200603

Historisk tillbakablick av Arne Björkman

Pietistväckelsen började i Tyskland. Sedan kom väckelsen till Sverige genom studenter, som läst vid universitetet i Halle. Men starka pietistiska väckelsevittnen blev också de karoliner, som under 1720-talet fick återvända till Sverige efter många och långa års krigsfångenskap i Ryssland och Sibirien. Under den hårda fångenskapen började många av karolinerna att söka Gud. De kom då till en djup personlig tro på Herren Jesus Kristus, blev frälsta, uppfyllda av den helige Ande och började vittna för sina kamrater. Tiden var hård. Den lutherska kyrkan hade stelnat i yttre livlösa former. En viss doktor Müller i Rostock kallade dopfunten, predikostolen, biktstolen och nattvardsbordet för de fyra kyrkoavgudarna, som man dyrkade istället för att be till Herren i ande och sanning. Men Gud väckte upp en kyrkans man, som i en stund av nåd fick se vad som fattades kristenheten - liv och en ny födelse. Han insåg att både den enskilda människan och kyrkan behövde uppleva pånyttfödelse och Andens liv.Människorna ansåg sig vara Guds barn, eftersom de blivit barndöpta. Den som hade syndat behövde sedan bara gå till nattvarden för att få förlåtelse. E J Ekman skriver:-Den populära uppfattningen rörande sakramenten var fullständigt vidskeplig: de verkade som ett slags trollmedel.För en sådan kristendomsuppfattning var orden pånyttfödelse och helgelse helt okända begrepp.Mannen som Gud väckte upp hette Philip Jacob Spener. I sin andliga hunger vände han sig till Bibeln och fann det “förrådshus, där den hungrige kunde erhålla sitt bröd”. Och med det kom Spener att plöja upp den plogfåra, som lade grunden till den pietistiska väckelsen i både Tyskland, Ryssland och Sverige. Tusentals människor skulle väckas upp ur den andliga sömnen och börja söka Herren på ett djupare och personligare sätt.Philip Jacob Spener angrep i en predikan år 1669 den döda formkristendomen och pekade på att människorna måste börja med allvarliga bibelstudier för att få en stabil kristen grund att stå på. På grund av hans tal uppstod en splittring bland kyrkobesökarna. En del förklarade köttsligt upprörda, att de aldrig mer skulle lyssna till Speners predikningar. De andra tog till sig hans förmaningar och började tillsammans att läsa och samtala över något bibelsammanhang. De försökte också att bli varandra till stöd och hjälp i vardagen och leva ett verkligt kristet liv. På det sättet växte de fria kristna sammankomsterna fram i samhället. De kallades konventiklar och skulle med tiden bli ett stort problem för den svenska statskyrkan, som ville kontrollera det andliga livet i landet. Sverige fick då en ny lag, konventikellagen, som förbjöd enskilda kristna sammankomster.
