Katolicism

Analys av Stig Andreasson

I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”

Ledare av Berno Vidén

Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna? - Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok. En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
- Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt. - Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer - den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för. Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet; -Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.

Analys av Stig Andreasson

I en bok på drygt 100 små sidor med titeln ”Tag och ät” har Ulf Ekman nedtecknat sin syn på nattvarden. Målet tycks vara att överbevisa läsaren om Jesu ”realpresens” (verkliga närvaro) i nattvardselementen. Bevisen försöker Ekman hämta både från Bibeln, kyrkofäderna och historien i övrigt. I magasinet ”Keryx” som utges av Livets Ord har han också skrivit en artikel om ”Sakramental teologi och väckelsekristendom” där han ger uttryck för samma tankar som i boken. Enligt min mening innehåller dessa utläggningar flera mycket bristfälliga förklaringar och leder dessutom till ett antal förhastade slutsatser. Ekmans tolkning både av Bibeln och historien är ofta starkt tendentiös. Många frågor förblir obesvarade. Här följer ett litet axplock av de frågor som uppstår då man tar del av Ekmans teologiska repertoar.
Vilka kyrkor är historiska?Enligt Världen idag har Ulf Ekmans teologi förändrats på grund av inflytande från de historiska kyrkorna. Då frågar man sig givetvis vilka dessa kyrkor är. En biskop förklarade nyligen att han skiljde på ”historiska kyrkor” och ”moderna kyrkor.” I den förstnämnda kategorin placerar man då vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt säkert också den lutherska. De har alla en lång historia. Men en historia som inte bara är uppbygglig!För omkring tusen år sedan skedde brytningen mellan den västliga och den östliga officiella kyrkan. Påven bannlyste då den östlige patriarken som svarade med att bannlysa påven och beteckna romersk kristendom som barbarisk och kättersk. Det kallar vi ”den stora schismen.” Sedan dess har i varje fall påvekyrkan ökat sitt antal av dogmer och läror så mycket att dess ansikte blivit åtskilligt förändrat. Den ortodoxa kyrkan är i stort sett densamma som för tusen år sedan. Anglikanerna befinner sig alltjämt någonstans mitt emellan protestantismen och Rom. Den lutherska kyrkans historia innehåller återupptäckten av bibliska sanningar men tyvärr också antisemitism och förföljelse av oliktänkande. Vad som är gemensamt för alla dessa s.k. ”historiska kyrkor” är att de lägger väldigt stor vikt på sakramenten. De är till sin natur mer eller mindre sakramentalistiska.Vilka är de de moderna kyrkorna? Jo, det måste då vara våra nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien? Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Är det ingen som har läst professor Gunnar Westins fantastiska bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna? Eller Broadbents monumentala verk som i fransk översättning fick den långa men talande titeln: Den trogna församlingens smärtfulla pilgrimsvandring genom tiderna. I de böckerna får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna. Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”. Någon gång använder Ekman faktiskt uttrycket i singularis, ”den historiska kyrkan.” Vad han lägger in i det begreppet förklarar han inte.Men han varnar för att förkasta vad Gud har gjort i historien. Men vad är det då som är så farligt att förkasta? Är det den katolska, ortodoxa och protestantiska sakramentalismen? Ekman säger inte detta rent ut. Men helhetsintrycket av hans utläggning pekar faktiskt i den riktningen. Många vill nog hellre understryka att det andliga arv som den bibeltrogna kristenheten absolut måste ta vara på och aldrig tappa bort är av en helt annan karaktär. Det är gångna generationers modiga kamp för trosfrihet och sann väckelsefromhet.
