Pilgrimsskolan

SVT Existens intervjuar Emanuel Johansson och Roger Lindroos

Emanuel Johansson och Roger Lindroos har hela skoltiden fått hemundervisning. Då SVT intervjuade för programmet Existens uttryckte de vad detta betytt och sina synpunkter. Här publicerar MR en del av svaren - ostympat!
SVT: Hur känner du som gått hemundervisning inför det. Har du fått social träning bland kompisar utanför församlingen?
Emanuel: Absolut, jag har fått min sociala träning, jag har träffat människor från olika kulturer och med olika uppfattningar. Samtidigt vill jag säga att när jag som liten började skolan tror jag det hade varit väldigt otryggt för mig att kastas in bland en massa olika uppfattningar, och inte få känna den tryggheten att det är i hemmet, där jag vet vad som är rätt och fel, det är i hemmet jag får ha utgångspunkten. Sedan är det självklart nyttigt att ta del av olika uppfattningar. Men för ett barn som börjar skolan i sex- eller sjuårsåldern; tror jag inte det är det bästa att kasta in barnet utan någon trygghet.
SVT: Hur vill du att dina barn ska undervisas?
Emanuel: Jag ifrågasätter starkt den värdegrund som presenteras i skolan idag. Då jag ser på nyheter och läser om skolan, så märker jag att det finns uppenbara problem. Sverige är ett välfärdssamhälle, men många lider, inte minst psykiskt. De känner en otrygghet i samhället. Jag tror att hemundervisningen är ett svar, ett alternativ som är mycket bättre för barnen. Det handlar om barnets bästa.
SVT: Om man skärper lagen, så att hemundervisning inte längre blir möjlig, vad kommer du att göra med dina barn då?
Emanuel: Det får jag ta ställning till när det blir dags, men spontant måste jag säga att jag skulle ha svårt att skicka mina barn till den otrygga miljö skolan är idag. Jag tycker inte att skolan idag är en neutral institution för tillhandahållande av kunskap. Det är mer än så, där finns en människosyn, en livssyn som jag faktiskt inte är överens med. Om jag har barn och familj, vill jag ge mina barn det jag tycker är bäst för dem.
Roger: När jag gick hemundervisningen, var det väldigt olika syn på det här var man befann sig i landet. Det var ju olika skolor som skulle ge sitt bifall, beroende på var man bodde. Jag växte upp i Östergötland. Där hade vi väldigt fin kontakt med ledningen för den kommunala skolan. Vi hade regelbundna besök och även god hjälp.
SVT: Hur skiljer det sig det du har lärt och elever i kommunala skolor får lära sig?
Roger: Rent kunskapsmässigt tror jag inte det skiljer så mycket. Man måste komma fram till vad man värderar,
vad som är kunskap, vad som är värt att kunna inför livet. Vem är det som säger att skolan är så neutral? Jag ifrågasätter det starkt. Det blir mer och mer lagar, mer och mer snävt hur man egentligen ska få tänka för att det ska bli korrekt idag. Bara det säger att det är en religion. Man måste se i det större perspektivet, tycker jag. Det går inte tro att den kommunala skolan är någon form av neutral institution – det stämmer inte. De värderingarna som finns där, kommer också någonstans ifrån.
Emanuel: Det finns en sak till varför vi vill ha hemundervisning
och inte en skola. För oss är det väldigt viktigt att just föräldrarna tar ansvar för sina barn. Det skulle inte gå för sig att en familj säger: vi vill ha våra barn i Pilgrimsskolan, och skickar hit sina barn och själva gör något annat. Då skulle det handla om en mera allmän skola. Men för oss handlar det om att det måste finnas en övertygelse och inriktning från föräldrarnas sida: Vi vill ta ansvar för våra barn, vi vill ge våra barn det bästa.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Rapport från skolungdomsveckan av Emanuel Johansson