Ett heligt prästerskapSpener betonade även att alla andefyllda kristna ska vara ett heligt prästerskap. Det allmänna prästadömets principer måste praktiseras i gudstjänster och i vardagslivet. Var och en skulle ha något särskilt att meddela. Det här var skriftenliga tankar, som var både främmande och farliga för kyrkosystemen. I hela Tyskland började man snart prata om pietisternas “galenskap”. Och som en pietistisk föregångsman och ledare efter Spener kom August Herman Francke. Också han var en andligt kraftfull man, som svingade Andens skarpa svärd i predikningar och böcker. Under Franckes ledning växte också en kristen social mission fram, vilken utvecklades till den första protestantiska hednamissionen.I Sverige var kung Karl XI envåldshärskare. Han ansågs vara en gudfruktig monark, som ville fostra folket i den lutherska kristna läran. Därför såg han till att statskyrkan fick en viktig roll som en sammanhållande faktor för hela landet. Genom 1686 års kyrkolag infördes samma stränga och enhetliga organisation inom statskyrkan som i det övriga samhället. Överrensstämmelse i religiösa ting var alltså ett krav, som staten ställde på sina medborgare. “Sveriges lycka är att blott hava en konung och en trosbekännelse”, hette det. Men man får inte glömma att den nya kyrkolagen också hade en stor betydelse för folkundervisningen. Karl XI ville att svenskarna skulle få lära sig att läsa och skriva och grundligt undervisas i kristendomskunskap.Karl XI införde även det militära indelningsverket, så att Sverige fick en stor och välövad armé av yrkessoldater. Landet indelades i rotar, och varje rote skulle ställa upp med en anställd soldat, som varje månad tränades för krigstjänst i sitt kompani. För att värvas som knekt i den indelta hären, så måste man åtminstone hjälpligt kunna läsa och skriva. Men de indelta soldaterna skulle inte bara tränas i strid utan också i gudsfruktan. Då soldaterna var hemma på torpen och i kompanierna, skulle prästerna undervisa dem i den lutherska läran. I fält höll särskilda fältpräster korum (andakt med bön) varje morgon och kväll. På söndagarna var det en längre gudstjänst med predikan. Om det var möjligt - det var ju krigstider - höll man en gudstjänst mitt i veckan också. Det kristna budskapet var klart och enkelt: soldaten ska frukta Gud och ära kungen och leva ett hederligt och dygdigt liv. Det blev hårda straff för de soldater, som inte infann sig till korum och gudstjänst. Även soldater som svor eller hädade Gud dömdes till kännbara straff.I april 1697 avled kungen och efterträddes av sin 14-årige son, den blivande “krigarkonungen” Karl XII. Inom kort skulle Sverige tvingas in i nya krig. I mars år 1700 fick den nu 17-årige kungen meddelande om att landet hade angripits av Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen i förbund. Sveriges ödestimma hade slagit, konstaterar en av historietecknarna.Över en natt mognade den pojkaktige och lekfulle kungen. Sverige fick en beslutsam och handlingskraftig monark. Det glada hovlivet i Stockholm tog slut. Inom några dagar sändes kurirer ut på landets alla vägar. Regementscheferna i Sverige och Finland fick sina order. Det militära indelningsverkets välplanerade mobiliseringsplaner sattes i verket. Vapen och uniformer låg i rotekistor och arsenaler, matförråd fanns efter vägarna och fartygen hölls redo. Trupperna drogs ihop.
Framåt i Jesu namn!Även Karl XII höll noga på den lutherska läran och att soldaterna skulle fostras i gudfruktighet. Att Gud därför skulle ge svenskarna seger var nästan en självklarhet. En tidig morgon försvann kungen diskret från Stockholm för att ställa sig i spetsen för trupperna. Han skulle aldrig återvända.Nu låg många års krig framför karolinerna. De var disciplinerade och välövade i modernt fältkrig och skulle i stort sett komma att vinna strid efter strid. Och naturligtvis stred svenskarna i Guds namn. Men en dag nio år efter krigsutbrottet kom vändpunkten och nederlaget. Och det var då Gud fick sin chans att nå djupare in i karolinernas hjärtan.Karolinerna var på väg mot Moskva år 1708. De ryska