Mariakult i luthersk kyrka

Analys av Stig Andreasson

I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”

Islam & kristendom - paraleller och paradoxer

Analys av B V Henry

Det här är en introduktion till en serie bibelstudier som handlar om Kristendom och islam - paralleller och paradoxer. Jag har haft bibelstudier i olika länder under det temat. Det innebär inte att jag kommit hit för att undervisa er om islam. Men jag vill försöka tala om hur alla vi som är bibeltroende kristna kan närma oss muslimerna och hur vi kan förmedla evangelium till dem. Det är mycket viktigt för oss, särskilt i denna tid.
Nyligen, då vi var på bokmässan i Göteborg, märkte vi en trend som inte är ny, men utvecklas allt mer. Speciella kategorier av kristna bekännare försöker närma sig muslimerna med en slags religiös pluralism, istället för att hålla sig till den rena tron. Det är en tvetydig trend som inte är ny och det är oklart vad man har för syfte med detta. Det senaste påven uttalat när det gäller islam och Muhammed är intressant. Han använder en del uttryck från medeltida skribenter för att indirekt uttala vad han själv anser om Islam. Å andra sidan har det blivit en tendens i många avdelningar av romersk-katolska kyrkan att omfatta vad islam lär. Under förra århundrandet kunde man börja observera att det blivit en slags religiös pluralism. Jag ska nämna två stora personligheter i Frankrike. Charles de Foucauld, som var munk och eremit, levde i Algeriet. Han hade mycket kontakt med muslimska mystiker. Inom romersk-katolska kyrkan finns också en mystisk trend. Om vi vill basera vår kunskap om Gud på mystiska erfarenheter istället för på Guds ord, kommer vi att föras vilse. Charles de Foucauld ville ge prioritet åt mystiska erfarenheter i kristen och muslimsk miljö, och han ville på något sätt förena dessa två religioner i en gemensam erfarenhet av Gud. En annan personlighet som också är mycket viktig mera ur teologisk och akademisk synpunkt, var Louis Massignon. Han studerade persisk mysticism. På något sätt ser båda dessa män en parallell mellan islam och kristendom. Enligt deras synsätt skulle dessa religioner kunna förenas, ty om vi lägger åt sidan vad Guds ord säger, ser vi inte paradoxen och motsägelsen. Det finns en bibelvers som borde vara basen för vad vi som kristna ska stå för. Det var den deklaration som Petrus gjorde inför en religiös grupp, Apg 4:10:”så mån I veta, I alla …” Vad är det alla behöver veta? Det står i vers 12:-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.Vi kan tänka i religiösa termer: vad vill religionerna lära oss? Islam, buddism, hinduism, osv. Även vissa filosofier. Religion försöker undervisa oss om frälsning. Det är ju vad religion handlar om. Vad är frälsningens väg?Här står nu Petrus inför en fanatisk religiös grupp, som representerar olika trender inom judaismen. Han säger: ”Så mån I alla veta…” Om vi inte har den övertygelsen, då är vi inte redo att konfrontera islams grundfäste. Om vi inte har baserat vår tro på Guds Ords auktoritet, har vi ingenting att stå på. Vi kan då gå vart som helst och hur som helst och acceptera vad som helst eller ingenting. Detta är ett av problemen vi har inom romersk-katolska kyrkan, men också inom den protestantiska kyrkan. Och kanske också inom en del s.k. frikyrkor i detta land. Är ni vakna för detta? Vissa grupper har s.k. gudstjänster tillsammans, där man kompromissar med lärorna man har i sina församlingar. Det kan vara katolska och protestantiska kyrkor. Man ser att de kompromissar med det man en gång kämpade för. Både katoliker och protestanter. Det är nästan så att kriminella handlingar utförts i både Muhammeds och Kristi namn. Det är fanatism. Vi ser att det finns en demonisk makt i religion, som kan acceptera eller uppmuntra våld. Mycket av de spänningar man märker i världen idag, är uppblandade med religion och politik. Vi återvänder till vad Petrus säger: ”Så mån I alla veta…” Inte bara några, men alla. Låt muslimerna, hinduerna, ateister, vilka det än vara må, låt dem veta, låt det bli känt för alla att det inte finns frälsning i något annat namn eller någon annan. Det finns inte något annat namn under himmelen givet genom vilket vi kan bli frälsta. Detta är den grund och auktoritet vi har för att kunna vittna om frälsning. Detta har ingenting med religion att göra. Frälsningen är relaterad till ett namn. Det är detta