Katolicism

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Stiftelsen Livets Ords grundare Ulf Ekman ägde tidigare en större klarsyn angående den ekumeniska rörelsens utveckling. 1989 publicerade Livets Ords tidskrift Magazinet en artikel av Ekman där vidräkningen med påvedömets avfälliga religion är tydlig. Den distans som Guds folk med nödvändighet behöver ha gentemot skökokyrkan kom tydligt till tals. Idag, 2007, ser vi hur Ekman förespråkar en helt ny väg. De faror han tidigare varnade för har han nu själv fallit offer för och drar även med andra. Det har gått så långt att han kommit att bli en av kyrkoekumenikens större förespråkare. Orsaken därtill kan man tvista om men det ligger nära till hands tro att det förefaller mer framgångsrikt och accepterat säga ja till de stora traditionella kyrkornas inbjudan än att bejaka korsets väg, vilket är en dårskap för den här världen. Inom Livets Ords rörelse marknadsförs idag många katolska skrifter, något som tidigare varit otänkbart. Talarstolen upplåts flitigt åt katolska teologer, Mariadyrkan smygs in i form av speciellt importerade madonnafigurer som presenteras i församlingen och säljs inom rörelsen. Även brödsbrytelsen har förvandlats från att vara en enkel Herrens måltid för de troende och döpta till att mer och mer likna en mässa av högkyrklig karaktär. Idag söker Ekman en djupare förståelse för romersk katolsk och ortodox teologi. För att påminna om att hålla fast vid den tro som blivit oss överlämnad genom Guds ord, publicerar Midnattsropet här utan ytterligare kommentarer den artikel Ulf Ekman skrev i samband med att förre katolske påven besökte Sverige 1989.
Vad i hela världen har påven i Uppsala att göra?MR påminner om artikel av Ulf Ekman publicerad i Magazinet, 1989 **
Skandinavien rustar sig för påvebesök. För första gången i påvedömets historia besöker en påve Sverige. Kommentarer i kristna tidningar och dagspress är uppsluppet positiva. Man verkar känna sig smickrade av så celebert besök. Bland kristenheten verkar besöket ses som något positivt, inte minst med tanke på de böcker om påven som nu har kommit ut på kristna förlag. Tre platser i Sverige skall besökas: Stockholm, med mässa i Globen, Vadstena, där Sveriges enda katolska helgon verkade, och Uppsala.Den katolske biskopen i Stockholm, uttalade sig i en intervju om nödvändigheten av att påven besöker Uppsala. Självklart kan man tycka, eftersom ärkebiskopen, Nordens största domkyrka, en rad kyrkliga och frikyrkliga institutioner, en diger teologisk fakultet m m finns i Uppsala. Men det var inte detta den katolske biskopen anförde som skäl, utan det faktum att det var i Uppsala, nämligen på Uppsala möte 1593, som Sverige blev ett evangeliskt-lutherskt land. Därför är det viktigt för påven att komma till Uppsala, enligt den katolske stockholmsbiskopen. Kurian i Rom har uttalat sig och sagt att påven inte kommer till Sverige som en slags Billy Graham på korståg, utan för att träffa sina trogna. Det må så vara, men varför då Uppsala. Jo, därför att före reformationen var Sverige ett katolskt land. Påvens överhöghet och makt sträckte sig längst upp, från Rom ända till Norden. Romersk-katolsk tro och praxis rådde över Sverige. **
Reformatoriska sanningar Detta inflytande bröts i och med Luthers reformation som nådde Sverige genom Olaus Petri. Den evangeliska läran stadfästes som Sveriges rikes tro i Uppsala, februari 1593. Man slog fast att, tvärtemot den katolska tron, skulle man hålla sig enbart till ”Guds rena och saliggörande ord” och hålla sig till de grundläggande reformatoriska sanningarna, såsom a)”skriften allena” b)”nåden allena” och c)”tron allena”. Man tog skarpt avstånd från ”alla de påviskas … villfarelser.” Detta beslut ledde Sverige i en helt annan riktning, bort från påvedömets överhöghet och katolsk gärningslära. Därför är det viktigt att påven kommer till Uppsala! Påven har inte för en minut ändrat alla de grundläggande katolska dogmer som den romerska kyrkan i århundraden har bevarat. Inte heller har han ändrat på sin uppfattning om att vara ofelbar när han talar å ämbetets vägnar eller på sitt anspråk som ”Kristi ställföreträdare” på jorden kunna göra anspråk på varje nation i världen. När påven kommer, kommer han att kyssa svensk jord. För många ter sig detta som en gest av ödmjukhet. Men egentligen är det något helt annat. Det är ett anspråkstagande av det land han beträder. Varje stadsbesök han gör är ett anspråkstagande att landet skall komma under ”den heliga stolen”. **
