200706

Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Rapport från bibelskolan 2007

Maranataförsamlingens bibelskola i oktober 2007 blev ett klart klingande budskap: Sök först Guds rike! Låt oss satsa helhjärtat för evangelium! Jesus kommer!Som övergripande tema annonserades ”Guds rike och lärjungaskapets villkor”. Förutom församlingens egna lärare och evangelister, medverkade tillresande syskon. Första veckan gästade Stig Andreasson. I två bibelstudier talade han över vad bibeln lär om yttersta tiden och tusenårsriket. Trots de mörka framtidsutsikterna för ett folk som låter sig förledas av antikrist och hans välde, så kvarstod det uppfordrande och hoppingivande budskapet som ett sunt och klart evangelium innehåller. Detta är en triumferande motvikt mot förförelsen och ger lärjungen styrka för uppdraget. Det gäller för Guds folk att utgöra en stad på berget; en avskild Jesu brud även under den yttersta tidens svåra prövningar.

Analys av Jan Egil Hafsahl

Kanske du tycker formuleringen av det ämne jag ska tala om inte är den bästa. Kanske du också tycker att infallsvinkeln kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Men kärnan i det jag vill komma fram till är mycket allvarlig och har något att säga oss alla.Ämnet är alltså: Livets rätt eller rätten till liv. Jag har valt en underrubrik. Vi kan tala om Bibeln och det stora folkmordet. Ordet folkmord fick åter aktualitet när man i den amerikanska senaten för några veckor sedan talade om att Turkiets handlingar under det första världskriget, åren 1915-1916 gentemot det armeniska folket var folkmord. Det här uttalandet har skapat ett skärpt och spänt förhållande mellan de två länderna. Själva uttrycket folkmord introducerades av en polsk jude vid namn Rafael Lemkin under andra världskriget. Han var jurist och advokat. Folkmord, eller genosid, som de lärda säger, har sin rot i det grekiska ordet genos, som betyder folk, familj eller stam. Därtill ett latinskt verb siden, som betyder dräpa eller döda. Enkelt sagt förklarade Lemke folkmord vara dråp av människor på grund av vad de var och inte på grund av vad de gjort. Det är en mycket viktig distinktion. Människor som enbart genom födelse tillhörde en etnisk minoritet, en trosriktning eller kön. Det handlade alltså inte om vad man gjort, utan vad man var. Det är mycket viktigt.Lemkins tanke hade sin upprinnelse i den omdiskuterade Armenien-massakern; och i hans egen samtids holocaust. Lemkin ville få igenom en internationell lag, som skulle avslöja, döma, och framför allt förhindra systematiska övergrepp på mänskligheten på grund av vad människor var och inte vad de gjort. 1948 fick Lemkin genomslag för den här tanken och den gick in som en del av folkrätten i FN. Det här är bakgrunden till att exempelvis Slobodan Milochovich blev ställd inför den internationella krigsförbrytardomstolen för vad han gjort i f.d. Jugoslavien. Milochovich dog innan det hann fällas någon dom i fallet. I augusti 2006 blev Iraks fd president Saddam Hussein och flera av hans medarbetare ställda inför rätta i Bagdad, åtalade för folkmord mot det kurdiska folket i nord. Hussein blev förklarad skyldig och hängd. Vår tids tolkning av ordet folkmord har gått i en bestämd riktning, nämligen etnisk utrensning. Men Lemkins referensram var i utgångspunkten mycket större. Det handlar om övergrepp mot mänskligheten, utförda mot människor på grund av vad de var, och inte på grund av vad de gjort. Dråp på större eller mindre delar av befolkningen är inte något nytt i historien. Vi läser om athenarnas massaker på befolkningen i Melos under antiken, år 416 f Kr. Och romarnas framfart mot befolkningen i Kartago, under det tredje puniska kriget, år 146 f Kr. Några århundraden senare, kan vi tala om utrotningen av indianerna i Latinamerika på 1500-talet. Vi flyttar norrut och nämner övergreppen mot indianerna i Nordamerika på 1800-talet. Det här är naturligtvis ingen fullständig förteckning, bara exempel.Låt