trupperna drog sig tillbaka och brände bakom sig sitt eget land. Byar, skogar och marker var förödda miltals framåt. Karl XII beslöt därför att marschera söderut mot Ukraina, där man just höll på med skörden. Där fanns föda för både människor och djur. Men från den stunden började de stora motgångarna. Och motgångarna skulle så småningom leda till att karolinerna började söka Gud på ett mera personligt sätt än tidigare. En del av de här karolinerna skulle efter krig och fångenskap återvända till Sverige som brinnande väckelsevittnen.I oktober 1708 var läget mycket besvärligt. Och värre skulle det bli. I mitten av december kom en ny katastrof. Århundradets värsta vinter tog ett hårt strupgrepp över hela Europa. Kölden bokstavligen förlamade de svenska trupperna. Soldater frös ihjäl på hästar och kuskbockar. Stelfrusna hästar och människobylten låg efter vägarna. Det fanns karoliner, som kunde se hur fåglarna frös ihjäl i luften och föll döda till marken. Kungen försökte föra in trupperna i stan Gadjatj. Men alla kunde inte få plats inomhus. De soldater, som blev kvar utomhus frös ihjäl. Julen kom och kölden ökade ännu mer. På dagen före julafton bröt kungen upp med de karoliner, som fortfarande kunde marschera. De tog sig tio mil till byn Petrovka. Alla som kunde trängde ihop sig inomhus. Hälften av karolinerna blev kvar utomhus och gick sitt öde tillmötes. Och kölden ökade. Men värst av allt var ändå att man på grund av kylan inte kunde samlas till julgudstjänster, tyckte karolinerna. Mer gudfruktiga soldater började istället att ha bönestunder med sina olyckskamrater. Nu gällde det att be till Gud om nåd och hjälp. Här hade Herren gett dem seger och framgång i strid efter strid. Och nu drabbades de av alla de här olyckorna. Så kom våren 1709. Snön smalt, gräset spirade i Ukraina och striderna satte igång igen. I Guds namn skulle de besegra tsaren och hans trupper. I början av maj belägrade karolinerna stan och befästningen Poltava. Mot 16.000 karoliner stod omkring 40.000 ryssar. Det var samma styrkeproportioner som vid Narva nio år tidigare. Men nu var läget ett annat. Den svenska armén var hårt sliten och kunde inte längre ersätta sina förluster. Värre var att ryssarna hade hämtat in svenskarnas försprång i modern militär taktik. I stridens hetta kunde man höra de svenska officerarnas kommandorop: “Kavalleri, kavalleri, framåt i Jesu namn!”Inte många timmar efter karolinernas anfall kunde Karl XII och hans generaler konstatera att en stor katastrof inträffat. Den svenska armén var slagen i spillror. Omkring 7000 karoliner hade stupat och nästan 3000 blivit tillfångatagna. Senare togs ännu flera tillfånga: officerare, meniga, drängar, pigor, marketenterskor, skjutspojkar, hustrur och barn. Historiker har beräknat att nära 25.000 svenskar vandrade in i den långa fångenskapen i Ryssland och Sibirien. Men som sagt, en hel del av dem skulle under den hårda fångenskapen få möta Herren Jesus Kristus till väckelse och frälsning och återvända till Sverige som modiga pietistevangelister. Och då skulle de få utkämpa en hård strid för sanning och trosfrihet.Många av de svenska krigsfångarna visades upp i Moskva av tsar Peter I. Där blev de hånade, bespottade och förödmjukade av folkmassan. Löjtnant Joacim Lyth berättade i sina anteckningar:-Den här dagen som var en stor triumfdag för ryssarna, utpressade många suckar av oss svenska fångar. På den här dagen avsvor jag med några av mina kamrater all ypperlighet, lust, spel, musik, dans och det uppå våra knän på jorden.Karolinerna led av att vara besegrade. Korpralen Erik Larsson Smepust vittnade om samma sak som löjtnant Lyth. I sin dagbok har Smepust skrivit av de böner och andliga sånger, som krigsfångarna sjöng i Ryssland, då de samlades till spontana bönestunder. Allt vittnar om hur självanklagelse och självrannsakan växte fram bland fångarna. Mer och mer började de inse att de inte endast var fångar hos ryssarna utan också i synden och världen. De menade att Gud hade straffat dem för deras högmod. Först då de omvände sig till Herren Jesus Kristus skulle bojorna falla.
”En kostbar tukteskola”En del av de karolinska krigsfångarna hamnade i stor misströstan och desperation. Löjtnant Lyth såg annorlunda på det hela. Han kallade krigsfångenskapen för “en kostbar tukteskola” och vittnade: -Jag för min del tillstår att jag aldrig förr så trofast, innerligt och andaktsfullt har bett till min Gud som under denna eländiga fångenskap.Joacim Lyth hade många kamrater, som upplevde tillvaron på samma sätt. Det var en andlig rörelse som skedde - bort från den förstelnade lutherska uniforma “stortron” till ett heligt , rent och personligt kristet liv. Karolinerna började studera Bibeln på egen hand och såg vad som stod skrivet. Man delade Ordet med varandra och bad fritt ur hjärtat.Efter några år hade krigsfångarna blivit placerade på ett 50-tal orter i östra Ryssland och Sibirien. Trots svårigheterna lyckades karolinerna bevara sin sammanhållning. Det berodde på den starka militära och kyrkliga organisationen, som fungerade även under fångenskapen. Endast ett mindre antal karoliner anslöt sig till den ryska ortodoxa kyrkan, gick i tsarens tjänst och slapp därmed fortsatt fångenskap. De betraktades både som avfällingar och landsförrädare.Fänrik Gustav Abraham Piper var placerad som fånge på en ort i östra Ryssland. Där hade han tjugo officerskamrater. De levde i stor nöd och fick försörja sig bäst de kunde. Piper berättade att de på grund av sitt stora elände började fundera närmare över sitt andliga tillstånd. De ville veta mer om den kristna tron men led brist även på andaktsböcker. Hela deras bokförråd bestod av två postillor och en Bibel, där småprofeterna var utrivna. I brist på fältpräst började Piper predika för sina kamrater. Och tillsammans studerade de vad som stod skrivet i de kristna böcker de ägde.Med tiden fick de karolinska fångarna pietistiska uppbyggelseböcker, som pietistledaren August Herman Francke i Halle i Tyskland sände till dem. I sina brev till karolinerna betonade Francke det personliga avgörandet för Kristus. Han skrev t.ex. till karolinerna i Tobolsk och berömde dem för deras “goda föredöme i kristen tro”. Då påpekade han: -Gud har förödmjukat er för att upphöja er. Han har låtit er bli besegrade för att ni ska komma till den levande tro som är den seger som övervinner världen. Han har låtit sända er i landsflykt för att ni skulle nå fram till det rätta fäderneslandet. Han har avlägsnat er långt bort för att ni skulle komma desto närmare Honom.De pietistiska officerarna i Tobolsk började samlas i fria möten (konventiklar), där de läste predikningar av Francke, sjöng psalmer och bad med egna ord. En del fältpräster var motståndare till de här fria konventiklarna. Kyrkoherde Jöran Nordberg, som var chef för det svenska fältkonsistoriet i Moskva, fick höra om de andliga motsättningarna mellan karolinerna. Därför skrev han en lång utredning till fältprästerna. Han försvarade pietistledaren Francke, som han menade hade en sann, bibelförankrad och ren förkunnelse. Då det gällde konventiklarna, ansåg han att de varken var syndiga eller förbjudna så länge andan i dem var god. Kyrkoherde Nordberg uppmanade till och med fältprästerna att själva delta i konventiklarna. Men fältprästerna ville inte följa hans uppmaning. De ville slå vakt om den lutherska uniforma stortron. Men pietisterna vände sig inte mot den lutherska läran i första hand. De var motståndare till likriktningen, den religiösa ljumheten och förstelningen och kyrkans auktoritetskrav för det andliga livet. Pietisterna förkunnade att människorna skulle omvända sig till en sann och levande kristen tro och börja lyssna till Guds Ord. Att de inte blev frälsta genom ritualer som barndop och nattvard blev då en självklar sanning.Då freden med Ryssland blev undertecknad år 1721, fick krigsfångarna söka sig hem till sina hemländer. De få som fanns kvar i livet. Karolinerna kom också från Finland, Baltikum och Tyskland. De hemvändande karolinerna gjorde en mycket viktig missionsinsats. Under den långa fångenskapen i Ryssland i tolv år hade hos många officerare och soldater den äldre karolinska gudsfruktan av luthersk-kyrklig modell växt till en djup och from biblisk tro. Bibeln hade blivit och var pietisternas främsta andaktsbok och fasta stöd i det hårda vardagslivet. I bibelordet fick de uppbyggelse, uppmuntran och tröst men också förmaning och varning. Plötsligt var de omvända karolinerna väckelseevangelister. Så som de tidigare hade svingat sina värjor mot fienden, svingade de nu Ordets skarpa svärd mot det religiösa avfallet i kyrkorna. Flera pietistiska uppbyggelseskrifter översattes från tyskan och spreds som handskrifter eller böcker i hela Sverige.Och vid Riksdagen i Stockholm år 1723 gick pietisterna till angrepp mot det luthersk-ortodoxa prästerskapet. Utan omvändelse och den nya födelsen var det omöjligt att utöva den helige Andes ämbete i enlighet med Guds vilja, framhöll pietisterna.Kyrkans ledning gick till motangrepp genom förföljelser och förbud. Fältprästen Erik Westadius var känd som pietist. Efter hemkomsten till Sverige fick han inte någon befattning i kyrkan. Till slut fick han kontakt med överstelöjtnant Sten Coyet, som också han återvänt från den ryska fångenskapen som pietist. Coyet var godsägare och gjorde Westadius till kyrkoherde på sitt gods i Ljungby i Skåne, trots att Lunds domkapitel gjorde allt för att stoppa Westadius befordran och pietistiska väckelsepredikningar.Den pietistiska väckelsen spred sig i landet. Vid 1726 års riksdag drev statskyrkan igenom det så kallade konventikelplakatet. Kyrkan vände sig mot den fria väckelsen. Med hot om stränga straff - böter, fängelse eller landsförvisning - förbjöd myndigheterna fria kristna möten. Den nya konventikellagen ledde till att en del av pietismen blev radikalare och kyrkofientlig. Nu fick det vara slut på det religiösa hyckleriet, tyckte man kanske. Och så gick striden vidare. Med tiden fick det pietistiska väckelsebudskapet en bredare folklig förankring. Många väckelsevittnen blev även martyrer. Prästsonen Sven Rosén nåddes också av väckelsebudskapet. Han kom att kallas “Trosfrihetens martyr”, eftersom det främst var han som vid domstolarna fick föra det fria väckelsefolkets talan. Han dömdes till landsförvisning på livstid.Det skulle dröja omkring 130 år innan konventikellagen avskaffades.nn
Viktigaste källor: Inre missionens historia av E. J. Ekman, Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, Fångarns elände av Alf Åberg.

Appell av Stina Fridolfsson

-I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. (1 Kor. 9:24-27) -Om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. (2 Tim. 2:5)Paulus tar som åskådningsmaterial till sin undervisning exempel från idrottsarenan. Han talar om vad som är föredömligt i idrottsmannens föreberedelse inför tävlingen:Återhållsamhet i alla stycken. Stadgad ordning. Det gäller att med rätt diet och träning skapa förutsättningar att vinna segerkransen. Men omedelbart fortsätter aposteln att påpeka en mycket avgörande skillnad mellan idrottsmännen och Jesu lärjungar: Dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.Löpen såsom denne – men inte för ett ovisst mål, en förgänglig segerkrans som tilldelas bara en, den bäste, den som lyckats härda sin kropp och haft turen att vinna.Paulus påminner om att Jesu lärjunge inte löper för ett ovisst mål. Nej, än om han ska ta idrottsmannen som föredöme när det gäller självtukt, så är skillnaden mellan den som vinner segerlönen på tävlingsbanan och Jesu lärjunge så stor, ja, lika stor som skillnaden mellan liv och död: Vår kamp gäller inte en förgänglig segerkrans och ett ovisst mål. Nej, det gäller att vinna den oförgängliga segerkransen och att se den osynlige; det eviga hoppet och säkra målet.Det finns en segerkrans för den som kämpar efter stadgad ordning. Paulus påminde i sin avskedshälsning till sin andlige son Timoteus om detta: -Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.(2 Tim. 4:7-8)Det handlar alltså inte om ett ovisst mål med en vinst som genom ödets nyck kan tillfalla en annan så att jag blir utan.Nej, rättfärdighetens segerkrans tilldelas alla som älskar Jesu tillkommelse. Det är ett fast hopp som aldrig kan komma på skam och ett säkert mål för tid och evighet! Älskar du Jesu tillkommelse?

Appell av Doris Diaz

Vi andas redan i luften att han kommer. Därför måste vi hålla fast, som hans ord säger. Därför måste vi alltid vara fyllda av honom. Vi får bedja varje dag, varje minut, varje ögonblick: Herre, fyll mig med din ande.
Vi ska läsa litet om vad Herren säger i sitt heliga ord om hur det ska vara vid Jesu tillkommelse. Vi läser ur Malaki: -Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa.(Mal. 3:2)Vi måste vara beredda för denna stora dag. För det är en oerhörd dag, som Malaki här talar om. Vem kan uthärda den? Vi kan uthärda den om vi är tvättade i Lammets blod. Vi som blev frälsta av honom och är hans trogna vittnen måste hålla ut intill änden. Vi ska också läsa ur Matt. 24: -När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.» -Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. (Matt. 24:3, 27)Jag vet inte om ni haft möjlighet att se hur ljungelden kommer. Den förvarnar inte, den kommer plötsligt. Det är som ett ögonblick; då man öppnar och stänger ögonen. Vi kan sitta helt lungt, och så, i ett nu, kommer en blixt. Ingen vetenskapsman kan säga när en blixt kommer. Och på samma sätt ska det vara vid Jesu tillkommelse. Alla profeter har pekat på hans tillkommelse. Det finns många som har profeterat över hans tillkommelse, men de har kommit fel, för de har satt ut datum. Herren har inte satt något datum. Jesus sa till sina lärjungar: Detta ska vara signalerna; de som vi läser om i Matteus 24. Och det är i uppfyllelsen av alla dessa signaler vi nu lever. Nu fattas oss bara att vänta hans tillkommelse. Och han kommer som en blixt. Ingen kommer att kunna förutsäga tid och stund; det kommer att ske i ett ögonblick. Han kommer också som en tjuv om natten. Nu finns så många tjuvlarm. När en tjuv kommer in, sätter larmet igång. Men blixten varnar inte. Den bara kommer – pang! Vi måste vara väl förberedda, för när Herren kommer tar han med sig de sina. Låt oss läsa i första Korinterbrevet: -Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.(1 Kor. 15:22-23)Här läser vi att Kristus är vårt liv; han är den som ger oss det eviga livet. Han kommer för att hämta oss. Men Gud är ordningens Gud. Vi måste ha en noggrann ordning. Som det var vid skapelsen. Skapelsen var inget slumpmässigt som uppstod. Varje dag skapade Gud något. Och det han skapade, skapade han gott och i ordning. Hur skapade han människan? Det finns inget större bevis på hans makt och ordning än den som visas i människokroppen. Jag har studerat den. Det är otroligt vilken ordning varje organism och varje cell har. Varje organ och varje liten cell har sin funktion. Vem är det som representerar oordning och gör onda ting för att förstöra allt som finns? Det är satan. Därför måste vi leva i god ordning. För så som Gud skapade världen i ordning, så ska Jesu tillkommelse ske i ordning.Vi kan läsa i första Tessalonikerbrevet: -Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. (1 Tess. 4:15-17)Här ser vi ordningen. Det blir inte i panik: -Jesus har kommit, nu måste vi skynda oss och springa! Han kom! Nej, allt ska ske i ordning. Skapelsen hade sin ordning. Jesu tillkommelse har sin ordning. Först kommer Jesus. Han ger oss det eviga livet, han är förstlingen sedan kommer de avsomnade, men bara de som har avsomnat i Hans ord. Dessa som dog rena ska lyftas upp först, de ska uppstå. Sedan kommer vi, som fortfarande lever här på jorden. Detta är den fastställda ordningen som Herren har gett oss, för att vi ska kunna glädja oss med Honom i den nya himlen och den nya jorden som han har berett för oss.Vi kan också läsa vad Paulus säger i andra kapitlet: -Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?