Nummer 1 2007. Är tiden på väg att rinna ut? Hur ser situationen ut idag i Sverige?
Nummer 1 2007
Postat den 2007-04-20 | minuters läsning: 1 | 17 ord | webmaster
Ledare av Berno Vidén
VÄRLDENS LEDANDE politiker presenterar drastiska åtgärdspaket för att om möjligt bekämpa fattigdomen, men trots det ökar klyftorna mellan fattiga och rika dramatiskt. Lagar stiftas i hast för att tvinga fram en begränsning av industrins utsläpp, men ändå ser vi hur jordens medeltemperatur stiger som en konsekvens av västvärldens materialistiska livsstil. Glaciärerna smälter och havsnivån stiger. I Asiens lägre delar lever miljontals människor under ständiga hot om översvämningar. Exempelvis räknar man med att en fjärdedel av Bangladesh inom kort kommer att ligga under havets yta, något som kommer tvinga miljoner och åter miljoner av landets fattiga invånare in i ett liv som flyktingar. Grundvattennivåerna i samma länder sjunker katastrofalt, även det beroende på västvärldens imperialistiska roffarmentalitet. Läskindustrins jättar Coca-Cola och Pepsi utarmar fattiga länder genom att kommersialisera det livsviktiga dricksvattnet. I Indiens delstat Kerala har grundvattennivån på bara några år sjunkit från 45 meter till katastrofala 150 meters djup sedan läskjättarna började pumpa upp vatten till sina produkter. Den desperat protesterande bybefolkningen tvingas att gå fem till sex kilometer för att hämta sitt dricksvatten alltmedan det används nio liter rent vatten till varje liter Coca-Cola. (Källa DN)
DÅ NYHETSMEDIERNA runt om i världens olika nationer gemensamt rapporterar om den kritiska situationen för planeten Jorden, förkunnas många gånger ord som Herren Jesus Kristus lämnade till sina lärjungar för att beskriva den yttersta tiden: -…och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån… (Luk 21:25)Jesus talade i klartext om de tecken och farhågor världens politiska ledare idag motvilligt tvingas erkänna och aktualisera. Informationen om jordens tillstånd är inte ny men idag kan ingen längre förneka att människans exploatering av naturens resurser håller på att leda till katastrof av oöverskådligt mått. I desperata försök att om möjligt rädda situationen beräknas gigantiska belopp avsättas till förändringar av infrastruktur och energianvändning. Människans egen egoism är på väg att bli hennes grav.Vidare sa Jesus: -… då nu människorna uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen… (Luk 21:26)Förskräckelse och ängslan är träffande ord för att beskriva dagens värld där mänskligheten lever under konstant hot. Vi nås av rapporter om självmordsbombare och terrordåd på platser som vanligtvis anses demokratiskt fredade. Hoten efter dådet den 11 september 2001 har blivit allt påtagligare vilket också framtvingat en kontrollapparat ingen vill ha. Den personliga integriteten går förlorad i en värld där varje fotsteg och handling registreras på grund av rådande hotbild. Terroristgruppernas aktioner mot demokratiskt styrda nationer framtvingar övervakningssystem som George Orwell i sin skildring ”1984” inte ens kunde drömma om.
BIBELN ÄR MYCKET tydlig i sin profetiska beskrivning av den yttersta tidens händelser. Speciellt då vi möter den dramatiska utvecklingen gällande Israel och Mellanöstern är det av stor vikt att den belyses utifrån Guds eget ord. Händelserna i Irak alltsedan USA’s intåg har inneburit stark fokusering på området. I dagarna protesterar många amerikaner mot att ytterligare soldater ska skickas ditt. Antalet döda i Irak stiger för varje dag i ett land som till synes saknar regering. Dock är problemet Irak litet jämfört med det hot grannlandet Iran representerar. För inte så länge sedan uttalade Irans president ett direkt hot mot Israel om att nationen borde utraderas från kartan. Hatet riktat mot Israel tycks sakna gräns. Rädslan, eller för att använda Jesu ord, förskräckelsen, över de långtgående kärnvapenprogram Iran utrustat sig med, diskuteras allvarligt inom västvärldens ledande nationer. Irans nukleära program arbetas fram med motivet att försvara och forma en global islamisk makt, och idag samtalar Israel och USA om att gemensamt attackera mål i Iran för att förhindra processen med framtagandet av kärnvapen. 2003 varnar Jerusalem Post för att Iran kan ha kärnvapen klara år 2005. Nu, i dagarna handlade en av CNN’s huvudnyheter just om hur Irans kärnvapenprogram utgör ett av mänsklighetens största hot. Man debatterar övriga muslimska nationers framtida reaktioner på ett angrepp mot Iran.Vi vet att Bibelns profetior talar om hur Israel ska attackeras av nationer som ska gå samman i försök att utrota dess folk. Dagens politiska händelser vittnar om tidens korthet.
