201804

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Att halleluja är en livsstil och en vandring. Att halleluja är att låta sitt liv förvandlas av vem Jesus är, och sedan gå ut i världen och se den förvandlas av evangeliets kraft. Prisa Herren!

Jag har de senaste åren intresserat mig för de ord som ofta används av kristna i möten och i samtal om Gud, men sällan annars.

Ett sådant ord är ”halleluja”. Det är ett känt uttryck bland både kristna och icke troende. Då vi reste ett mötestält i Oslo centrum sommaren 2018 kom en torghandlare från Saudiarabien bort till mig och frågade på bruten norska: ”Ska det bli hallelujamöten här?” Det kunde jag bara bekräfta.

Kortnytt

Så kan man sammanfatta resultatet av en studie av Ying Chen och Tyler J VanderWeele från Harvarduniversitet som nyligen publicerats i American Journal of Epidemiology. Studien från Harvarduniversitet i USA visar att barn som regelbundet besöker möten hade 18 procent större sannolikhet att vara välmående i 20-års åldern, det var 30 procent troligare att de ägnade sig åt ideellt arbete och löpte 33 procent lägre risk att använda droger. Detta i förhållande till barn som aldrig besöker några religiösa sammankomster. Studien visar också att skillnaderna var ännu större för de som dessutom tog tid för bön under sin fritid.

Undervisning av Stig Andreasson

Alla tycker inte att texten i rubriken bör åtföljas av ett frågetecken. Somliga sätter hellre in ett utropstecken. I de kristna samfund som har djupa rötter i kalvinismen förkunnar man med stark övertygelse att den som en gång blivit frälst och född på nytt aldrig kan förlora frälsningen. Uttrycket ”de troendes eviga säkerhet” blir flitigt använt. I de flesta icke kalvinistiska kristna samfund däremot varnar man de troende för olydnad och avfall, vilket skulle föra till förlust av den frälsning man en gång ägde. Vi skall nu försöka reda ut vad som stämmer med Guds Ord. Därför låter vi frågetecknet stå kvar.

Av Michael Hafsahl

Vi sto ved foten av fjellet og kikket opp.

Ja visst, vi skulle til den høyeste topp.

Bakken var bratt, vanskelig og lang.

Men vi gikk, med ungdommelig mot og sang.

Vi sprang opp den første bakken,

tungt, å ja, men vi krummet nakken.

«Gi oss bergsbygden», vårt motto jo var,

da var det forventet at veien var hard.

Veien ble tyngre - mens vi gikk,

med tiden alderen tynge oss fikk.