Paulus-Eliasson

Vittnesbörd av Paulus Eliasson

Om vi tänker teoretiskt om Gud, vare sig vi är troende eller inte, så förstår vi att om Gud finns, så måste han vara otroligt mycket större än oss människor och kan inte rymmas i våra sinnen eller någonting som vi kan skapa. Och därför säger bibeln att Gud har uppenbarat sig på olika sätt, uppenbarat olika delar av sig själv. En människa kan inte med sitt förstånd rymma det som Gud är. Men så säger Romarbrevet:
-Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom 1:18)
Det kan vara många svåra uttryck här. Orättfärdighet, ogudaktighet. Men det det handlar om, är att Gud uppenbarar en sida av sig själv som handlar om vrede. Vrede ifrån Gud, över människor som är orättfärdiga. Orättfärdighet handlar om hur vi är mot varandra. Hur du och jag behandlar människor som är fattiga, svaga, annorlunda, från andra kulturer. Det handlar om hur du och jag behandlar varandra. Och det finns så mycket orättfärdighet.
Så talas det om ogudaktighet. Det är förhållandet mellan oss och Gud. Människor som har vänt Gud ryggen, gått bort från Gud. Över sådant, säger bibeln, uppenbaras Guds vrede.
Vi tycker hela tiden att det är så mycket ondska i världen; varför griper inte Gud in? Varför sker det så mycket ont om det finns en god Gud? Men bibeln säger att Gud har fastställt en dag, då han ska döma världen med rättfärdighet. Var så säker. Gud har fastställt en dag då allting kommer att dras fram.
Människor säger: Gud är så orättvis! Varför skulle det här behöva hända mig? Varför ska jag behöva ha det så svårt? Varför ska jag behöva lida på det här viset? Jag tror egentligen att du ska vara väldigt glad över att Gud är orättvis i så fall. För hade Gud varit rättvis emot dig och mig, då hade vi varit döda. Så mycket ont som människor genom historien har gjort! Hade rättvisa skipats med en gång, så hade vi alla gått under.
Men så finns det en annan egenskap hos Gud. En annan uppenbarelse av Gud. Och den kan du läsa om i aposteln Paulus brev till sin vän Titus. Då säger han så här:
-Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor (Tit 2:11)
Det finns alltså en annan uppenbarelse. En annan sida av Gud. Någonting mera av Gud. Inte bara att han är en rättfärdig domare som kommer dra allting fram till en rättegång i den tid som han har fastställt. Men också det här: Ty Guds nåd har uppenbarats…
Nåd, det är någonting vi inte har förtjänat, eller gjort något för att få. Men det fanns nåd hos Gud. Trots hans vrede över synden, så var hans kärlek, nåd och barmhärtighet ännu större. Det står så här i bibeln:
-Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet. (Tit 3:4-5)
På grund av det Gud själv är, så erbjuder han dig idag att komma till honom. På grund av Guds egen natur, av kärlek, godhet, barmhärtighet och nåd, så vill han uppenbara detta också för dig. Han vill visa sig själv för dig idag. Inte Gud som domare, men Gud som frälsare, som Fader, som din vän.
Gud inbjuder dig idag att komma till honom, och trots att vi bär på så mycket ondska, trots att vi bär på så mycket destruktivt, så får vi uppleva att han är nåderik och barmhärtig.

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!””Som alla andra folk…” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

Rapport av Paulus Eliasson från tältmöten i Oslo

Det finns ingenting mer uppfriskande, både för en enskild kristen och för en församling, än att på ett konkret sätt få komma ut med budskapet om Kristus till “mannen på gatan”. Evangelisation är själva livsnerven i en sund kristen gemenskap.Denna sommar har verkligen varit en evangelisationssommar. Efter upptakten i Maranataförsamlingens sommarkonferens, har det varit tältmöten både i Rålambshovsparken (se sid. 9) och nu senast i Oslo, i början av september.Församlingen Pilgrimsfolket reste för tredje året i rad tältet på Youngstorget i Oslos absoluta centrum. Placeringen är verkligen strategisk, bara ett hundratal meter från Karl Johans gate; det är alltid mycket folk som går förbi.Runt om i centrum hade vi också torgmöten, stora som små, under några veckors tid innan kampanjen. Med “Jesus lever” tryckt över jackor och t-shirts, väcker man alltid uppsikt.Många kom också till mötena. Först anlände en stor skara från Stockholm, som blev till stor hjälp både i praktiska sysslor och förkunnelse. Sedan var det besök från olika platser runt om i Norge - och i mötena hade vi glädjen av att ha folk från de mest olika platser på jorden. Bl.a. från Rumänien, Vitryssland, Kina, Litauen, Spanien m.m.Men, viktigast av allt, många nyfikna och sökande människor från gatan kom och tittade in. Några för en liten stund, andra tog till sig av budskapet under hela mötet.Tema för tältmötena var “Gud gir et øyeblikk av nåde”, och frälsningsförkunnelsen var kärnklar, både i tal, och sånger som “O, nåde stor”, “Jesus is risen, Jesus is alive” och “Jesus lever, det är en verklighet” - som gång på gång ekade ut över torget.Här i Norge fortsätter vi be för att Gud ska föra människor till frälsning, genom evangelisations- och missionsarbetet. Det finns ett stort behov, och vi får aldrig tappa bort det viktigaste: Herren vill se trohet, den sista tiden vi har att verka innan natten kommer!

Reportage från resa till Israel av Paulus Eliasson

Under två veckors tid i mars, reste vi en grupp från Pilgrimsfolket i Norge till Israel. Vårt intryck av landet blev nog annorlunda än många andras. De två veckorna bestod till ytterst liten procent av kyrkobesök – men till stor del av att besöka historiska och profetiska platser. Israel har väldigt många naturparker och utgrävningsområden, såsom Bet She’an – där Sauls döda kropp hängdes upp efter nederlaget vid Gilboa, Tel Dan – där floden Jordan har sin källa, Ma’ayan Harod, där Gideon lät sina män dricka ur källan…Utan att gå in på alltför många detaljer, vi besökte allt i allt nästan 90 platser i Israel och Egypten, vill jag nämna två intryck. Det ena kommer ifrån Jerusalem:När man går in genom Lejonporten i Jerusalem, kommer man snart till ”Via Dolorosa” – smärtornas väg. Denna vägen sägs Jesus ha gått från Gabbata till Golgata. Här finns 14 stationer som pilgrimer besöker när de ska minnas Jesu död och lidande. Vi vet att det hela för det första skedde ca 15 meter längre ner i backen – och för det andra att placeringen av alla stationerna är rena gissningar samt att många av dem inte har någon biblisk grund. Nog om det. Vi klämde oss fram bland de arabiska bazarerna, och kom till sist ut vid korsfästelsekyrkan.Och vilken tragik. Jag har aldrig blivit så besviken över religionen som då jag trädde in i denna kyrka. Den är i sig självt ett monument över religiös galenskap. Där kunde man sticka ner handen mellan två stenar – platsen där korset skall ha stått. Där kunde man fotografera sig själv vid en stenhäll – platsen där Jesu kropp skall ha lagts när han togs ner från korset. Där fanns grekisk-ortodoxa ikoner, ett syrianskt kapell, ett koptiskt kapell, det latinska och det grekiska Golgata…Detta får stå som en sinnebild för vad religion kan göra för att förstöra människan. Det som är centralt – att för 2000 år sedan dog vår Frälsare och Herre för våra synder skull – får stå tillbaka för reliker och heliga stationer. Runt om i Israel såg vi människor som gick barfota på ”heliga” platser. De rullade runt i gruset på något ”heligt” berg. De grät vid en relik. Bibeln säger: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (Rom 2:24)
Men en annan erfarenhet kommer från en diametralt annorlunda situation. I den norra delen av landet, ligger Banias. Den staden känner vi som Ceasarea Filippi. Bibeln säger att Jesus en dag kom vandrande i denna staden, och frågade sina lärjungar ”Vem säger folket att Människosonen är?”Det som var speciellt med Ceasarea Filippi på Jesu tid, var att där stod ett tempel till guden Pan. Precis vid en grotta, där vatten kommer ut ur berget och så småningom skapar floden Jordan, hade man byggt ett tempel, och där offrades människooffer till naturens Gud. Vi hade förmånen att besöka denna platsen, och gå över klippan där Pan- och Zevstemplen stod. Och helt plötsligt kommer det till oss som står där, långt ifrån kyrkor och pilgrimer: -Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:15-18)Kanske hade de just stått och sett på templet som var byggt på klippan, och som en protest mot all hedendom och religiositet, sätter Jesus upp ordningen för församlingen: Jag skall bygga! Och var och en som bekänner Jesus vara den levande Gudens Son ska byggas på den klippan som är Kristus.Vår Israelresa bekräftade än en gång för mig: Vi behöver inte döpas i Jordan, smörja oss med olja från Getsemane, bestiga Tabor barfota eller sticka handen ner mellan stenarna där korset stod. Vi behöver kraften ifrån Herren – och vi behöver förstå vad det innebär att vara hans församling.