Jesus fortsätter: -Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning. (Luk 21:28)Mitt i denna värld fylld av oro, orättfärdighet och ondska har Guds församling ett oerhört hoppets budskap att förmedla till varje människa; Jesus kommer! Det budskapet är tillförlitligt. Allt annat vacklar men Guds ord står fast och kommer att gå i slutlig fullbordan. Tecken och signaler angivna i Skriften är nödvändiga för att människor ska kunna orientera sig och genom det som sker kunna få förvissning om att tiden är kort. ”När I sen detta ske, då kunnen I ock veta, att Guds rike är nära.” Dock äger församlingen en extraordinär funktion som gör att den inte behöver söka efter tecken för att tyda tiden vi lever i. Församlingen är nämligen bärare av Guds helige Ande, vilken ska leda oss fram till hela sanningen. Guds Ande är given som en hjälp och vägledare i tiden. Den, och ingen annan, överbevisar människan om att hon är en syndare som behöver bli rättfärdiggjord genom Jesu blod för att inte gå evigt förlorad. Här har vi en springande punkt i församlingens uppdrag i tiden.Om det är sant att varje människa som inte tar emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare går evigt förlorad, står den kristna församlingen inför ett oerhört uppdrag. Varför ser vi då inte fler livräddande insatser? Var finns desperationen inför situationen, och hängivenheten i uppgiften att förkunna ett klart och distinkt evangelium? Är vårt liv och vår gärning inför omgivningen ett vittnesbörd om att Herren Jesus Kristus är en verklighet; att han är mänsklighetens enda hopp och att han kommer snart?Den helige Ande uppenbarar även vad som kommer att ske och vad som ligger framför. Många människor anlitar likt Saul ockulta spåkvinnor och andra medier för att kunna se in i framtiden. Här erbjudes oss nu ”Sanningens Ande” som en vägvisare. Jesus gav detta löfte till sina lärjungar: -…och han, den helige Ande, skall förkunna för eder vad komma skall. (Joh 16:13)Det finns ett rop inom Kristi församling, ett rop för brudgum och brud, som lyder: Kom, Herre Jesus! Det ropet är förmer än alla tecken vi möter i tiden. Inför församlingens stora hopp, att Jesus ska hämta henne hem till himmelen, behöver inte några speciella tecken uppfyllas. Redan bibelns apostlar på sin tid väntade Jesus åter, dag efter dag, år efter år, pga den kärlek som fanns mellan brudgum och brud, mellan Jesus och församlingen. Hans uppmaning till församlingen är att alltid vara vakande och redo, ”…ty i en stund då I icke vänten det, skall Människosonen komma.” (Matt 24:44)
-Himmel och jord ska förgås, men mina ord skola aldrig förgås. (Luk 21:33)Jesus varnar för att låta sig förtyngas, och för att fastna i den här tidens tänkesätt och handlingsmönster. Omåttlighet, materialism och lyx, dryckenskap, syndig njutning och timliga omsorger är de ting han här namnger som avtrubbande moment, vilka i sin tur bidrar till att den dagen kommer som en snara över människans liv. Det finns alltså en möjlighet att vara redo, att hålla sig vaken, ren och obesmittad från den här världen. Gud vill ge vad vi behöver för varje dag. Han vill fylla oss med sin helige Ande, som en hjälp att se igenom världens listiga grepp för att behålla jordens inbyggare i sitt våld.Jesus varnar för detta livets goda, materialismen, den västerländska livsstilen och människans girighet. Idag ser vi dess konsekvenser som ett hot för hela jordens ekologiska balans. Vi träder upp mot miljöförstöring, vi kämpar mot växthuseffekt och global uppvärmning, mot detta som hotar vår planet, men samitidigt älskar vi välfärden. Materialism och välfärd har visat sig bli människans stora gissel med oöverkomliga konsekvenser som resultat.Evangelium öppnar dock våra ögon så vi ser verkligheten ur ett perspektiv som är höjt över det timliga jagandet. Mötet med evangelium innebär ett mycket konkret och omvälvande ingrepp i en människas liv. Varje individ som träffas av budskapet blir på ett eller annat sätt förändrad. Antingen kapitulerar man inför Guds ord eller också skakar man det av sig med följden att man blir än mer oemottaglig. Bibeln varnar allvarligt för att inte förhärdas i sitt hjärta.Förhärdelse kan se ut på många olika sätt. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att förneka Gud och andliga realiteter, utan förhärdelsen drabbar även Guds eget folk. Det var till Hebréerna författaren skrev: -I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen, där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år. (Heb 3:7-9)
