Analys

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

[]

Charles Darwin och John Nelson Darby var båda verksamma under 1800-talet i den engelskspråkiga delen av Europa, båda gick till storms mot traditionella religiösa föreställningar och båda dog 1882. Men där slutar likheterna. Berno Vidén ger här några reflektioner över dessa två banbrytares förkunnelse och dess följder.

Darwin vs. Darby

Den traditionella kyrkan fick sig några rejäla stötar under 1800-talet som kom att få långtgående konsekvenser för många människor. Upplysningstiden med Gud är död-filosofin som slagord var redan djupt rotad då engelsmannen Charels Darwin (1809-1882) i mitten på 1800-talet publicerade sin bok om arternas uppkomst. Verket blev genast en bestseller och föremål för kraftiga protester från kyrkligt håll, som såg sin teologi hotad. Darwins idéer om utvecklingsläran spreds snabbt och idag ligger hans teori till grund för majoriteten av världens utbildningsväsende.

Analys av Berno Vidén

Efter att mediastormen i våras (MR 2- 08) mot hemundervisande föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen lagt sig, har två av landets största dagstidningar nyligen publicerat några förvånansvärt positiva artiklar om hemundervisningen. I reportage från olika familjer beskrivs hur man på ett väldigt fint sätt tagit sig an uppgiften att själva undervisa i hemmet. I en av artiklarna lyfter tidningen fram hur ”hemskolning snarare bibehåller barnens sociala förmåga än förstör den”, ”åtminstone om man är en normalt fungerande familj”.
Så helt plötsligt flyttas fokus med ett journalistiskt skamgrepp. ”Visst kan det finnas risker med rörelser som Maranata och andra sekter, men där måste ju kommunen gå in och sätta stopp om det finns problem.” Tidningens konklussion kan inte misstolkas; i Maranatarörelsen finns inga normalt fungerande familjer vars hemundervisning bibehåller barnens sociala förmåga.
Då mediastormen pågick som värst och politikerna oförberedda ställdes mot väggen av medias frågor uttalade både utbildningsminister Jan Björklund och Stockholms skolborgaråd Lotta Edholm, båda folkpartister, ett direkt hot riktat mot hemundervisningen. Den ska förbjudas! I varje fall försvåras så pass att det blir näst intill omöjligt för föräldrarna att lyckas. Ideologi, barnaga och religion användes som mediala slagträn mot dessa hemundervisande föräldrar som under många år haft gott samarbete med myndigheterna, med uppvisat gott resultat, allt för att stadfästa den massmedialt uppblåsta teorin att Maranata är en sekt som med gott samvete måste och bör motarbetas.

Text: Paulus Eliasson

Jag fick en fråga om hemundervisning, och vad som är anledningen till att jag menar att en kristen omöjligen kan låta sända sina barn till statens skola. Det finns två sätt att besvara den frågan på. Dels har vi bibelns tal om vad vi ska ge till våra barn; och för det andra vad vi ska bevara dem ifrån.
I vår tid möter vi en alltmer maktfullkomlig stat. Vi invaggas i tron att demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter garanterar den enskildes integritet och samhällets mångfald. Men liksom i George Orwells ”1984”, skapas ett nyspråk, där frihet inte är något annat än slaveri, krig är fred och okunnighet är styrka.
Med nyspråket, eller nytänkandet, behövs inget kontrollorgan. Stasi och KGB blir helt överflödiga i ett samhälle som från vaggan till graven kontollerar vårt sinne. Detta börjar inte med, men har ett av sina starkaste kort i skolan. Här formas ett tänkande som väl ger utrymme för modenycker, ungdomsuppror och reformsidéer. Men det finns inte plats för något som är radikalt annorlunda. Ingenting slipper igenom som inte passar in i den inte alltför vida formen. Detta har 40-årsjubileet av 1968-rörelsen med all tydlighet visat. Ett uppror som inte slog ut några andra gränser än de som njutningen och självförhärligandet krävde.
Och där står den kristna församlingen, och den kristne individen, med framtiden i händerna. Antingen så blir vi medlöpare och ja-sägare, eller så blir vi en proteströrelse. Ett samhälle som prisar mångfald och multikultur, har absolut inte plats för kristna föräldrar som vill räta ut de frågetecken som har ställts sedan paradisets dagar: ”Skulle väl Gud hava sagt…?”
Tro inte att ditt barn får en värdeneutral utbildning i statens skola. Tro heller inte att du ut ur detta system ska se kombinerat harmoniska samhällsmedborgare och levande himlamedborgare växa fram.
Det finns inget värdeneutralt i en tid då polariseringen blir allt tydligare, och de onda makterna kämpar allt hårdare. Det finns en fiende som vet att tiden härefter är kort, men vet vi det? Fienden känner till att denna världsordningen går emot sitt slut, men är vi lika alerta?
”Hur skall då vi leva…” säger Petrus. Ja, hur ska vi leva? Har vi någonting annat att presentera? Har vi krav att ställa, som staten inte har rätt att sätta sig över? Finns det en biblisk föräldrarätt som ingen kejsare, diktator eller s.k. demokratiskt vald regering har rätt att överstyra? Jag menar det. Det finns en regel som står över alla andra: -Man måste lyda Gud mer än människor!

Undervisning av Arne Imsen

Staten är inte en instiftelse med upprinnelse i någon Guds förordning. Hur ska då samlivet och ett samhälle överhuvudtaget kunna fungera?
Guds väg var den diametralt motsatta, alltså inte centralisering och maktkonstellationer till institutioner, utan fastmer var Guds tanke decentralisering av all makt till individer och där Gud ville lägga tyngdpunkten, vilket framgår ganska klart i Skriften, nämligen i familjen. Makten skulle alltså vara delegerad och decentraliserad så att familjen skulle vara det centrala. Det blev inte så, för människan har en sjusärdeles förmåga att konstruera om Guds planer.