oss gå till tjugonde århundradet. Vi kan ur skräcklistan nämna nedslaktningen av armenierna i Turkiet 1915-1916, då mer än sextio procent av det armeniska folket blev utrotat. Vi kan också tala om Sovjetunionens politiska utrotningar i Ukraina, åren 1932-1933. Därefter holocaust, då sex miljoner judar av ideologiska, antisemitiska skäl blev dräpta. Sextio procent av judarna blev dödade åren 1933-1945. Vi kan vidare fortsätta tala om den planerade utrotningen av zigenarna i de tysk-ockuperade områdena under samma tid. Vi kan tala om den indonesiska militärdiktaturens övergrepp mot befolkningen i Östtimor 1975 och om Pol Pot och de röda Kmerernas övergrepp mot folket i Kambodja åren 1976-1979, där två miljoner människor av sex miljoner blev dräpta. Vi kan tala om de etniska utrensningarna under inbördeskriget i Bosnien 1992-1994, samt huturegeringens nedslaktning av tutsier i Rwanda 1994, där 75% av alla tutsier blev eliminerade. Och så kan vi gå in i vår tid, där striden i Darfur fortfarande pågår. För att göra denna lista lite mera komplett, måste vi utöka den med Sovjetunionens härjningar under Stalin, där 43 miljoner politiskt obekväma människor togs av daga. I Nationalistkina, kan vi nämna Chan Kai Chek, som lät döda över tio miljoner människor av samma skäl. Nazitysklands tjugo miljoner icke-judiska offer, var också en del i folkmorden. I det mera moderna Kina, under Mao, möter vi den ofantliga siffran trettiosju miljoner människor, som har bragts om livet. Med en total genomgång av folkmord under 1900-talet, så är omkring 130 miljoner människor offer för folkmord. Förståelsen för uttrycket folkmord möter vi i en bok som kom ut 1994. Den heter ”Death by government” och är skriven av J R Rummel. Han skärpte och utvecklade Lemkins begrepp, och förklarar folkmord främst som ”massdråp utförd av statlig myndighet”. Följaktligen säger han att massmord är massaker av vilken som helst grupp av människor.
Vi har gått igenom en lista med ett ofantligt antal offer under tjugonde århundradet: 130 miljoner människor dödade i folkmord. Likväl är det bara en bakgrund till det stora folkmordet. Då talar jag om dödslistor som inte kommer fram i någon folkmordsstatistik. Ett folkmord som är så oerhört, att vår hjärna knappt kan greppa om det. Ett folkmord som handlar om MINST - i alla siffror jag gått igenom, har jag valt det minsta möjliga antalet - minst 46 miljoner offer varje år. Fyrtiosex miljoner, som världssamhället knappt talar om. Som inte skapar några FN-resolutioner. Som inte skapar några former av EU-bojkotter. 46 miljoner årliga offer, som med två ord avfärdas som abortus provocatus - framprovocerad abort. Det talas i världen idag om cirka fyrtiosex miljoner. Amnesty opererar med femtio miljoner. Siffror som är helt häpnadsväckande. 46 miljoner årligen. Eller, om du vill, 126.000 aborter varje dag i vår värld. De sk folkmorden, från Armenien till Darfur har tagit livet av ungefär 130 miljoner människor i loppet av etthundra år. Abort tar livet av lika många offer på tre år som folkmorden har gjort de senaste hundra åren. De senaste hundra åren har abort tagit livet av lika många människor som det finns på planeten jorden idag. Det handlar om miljarder. Det kommer inte in i statistik över folkmord och utlöser inga resolutioner som fördömer handlingen, där man säger att man bojkottar varje land som utför sådana dråp med statligt godkännande.

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

Dikt av Lill Hafsahl

Gi meg den tro
som velger ildovnen
når ”verdensherskeren” vil ha min tilbedelse.
Gi meg den tro
som våger å stå
når menneskene faller ned i redsel
for smerten og heten… OG
Gi meg å bli fornøyd med Ditt svar, o, Gud. _”Min Gud , som jeg dyrker,
er mektig…”,
men det er ditt valg, o, Gud,
om Du vil, er Du mektig.
_ Hva som enn hender;
Gi meg den tro
som aldri vil tilbe ”verdensherskeren”. Gi meg den tro
som gir visshet om at
”enten jeg lever
eller dør,
hører jeg Herren til!”