I VÅRT PLURALISTISKA samhälle, i en mångfald utan gräns, behöver evangelium mer än någonsin förkunnas med tydlighet; ett omvändelsens budskap, som är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det fanns tider då Sverige under stor mottaglighet besöktes av en djupt gående folkväckelse då enkla män och kvinnor ute i bygderna och stugorna, ropade ut ett väckelsebudskapom nödvändigheten att göra sig redo möta Gud. Trots frihetsideal i demokratisk anda som skulle hjälpa och leda fram till lyckliga harmoniska medborgare möter vi idag rotlöshet och förtvivlan som aldrig förr med många psykiskt lidande människor som offer. Liberalismen tillsammans med en karismatisk andevåg gjorde entré på sextiotalet. Det fanns dock förkunnare som vägrade att anpassa sig till denna moderna kyrkopolitiska ekumenik vars främsta kännetecken var rotlös karismatik och organisatorisk enhet kyrkoblocken emellan. Idag är dessa varnande protesterande röster mer sällsynta. Det skrivs kyrkohistoria även i nuvarande årtionde med ekumeniskt inriktade rörelser som lämnar sina traditionella tillhörighetsblock för att över samfundsgränserna ansluta sig till varandra. Församlingar, som vid den romerske katolske påvens besök i Sverige 1989 varnade sina medlemmar för katolicismen, har idag ett djupt, och långt framskridet samarbete med den katolska rörelsen, vilket är mycket skrämmande, men samtidigt ett tecken i tiden. Den själiska människan får sin mättnad i Jesusfestivaler, Golgatadramer, kulturellt berikade och katolicerade gudstjänster. Få andliga klimat är så farliga och avtrubbande som de sfärer och miljöer där man idag blandar ihop romersk katolicism med evangelium.
HELA SKAPELSEN suckar och våndas, den ropar efter sin befrielse. Orättfärdigheten lämnar inget område orört, utan allt blir anfrätt av denna syndens konsekvens.Det finns dock kvar ett fridlyst område som människan har som sin enda tillflykt, och det är Golgata. Där erbjudes hon förlåtelse och upprättelse; där möter hon Gud genom Jesus Kristus.Frälst eller förlorad? Jorden går mot sin undergång, men Guds ord talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Den i Kristus pånyttfödda människan äger ett underbart hopp inför framtiden! Maranata!
Stina Fridolfsson intervjuar Emanuel Johansson
Jag föddes i Göteborg 1979. Mina föräldrar, Tage och Gertrud Johansson har under hela mitt liv varit med i församlingen, och på så sätt växte jag upp i församlingen. Jag har gått Pilgrimsskolan, där då främst min mamma, men också flera andra hjälpts åt att undervisa. Jag har haft hemundervisning under hela min skolgång och efter skolan beslöt jag mig för att fortsätta arbeta och utbilda mig i församlingen.
Du har alltså fått hemundervisning, och efter skolan valt att fortsätta arbeta i församlingen. Blev du inte väldigt indoktrinerad då?-Jo, det är väl möjligt att jag var indoktrinerad. Men det fanns andra krafter som också ville påverka. Bland kompisar och andra människor var det ju självklart att efter skolan skulle man börja gymnasium och fortsätta utbilda sig i samhällets skolor. Så det var en liten kamp för mig, en fråga om hur jag skulle gå vidare. Men jag fattade ett beslut att fortsätta arbeta i församlingen. Jag ville tjäna Gud i församlingen och arbeta i församlingen. Där fanns tillräckligt med möjligheter att gå vidare och engagera sig.Den första perioden arbetade jag i ett gatukök som församlingen drev. Jag tyckte det var jätteroligt att steka hamburgare, osv. Församlingen har flera verksamhetsgrenar, bland annat ett hotell, där jag engagerade mig ganska tidigt.-Just dessa år när jag precis slutat skolan, började församlingen åter bygga upp ett tryckeri. Då fick jag vara med från början, och på det sättet har jag fått lära mig ett hantverk och kan nu ta fram trycksaker, exempelvis tidningen Midnattsropet och traktater och skrifter på olika språk.
Under en period gick en grupp av församlingens ungdomar ut på fredagkvällar och evangeliserade.-Ja, vi hade en väldig evangelisationsiver som man egentligen bör ha hela tiden, men det var särskilt en period vi gick ut och evangeliserade på gatorna. Dessa nattorgmöten gav en väldig respons. Människorna stannade och lyssnade. Jag kommer ihåg hur vi fick kontakt med människor som öppnade sig för oss och vi fick verkligen ingång hos dem. Ungdomarna i församlingen fortsatte alltså, mest fredagkvällar, vi åkte in till stan och sjöng och delade ut traktater. Det var faktiskt väldigt välsignat. Man upplevde att det var bra för en själv också. Det var så meningsfullt att satsa på det sättet.
