Ledare

Text: Berno Vidén
**
**Ett stående böneämne under många år inom svensk kristenhet har varit att nå ut med evangelium inom det så kallade 10/40-fönstret, ett gigantiskt område som sträcker sig från Nordafrika i väst, via Mellanöstern och vidare ända till Bortre Asien inkluderat folkrika länder som Indien och Kina. Flera av dessa länder är helt stängda för evangelium.

Svenska församlingar har historiskt sett varit världens mest aktiva och målinriktade då det handlar om att sända ut missionärer. Så gott som varje liten lokal församling har haft eller bistått missionärer på fältet, med huvuduppgiften att sprida budskapet om Jesus, följt av många viktiga sociala insatser som sjukvård, utbildning etc. Sedan började statliga bidrag att bekosta missionen och flera församlingars arbete förändrades från att vara evangeliserande till att lägga fokus på socialt biståndsarbete.

Ledare: Berno Vidén

”Vi lever i en livsfientlig kulturmiljö – så fientlig att den knappast uthärdar några former av liv. Därför har vi inom praktiskt taget alla områden ersatt livet med former, och individer med institutioner.”

Med de orden inleddes Midnattsropets julnummer för exakt fyrtio år sedan, det år då Pilgrimsskolan – församlingens hemundervisning – startade. Texten, författad av Arne Imsen, handlar bland annat om hur det i samhället inte finns rum för Jesus och hur samhällets institutioner tar över föräldrarollen och diskvalificerar familjens funktion som uppfostrare. Fyrtio år är en generation. Idag har utvecklingen mot ett familjefientligt samhälle gått längre och samtliga riksdagspartier verkar vara överens om en sak: förbjud hemundervisning!

Ledare av Berno Vidén

Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.

Text: Berno Vidén

Med självsäker ton utmanade reportern den kristna förkunnaren i direktsändning:

- Jag tror inte på Gud och det finns inga argument som biter på mig. Nu ber jag dig att presentera Jesus för mig. Vad säger du då?

Förkunnaren svarade, men ställde också en motfråga:

- Låt säga att du inte tror på något. Inte på Gud, inte på himlen eller att det finns evigt liv. Men jag tror. Vi föreställer oss att du har rätt. När tiden tar slut upptäcker vi att det inte fanns någon Gud, ingen himmel, ingen ny jord, ingenting. Du fick rätt och jag har fel. Om det inte finns något efter detta, vem förlorade? Allt tar bara slut. Men om jag har rätt om att det finns en Gud, nya himlar och en ny jord, och att Gud har ett högre mål för varje människa än att bara existera här ett antal år för att allt sedan ska ta slut;  han ger evigt liv som en gåva. Vad förlorar du då? Allt. Till och med rent logiskt är det bättre att tro på Gud.

[]

Text: Berno Vidén

Sverige präglades under 1900-talets början av dynamiska väckelserörelser. Under det så kallade reformationsåret, till minne av Luthers reformation, verkar både den Romerska katolska kyrkan och det Lutherska världsförbundet vilja radera bort den delen av historien. Med hjälp av kyrkopolitiska manifestationer och pompa och ståt inbjöds påven till Lund och Malmö för att tillsammans med Sveriges biskopar och andra kyrkliga företrädare inviga reformationsåret. Nu är det dags för nästa steg.