Mission

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.

Maranataväckelsens missionärer Gunnar och Margareta Eklund, som arbetar i Kenya, har under det gångna året fått se hur Gud gått fram och frälst skaror av svarta. De har haft stora dopförråttningar, då de döpt hundratals infödda. Frålsningens budskap skall förkunnas över hela jorden intill den dag då hedningarnas tid är fullbordad och Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud. Vill du vara med och vinna själar för Jesus, stöd då missionen genom att offra vad du kan för denna sak. Gud blir aldrig någon något skyldig. Må vi var och en göra vad på oss ankommer, för att skaran skall bli fulltalig där hemma vid de himmelska borden. Jesus kommer snart! Sänd din gåva till missionen under adress: Midnattsropet, Box 6016, Örebro

Gunnar och Margareta Eklund

Mombasa den 1 juni 1962
_
_ Kära vänner i Örebro fria församling.

Guds underbara frid.

Hjärtligt tack för den senaste tidningen av Midnattsropet. Det är alltid lika uppmuntrande och intressant att se, vad som händer därhemma och vad Gud gör ibland Eder.

Vi mår allesammans bra, efter en del svårigheter som vi har haft att kämpa med. Margaretha har repat sig mycket bra sedan pojkens födelse, och den lille som är allas kelgris mår också förträffligt. Länge varade inte glädjen förränett dråpslag träffade familjen och ingen mindre än undertecknad. Jag åkte in på sjukhuset och läkarna konstaterade, att jag hade njursten, en ganska besvärlig åkomma med mycket svåra smärtor. Efter en veckas sjukhusvistelse fick jag återvända hem, och läkarna sade, att de kunde se på röntgenplåten att det varit en sten där, men nu var den borta. Så jag tackar Gud för hjälp även i denna situation

Gunnar o. Margareta Eklund skriver:
**
** Nu har ni fått vänta ganska länge på en rapport från arbetsfältet härnere och från Bibelskolan, som hölls här i Mombasa från den 16 januari till den 11 februari.

Vi är mycket glada och tacksamma till Herren, för vad han gav oss under denna tid. Många var även de praktiska problem som måste lösas för att programmet skulle kunna genomföras för en så stor skara vittnen.

”Se jag är med Eder alla dagar!” Matteus 28:20. Det stora löfte som Herren Jesus gav i missionsbefallningen har vi i sanning fått uppleva under det år som gått. Denna årsrapport vill tala om för Eder vad somhar utråttats och vunnits i kraft av Jesu löftesord. Arbetet har bedrivits målmedvetet och intensivt. Evangelisterna har möten varje dag förutom måndag. Dessutom går de på husbesök så ofta de kan. I missionsbefallningen finner vi och att Herren Jesus säger att vi skall gå, och skall evangelium bli känt måste vi vara rörliga. Här ligger en stor hemlighet till seger och framgång i Guds rike. Vi måste lägga av all bekvämlighet, och så ta på oss beredvillighetens skor för att gå ut med budskapet om Jesus Kristus. Här i Kenya har detta blivit praktiserat, och Gud vare tack, löftesordet har blivit bekräftat. Under 1961 har 1.857 afrikaner blivit döpta till Kristus och lagda till församlingen och 480 har mottagit Andens dop. Många har också blivit helbrägda. Personligen har jag varit med och sett hur demoner under höga rop fått vika för det underbara namnet Jesus. Senaste söndag då vi besökte en ny plats, som ligger 3,5 sv. mil norr om Mombasa, var det flera som vittnade om att de blivit helbrägda. Den dagen döptes 33 afrikaner. Sammanlagt har jag genom Guds nåd fått vara med och döpa 224 själar detta år här på sydlandet. För närvarande är det 39 evangelister som arbetar i detta stora skördearbete. Detta antal har dock varierat under året. Ibland har det varit ändå fler. Så har vi 5 bibelkvinnor. Dessa. gör en stor insats. De samlas till kvinnomöten, och detta har en stor betydelse för de afrikanska familjerna. Söndagsskolverksamheten har sin givna plats, och det är många barn som undervisas i Guds ord varje söndag. Under den senaste tiden har vi haft regelbundna bibelstudier där vi särskilt har undervisat om församlingen och dess funktion enligt nya testamentets mönsterbild. Detta är ett stort behov över hela fältet. Tyvärr är Vi alldeles för få, dock har vi några infödda bröder, som är duktiga att undervisa i Guds ord, och vi hoppas att det blir många fler. Kyrkor för alla de nyfödda församlingarna är ett stort behov just nu. I Ramisi distrikt har sockerkompaniet varit oss till god hjälp. De har byggt 5 kyrkor i år, och det är vi mycket glada och tacksamma för. Gud han har sett till oss och välsignat även på detta område. I Drummadistriktet har de infödda fört upp en kyrka, och en till är snart färdig att tagas i bruk. I Shimilatewa, som ligger nära Majengo var det invigning av en ny kyrka för 14 dagar sedan. Sammanlagt är det 10 nya kyrkor som blivit färdiga detta år. Arbetsbördan växer, men det är en stor Guds nåd att få vara med och göra en insats. Allt tyder dock på att det hastar. Inget kan skjutas på framtiden, men ännu har vi en tid att verka. Låt oss därför, kära missionsvänner, göra det vi kan för evangeliseringsarbetet härute och därhem’ ma. Bibelskola kommer även att hållas här i Mombasa. Den börjar den 9 januari. Bröderna MattsonBoze och Jonh Wiik från Amerika kommer att medverka som lärare. Missionärerna kommer även att deltaga i undervisningen. Bibelskolan i år kommer att vara i fyra veckor och deltagarantalet blir 480. För bibelkvinnor beredes tre veckors undervisning, och den kommer att hållas i Kisumu under februari månad med 70 kvinnliga deltagare. Det är den första bibelkursen för kvinnor. Vi har inom missionen insett betydelsen av arbetet enbart bland kvinnor. Dessa skolor är helt gratis såväl undervisning som mat och logi för deltagarna. Deltagarna kommer från de fria pingstmissionerna iiKenya, och huvudarrangör ‘år de friapingstförsamlingarna i Amerika med MattsonBoze som ledare härute. De har gjort en stor insats för evangeliseringen i Kenya. Förutom bibelskolorna, som de underhåller så har de skänkt cyklar till alla evangelister. Så vill jag tacka Eder för vad ni gjort för oss under det gångna året både i förbön och offer; Gud skall välsigna varje glad givare. Till sist vill jag önska eder alla ett Gott Nytt Är med många rika välsignelser från ovan. Edra medarbetare i Kenya. Med fridshälsning Gunnar och Margaretha.