Det är ju väldigt viktigt för alla, kanske särskilt när man är ung, att få uppleva att det är meningsfullt det man gör. Vad var det som gjorde att du fick en önskan att åka till Ryssland sedan?-Ganska tidigt blev jag intresserad. Jag hade hört rapporter från de äldre som varit i Ryssland. Jag minns särskilt en gång då Folke Jacobsson och Hans Lindelöw varit borta ett tag och kom hem och hade några möten där de berättade om Guds verk i Ryssland. Det grep mitt hjärta väldigt. Jag arbetade ju hela tiden i församlingen, och Folke gjorde det möjligt för mig och några till att åka med på en resa till Ryssland, hälsa på i några församlingar och vara en liten period där. Efter det började jag litet smått läsa ryska och engagera mig mera för just Östmissionen.
Det här var alltså inte bara en liten romantisk kick; du började målmedvetet läsa ryska för att få bättre möjligheter att missionera i öst. Inte är det väl så väldigt lätt att lära sig ryska?-Nej, det är inte så lätt. Första gången jag åkte till Ryssland var 1998. Då kunde jag ingen ryska. Bara bokstäverna. Men något år senare anmälde jag mig till en kurs i ryska och började traggla med ord och glosor. Det gick ganska bra. Jag kommer ihåg att i kursen jag anmälde mig till, var vi trettio personer vid starten men det var bara fyra stycken som var kvar när kursen slutade; och av dem var två, jag och Roger Lindroos, från Maranataförsamlingen. Så det krävdes att man var engagerad och verkligen ville lära sig. för att man skulle hålla ut.
Det där talar ju för att målmedvetenheten verkligen fanns hos er. Jag minns ibland när du suttit nattjour i hotellreceptionen. Om man löste av dig på morgonen, kunde man finna små pappskivor med en svensk glosa på ena sidan, och på baksidan ryska bokstäver som väl var översättningen av ordet till ryska. Du satt alltså och pluggade på nätterna. Handlar det här om att du gjort din kallelse och utkorelse fast? Är det målmedvetenheten som hjälpt dig att hålla ut?-Ja, det är klart. Om man har en inriktning och ett syfte med allt vad man gör, så ger ju detta inspiration och mera kraft så att man kan hålla ut. Det är viktigt.
Du har gjort några resor. Dels ensam och dels tillsammans med andra. Du får berätta något av det som betytt mest under dessa resor. -Många händelser har utspelats. Jag kommer ihåg att första gången jag åkte iväg ensam hade jag just slutat den där kursen, och kunde fortfarande inte så mycket ryska. Jag åkte då först till Kaluga och besökte vår vänförsamling där, sedan åkte jag till Kirgizistan. Kirgizistan är ett litet land som ligger söder om Kasakstan, söder om Ryssland, mot gränsen till Kina. Det finns väldigt höga berg där, som vetter mot norra Kina. Jag besökte några vänner där, och jag kommer ihåg en speciell händelse därifrån som hade stor betydelse för mig. Jag jobbade på en liten lantgård vid bergen någon vecka, och då kom jag att få vittna för en grabb i min egen ålder. Han var kirgis, och kunde undefär lika mycket ryska som jag. Jag fick tag i en bibel till honom. Talam, som han hette, hade aldrig någonsin fått höra evangelium, och just därför var det en så speciell händelse. Sedan fick han kontakt med andra vänner i en församling därnere. Jag vet ju inte hur det är med honom nu, men det var en värdefull händelse för mig åtminstone.
Du fick alltså vittna för honom och se till att han fick kontakt med en kristen församling som i sin tur fick hjälpa honom vidare på trons väg?-Ja, precis. De hjälpte mig också att få fram ett Nya Testamente på hans språk så att han kunde läsa bibeln. Det är ju väldigt viktigt.
Du har varit på fler resor också. Tillsammans med vår ryske broder Igor Serov som bor och verkar här i församlingen har du fått fram hans vittnesbörd i tryck - på både ryska, litauiska och svenska! Och Igors bok, som ju handlar om hans väg från maffian och kriminalitet till Kristus, har ni spridit i fängelserna i Litauen. Du kan väl berätta något.-Ja, något av det som har gjort starkast intryck på mig är de besök vi gjort på fängelserna i Litauen under senare år. Vi har haft med Igors bok, som är hans personliga vittnesbörd under titeln ”Frälsning genom eld.” Där i fängelserna har vi fått träffa fångar under ganska fria omständigheter. Vi har fått besöka dem i cellerna och samla dem i små lokaler där vi har fått ha möten. Att se mottagligheten och människors nöd och behov, och att man har ett svar - hoppets budskap - det ger verkligen inspiration att vilja förmedla evangeliet vidare. Jag har också fått se Guds välsignelse just i att trycka och få vara engagerad i församlingens arbete inom det området som ju också har att göra med missionen. Att få fram material, traktater och tidningar på olika språk. Det är en stor välsignelse.
