200901

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n

Vittnesbörd av Vusal

Jag är väldigt glad för gemenskapen. Det är en underbar värme med att få vara tillsammans. Den största lyckan för människan är när hon vet vem som ger denna lycka. Det är vår Herre Jesus Kristus.
Jag vill gärna berätta om hur jag kom till tro. Jag föddes i en familj där man inte alls trodde på Gud. Det var i Sovjetunionen, och under sovjettiden skulle man inte tro på Gud. Den som trodde, kunde hamna i fängelse. Det fanns både kyrkor och moskéer naturligtvis, både präster och mullor, men praktiskt taget alla var de KGB-agenter. Av den anledningen fanns ingen naturlig möjlighet till gudsfruktan. Men en vacker dag hände mig ett under. Det var vid påsktiden. Jag satt och tittade på en film som handlade om Jesus. Den handlade om hur han blev torterad. Det slog mig en tanke: hur är det möjligt att vara så stark, att ha en sådan makt och trots allt fortsätta att älska människorna? Jesus Kristus led ju för det godas skull. Hans vilja är att människorna ska älska varandra. Han blev behandlad som en brottsling, fastän han inte gjort något ont. Trots det, så ringade människorna in honom för att straffa honom. Här ser vi något av människans väsen. Människor strider mot varandra för att överleva. Det här har pågått i århundraden. Också innan Jesus kom, var det så. Men Jesus kom och sa: Ni behöver inte kriga. Det som är nödvändigt, är att älska varandra. Att älska sin nästa, att kunna ge det sista man har. För att han sa så, dödades Jesus. Jag kunde inte riktigt fatta det här. När de korsfäste Jesus, så var han kränkt, men ändå fanns kärleken hos honom. Han förstod människorna, men människorna förstod inte honom.

Här följer ett vittnesbörd av Jan-Erik Pettersson som berättar om vilken total förvandling Jesus åstadkom i hans liv. Jan-Erik har funnit frälsningen och idag är han ivrigt med och sprider traktater och tidningar på gator och torg.

Jag kan verkligen vittna om att Jesus kan förändra en människa i grunden.
För några år sen – för inte alltför länge sen – gick det mesta bara utför för mig. Det fanns ingen framtid. Jag hade i stort sett varken framtid eller liv. Sedan fick jag träffa en här på Maranata, som hette Kjell. Han talade om för mig vad frälsning var för något. Jag tyckte att det mest lät som hokus pokus, och tog inte det där riktigt på allvar. Sedan började jag fundera. Vad var det han sa, egentligen? Det han pratade om var en människa som levde för länge sedan. En som gav sitt liv för mina synder. Det kunde jag inte riktigt förstå. Att en människa som jag aldrig hade träffat, en som inte visste någonting om mig kunde göra något så kärleksfullt för mig. Det kunde jag inte förstå.
Då tänkte jag: En människa som kan göra något sådant, måste man bara lyssna till och ta på allvar. Så jag började läsa i hans bok, den vi kallar Bibeln. Där fick jag ju reda på vad han gjort för oss för länge, länge sedan. Det var ju rena historieberättelsen det här. Han gick omkring och botade sjuka människor. Han gick omkring och lärde oss hur vi skulle förhålla oss till varandra och till vår Skapare. Vi lönade honom med att hänga upp honom på korset. Men på något sätt så var det väl det som var meningen med alltihop. För utan att han hade hängt upp eller blivit offrad på korset, så hade jag inte fått mina synder förlåtna, och då hade jag förmodligen inte stått här idag.
Jag har druckit väldigt mycket alkohol i min dag. Man ska nog ha börjat väldigt tidigt för att ha slagit mitt rekord. För att hinna med. Många säger att det är en svår last att bli av med. Men det här med pånyttfödelse gör att man känner inte för att förstöra Hans skapelse. Det gör man om man har en massa gifter i kroppen. Man vill inte förstöra hans skapelse. Så det säger sig självt att man slutar med allt sånt där. Inte för att man måste, inte för att man tvingas, men för att man vill. Man känner att man vill. Det är det som händer med en människa, när man blir döpt till Jesus Kristus. Det gamla, det förgångna slängs i glömskans hav – och glöms bort. Han var den ende med total amnesi, alltså med total minnesförlust. Han kan glömma i stort sett vilken synd som helst. Vi människor har inte den möjligheten, tyvärr. Vi kan aldrig jämföra oss med honom. Det är därför vi säger att det finns bara en. Och han heter Jesus Kristus. Följ honom! Amen.