Predikan av Arne Imsen
Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.
Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra… Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.
[]