Ja, du Emanuel som fått hemundervisning och istället för att studera vidare i någon yrkeskarriär valde att engagera dig i församlingens arbete - det verkar som om du inte ångrar det här?
-Nej, absolut inte. Det såg jag redan under tiden då vi började med nattorgmöten och var ute på stan och evangeliserade. Jag träffade många ungdomar i min egen ålder och fick verkligen se vilken skillnad det var - jag tänker på vilken uppfattning man har om olika saker och fick inblick i hur andra har det. Då blev det ännu mer så att man inte ångrar sig, utan är tacksam för att ha fått nåden att gå den här vägen. Att välja församlingen.
Det blir alltså ett meningsfullt liv. Genom besök i länderna i Öst har ett nätverk av kontakter i både Ryssland och Litauen skapats. Hur ser du framtiden an?-Jag tror att man måste söka Guds vilja och ledning. Han får visa steg för steg. Det har man fått lära sig, att man kan inte bestämma sig för en viss metod, att öppna en församling på en viss plats, starta en verksamhet - det går inte till riktigt så. Det måste vara Gud som leder. Det visar sig att bara man är beredd och villig att gå in det Gud förberett för en, så leder han på bästa sätt.-De här åren jag varit engagerad i Östmissionen, har jag också varit hemma en hel del i vår församling i Stockholm. Också här har jag fått se att jag har en uppgift när det gäller Östmissionen. Många här i Stockholm är rysktalande. En del har kommit till oss och blivit frälsta och döpta. Jag vet inte hur allt ska bli i framtiden, men jag är övertygad om att Gud har en plan, och vi måste rätta oss efter hans ledning.
Den församlingsgemenskap vi har och önskar förverkliga mycket mer enligt Nya Testamentets mönsterbild, har dragit människor hit.-Det stämmer. Då man möter troende människor på andra platser och berättar hur vi lever tillsammans och arbetar tillsammans i och för församlingen, har det blivit ett starkt vittnesbörd för många. En del kanske inte kan föreställa sig hur detta kan gå till, men andra har tagit till sitt hjärta den här förkunnelsen om församlingen. Man märker att det finns en önskan hos flera troende att de vill ta steg vidare att förverkliga Guds tanke med församlingen; hur den var uppbyggd den första tiden, osv. -Vi märker hos människor som besökt oss och varit hos oss en period, hur just dessa tankar gjort väldigt starka intryck. Där tror jag Gud gett vår församling en uppgift att gå före och ta steg så att andra också kan gå vidare för att förverkliga det bibliska församlingsidealet.
Nu får du rikta dig till lyssnarna (och läsarna) med en speciell appell!-Gud har en speciell uppgift och kallelse till varje människa, därför vill jag uppmana dig att söka Guds ledning och satsa dina krafter och din tid för Gud. Han behöver dig, han har en speciell uppgift för dig. Det kanske finns andra saker du vill satsa på och ägnar din tid och kraft åt. Men lämna mycket av det åt sidan, och sök Gud istället. Då ska du få uppleva att han leder och vill använda dig i sin plan. Det är verkligen meningsfullt. Det finns ett mål och det finns en mening. Satsa ditt liv för Jesus. Lämna dig helt åt honom! Amen!
Undervisning av Arne Imsen från 1975
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma. -Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.(Kol. 3:12-17)Här presenteras det som borde vara typiskt för kristnas umgängesformer och vanor. Vad man mer än något annat borde höra från alla kristna, det är tacksägelse. Vi ska tacka Gud Fadern för Jesus Kristus. Där har vi vårt stående tacksägelseämne. När vi börjar tacka Gud Fadern för Jesus Kristus, då inträffar det märkliga att vi också börjar tacka Gud för syskonen. Vanligtvis börjar vi tacka för dem vi tycker mest om, men då visar Gud oss att vi också ska tacka Gud för dem vi inte tycker om. Vad ska vi tacka Gud för, då de har skadat oss eller irriterat oss eller varit problematiska emot oss? Då ska vi tacka Gud för att han förlåter dem genom Jesus Kristus. På samma sätt som han förlåter oss som tackar honom, ska vi tacka Gud för att han förlåter dem. När vi i tro börjar tacka Gud för Jesus och tacka Gud för syskonen, också dem som kanske varit oss till förfång, då upplever vi att vi i vårt hjärta får kärlek till dem. Det är detta som är det oförklarliga, det är undret. Då förstår vi att Gud älskar oss inte på grund av någon av våra förtjänster, han älskar oss för Jesu skull. Det handlar om försoningens nåd och förlåtelsens makt genom Jesu Kristi försoning.