”Skingrade bröder”** I Sveriges religiösa ”ekumeniska” klimat välkomnas en större gemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Företrädare för i stort sett varje samfund skall gå i procession i Uppsala domkyrka och påven kommer att uttala sin välsignelse i gudstjänsten där. Från påvens sida har ekumenik alltid varit betydelsefull. Men för den romerska kyrkan har detta alltid betytt att de ”skingrade bröderna” skall komma tillbaka till ”moderkyrkan” i Rom. Detta är den ekumenikens egentliga mening! Var är det alltså för spel som pågår framför tusentals troendes ögon? Ser man på påvedömets historia, har det alltid stått emot, stoppat och krossat all väckelsekristendom i alla tider. Katolska kyrkan har i århundraden besudlat sina händer med martyrer som Savonarola, Huss, Tyndale m fl. De katolska dogmerna är inget annat än gärningslära, falsk religiositet och vidskepelse. När kristendomen blev statsreligion, genom kejsar Konstantin på 300-talet efter Kristus, skedde en mycket olycklig utveckling. Man gick från väckelsekristendom till en religiös-politisk maktapparat. Från andefyllda tjänstegåvor gick man till biskopar, kardinaler och påvar som fick makt från staten. Man började använda yttre maktmedel istället för andlig auktoritet. En av kyrkohistoriens mest ansedda katolska kyrkofäder Augustinus, menade på fullt allvar att villolärare skulle man skicka armén på. Yttre maktmedel blev alltså vägen att upprätthålla lära och praxis. **
Munkar och nunnor** Ganska snart växte munkväsendet fram. En av grundpelarna i munkväsende och ordensväsende är askesen. Genom att ta avstånd från och förakta det materiella och späka sig från det jordiska skulle man uppnå det himmelska. Munkar och nunnor kunde t o m samla poäng genom sina liv, som kunde komma andra människor till godo för deras frälsning. Askes är inget kristet. Det är gnosticismen som föraktar det materiella. Kristendomen ser allt skapat som en gåva av Gud och föraktar inte Guds gåvor utan förvaltar dem. 1 Tim 4:1-3 talar om att det är demoner som inspirerar läror som föraktar och förkastar äktenskapet. Grundläggande i den katolska tron är gärningsläran i sakramenten. Genom att använda sakramenten får man del av Guds nåd, och hjälp att komma till himlen. Men det är inte dop, nattvard eller något annat av de katolska sakramenten som frälsar en människa En människa blir frälst av nåd allena, genom tron på Jesu verk på Golgata. Endast genom att i tro ta emot vad Gud har gjort i Kristus på Golgata, kan en människa bli född på nytt. Det är omvändelse och pånyttfödelse som gör att människor blir lemmar i Kristi kropp, inte dop, mässor och påvliga välsignelser. **
Vidskepelser** Genom sakramentstron utbreddes en väldig vidskepelse som yttrade sig i helgondyrkan, fetisher, fabler, sägner och religiösa traditioner. Allt ifrån vaxljus, krucifix och madonnor, till klädedräkter och ett otal högtidsdagar utvecklades. Allt detta smyckade det kyrkliga livet och invaggade människor i en falsk säkerhet om att få komma till himlen, om man bara deltog i sådant. Men vägen till himlen går inte genom allt detta utan enbart genom Jesu fullbordade verk på Golgata. Bakom hela detta bedrägliga system finns religiösa andemakter som har en enorm påverkan på människor. Frågan är hur många människor som genom madonna-tillbedjan har gått evigt förlorade, istället för att genom tron på Jesus allena, komma till himlen. Överalllt dit påven kommer sprider han Maria-kulten och madonna-tillbedjan. I europeiska länder sker det på ett mer intellektuellt och sofistikerat sätt än i andra delar av världen, där man mer öppet blandat Maria-dyrkan med inhemsk ockultism.