Vad betyder ordet sakrament?Ekman förklarar att det är ett gammalt latinskt ord som egentligen betyder ”ed” eller ”löfte”, vilket naturligtvis är rätt och riktigt men trots allt en något ofullständig förklaring i en avhandling om nattvarden. I olika katolska skrifter kan man läsa att kyrkofäderna utvidgade betydelsen av ordet ”sakrament” till att betyda detsamma som ”mysterium” (mysterion på grekiska). Den ortodoxa kyrkan använder helt naturligt hellre det grekiska språket än det latinska. Den utger sig därför som förvaltare av ”mysterierna”, medan påvekyrkan säger sig förvalta ”sakramenten”. Båda dessa sakramentala kyrkor blir därför säten för en slags mysteriereligion där frälsningen förmedlas genom olika slags ritualer. Ekman säger:-Ett trosmysterium är något som är bortom vårt begränsade förstånd och som behöver uppenbaras för oss genom Anden och tas emot i tro.Det är faktiskt en bra definition, men den blir missvisande då den tillämpas på nattvarden. Det nytestamentliga ordet ”mysterion” används nämligen aldrig med avseende på varken dop eller nattvard. Det finns egentligen inte någon sakramental teologi (mysterieteologi) i Nya testamentet. Det finns instiftelser, heliga handlingar och olika medel till hjälp och uppbyggelse. Men inga mystiska kulthandlingar.
Kan nattvarden jämförasmed inkarnationen?Enligt Ekman kan den faktiskt det. Han skriver:-Att Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten, inkarnerades och blev en verklig fysisk människa innebar att Gud förenar sig med, välsignar och verkar genom den fysiska skapelsen. När Jesus instiftar sakramenten gör han samma sak. Han låter sin nåd flöda genom fysiska, skapade ting. - Gud var reellt närvarande i Jesus och genom Jesus. Det är detta man i teologiska termer kallar för sakramental närvaro och inkarnationen är det stora exemplet på detta.Dessa tankar har tydligt släktskap med modern katolsk förkunnelse som numera packar in sin extrema sakramentalism i ett filosofiskt och ibland nästan lyriskt språk, där när sagt allting plötsligt blir ”sakramentalt”. Är det möjligen så att den gamla sakramentalismens tydliga släktskap med magi måste döljas av ett religionsfilosofiskt resonemang för att passa den moderna människan? Man säger exempelvis att ”naturen är underbart sakramental i sin mångfald och rikedom.” Och den katolske biskopen Anders Arborelius har presterat följande aktstycke:-Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen. Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten.Skapelsen, inkarnationen, kyrkan med dess olika ritualer - allt blir sakramentalt i denna s.k. ”sakramentala teologi.” Det hela blir faktiskt en form av språkförbistring. En helt vanlig ordbok upplyser oss om att adjektivet ”sakramental” hänvisar till något som har med sakramenten att göra. De är två hos protestanterna och sju hos katolikerna. Hur kan någon då påstå att Guds närvaro i Kristus var sakramental! Behåller vi ordens vanliga mening blir ett sådant påstående totalt inadekvat. Att Gud verkligen var närvarande i den jordiske Kristus hör till det fundamentala i den kristna tron. Jesus sade ju själv:”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Den levande personen Jesus Kristus kunde genom sin undervisning och sina undergärningar på ett helt speciellt sätt uppenbra Guds närvaro. Men hur kan någon tänka att Herren gjorde samma sak då han instiftade nattvarden som då han själv steg ned till oss i människogestalt? Oavsett vilken nattvardsuppfattning vi har kan vi väl knappast tänka oss att Gud kan vara närvarande i rent materiella ting, såsom bröd och vin, på samma sätt som Han var närvarande i den levande gudamänniskan Jesus Kristus. Inkarnationen kan inte jämföras med någon av de kyrkliga handlingar som man idag kallar ”sakrament”.
Men som biskop Arborelius själv säger så betraktar den katolska kyrkan sig själv som en förblivande inkarnation av Kristus. Ulf Ekman och den katolske biskopen tycks vara rörande eniga om detta. Ekman gisslar nämligen ”dem som inte har någon förståelse för Jesus inkarnerad och ständigt närvarande i sin kropp, Kyrkan.” Ekman har möjligen större ekumenisk bredd på begreppet ”kyrka” än Arborelius. Men båda tar fel och använder fel uttryck. I Nya testamentet gäller ”inkarnationen” uteslutande den stora och fantastiska händelsen då Gud i Kristus kom till oss i människogestalt för att bli vår Förlossare. Naturligvis tror vi att Han genom sin Ande är närvarande i sin församling på jorden. Men den närvaron är inte en ny inkarnation och den är heller inte ”sakramental”, dvs. bunden och begränsad till speciella gudstjänstformer.