Första Korinterbrevets kapitel 13 var riktat till den församling som tjänade Herren Jesus Kristus i Korint, den församling som firade gudstjänst i Korint och som var Jesu Kristi kropp. Men den församlingens problem är också andra församlingars problem, och i den mån vi på något vis i det ena eller andra stycket är lika den församlingen, så gäller det brevet också oss. Samma korrigerande budskap kommer till oss. Det finns inga möjligheter att dressera fram kärlek. Man kan åstadkomma attityder som ger sken av kärlek, men är baserade på fruktan, men då är man inte längre fri, utan träl. Man kan uppträda på det sätt man tycker människor vill att man ska uppträda för att bli accepterad eller bejakad. Man kan sitta med sångboken och sjunga, låta bli att göra vissa saker och göra vissa andra saker för att därigenom bli erkänd som en församlingsmedlem eller slippa att bli utfrusen. Man har ett beteende, som är allmänt bejakat och många gånger är fullt begripligt, men kanske överdrivet har kristnats dithän att det har blivit sakralt. Det är lätt att förväxla de yttre attityderna och begå misstaget och tro att om man har de här yttre kriterierna, så är allting bra. Men det är visst inte säkert att det är bra. Det är inte det yttre mönstret som skapar livet. Det är relativt lätt för oss att se och iaktta varandra i den lilla gruppen. Det är lätt att notera fördelar och nackdelar. Det är också relativt lätt att taxera människor genom det man iakttar i deras yttre. Vi dömer ut och kvalificerar efter de här yttre mönstren och sorterar bort människor alldeles för lättvindigt. Men Gud har sina kännetecken. Han känner de sina. Halleluja, ära vare Gud och Lammet!Det som gäller för 1 Kor 13, ska tillämpas, praktiseras och erfaras i församlingen i Korint, och det är detta Herren önskar se tillämpat i vår församling här, lokalt.Vi ska inte försöka lyfta upp detta på ett universellt plan och söka det där borta. Herren vill finna det här, hos oss. Det finns vissa aktiviteter som aposteln måste bekämpa, eftersom de är framsprungna av ett felaktigt motiv och en väsensfrämmande ande.Aposteln gör klart för församlingen i Korint, att de här kvaliteterna som han nämner i första delen av kapitlet, de finns på andra platser i världen, också utanför församlingen. Det finns idealister, det finns filantroper och det finns moraliskt oförvitliga människor praktiskt taget överallt. Vidare säger han: Det är en hög väg, men inte en väg som räcker för församlingen. Det måste en högre väg till. Världen har idealism och moral. Världen har idéer och ideologier. Människor vill satsa sitt liv för fosterlandet; ger sig vid fronten för sitt land, för sitt hem. Det är en god sak, det är en hög väg. Ut ur historien skulle vi kunna ta fram exempel på män och kvinnor som på många vis har varit föredömen. De har haft kärlek till fosterland, kärlek till hem, kärlek till familj. Kärlek till människor på det sättet att de ville offra sig för andra. Men, säger Paulus, det räcker inte. Det finns en högre väg. I världen satsar människor på idéer och gör insatser där de offrar sig själva. I församlingen finns en risk att vi tar världens metoder och låter gåvorna fungera genom dessa världens metoder. Då lever vi på ett för lågt plan. Är det så att gåvorna fungerar så att vi uppmärksammar oss själva, eller genom de materiella ting vi äger skaffar oss förmånsställningar eller favörer i Guds församling, då har vi inte gjort något annat än överfört världens strukturer till församlingen. Detta måste brytas sönder. Hur ska det kunna ske? Endast genom en högre väg. Och det är kärlekens väg. Så kommer aposteln in på det som jag tycker är det mest gripande i hela Nya Testamentet, just det som är det typiska exemplet på andens väldiga kraft över den egoistiska människan och hennes materialistiska ande och materiella krav. Då människan blir fylld med den helige Ande, ger hon allt vad hon äger till de fattiga. Icke av något slags medlidande, men såsom ett offer för att hon själv vill underkasta sig egendomslösheten för Jesu skull, för att utan status och symboler och falsk trygghet kunna följa honom fri och oberoende. Kristuskärleken är fantastisk. Det är inte i de gärningar som vi karaktäriserar som hjältemodiga, väldiga och storslagna, som kärleken uppenbarar sig, utan det är i de små, anonyma handlingarna, då vi strängt taget inte uppmärksammas. I relationerna till våra närmaste syskon i församlingsgemenskapen, i vårt sätt att tänka, i vårt sätt att tala, i vårt sätt att agera visar det sig hur Kristuskärleken har fått forma vårt liv. Här ligger det stora problemet. För det är jämförelsevist lätt att älska om kärleken och gärningarna applåderas.