Ockulta inslag Den romerska kyrkan är full av ockulta inslag och har sina rötter i mycket falsk religiositet. Man har också oerhörda maktanspråk och har i alla tider förföljt väckelser. Därför har troshjältar i alla tider, såsom Johan Huss, Luther, Wesley m fl, kallat henne för den stora skökan som dricker de heligas blod. Huruvida hon är identisk med den stora skökan i Uppenbarelseboken kan jag inte uttala mig om, men en sak är säker, många drag, genom historiens gång, och idag, påminner om det.I detta religiösa system finns det naturligtvis människor som är frälsta. Världens största pingstsamfund är katolska kyrkan. Det finns många andedöpta Jesus-troende där. Men de är människor som Gud av nåd har frälst, i ett system som är fullt av religiösa andemakter. Det är dessa andemakter som gärna skulle vilja återerövra områden som de har tappat. Som troende är det viktigt att i anden ta en stark ställning. Jesus älskar alla människor och det gör vi också. Men den kamp vi har att kämpa är inte en kamp emot kött och blod, utan mot andefurstar och andemakter i himlarymderna. **
Rening i Jesu blod** Det är tragiskt att se, att intellektuella, sekulariserade kristna med glädje tar emot ett religiöst system som är antikristligt. De riter och processioner som utförs drar inte ner Guds härlighet, de öppnar för religiösa andemakter. Det enda som kan rädda Sverige är reningen i Jesu blod, inte falsk ekumenik. Därför tar vi en stark ställning i andevärlden och binder upp allt orent inflytande över de nordiska länderna och begär att det som de religiösa andemakterna önskar skall gå om intet. Vad Sverige behöver är inte mer religiositet, utan överflödande liv i Kristus Jesus, genom människor som själva blivit renade i Jesu blod och upplevt vad det innebär att leva i kraft av Jesu seger. Församlingen är inte på väg tillbaka till religiös fångenskap, utan på väg ut i mer frihet och mer av Guds härlighet och kraft. Guds härlighet, inte religiositet och humanism, kommer att prägla henne starkt under 90-talet.

Kortnytt av Stina Fridolfsson

För något år sedan började man på Livets Ord i Uppsala ivrigt sälja ikon-statyetter, föreställande jungfru Maria, tillverkade i ett kloster i Jerusalem. Tidningen Världen Idag rapporterade nyligen att Ulf Ekman predikat i Östanbäcks kloster trettondagen. Högmässan! I anslutning till notisen fanns ett stort foto av Ulf Ekman under altartjänsten iförd mässhake. Han uttryckte sin glädje över uppdraget han fick att predika i det protestantiska klostret, där en grupp munkar som följer benediktinerordens klosterregler, håller till. -Det kändes inte ovant att åter ta på den stola som präster använder i Svenska kyrkan, sa Ekman, enligt Världen Idag.

Analys av Stig Andreasson

I vissa kretsar talar man idag om ”den mystika religionens renässans i Sverige.” Denna trend tycks gå hand i hand med en sakramentalismens renässans. Detta är inte alls underligt. Sakramentalismen är i sig själv en slags mysticism. Man omger vissa heliga handlingar, speciellt nattvarden, i ett mystikens skimmer, vilket lockar och tilltalar många människor.Olika uppfattningar om nattvarden kommer till synes i kristen litteratur och media. Lyckligtvis finns det ännu några representanter för en evangelisk, icke sakramental nattvardssyn. Ett exempel på detta är pingstpastor Sven-Gunnar Hultmans artikel i Nya Dagen, där han presenterar en enkel, odogmatisk och Kristuscentrerad nattvardsuppfattning. Han går inte till angrepp mot någon men förklarar lågmält varför han inte tror på någon förvandling av nattvardselementen. I skarp kontrast till detta kommer de artiklar i Dagen och Petrus som skrivits av en annan pingstpastor, nämligen Peter Halldorf. Det är anmärkningsvärt att två så olika synsätt idag kan rymmas innanför en av våra fria väckelserörelser. Vi anser det därför nödvändigt att jämföra och kommentera dessa två mycket olika uppfattningar. Dessa kommentarer bör inte på något sätt uppfattas som personangrepp. Det är sakfrågor det gäller.