Symboliskt eller bokstavligt ?Ekman använder uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Någon egentlig definition av uttrycket ger emellertid inte Ekman. Han nöjer sig med att framställa det som ett mysterium. Och han anser sin tolkning så självklar att han inte behöver argumentera nämnvärt för den. Han menar att det räcker med en helt bokstavlig uppfattning av Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Ja, enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt. Först på 1500-talet och senare under upplysningstiden på 1700-talet började man ifrågasätta den bokstavliga betydelsen av nattvardens instiftelseord. De som inte är bokstavstroende förpassas av Ekman då till den kategori som förnekar det övernaturliga.Alla kristna är nog överens om att Jesus menade vad han sade och sade vad han menade. Men precis som Jesus ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, så händer det vid andra tillfällen att han brukar bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om Jesus menade vad han sade men om vi alltid rätt förstår vad han menade. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Jesus efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv.” (Joh. 6:54), då var det många som missförstod hans ord. Det menar jag faktiskt att Ulf Ekman också gör, för han tillämpar de orden på nattvarden. Detta förefaller mig orimligt av flera orsaker. För det första uttalade Jesus de orden långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan visste heller vid den tidpunkten att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv…” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Då bör botbänken, samtalsrummet och förbönen efter väckelsemötet omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få liv. Men det finns kanske ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesus-ord. Det finns bibelord som talar om feta och märgfulla rätter men som avser andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Jesus vill själv vara vårt liv och hans närvaro mat för vår själ. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Förtjänar pietismenatt svartmålas?Enligt Ekman var naturligtvis det stora felet med pietisterna att de inte lade tillräckligt stor vikt vid sakramenten. Men efter min mening tecknar Ekman en grov karikatyr av pietismen:.Vårt pietistiska väckelsetänkande har ofta haft en avoghet och misstänksamhet emot allt yttre. Väckelse är enbart Andens verkan på hjärtat med prioritering av det inre livets odlande och möjligen evangelisation. När detta renodlas och påverkas av rationalistisk filosofi blir väckelsen antisakramental. - Misstänksamheten emot allt fysiskt i pietistiska kretsar har gjort mycken skada. Man vill inte dra någon som helst gräns mellan det heliga och det profana och menar på ett falskt sätt att inga ordningar behövs och att den troende är fri till i princip vad som helst, både i gudstjänstliv och moral. Så tappas fullständigt förståelsen av det heliga.Var Ekman har hämtat denna ”skräckbild” av den pietistiska väckelsen har jag ingen aning om. Alla väckelser har givetvis haft sina brister eftersom Gud alltid har brukat mänskliga redskap. Pietismen är inget undantag. Men Ekmans beskrivning av pietismen stämmer varken med vederhäftiga historieböcker eller trovärdiga kristna ledares uttalanden. Pietismen uppstod i en tid, då vanefromhet och död formalism var rådande. Behovet var då knappast en sakramental väckelse, för många gick till kyrkorna och tog del i sakramenten. Men det andliga livet flämtade svagt. Kristus hade många anhängare men få efterföljare, som någon uttryckte det. I sin bok understryker Ekman ”nattvardens förmåga att kunna förmedla andligt liv.” Att han då kommer på kollisionskurs med pietismen är inte så underligt. Pietismen föddes ju därför att varken renlärigheten eller sakramentsförvaltningen i den tidens kyrka hade förmedlat särskilt mycket andligt liv. Den hemgångne norske teologen Carl Fr. Wislöff ställde en gång frågan: ”Har pietismen något att ge oss idag?” På den frågan svarade han med att räkna upp en rad signaler som pietisterna själva sände ut och som vi verkligen behöver idag. Vi sammanfattar dem helt kort. Låt Guds Ord rikligen bo ibland er! Låt det allmänna prästadömet komma i funktion! Kämpa för den sanna tron i kärlek! Ta vara på det kristna broderskapet! Wislöff understryker också att vi behöver pietismens förkunnelse om den nya födelsens nödvändighet och om försakelsens plats i det kristna livet. Ulf Ekman skriver märkligt nog att pietismen fört