Midnattsropet nr 2 2010

Ladda ner PDF här

Församlingen - i ändens tid
Ledare av Berno Vidén

En lycka som inte är av denna värld!
Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Urkristen socialism
Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i MR 1974

Det nya förbundets folk
Vittnesbörd av Asta Olausson

Maranata 50 år - ett kontroversiellt jubelår, del 1
Vittnesbörd av Karin Vidén

Maranata 50 år - ett kontroversiellt jubelår, del 2
Vittnesbörd av Gertrud Johansson

[]

Församlingen - i ändens tid

Ledare av Berno Vidén

Apostlagärningarnas gemenskapsideal har många gånger blivit hårt kritiserat. En vanlig ingrediens i nutida pastorsutbildningar är att få lära sig hur fel den urkristna församlingen handlade då de troende sålde vad de ägde, delade ut åt var och en som behövde och på det sättet gjorde sig beroende av varandra. Man menar att de istället skulle ha placerat sina resurser för att få så god avkastning som möjligt och på det sättet skapa en trygg och säker framtid. Nu gjorde inte församlingen så. Istället utblottade man sig så totalt att man nödgades träffa varandra till och med för den dagliga måltiden. Samma tillvägagångssätt kan vi läsa om hos församlingen i Antiokia.
Vi tar gärna till oss apostlarnas undervisning, fram tills det börjar brännas i det egna jaget. Men faktum är att Guds ord gång på gång påminner om vikten av att leva rättfärdigt och vad det innebär att förneka sig själv och ta sitt kors på och följa Jesus. För lärjungarna var det en naturlig konsekvens att fortsätta på den väg Jesus undervisat om; att lämna allt och följa honom. Det lärjungaskap Jesus lärde dem handlade inte bara om en episod i deras liv, utan det var något som skulle fortsätta och fortplantas, till dess att han skulle komma tillbaka.

[]

En lycka som inte är av denna värld!

Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Jag tänker läsa litet ur Fil 2:1-8. Sen ska jag berätta om varför jag är här igen, och sedan ska jag berätta om min frälsningsupplevelse och väg.

-Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.

[]

Urkristen socialism

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

[]

Det nya förbundets folk

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang. Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

[]