta från ett långt liv i tjänst för Gud.