Nattvarden – en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk Detta är kärnan i pastor Hultmans nattvardsuppfattning. Själv presenterar han sig som en ”enkel och from pingstvän.” Det betyder att för honom är det självklart att tro på Jesu närvaro då vi firar den måltid han själv har instiftat. Men det är inte detsamma som att tro att något mystiskt och oförklarligt sker med brödet och vinet på nattvardsbordet. Så här skriver han:-För att glädjas över Jesus försoning av vår synd och skuld behöver våra tankar och vårt uppträdande vid nattvardsfirandet vara inställt på måltidens grund. Det är alltså när jag vänder mitt hjärta och mina tankar i bön till Jesus Kristus i nattvarden, som jag ger utrymme för att den helige Ande ska beröra mig. Inte genom att Jesus blir närvarande i brödet och vinet. – Om vi lägger för mycket i själva brödet och vinet, så riskerar vi att tappa blicken på Jesus. För mig räcker det att se och äta brödet i nattvarden som symboler för Kristi försoning, för att uppleva Jesus och Andens närvaro. För min del ligger inte längtan efter nästa nattvardsfirande i att Kristus skulle vara närvarande i brödet och vinet, utan i att måltiden fokuserar vid det största av allt, att vi är försonade med Gud.Glädje över Jesu fullbordade försoningsverk. Tillbedjan av den levande Kristus som alltid är närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Det är väl just detta många kristna upplever under ett nattvardsfirande. Vidlyftiga teorier om en mysteriös förvandling av nattvardselementen har man inte känt behov av.
Nattvarden – ett bokstavligt förvandlingsmirakel Detta är Peter Halldorfs nattvardssyn. Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till korta citat och kommentarer av den mängd påståenden som möter oss i hans artiklar Han frågar: -Hur kommer det sig att kristna som annars bekänner en stark bibeltro, ofta är trossvaga just ifråga om nattvarden?Att vara trossvag innebär enligt Halldorf att inte tro på en bokstavlig förvandling av bröd och vin i nattvarden. I detta sammanhang är det enligt min mening mycket olyckligt att tala om stark eller svag tro. Det hela handlar snarare om att kristna har olika uppfattningar om innebörden av bestämda bibeltexter. Att utan vidare sätta epitetet ”trossvag” på den som har en annan syn på saken än man själv har, är inte riktigt rent spel. Vidare skriver Halldorf:-Jesu ord om brödet och vinet rymmer en klarhet och enkelhet som svårligen borde kunna misstolkas av den som tror på Bibelns bokstav.Sedan tar han avstånd från den katolska transsubstantiationsläran. Men den är väl om något ett bevis på att Jesu ord kan misstolkas just av dem som har en mycket sträng bokstavstro. Vi ger Halldorf rätt i att den katolska transsubstantiationsläran är ett rent filosofiskt försök att förklara mysteriet i nattvarden. Men den lutherska ”konsubstantiationsläran” är också ett liknande försök. Peter Halldorf ansluter sig till denna lutherska tolkning av nattvardens instiftelseord, enligt vilken vi i nattvarden mottar Jesu lekamen och blod i vinets och brödets gestalt.-Den tidiga kristna litteraturen visar hur det i synen på nattvarden aldrig rådde någon tvekan i den unga kyrkan.Författaren menar därmed att det är en självklarhet att man i urkristen tid trodde på en bokstavlig förvandling av brödet och vinet. Men varför är det så självklart? Är det inte precis lika tänkbart att de första kristna betraktade nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk, just som pastor Hultman gör, utan att befatta sig med någon mirakulös förvandlingsteori? Just därför har vi heller inga spår av lärostrider kring nattvarden i Nya testamentet. Vad Peter Halldorf exakt menar med uttrycket ”den tidiga kristna litteraturen” vet jag inte. Avser han de skrifter som de s.k. kyrkofäderna har författat, så finns det ju exempel på att olika uppfattningar rådde bland dem från tid till annan. Efter att kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet förändrades mångt och mycket. Så småningom förändrades nattvarden från enkel åminnelsemåltid till mirakulös offergudstjänst. Och själva offertanken förutsätter att nattvardens bröd och vin blir förvandlat till Frälsarens lekamen och blod. Rent historiskt är det därför mycket lättare att se förvandlingsteorin som en sentida uppfinning än att betrakta den symboliska nattvardssynen som en sådan. Just så framställer vanligtvis kyrkohistorikerna det hela. Professor Jacques Elluls monumentala verk ”La Subversion du christianisme” (Omstörtningen av kristendomen) har nyligen kommit ut i ny upplaga i Frankrike. Jag vet tyvärr inte till vilka språk den redan är översatt, men den framställer bl.a. den s.k. ”realpresensen” (den bokstavliga materiella förvandlingen av nattvardselementen) som en del av urkristendomens omstörtning.Men Peter Halldorf håller hårt på förvandlingsteorin och som exempel nämner han Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet förkunnade sin tro på en bokstavlig förvandling av nattvardselementen. Ett intressant