Att ge allt man är och har för en sak, det kallas för hjältemod. Det kan tänkas att det blir föremål för de mångas applåder. Att ge sitt liv för fosterlandet är en glorifierad gärning. Den medaljeras. Du vet att de som gjord bragdfulla insatser vid fronterna får sina ordnar. De uppmärksammas och glorifieras; de blir hjältar. Det är en hög väg. Det finns en risk att det i församlingen blir så att vi får olika typer av kristna. Dem vi kallar speciellt offervilliga, och de som är mindre offervilliga. De som har, enligt vårt sätt att se, gjort de stora och överväldigande insatserna, och de som gjort de mindre. Eller kanske dem vi knappt räknar med. Vi tar då världens metoder och matchar fram dem vi tycker har gjort de stora insatserna och ger dem våra medaljer och ordnar. Men så är det inte i Guds rike. Då har vi gått in på världens område och använder världens metoder. I Guds rike är det helt annorlunda. Det räcker inte med en hög väg, vi måste in på den högre vägen - kärlekens väg. Det är att underkasta sig en behandling som andra människor finner förödmjukande och förnedrande. Underkasta sig den, och dock icke klaga eller slå tillbaka. Eller gripa till såna metoder som man kanske blivit föremål för, utan svara med den menlösa, oskuldsfulla och kärleksfulla ande som aldrig träder upp till självförsvar. För att detta ska kunna ske, säger Skriften, måste kärleken vara utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Det måste ett kärleksmöte till med Jesus. En uppfyllelse av den helige Ande som bryter ner själviskheten i alla dess former, också dess, som vi tycker, oskyldiga former, och vi blir fyllda med Jesus Kristus. Om vi förstår bakgrunden här i förhållandena i Korint och hos oss, då fattar vi ju att här finns någonting av så stor betydelse, att ingenting annat kan ersätta det. Hur mycket tål vi? Vi kan fortsätta och läsa detta kapitel, och se vilka egenskaper kärleken har. Aposteln gör klart för församlingen att det är just detta som helt och hållet skiljer församlingen från all annan verksamhet i tiden. Det är just här som församlingens evighetsdimension slår igenom på ett alldeles speciellt sätt. För också många av de ting som församlingen håller på med, ska försvinna. Inte bara de materiella tingen vi rör oss med ska upphöra, utan också tungomålstalet ska försvinna, uttydningen ska försvinna. Och gåvorna ska försvinna, de är liksom byggnadsställningarna som står omkring huset under uppbyggnadstiden. Men när huset är uppbyggt, tar man bort byggnadsställningarna. Snart ska byggnadsställningarna bort, huset är klart, ära vare Gud och Lammet! Men det är inte bara de materiella tingen som ska upphöra, som vi ska skiljas ifrån, utan det är också fråga om de andliga tingen här. Gåvor; tungomålstalande, uttydning, profetia och kunskap - allt detta ska försvinna. Vad är det då som består? Det är tron, hoppet och kärleken. Det är församlingens evighetsdimension. Den finns inte i något system eller sammanhang, den finns inte i världen. Där möter du den mänskliga kärleken. Sen är det stopp. Men i församlingen, i den lokala församlingen ska vi möta det gudomliga. Där man icke söker sitt, där man icke hyser agg, där man icke har rum för avund, där man icke är uppblåst. Där har vi den lokala församlingens evighetsdimension. Det är något som ska bestå, och det är kärleken. Den förbliver.Ett av de största hindren för att denna kärlek ska kunna bryta igenom, är skalet. Vi är okrossade. Det finns något därinne av äkthet, men det är instängt. Skalet hindrar det att komma fram. Den äkta, gudomliga kärleken är nedlagd därinne, men kommer aldrig fram. Vi läser om kvinnan som kom till Jesus med alabasterkrukan. Den var fylld och helgjuten. Det fanns inget lock som kunde skruvas av, endast på ett sätt kunde innehållet komma ut: det var att alabasterkrukan bröts sönder. Hon offrade skalet för att innehållet skulle komma ut över Jesu fötter. Det var då väldoften förnams i hela huset. Sedan har budskapet nått ut i hela frälsningshistorien. Det som skall till, är att krukan krossas. Den ska krossas på rätt ställe; vid Jesu fötter. Där, inför honom är enda stället där en människa kan förlora skalet.. Där kan hon bli av med sig själv, för att gå upp i honom. Därifrån kommer också väldoften att stiga ut i hela huset. Hela församlingen kommer att förnimma det. Gud vill befria oss från skalet som gör att vi upprätthåller vår värdighet, vår prestige och allt detta som hör världen till och gör att vi är rädda om oss och vårt. Rädda för det ena och det andra, rädda för varandra, känsliga för kritik, känsliga för människors omdöme. Vi har lätt att gripa till olika medel och metoder för att freda oss och skydda oss. Om skalet är krossat och innehållet gjuts ut vid Jesu fötter, då stiger innehållet, den nardusdoftande salvan, ut i hela huset, och man förnimmer äktheten. Det är detta som ska ske i församlingen. Vi blir förkrossade inför honom, så att han kan bli ärad och förhärligad igenom oss. Visst har vi mycket att lära, men den helige Ande har åtagit sig att leda oss fram till hela sanningen. Låt oss öppna oss för honom, så vi blir fyllda av Jesu kärlek i församlingen. Du och jag kan älska varandra för Jesu skull! Amen.
