Roger Lindroos rapporterar från Dominikanska republiken.
Dominikanska republiken är en del av min uppväxt. Sedan tidiga barnaår har jag hört talas om Maranataförsamlingens mission i detta land i det karibiska öriket. Det har varit ett stående böneämne som präglat vårt vardagsliv, möten och konferenser. Tidigare i år fick jag tillsammans med min fru Akvile och vår son Natanael, tillfälle att besöka landet, något som jag egentligen väntat länge på. Det är klart man undrat hur det egentligen är där, trots allt man hört och alla rapporter som kommit genom åren. När jag stod på taket som tillhör församlingens hus i Las Palmas, förort till Santo Domingo, var det som att tiden stannade upp för en stund, och larmet och musiken från gatan inte märktes lika mycket. Tankarna kom till en bild på framsidan av ett nummer av Midnattsropet från slutet av åttiotalet. Det var vår föreståndare Arne Imsen som stod just på samma tak, i färd med att döpa tre fångar från Victoriafängelset. Bassängen på taket är numera igenbyggd, och jag stod och funderade en stund på svunna tider. När vi som barn fick börja förstå att allt inte var rättvist, och att ett människoliv ofta i världens ögon inte hade något värde. Det handlade i detta fall om tre fångar, som suttit åratal i fängelse utan rättegång. De satt fängslade i 15 år, innan de efter en lång och seg kamp fick sin frihet, om än inte frikännande i domstol. Arne Imsen fick betala ett högt pris, och blev utvisad med inreseförbud, 1989. Men våra dagliga böner i flera år hade fått svar, och arbetet i fängelserna fortsatte på olika sätt. Det nämnda huset tjänar återigen som storfamiljshus och center för missionen, i samma land, men en annan tid. Vid vårt besök som varade i några veckor, hann en hel del hända. Det var roligt och inspirerande att möta vänner, både de vi träffat i Sverige förut, och de syskon vars namn vi hört. Redan första veckan kom Esaias Rodriguez till en samling hos Elia i Palave. Det har gått många år sedan han första gången besökte församlingen i Sverige och även vår storfamilj i Ljungsbro, jag var väl i tolvårsåldern. Esaias sade att det inte går en dag utan att han ber för vår familj, sådant gör en förstås uppmuntrad.
Mycket av missionsarbetet sker, som Midnattsropets läsare vet, i Palave där största delen bebos av haitier. Det var en fin upplevelse att ta del av vittnesbörden och sången under mötena där. Man har en stor förtröstan till Gud i en kämpig vardag och i alla situationer. Jag var hemma i Las Palmas den kvällen när jordbävningen i Haiti kom. Det kändes som en lång yrsel när jag satt vid köksbordet, och jag såg till min förvåning att taklampan svajade och gungstolarna gungade. Efter en stund ringde Berno och gav beskedet om katastrofen. De följande dagarna var oerhört plågsamma för våra haitiska vänner. Det tog dem lång tid att få besked om huruvida släkt och vänner var drabbade. Jag blev starkt berörd under ett av mötena, många grät och det var dämpad stämning. Men mitt i denna situation tackade man Gud och lämnade allt i Hans hand. Jordbävningen påverkade självfallet vår vistelse där, och vi fick uppleva mission på ett dramatiskt sätt. Detta var bara något av de saker vi fick vara med om, och jag skulle kunna berätta mer. Och trots minnen och historia, förvisso en viktig sådan, så är det nuet och framtiden som gäller för vårt arbete. Vi har fått något avvärde att förvalta. Det handlar om evangelium, med allt vad det innebär. Evangelium inte bara i ord, men i liv och handling. Var med och bed för Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken!