Dominikanska-Republiken

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem. Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.
Jag är första barnet av sju syskon, och därför fick jag lära mig att ta mycket ansvar under ungdomsåren, då jag tog hand om alla mina syskon medan mina föräldrar arbetade. Jag är nu 28 år och har två barn; Génesis och Daniel, det finaste som finns på denna jord. De är min inspiration och mitt motiv att fortsätta framåt. Jag känner att jag bör kämpa för dem och hjälpa dem att lära känna det goda i livet som Gud har gett oss, som kärleken, solidariteten och att lära dem att förkasta negativa känslor, som girighet, hat, ovänskap och avund, och istället visa på det som bygger upp. Jag är född i en kristen familj och var alltid aktivt med i församlingen, men kände alltid att något saknades. Jag ville alltid ha något nytt och kände mig aldrig komplett eller tillfredställd. Det jag saknade var ett möte med Jesus. Frälst blev jag då jag var femton år.Samma dag som jag döptes upplevde jag något speciellt. Först kände jag att ”nu gäller det, nu ska jag få gemenskap med Herren”, men efter en tid kände jag ett stort tomrum i mitt liv. Dagen då jag verkligen fick möta Herren var under ett speciellt möte som pastorn i församlingen bjudit in mig till. Jag var då 15 år, och jag frågade mig själv att ”Varför mig? Jag är ju redan kristen”. Under mötet talade pastorn från Uppenbarelseboken från det 21:a kapitlet om den vita tronen och om böckerna som öppnades, och pastorn förklarade att vi alla en dag skulle stå inför Herren och bli dömda efter det verk som stod skrivna i dessa böcker. Då började jag tänka på allt jag hade gjort, både dåliga och bra saker, på ett sätt jag aldrig tänkt förut. Det var som att jag vaknade upp, och jag kom på att jag egentligen inte alls representerade Kristus, som det står i Ordet att vi bör göra. Jag hade aldrig tidigare bekänt mina synder inför Honom, men nu gjorde jag det, och kunde efter det inte sluta att gråta. Ingen förstod vad som höll på att hända med mig, och min familj frågade oroligt vad det var med mig. Jag kunde inte svara dem, utan böjde knä och började tala med Herren och be om förlåtelse och nåd över mitt liv. Jag överlämnade så mitt liv åt Honom, och sedan den stunden har jag känt mig annorlunda, och även om det ibland kommer mycket svåra stunder vet jag att jag kan räkna med Honom som min hjälp.
År 2003 kom jag i kontakt med Comunidad Maranata. Hem till oss kom ofta en syster därifrån och besökte oss. Det var Stina Fridolfsson, och hon talade alltid om Herren och om de kristnas uppdrag på ett annorlunda sätt. Hon talade om hur det var under den första församlingens tid, och detta talade mycket till mig och väckte nyfikenhet i mig att veta mer.Jag ville gärna vara med och delta praktiskt och då jag kom till Comunidad Maranata började jag hjälpa till med församlingens barnmöten, för jag har alltid tyckt mycket om att arbeta med barn. Senare blev jag tillfrågad om jag ville arbeta med skolan i Palave, och sedan också med läkarmottagningar.
Skolan vi har i Palave är ingen vanlig skola. I de vanliga skolorna är det bara vetenskapliga kunskaper som lärs ut, men i vår skola får barnen, utöver det, även undervisning om det andliga. Vi involveras också i barnens familjer på ett mycket speciellt sätt.Eleverna vi har är från familjer av mycket låg social och ekonomisk status och de flesta är barn till haitiska immigranter. Många gånger har haitierna inga uppehållstillstånd och är då rädda för att bli upptäckta och tillbakaskickade till fattigdom och misär i sitt hemland, så därför föredrar många att inte skicka sina barn till de statliga skolorna alls. Men nu har även de en möjlighet att lära sig läsa och få en annorlunda framtid. Genom församlingens skola i Palave har också flera av elevernas familjer fått hjälp, med behov som de inte kunnat lösa själva. Hjälpen handlar ibland om mat, kläder eller pengar, eller ibland bara om samhällsorientering som har förändrat deras syn att se på livet och på Gud. Just på grund av detta är det många föräldrar som vill att deras barn ska tillhöra vår skola. Men skolans uppdrag är inte främst att samla många elever utan att hjälpa de som verkligen har behov och inte har möjlighet att gå i någon annan skola av olika orsaker.
I Palave har vi också läkarmottagningar och där hjälper jag bland annat till med att ta emot patienterna, skriva in dem och uppdatera deras journaler. Det finns en speciell familj som pga olika orsaker ofta söker läkarhjälp. De heter Vicioso, och förlorade helt nyligen sitt hem då det brann ned till grunden. En av deras söner, den yngste, fick brännskador på den främre delen av huvudet och på den vänstra armen, medan en av de lite äldre sönerna, 6 år gammal, har fått allvarliga problem med lungorna, orsakat av röken som han inandades då han var inne i det brinnande huset. Så en lördag, den 4 februari, kom pappan med sina tre yngsta pojkar till vår medicinska mottagning för att få dem undersökta. Då församlingens missionsläkare Doris Diaz upptäckte problemet en av pojkarna hade med lungorna hänvisade hon dem till en specialistklinik för barn. Pappan började då gråta eftersom han insåg att de omöjligt skulle kunna bekosta den behandling sonen behövde. Comunidad Maranata trädde då genast in och hjälpte honom med utgifterna, och pappan gick hem mycket lättad, för nu kunde han ta med sin son till en specialist, och sedan kommer doktor Doris att bestämma vad som vidare kan göras för de här fembarnen. Familjen har fem barn, och hela familjen, på sju personer, blev helt ställda på gatan då precis allt de hade brann ned. Alla tillhörigheter och också den lilla försäljningsverksamhet de hade i samma hus plus en stor summa pengar de hade lånat från banken för att utveckla sin verksamhet, precis allt slukades av elden. Just nu bor de i ett litet hus som de har fått låna tillfälligt, och de hoppas på Gud att Han ska hjälpa dem att börja om på nytt och kunna hjälpa sina barn till en bättre framtid, även om möjligheterna, utefter omständigheterna, inte är stora.
För mig är det viktigt i livet att kunna kunna förverkliga ett uppdrag och känna att man har en funktion och kan bidra med något. Att jag kan kunna göra något viktigt för andra och känna att jag lyckats. Det känns exempelvis mycket bra när barnen lär sig läsa eller skriva, och det är samma sak i det kristna livet, om du kanske har haft en upplevelse med Herren, och sedan känner någon som går igenom det samma som du gått igenom, och då kan du, genom Ordet och dina livserfarenheter, hjälpa och stötta den människan. Sedan, då den personen lyckas lösa sina problem, känns det bra att du har kunnat hjälpa.Alla människor, kristna eller ej, är levande själar, och om du som läser det här tänker efter, så märker du att du är unik, att alla människor som gått igenom detta livet har varit och kommer att vara olika. Inte ens dina fingeravtryck är lika någon annans. Din Skapare la ner så stort intresse i dig att han gjorde dig helt unik, och om du vill veta mer om din Skapare så måste du söka honom genom Jesus Kristus, och du kommer få veta detsamma som jag vet nu, att din Skapare lever och att Han älskar dig.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.