Ledartext ur Midnattsropet 1967 av Björne Erixon
Så snart man närmar sig frågan om ekumenik är man inne på ett ganska känsligt område. Och detta på flera sätt. Jag har ej för avsikt att söka skildra ekumenikens olika sidor. Tvärtom vill jag söka ställa några frågor, som jag tror ej är helt oväsentliga.Är den ekumeniska rörelsen, som man säger, vår tids väckelse? Den vinner ej obetydliga framgångar och drar med sig grupper som tidigare stått misstroget vid sidan om. Är inte det bevis nog för att ekumenik är tidens lösen och svaret på den religiösa situationen? Frågor, frågor …Allkristna möten, som hålles nu och då på en del platser i landet, har varit den yttre anledningen till uppkomsten av en rad frågor, förmodligen alldeles för orimliga för ekumenikens förespråkare, men som jag ändock tar mig friheten att föra vidare.Vad gör man av de skilda ståndpunkter man ändock har? Stoppar baptisten undan sitt dop, medan pingstvännen, för den goda andans skull, inte nämner något om andedop, tungotal, etc?Vill man, omedvetet kanske, söka uppnå ett slags minsta gemensamma nämnare? Eller menar man att alla de skiljepunkter, som en gång blev upphov till splittring, idag inte har samma värde som de en gång haft?Handlade pionjärerna helt galet i sin iver att stå för det man trodde på, även om det innebar förlust av frihet, bekvämlighet och social ställning?
Är samfunden och kyrkorna förmögna att redogöra för de läropunkter genom vilka man kommit varandra närmare? - Har frikyrkofolket glömt allt ont kyrkan åstadkommit? - Hur är det egentligen? Är det ändå inte samma gamla kyrka, som nu visserligen fått en demokratisk make-up; och som nu förlorar alltmer sina uråldriga privilegier? Inte kan väl en trevlig och mänskligt sympatisk präst sona eller överskyla dessa ohyggliga brott? En tjusig och tolerant präst är en sak - kyrkosystemen är något helt annat. Dess system är avskyvärt. Eller låg motsättningarna förr enbart på det rent personliga planet? I så fall är det fullt naturligt att genom ökade kontakter människor emellan en utjämning och avspänning så småningom inträder. Men om det var fråga om även ideologiska motsättningar och skiljaktigheter, hur går det då? Har stats-folkkyrkan ändrat sig på några fundamentala punkter?Vi måste komma ihåg att Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor.Men hur blir det om sekulariseringen rycker undan grunden för barndopskyrkorna? Kan myten om den kristna familjen upprätthållas hur länge som helst, under vilka villkor som helst? Varför drar all ekumenik åt höger?Har frikyrkorna mindervärdeskomplex inför folk- och statskyrkornas rika teologiska-liturgiska och kulturella traditioner?
Jag behöver inte vara ovän med personer som har andra trosståndpunkter. Vi måste skilja mellan motsättningar på grund av antipatier etc. på det personliga planet och på grund av ideologiska skäl. Därför måste vi bli ideologiskt medvetna. Det gäller att försvara och befästa Jesu evangelium i alla lägen och på allt sätt. Och vara redo att korsfästas på den galge fariséerna alltid är färdiga att ordna åt dem som vill proklamera ett renodlat evangelium.Finns inte motsättningar som många gånger synes vara svårartikulerbara?Vilken inställning vi än intar till ekumenik måste väl all slentrian bort? Ty Gud har väl aldrig uppmuntrat till tankelättja, frånvaro av engagemang och kampanda? Anden vill i alla stycken och på alla områden göra oss alla helskärpta!När väckelsen upphör börjar flirten med kyrkan! Ty en väsensskillnad har inträtt. Hur är det, snälla pingstvänner, hur kan Ni trivas med prästerna? En sak torde vara klar. Det är den låga andliga temperaturen som gör detta möjligt!Fler frågor finns, men nog för denna gång.