till att man ”fullständigt tappat förståelsen av det heliga.” Det är ett i högsta grad märkligt uttalande eftersom pietismen egentligen var en helgelseväckelse. Wislöff säger att vi idag har hamnat i en ”nöjeskristendom” utan verklig sälta. Till det yttre skiljer sig en stor del av den kristna ungdomen föga från världens lättsinniga ungdom. Därför behöver vi en sund pietism som för till frälsning från världsligheten, både i sinnet och till det yttre, säger han.Nej, pietismen förtjänar inte att svartmålas. Wikipedia, den fria encyklopedin, säger exempelvis att vårt grannland Norge inte blev verkligt protestantiskt förrän det blev pietistiskt. Norges store folkväckare, Hans Nielsen Hauge, nämns också i det sammanhanget. Ekman kan ha rätt i att vissa grenar av pietismen, både i gången tid och i nyare tid, varit avgjort antisakramentala. Men att det skulle bero på inflytande från rationalistisk filosofi betvivlar jag. Det är verkligen en förhastad slutsats. Blir det en stor framtida nattvardsväckelse?I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre, att:-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant. - Vi kommer inom en snar framtid att se skaror av människor som flockas till nattvardsgudstjänsterna.På ett annat ställe säger han:-…det finns mycket att hämta och lära av dem som vårdat denna gåva (nattvarden) i århundraden.Detta är väl ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens! Men vilket sammelsurium! Låt mig bara påpeka ett par saker. Då vi sätter oss in i den katolska kyrkans lära om nattvarden upptäcker vi genast att den är totalt oförenlig med en protestantisk och evangelikal uppfattning. Och vad värre är, den är helt oförenlig med Bibelns grundläggande undervisning. Olika protestantiska och evangeliska samfund uppvisar vissa olikheter i sin syn på nattvarden. Men ingen kan godta den katolska dogmatiken. I påvekyrkan är nattvarden eller mässan som den kallas, nämligen en förnyelse av Kristi försoningsoffer. Genom prästens händer offras Kristus på nytt på kyrkans altare, fast på ett oblodigt sätt. Att nutida katolska teologer försöker byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” m.fl. ändrar ingenting. Den kastolska mässan är en offergudstjänst. Även sentida påvar har tydligt sagt att prästen förnyar Jesu offer på korset. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Det är möjligt att Ulf Ekman själv kan godta den uppfattningen. I en predikan för några år sedan sade han nämligen:-Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord.Oavsett hur det är med den saken, så kan inga bibeltroende kristna, antingen de kallar sig protestanter, evangelikala eller karismatiker skriva under på den katolska mässoffersläran. Guds Ord säger ju tydligt att Jesus har gett sitt liv på korset en gång för alla.Om Ekman tänker på den katolska kyrkan då han säger att vi har mycket att lära av dem som förvaltat nattvardens gåva i århundraden, blir hans historieskrivning direkt missvisande. Påvekyrkan har gjort allt annat än att vårda den urkristna nattvardssynen. Det är först på 300-talet som vi har de första vittnesbörden om att nattvarden börjar betraktas som ett upprepande av korsoffret. Omkring år 850 omtalas för första gången den s.k. ”transsubstantiationsläran”, alltså vinets och brödets bokstavliga förvandling till Jesu lekamen och blod. Den läran blir dogm först år 1215. Om det aldrig funnits några andra uppfattningar om den saken hade en sådan dogmatisering varit överflödig. På ett kyrkomöte år 1416 bestäms att de troende får nöja sig med brödet då de deltar i mässan. Vinet i kalken förbehålls den officierande prästen. Denna förändring är speciellt underlig eftersom kyrkan lär att man måste både äta Kristi lekamen och dricka hans blod för att få liv. Från och med den tiden får de trogna bara ”en halv kommunion” så att säga. Numera har jag dock sett att katolska nattvardsgäster får lov att doppa sitt bröd i vinbägaren då de går till altaret.Om det blir som Ekman hoppas att vår tids sökare inte kommer att bry sig om från vilka källor man hämtar synen på nattvarden, kan resultatet bara bli ett. Då får vi tidernas största förvirring. Den kan i sin tur bara växa och frodas i okunnighetens och ytlighetens jord. Om Ekmans budskap om nattvarden huvudsakligen möter bifall och entusiasm visar det att denna okunnighet och ytlighet redan är starkt förhärskande i vårt land.