som gör evangelium så unikt. Det finns inget annat vid sidan om. Vi ska proklamera evangelium!Vi märker ofta i vår relation till muslimer och islam att människor är okunniga. Kristna vet inte vad islam är för något. På samma sätt som kristna också är okunniga om vad de själva tror på. De lever ofta mer efter tradition än på uppenbarelse. Här möter vi ett problem: okunnighet. Okunnighet lämnar oss i mörker. Det första vi ofta konfronterar, är människors okunnighet. Det störande är att många som kallar sig kristna, vet inte vad bibeln undervisar. Det andra man möter är likgiltighet. Människor som är muslimer har ju sin tro, sina ritualer - låt dem vara i fred med det! Det tredje vi möter är fruktan. Många människor lever i fruktan för muslimerna. Även de kristna. Vad kan svaren vara till dessa tre hinder vi har när man möter muslimerna? Svaret på okunnigheten är man måste ha sund vaksamhet. Vad tror muslimerna på, och vad tror jag på? Vi kan inte förneka parallellen, och kan inte heller vara blinda inför paradoxen. Vi vet vem Gud är och hans natur. Vad är grunden till likgiltigheten? Det är brist på övertygelse. Vi kommer ur likgiltigheten genom att bli övertygade om vad sanningen är. Att vi verkligen blir övertygade om att vad Guds ord lär verkligen är från Gud. Det är inte bara några legender, fabler och sagor, det är verkligen Guds ord och sanningen. När vi läser sådana verser som Apg 4:12, måste vi vara försiktiga, för i dag är allting relativt. Vi får aldrig se Guds ord som något relativt, det är absolut. Det finns inget annat namn, det finns ingen annan frälsning given åt människorna. Därför måste det proklameras för alla, det måste bli känt för alla att endast namnet Jesus ger frälsning. Jesus frälsar! Emanuel, Gud med oss! Det är hans namn. Det finns inget alternativ till frälsning. Det finns alternativ när du väljer vilken religion du vill följa, men när det gäller frälsning finns inget val. Det finns inget annat namn genom vilket du kan bli frälst. Tar du inte emot Jesus Kristus, finns inget annat val. Då befinner du dig i ett vacuum. Här ser vi att övertygelse om sanningen driver bort likgiltigheten. Du måste veta vad du tror på och varför. Bara det ger dig övertygelse och frimodighet. Tänk på Petrus, vilken frimodighet han fick efter det att han varit dödsförskräckt. Han var övertygad om sanningen och villig att dö för den, liksom också några av våra stora reformatorer. De visste att deras liv var i fara. Tänk på Tyndale. Han förstod att bibeln var Guds ord och måste förmedlas till alla människor. För honom gällde det död eller liv. Och det var likadant för Wycliffe. Många människor har gett sitt liv för att vi skulle få Guds ord. De var övertygade om vad som är Guds ord. Inte vad romersk-katolska kyrkan lär oss, eller doktrinerna lär oss, men att vad Guds Ord lär oss är absolut sanning och slutlig sanning. Det finns inget att lägga till vid sidan om. Men om vi inte har denna övertygelse i hjärtat, då blir vi likgiltiga. Då tycker vi att en del människor kan tro på en sak och andra på annat. Likgiltighet finns också bland många kristna.Det tredje som finns ibland oss är fruktan. Troende som lever i Mellanöstern och lärt känna Herren är ofta fyllda av fruktan. Jag möter människor som flyttat från Mellanöstern till Sverige. Jag försöker uppmuntra dem att vittna för muslimer. Man känner hur de är fyllda av fruktan. Vi har mött dem som var namnkristna i dessa länder, men som sedan blivit pånyttfödda kristna. De har flyttat från dessa arabländer av fruktan för muslimerna. Nu bor de kanske i lägenheter bredvid muslimer. Jag säger till dessa vänner: var inte som Jona! Fly inte bort från ett uppdrag som kanske Gud gett dig! Du har kanske kommit hit till Sverige just för att möta dessa muslimer, kanske till och med dina fiender, med evangelium! Jona blev sänd till Israels värsta fiender. Han kunde inte begripa det. Att Gud älskade Israel, visste han. Men skulle hans barmhärtighet sträckas också till fienderna? Det var en fruktan som hade sina rötter i fördomar. Guds nåd är utan gränser. Universell. Den är för alla. Vi måste vara försiktiga så vi inte säger att det här är bara för oss. Kom ihåg vad Petrus sa: Det måste bli känt för alla! Det måste bli känt för muslimer och alla andra att det finns bara ett enda namn genom vilket vi kan bli frälsta. Frälsning med övertygelse. Det enda svaret inför fruktan är Guds kärlek som också är sammanlänkad med barmhärtighet och medlidande. Detta driver oss att nå människor, kanske sådana som inte ens tycker om oss. Det förnämsta vapnet vi har att nå muslimer är att låta Guds kärlek flöda genom våra liv till dem. Det är inte argument, diskussioner, polemik som är svaret, utan Guds barmhärtiga kärlek. Gud älskar dem precis lika mycket som han älskar andra, och han vill inget hellre än att föra dem ut ur detta mörker.
Okunnighet, likgiltighet och fruktan - detta håller oss tillbaka från att göra vad Gud kallat oss till - att vara levande vittnen. Vi ska inte vara religiösa lärare. Vi är inte kallade att predika på det sättet. Vi ska proklamera namnet Jesus. Det är det enda svaret för alla människor. När det gäller vår kommunikation med muslimerna om Jesus, finns många fallgropar. De har en felaktig uppfattning om vad Gud är. Islam förnekar att Jesus är Gud och Guds son. De förnekar att Jesus dog på korset och många andra ting som relaterar till Jesus. Vi behöver dock inte bli experter på Islam. Jag har själv studerat en hel del av vad som har med islam att göra de senaste trettio åren för att förstå muslimerna och kunna närma mig dem. Men det är inte ett måste. Ett måste är däremot att vi är levande vittnen. Det spelar ingen roll om en människa är muslim eller inte, vi närmar oss människorna först och främst i medvetenhet om att de är förlorade i synd. De kanske tror på Gud, men ändå inte känner honom.
Vad muslimerna behöver få reda på är vem Jesus Kristus är. Många har totalt missförstått vem Gud är, och de kommer alltid att ha en felaktig uppfattning, därför att Gud har valt att uppenbara sig endast genom Jesus Kristus. Om inte Gud tagit initiativet att ge oss den uppenbarelsen, hade vi inte haft någon väg att nå honom.Människan i sin egen själviska strävan producerar mystiska filosofier i sin längtan. Det finns massor av sådant i alla religioner. I islam finns det sufism med många skolor, och i katolicismen finns mysticism och även i protestantismen. Exempelvis Taizé är en mystisk rörelse, där sanningen inte har någon betydelse; utan vad du känner och upplever är viktigare än sanningen. Sanningen får vara känslans tjänare. Men Gud har aldrig menat att det ska vara så. Det är bara sanningen som frigör. Det behöver vi tala om för våra muslimska vänner. Vi behöver visdom att förklara detta för dem. Inte ett komplicerat evangelium, men det enkla evangeliet. En del människor tror att vi behöver visdom bara för att förklara komplicerade ting. Jag tror att vi behöver sann visdom till att förklara enkla ting och ändå frimodigt kunna säga: detta tror jag, det här står jag för! En del människor säger att muslimerna tror ju på Gud som vi gör! Men muslimernas relation till Gud är baserad på fruktan. Fruktan och träldom.När man lever i fruktan, är man inte trygg. Då man är osäker kan man bli aggressiv, det blir en fanatism som utlöser demoniska krafter. Det ser vi i speciella falanger av muslimvärlden liksom också i vissa kristna grupperingar. Fruktan. Relationen mellan Gud och muslimen är baserad på den lag Koranen lär. Dessa lagar måste man följa till punkt och pricka. Och då man har misslyckats, grips man av fruktan. Den relation vi som kristna har till Gud, är baserad på nåden, på grund av Guds kärlek. Den ger oss frihet. Det är skillnaden. Medan islam leder in i fruktan och träldom, leder kristendom till sann frihet. Inte att vara rädda för Gud, men älska Gud. Det är skillnaden. Både muslimer och kristna tror på Gud. Muslimer fruktar Gud, och det ska även kristna göra - det är en parallell. Var är då paradoxen? Den fruktan vi har för Gud är inte träldom, det är frihet, därför vi ärar och respekterar Gud. Det är en respektfull fruktan. I många av dessa ting är det en nära parallell till islam. Skillnaden mellan kristendom och islam är inte de ting vi är överens om, men de ting islam förnekar omkring Gud, Jesus Kristus, förlåtelse, frälsning, osv. Låt oss inte bedragas av likheterna, utan vara vaksamma så vi inte sammanblandar vad Gud skilt åt.
Låt oss aldrig urvattna evangeliet för att få vänner bland muslimerna, eller för att de ska bli mindre aggressiva i vår närhet. Vi måste liksom Petrus proklamera för alla, att i ingen annan finns frälsning och det finns inte under himmelen givet något annat namn i vilket vi kan bli frälsta. Det är endast genom Jesus.

Muslimsk förväntan

Alla Jesu lärjungar ser det klimax av historien som närmar sig med den glädjande och väntade uppryckelsen av församlingen och de följande, uppenbarade händelser, som är beskrivna i Uppenbarelseboken, då deras långa längtans-rop ”Maranata” slutligen kommer att fullkomnas i sann glädje. Muslimer ser för sin del framtiden i ett annat ljus, fokuserat mer på destruktion än bevarandet av en trogen, gudomlig kvarleva.
År 2005 blev Mohmound Ahmadinejad president i Iran, vid ett överraskande val som resulterade i bekymmer för många andra nationer. Känd för sin anti-västerländska ståndpunkt med en uttalad avsky för kristna och hat mot Israel som orsakar oro hos många - vad kan man vänta sig av hans speciella politiska policy och satsning, stödd av ett fanatiskt, religiöst prästerskap? Vägledd av en shia-islamisk uppfattning om ändens tid, förväntar han sig uppenbarligen det snara återvändandet av Mahdin (en befriare, men inte Kristus!), kanske år 2007. Han verkar också tro att innan Mahdin återvänder, ska det bli en apokalyptisk eldsvåda, som skapar kaos och förstörelse av internationell omfattning. Fastän sunni-muslimer skiljer i sina åskådningar av vad som kommer i framtiden, när det gäller deras väntan på Kristi återkomst från himlen, tror alla att slutligen kommer hela världen att kapitulera för budskapet av Mohammad. De upproriska kommer att utplånas från jorden och sedan kommer universell rättvisa och fred att råda. Hela detta scenario av konflikter med den profetiska eskatologin finns presenterat på alla sidor i hela bibeln!