När man åker genom Gudbrandsdalen i Norge och närmar sig de mäktiga fjällen känner man sig som människa verkligen liten och hjälplös. Då man sedan kommer upp på fjällen där trädgränsen slutar och de kala snötäckta vidderna breder ut sig, kan man inte annat än tänka på Guds storhet. Inför honom som också gjort snön som faller, vinden som viner och solen som skiner har människan verkligen inget att sätta upp.På Soleggen i Norge, dit Pilgrimsfolket bjudit in skolbarn från Norge och Sverige, fick vi bl a höra om Rambou från Indien som hade förstått något av människans situation inför Gud. Han hade bestämt sig för att gå på knä genom hela Indien till Calcutta för att på något sätt blidka Gud. Det handlade inte bara om människans litenhet inför Guds storhet utan framför allt om människans orenhet inför Guds renhet. Tyvärr hjälper ingen knägång genom Indien, fakta kvarstår. Om vi så skulle bestiga världens högsta topp blir vi inte större eller mer lika Gud för det. Synden som skiljer människan ifrån Gud står kvar. Men missionären David som länge hade verkat i Indien visste vad Rambou behövde få tag i - evangelium. Gud den störste är också så stor i kärlek att han gav sig själv för vår frälsnings skull. Han sände sin son Jesus till den här världen för att lida, dö och uppstå varigenom en evig frälsning vanns. Att så få komma när Jesus kallar, tro på honom och tacka för den fria gåvan är den enda vägen till att upprätta gemenskapen med Gud.
På Soleggen förkunnades det enkla evangeliet, om nödvändigheten av att verkligen få möta Jesus, att välja honom framför allt och följa honom. Många barn, från olika sammanhang, olika nationaliteter och olika åldrar var samlade och jag tror alla blev berörda av det de hörde. Att få glömma alla vardagsproblem och vara en vecka uppe i fjällen var en lisa för själen. Mellan möten åkte barnen pulka och skidor. Alla som deltog i tävlingaran som hölls fick ta emot priser i form av något gott. En dag prövades kunskapen hos alla deltagande. Alla, från de minsta till de största, grillades av bibelfrågor och minnestester. Glädjen var på topp, kanske särskilt för de lag som till slut vann och kammade hem de största applåderna.Under dagarna uppe i fjällen gick mina tankar till alla de barn som inte fått möjlighet att höra och vara med om något liknande det vi fick uppleva. Det finns barn som lider, är ensamma, som har föräldrar med drog- och alkoholproblem, barn som inte känner sig tillräckligt tuffa eller bra i en hård och kall miljö. Tänk om alla de fick höra om Jesus som älskar dem och som vill och kan ge allt vad de behöver. Om det blir någon mer skolvecka med Jesus i centrum skulle jag önska jag kunde fylla en buss och ta med mig alla som behöver höra och uppleva allt det underbara Gud vill ge.Många hälsningar från Soleggen 2007!