Undervisning av Paulus Eliasson

Det finns många ting som anser vara oumbärliga för en gudstjänst, vare sig vi tänker på möten, församlingsarbete eller annat. Men bibeln varnar oss gång på gång för att själva välja hur vi ska tjäna Gud.
När Aposteln Paulus skriver till sin andlige son och medarbetare Timoteus, så uttrycker han sin önskan att snart få möta honom. Men innan de träffas, är det ändå någonting som aposteln vill göra klart: -Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)Det Paulus gör klart här, är att Gud är levande, och att han har en församling. Om Gud är levande, så har han också en aktiv vilja. Det är alltså inte vi som definierar Gud, som i alla religioner, utan det gör han själv. Och om vi ska vara i hans församling, så finns det förhållningsregler. Vi skapar inte själva en församling, utan Gud har sagt: ”Jag skall bygga min församling.”Då är det Gud som är upphovsman, herre och uppdragsgivare; och vi är hans sändebud.Därför är det så viktigt, när vi talar om gudstjänst, att förstå hur Gud vill bli tjänad. Vi behöver inte vara ovissa om detta, för Hebreerbrevet säger: -Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? (Hebr 12:25)Gud låter oss alltså veta vad som är hans vilja.
Många gånger tycker vi oss hamna i en resultatlös gudstjänst. Vi kämpar och sliter för att få det hela att går runt, men himmelen tycks stängd. Gamla testamentets Israel stod på något vis i samma problematik. Det var inte det att man dyrkade andra gudar, eller inte hade viljan att tillbe Herren. Tvärt emot ville man förebrå Gud, som inte lyssnade till deras bön: -Varför fastar vi, när du inte ser det, varför späker vi oss, när du inte märker det? (Jes 58:3)Det man då inte förstod, var att man själv valt sin gudstjänst. Man fastade på det sätt man själva hade lust till, och som såg väldigt fint ut. Mna hängde med huvudet, klädde sig i säcktyg osv. Väldigt ”ödmjukt”. Gud sa: -Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden. (Jes 58:4)Är det inte dit vi vill nå fram? Att vår röst blir hörd i höjden? Att Gud lyssnar till vår bön och bönesvar kommer? Då måste vi börja med bönen: ”Herre – hur vill du att jag ska tjäna dig? Fasta inför dig?”
Ibland gör vi det svårare än det är. Kolosserförsamlingen, säger aposteln Paulus, späkte sig själva, hängav sig åt dold visdom och ödmjukhet, iakttog högtider med största hängivenhet – och var generellt upptagna av sådant som var oväsentligt. Men man kallade det för en djupare visdom. Men Paulus säger: -Detta uppfattas visserligen som ”vishet”, med sin självvalda gudstjänst, sin ”ödmjukhet” och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol 2:23)Men det är nog oftare så att det är lättare med en självvald gudstjänst, för de krav som Gud ställer, tilltalar inte vårt köttsliga sinne på något vis. Ty Gud kallar oss till ett liv i utgivande. -Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)Jakob, Jesu halvbror, säger samma sak fast om möjligt ännu tydligare: -En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen. (Jak 1:27)En ren och obesmittad gudstjänst. Med andra ord så kan det komma kontaminerande, förorenande ting in i gudstjänsten. Men om man rensar ut allt det, så står Guds tanke kvar. Och det som Gud ömmar för, tänker på, är människor i nöd. De som sitter i orättfärdiga bojor, är hungriga, nakna, ensamma, övergivna…
Församlingen är inte kallad att vara kulturetablissemangets efterföljare. Inte heller ska vi formas efter samhällets förenings- och organisationsliv, eller sträva efter praktiga och pråliga utsmyckningar – vare sig på det ena eller andra planet. Vi är kallade till att stiga ner från vår himmel, till de människor som behöver oss. Filipperbrevet säger: -Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. (Fil 2:5-7)Vilken är vår himmel, som vi behöver stiga ned ifrån? Har vi blivit så ”helgade” att vi inte kan ta i smutsiga människor? Så visa, ödmjuka, och andliga kristendomsexperter att nöden inte angår oss – annat än möjligen på ett akademiskt plan?Jag hoppas att detta kan krossa något av vår bild av en gudstjänst. Vi tror att vi håller den ren genom att anamma en mer eller mindre tydlig liturgi. Både i mötesliv och församlingsliv, blir allting så kliniskt rent ifrån orosmoment att så fort stök uppstår, ställs en arsenal av moralens väktare med tydliga pekfingrar i vägen för de människor som i naivitet och okunnighet söker tillflykt i församlingen.Vi har våra klara modeller, det är generationer av kyrkohistoria som ligger som ett tungt täcke över Guds folk. Vi vet hur man ska tala, uppföra sig osv. Vi vill helst inte erkänna det, men sanningen är att vi blivit katolicerade. Men Gud kallar oss idag: Hjälp de fattiga. Klä dem, när dem – ge dem människovärdet tillbaka. Våga bli smutsig. Inte av världen – men av de människor som hamnat på samhällets baksida.Helt plötsligt blir kyrkorna överflödiga. Ordnade mötesformer och 2%-kristendomen omöjlig. Då tvingas vi in i en enkel livsstil, där varje krona vårdas för att komma behövande till del. Där sätts solidariteten på prov. Och närheten till syskon blir en absolut nödvändighet. Ja, om vi börjar söka Guds vilja när det gäller denna sak, så hamnar missionen, evangelisationen – hela församlingslivet i rätt perspektiv. Och Apostlagärningarnas dagliga gemenskap blir inte en ouppnåelig utopi, men en krass nödvändighet.Det hela börjar med denna bön: Gud, hur vill du bli tjänad?