men inte särskilt väl valt exempel från 300-talets sakramentsdiskussioner. I Sulzbergers troslära, som behandlar den historiska utvecklingen av många lärosatser, står det nämligen mycket riktigt att Kyrillos hade en bergfast tro på brödets och vinets bokstavliga förvandling. Men det lustiga är att han jämförde denna förvandling med Jesu första underverk – vattnets förvandling till vin vid bröllopet i Kana. Den dag Kyrillos yttrade eller skrev detta måste han ha haft dålig ordning i hjärnkontoret. Hade vinundret i Kana varit av samma natur som det påstådda förvandlingsundret i nattvarden, då hade köksmästaren i Kana varit tvungen att säga så här till gästerna:-Ärade bröllopsgäster! Vinproblemet är löst. Jesus från Nasaret har förvandlat flera stora krukor med vatten till vin. Men en sak måste Ni förstå. Det här vinet smakar faktiskt som vatten. Men det är vin, fast i vattnets gestalt! De som är trossvaga begriper inte det här. Men jag hoppas ni andra tror vad jag säger.Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro). Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar. Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också. Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:-Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad. Detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus. Orden om att äta hans kött och dricka hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inte tar emot Jesus.När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig. -För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning är ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk. Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger: -Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse. Halldorf menar:-när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt. Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort det och gör detsamma, utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden:-Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns.Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de. Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden. Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt. Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet. Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorf påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid. Slutligen är jag något bedrövad över Halldorfs skarpa kritik av Calvin och den reformerta delen av kristenheten. Deras inflytande är fortfarande efterhängset, säger han och detta katalogiseras som ”olyckliga historiska omständigheter.” Detta är visserligen inte något nytt. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad blev på sin tid starkt anklagad för att vara påverkad av den reformerta synen på grund av sin kritik av både katolsk och luhersk sakramentsmagi. Detta fick honom att en gång skriva följande:-Alla vet ju att för norska lutheraner är det en större synd att vara reformert än att vara liberalteolog.Luthersk stenkastning mot reformerta har alltså hållit på i lång tid.Men det finns egentligen ingen orsak att ständigt måla en skräckbild av den reformerta kristenheten. Johan Calvin var givetvis ingen fullkomlig människa och man behöver inte vara enig med honom i allt. Men sanningen är att han vågade stå fram med en stark protest mot det katolska mässoffret mitt i en kampfull tid. Han förkunnade frimodigt:-Det finns bara ett soningsoffer för våra synder – Jesu död på korset.Han menade också att vi har verklig gemenskap med Jesus i nattvarden, men den är av andlig natur. Calvin förtjänar bättre än att bli ”stenad” av våra dagars sakramentalister.De flesta kristna samfund i USA och den övriga engelsktalande världen räknas till den reformerta fåran. Det innebär väl inte att de flesta av dem ständigt tänker på sig själva som ”reformerta” i motsats till lutheraner. Också deras gren av reformationen har tyvärr liksom lutherdomen påverkats av liberal teologi. Men de som har bevarat bibeltron ser nog nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk (just som pastor Hultman). En sak är säker. De har sänt otaliga missionärer till hednavärlden och många stora andliga personligheter har uppstått i deras led. Säg, har någon normal kristen problem med att sjunga: ”Låt mig få höra om Jesus”, därför att den sången skrevs av Fanny Crosby som tillhörde metodistkyrkan, där man inte tror på någon bokstavlig förvandling av nattvardselementen? Jag har också varit bland reformerta kristna som gärna sjunger översatta sånger av Lina Sandell, trots att hon tillhörde den lutherska väckelserörelsen. Men hennes sånger berör ju heller aldrig skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardsteologi. Alla genuina andliga väckelser har alltid fokuserat mer på Jesus, korset och försoningen än på församlingens instiftelser och heliga handlingar.För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.” De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den. De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.