Vår vilja eller Guds vilja

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Det budskap vi har hört är väldigt förkrossande. Egentligen finns inte något mer att lägga till, för om vi tar emot det, så uppfyller det hela vårt väsen och hela vår varelse. Om vi verkligen låter det här budskapet tränga ner i djupet av vårt hjärta, så kan det gestaltas i oss. När jag satt här och lyssnade, kom jag att tänka på ett samtal jag hade i sommar med några ungdomar. De sa att det är så svårt att veta vad som är sanning och rätt. Man ser på de kristna och blir hela tiden så besviken. Då sa någon av dem, som kanske var litet mera from än de andra: -Ja men, du får se på Jesus!Då tänkte jag så här: Ja, men vem är Jesus för människor som inte vet vem Jesus är? Vad ska de se på? Är det något abstrakt någonstans, eller har Jesus en substans i vår tid? Jag har hört budskapet i dessa dagar. Jesus, det är Guds hemlighet! Och Jesu hemlighet, det är församlingen. Och i den mån Jesus fått ta gestalt i oss, kan människor runt omkring oss se honom, Jesus.Så är det. När människor kommer till oss och vill få svar, måste vi som tagit emot Jesus kunna visa på ett svar. Det finns ett svar på alla livets frågor. Jesus är verklig, och han finns i oss. Det står så här i Kolosserbrevet: ”Kristus i oss är vårt härlighetshopp.” Och det är vi som fått till uppgift att gestalta Jesus i tiden. Vi har fått ett väldigt allvarligt uppdrag i tiden, för vi ska visa på Jesus, den härlige Guden. Det står att när Jesus gick på jorden, så var han en bild av Gud. Han återspeglade Guds härlighet. Men nu – hur ska man se Jesu härlighet i vår tid, om inte församlingen har ett svar så att man kan se den härlighet som Jesus har? Så att det kan bli en längtan: O, om det här är Jesus, så vill jag vara med! Om det här är Jesus, om det här är verkligheten, då vill jag vara med! I vår tid, i allt som pockar på vårt sinne, vår tanke, på allt vi ska göra med vårt liv, måste det finnas en avsikt med att vi är här. Gud, den evige Guden hade en avsikt med att skapa människor. Det har vi fått höra i denna veckas bibelstudier; Guds avsikt är församlingen. Alla inriktar vi vårt liv på någonting, vi har ett mål för vårt liv. Guds svar är församlingen. Men det står att denna tidsålders gud har så förblindat vårt sinne – tänk, mänskligheten är så förblindad, att den inte kan se Guds härlighet. Det är omöjligt för oss att ta emot vad Gud vill ge. Vi är så förblindade av allt som är i världen och allt vi kan se runt omkring oss att vi kan knappt ta emot Guds ord när vi hör det. Det står i bibeln att den lön som synden ger är döden. Här står vi människor, och vi får välja vad vi vill göra med vårt liv. Livet är det enda vi har. Det kan vi få lägga ner för Jesus, och bli en kanal som kan återspegla Guds härlighet. Men vi kan också välja en annan väg. Vi är fria att välja. Men på alla våra val följer en konsekvens. Man får välja; gå sin egen väg och göra vad den egna viljan önskar. Men man kan också välja att säga: -Ja, Jesus, jag vill följa dig. Jag vill bli vad du har ämnat mig till, vad du vill med mitt liv. Jag vet inte hur det ska gå till. Men Jesus vet allt. Han vet hur svaga vi är. Han har ju skapat oss. Jesus, i mig själv kan jag inte, men jag vill följa dig. Du har makt till allt. Du kan förändra allting, om jag bara vill. Om bara min vilja får läggas in under Guds vilja så jag kan bli vad Gud har ämnat mig till. När människor frågar oss, måste vi kunna ge ett svar. Hur ska jag kunna hitta Jesus? Hur ska jag kunna komma in i detta liv? Så mycket som Jesus fått gestaltas i vårt liv, så mycket kan människor se Jesus idag. Det finns inget annat sätt att förmedla Jesus än i den grad du låter Jesus få uppfylla ditt liv och din vilja får läggas in under lydnaden av Guds vilja. Gud har en vilja. Det står väldigt enkelt skrivet om när Jesus talar med Petrus. -Jag vill bygga min församling. Det är Jesu vilja. Det är Jesu avsikt. Han vill ta ut ett folk. I sin eviga vilja bestämde han om en hushållning i tidens slut. Han vill ta ut ett folk som kan gestalta honom på jorden. Men det beror på om du och jag vill böja oss under den viljan, så vi kan bli en kanal som uppenbarar Guds härlighet. Amen

- Det ni har fått som gåva, ge det som gåva!

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

[]