Ledare av Berno Vidén

Existerar hemundervisningen på grund av att vi i Sverige har en lagparagraf som tillåter enskild undervisning? Nej, det kan ingen påstå. Däremot tack vare att det finns föräldrar som insett nödvändigheten av att själva bära det självklara ansvaret för sina barns fostran och utbildning, utan inblandning från Staten. Det är en föräldrarätt med stöd både i Europakonventionen och i FN’s stadgar för mänskliga rättigheter men framför allt i Guds Ord, Bibeln. Där är det, och har alltid varit, en självklarhet att barnens fostran och utbildning i första rummet är föräldrarnas ansvar. Ett rätt fungerande samhälle i sin tur uppfyller ansvaret att stötta varje förälder i sitt val.Enligt Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.Trots en tydlig lagstiftning inom området där föräldrarnas rätt att själva välja undervisningsform framgår, är det ett okänt faktum för många av landets kommuner. Man ställer sig främmande inför vad lagen säger. Det har till och med gått så långt i vissa kommuner att föräldrar som i gängse ordning ansökt om sin självklara rättighet till enskild undervisning, fått svaret att det inte går för sig, att det faller utanför systemet och att lagen inte medger sådana personliga initiativ.Tillämpningen av den svenska Skollagen är motsägelsefull. Å ena sidan finns rättigheten med i 10 kap § 4 som deklarerar att alternativa undervisningsformer än de som övrigt anges i lagen, skall medges. Å andra sidan, eller i praktiken, visar det sig att myndigheterna hellre väljer att diskvalificera de föräldrar som åberopar sin rätt, genom att felaktigt hota föräldrarna med vite ifall föräldrarna inte gör vad som förväntas av dem eller att barnet inte infinner sig i den skola myndigheterna beslutat. Man stöder sig då på en lagparagraf som inte har något med alternativa undervisningsformer
att göra:
-Om en skolpliktig elev i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad på dem ankommer för att så skall ske, får styrelsen för utbildningen vid vite förelägga elevens vårdnadshavare att iaktta sina skyldigheter. Ett föreläggande gäller omedelbart, även om beslutet överklagas.(3 kap § 16)Vad lagen säger, i samma kapitel § 13, om skolans skyldighet att se till att varje barn som bor i kommunen, och inte går i dess grundskola, får sin utbildning, lämnas föräldrarna ovetande om.Kommunen ska alltså vaka över att skolpliktiga barn, som är bosatta i kommunen men inte går i dess grundskola eller särskola, på något annat sätt, exempelvis genom hemundervisning, får föreskriven utbildning.Av statistiken att döma är antalet svenska föräldrar som beviljats enskild undervisning få, mycket på grund av att kommunerna underlåtit informera om rättigheten. Egentligen finns det ingen tillgänglig statistik utan uppgifterna bygger på en uppskattning som visar på att det finns mellan 100 och 200 barn, enligt vissa källor ända upp till 500 barn, i Sverige som idag uppbär enskild undervisning, utanför den allmänt vedertagna skolformen.I USA hemundervisas dubbelt så många barn som det finns i hela svenska skolsystemet och i Storbritannien anses hemundervisning vara fullt jämställt med landets skolor. För att hålla oss till våra närmsta grannländer så är hemundervisningen mycket vanligare i exempelvis Norge och Estland där procentsats i förhållande till befolkningsmängd visar på mångdubbelt antal barn som åtnjuter rättigheten.Utan att ta upp de många problem som präglar skolvärlden idag och utan att jämföra vilken undervisningsform som rent kunskapsmässigt är bättre eller sämre än den andra så existerar det faktum att övertygade föräldrar av bibliska skäl valt att inte skicka sina barn till statens skolor och inte heller till de bidragsstyrda friskolor som existerar. Det finns värderingar i livet som skolan av idag berövar barnen och istället fyller med en identitetslös ideologi i avsaknad av den grund som behövs för att ett samhälle ska fungera i sitt uppdrag att betjäna dess medborgare.Skolverket informerar om att: “En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och som ska följas.” Den har även godkända friskolor skrivit under på. Under rubriken “Grundläggande värden” fastslås att “Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell.” Det finns ingen sund troende förälder som kan skriva under på den parollen då Bibeln uppmanar att inskärpa dess ord hos sina barn.I dagens läroplan finns en passus som upplyser om hur kristen tradition och västerländsk humanism historiskt sett legat till grund för människolivets okränkbarhet i vårt land. Den formuleringen arbetar man nu på att ta bort. I praktiken är den kristna etiken redan bortplockad från skolväsendet och formuleringen i sig är verkningslös. Den har redan plockats sönder av den avkristnade och könslösa människosyn dagens unga generation ivrigt matas med. Homosexuellt partnerskap och andra perversa relationer jämställs med äktenskapet och den lärare som i skolundervisningen påstår något annat förpassas till något av de utbildningscenter som upprättats för att uppdatera och anpassa lärarkåren till den människosyn som bestämts vara rådande.Den människosyn som idag matchats fram och lagstiftats om över huvudet på svenska folket är förödande. Debatten om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning är aktuell. Nästa år kommer en statlig enmansutredning att presenteras som föreslår att partnerskapslagen avskaffas. Redan är borgerliga vigselförrättare genom lag tvingade att även viga samkönade par, något som banar vägen för kommande lagförslag. Bibelns beskrivning av äktenskapet som ett livslångt förbund som ingås, där man och kvinna förenas till ett, anses vara förlegad och diskriminerande. Det är sådana krafter som styr utvecklingen i dagens skolor och på det sättet vill skapa morgondagens samhälle.Kyrkorna rasar över lagförslaget och hotar med att avsäga sig rollen som vigselförrättare och allt samarbete med Staten på det området. Ett uddlöst initiativ som inte leder till något annat än att skynda på utvecklingen för de som arbetar på att få bort ingåendet av äktenskap från församlingarna. Självklart borde varje bibeltroende medborgare kraftigt protestera mot förslaget men samtidigt komma ihåg att denna lagändring speglar endast en del av ett alltmer perverst samhälle. Om protesten ska åstadkomma något resultat bör den kristna församlingen bryta med Staten även på övriga områden och säga nej till kommunala och statliga bidrag. Tiden närmar sig då vi för att bevara våra ungdomar från förfallet kanske tvingas agera som baptisterna i 1800-talets Sverige som istället för att gå emot sitt samvete och infoga sig under kyrkans dåvarande makt, ordnade egna olagliga vigslar för sina medlemmar. Vilken gudfruktig man eller kvinna vill inför Gud ingå ett äktenskap, legaliserat av en förrättare som i sin tjänst utövar helt bibelstridiga värderingar?Guds församling i tiden är kallad att vara bärare och förmedlare av Guds rättfärdighet, ett uppdrag som kräver avskildhet. Församlingen är också en fridlyst plats där barn och föräldrar ryms och kan få stöd och hjälp i sin kamp för att bevara sanna bibliska värderingar. I Marantaförsamlingen benämns delar av den sfären Pilgrimsskolan, där också föräldrar med sin andliga hemvist i församlingen och som valt att bedriva hemundervisning inryms.För de föräldrar i församlingen som valt att hemundervisa sina barn är det inget alternativ till andra skolformer utan snarare en självklar rättighet. Men det är mer än en rättighet - det är också en skyldighet, att som förälder utbilda och fostra sina barn i enlighet med sin egen tro och övertygelse. -Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. (2 Tim 3:14-15)

Appell av Emanuel Johansson med tema Barnen och skolan

Jag har gått Pilgrimsskolan från ettan till nian och jag tycker att det har varit väldigt bra.Efter skolan när man har träffat andra ungdomar och särskilt i evangelisationsarbetet, när man är ute på stan och talar med folk, märker man vad man fått. Jag kommer ihåg de första åren sedan jag slutat skolan. I arbetet i församlingen märkte man vilka stora skillnader det var i just grundsynen på saker och ting, vilken människosyn man har. Jag märkte att när det gällde såna saker som var helt självklara för mig om vad som är rätt och vad som är fel och vilka värderingar man har överhuvudtaget, så fanns det ungdomar i ens egen ålder som var helt främmande för det här.Därför är jag väldigt tacksam för Pilgrimsskolan och övertygad om att denna hemundervisning har haft en jättestor betydelse i mitt liv. Därför vill jag uppmuntra er som har tagit det här steget och gått den här vägen och går den här vägen att forsätta kampen. Vi som har gått Pilgrimsskolan kan också vara med och stödja och hjälpa till i fortsättningen, där det behövs!