I mitten av mars fick tidningen Midnattsropet tag på ett förhandsexemplar av boken Tag och ät av Ulf Ekman. Efter att ha tagit del av budskapet, beslutade vi att göra en traktat, med rubriken: Varning! Fädernas råmärken flyttas! Denna traktat tog vi med oss till Uppsala, och delade ut vid Livets Ord i samband med en gudstjänst. Predikant vid detta möte var Robert Ekh, och temat som han valt för denna dag, som enligt kyrkoåret är Jungfru Marie bebådelsedag, var Maria, vår förebild.Ekh pekade på jungfru Maria som vår förebild i tjänande, ödmjukhet och gudsfruktan - en tanke som kan vara nog så riktig. Men så småningom gick det hela över till att handla om att Maria är trons moder, och vår moder! Och allt detta på en tydligt viktig symbolisk dag.I slutet av mötet, efter att man bedit Gud om att få bli mer lik Maria, tog Ekh fram en kartong, och plockade fram två skulpturer. ”Vem kan det här vara?” frågade han, och fortsatte:-Här är mamma Maria och Jesuspojken. Går för att hämta vatten. Det här är gediget, riktigt konsthantverk. De här är tillverkade… vi köper de här från ett kloster utanför Jerusalem i Israel. Och jag vet en sak som de gör på det klostret. Vet du vad de gör? De ber för dig. De lever ständigt inför Herrens ansikte…Ekh fortsatte:-Då tycker jag inte att du ska tänka: Ja men, Maria, det kan jag väl inte ha hemma? Tror du jag är katolik, va?Nä, det tror jag inte. Men visst kan man ha det. Lika väl som du köper en skulptur av Herta Hillfon…Och så avslutades mötet med den översteprästerliga välsignelsen.Att Robert Ekh agerade som om detta inte hade någonting att göra med katolsk helgondyrkan blir bara absurdt. Helt tydligt är detta ett ställningstagande mot den kamp som väckelsens fäder fört - och för katolsk svartkonst.Om inget annat sätter en varningsklocka i ringning, så borde väl skulpturer tillverkade i kloster göra det? Och om det viktigaste Robert Ekh vet att säga om klosterväsendet är att munkarna och nunnorna ber - och att de ”lever ständigt inför Herrens ansikte” - då är det ett fattigdomsbevis.Jag säger det än en gång: Det hela ligger mellan naiv ansvarslöshet och förräderi. Och om vi ser de tydliga steg i ett återtåg till katolskt mörker som Ekman presenterar i sin bok som analyserats i föregående artikel, så kan man inte se annat än ett mönster. Församlingen ska sakta men säkert föras in i ett katolskt tänkande. Först genom att de som protesterar idiotförklaras. Sedan genom att de tvivlande förförs. Och till slut genom att lärorna presenteras i sitt klara ljus.
Utanför Livets Ords lokaler var förvirringen och okunnigheten stor. Många som vi talade med verkade makabert dåligt införstådda med vad som skedde på plattformen och i de nya böckerna. Självklart har vi som Guds folk ett ansvar för våra kristna bröder, precis som för ofrälsta människor, att varna för det som för människor vill.

Analys av Stina Fridolfsson

På missionsfältet i Santo Domingo har vi fått förmånen hjälpa några familjer att få bättre bostad. Genom offermedel som skickats, och villiga arbetare, så har grund, väggar och tak byggts upp. Just nu hjälper några bröder den kunnige byggmästaren Isaias Rodriguez att bygga hus åt en familj, som blev totalt utblottad genom en förödande brand. Sebastian Vidén, som hör till arbetarstaben för att bygga huset, rapporterar om detta på annan plats i tidningen. -Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger.
-Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.
-Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva.
-Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld.
(1 Kor. 3:10-15)