(1 Tess. 2:19)Vi måste glädja oss. Och Jesus Kristus kommer att glädja sig när han ser sitt folk, dem som har hållit ut. De som har tvättat sina kläder, de som är rena och som höll ut i alla vedermödor, de som övervann alla sataniska attacker. När han ser dem, så gläder han sig. Vi läser också i andra Timotierbrevet: -Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.(2 Tim. 4:8)De som har älskat hans tillkommelse, ära vare Gud! Vi älskar hans tillkommelse, eller hur? Därför samlas vi och håller fast, för vi älskar hans tillkommelse. Därför måste vi troget hålla ut. Vi läser också i Jakobs brev: -Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära.(Jak. 5:7-8)Vi älskar hans tillkommelse och måste ha tålamod. Det är som när vi planterar ett frö, då kommer en planta upp. Men om vi inte vårdar den och inte vattnar den varje dag och ger lite gödningsmedel för att den ska växa, så blir den svag och kan inte ge frukt. Det är likadant med barnen. Då ett barn föds, måste mamman ger kärlek, mat och uppfostran. Utan mat kommer det att dö av undernäring. Utan uppfostran lär det sig ingenting.Vi kan använda detta exempel när vi talar om Jesu tillkommelse. Vi tog emot frälsningen och blev renade i Jesu blod. Men det betyder inte att vi genast ska flytta hem till honom. Frälsningen är som en planta. Om du inte ger näring, kommer den att dö. Många kristna som tar emot Jesus till frälsning är mycket brinnande i början. De kommer till mötena, sjunger och deltar. Men efter en tid försvinner de ut i världen. Man frågar sig: var tog den brodern och den systern vägen? Han kom bort, är ute i världen, avfälling, som vi säger. Men kanske han hade behövt ett andligt vidrörande. Det får man genom att läsa Guds ord. Bibeln är vår näringskälla. Där har vi våra vitaminer. Om vi inte läser i den, kommer frälsningen att dö bort, försvinna. Därför samlas vi. Därför lovar vi Herren tillsammans. Vi läser Guds ord tillsammans för att få andlig föda. Om vi inte gör det, kommer vi att torka bort, glida ut i världen. Vi måste bevaras i bön. Brinnande, så att Herren finner oss rena; renade, som vi just har läst. Vi läser också i andra Petrus’ brev: -Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.(2 Petr. 1:16)Om vi älskar hans tillkommelse, måste vi tro på Guds kraft. Den kraften är manifesterad i var och en av oss. Alla som älskar Herren är hans vittnen. Han skapade oss till sin avbild. Han gav oss sin enfödde son som offrade sig på korset för oss. Därför älskar han oss mycket. Då måste vi också älska hans tillkommelse. Och för att älska, måste vi hålla fast. Det är inte lätt, men vi måste fortsätta i Jesu fotspår.Det som väntar oss, är oerhört. Vi ska få evig glädje, evigt liv och det vinns genom Guds nåd. Låt oss också läsa i tredje kapitlet: -…medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta! Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.” (2 Petr. 3:12-13)Nya himlar och en ny jord – ära vare Gud! Där ska rättfärdigheten regera. Där ska vi glädja oss åt Guds närvaro. Men för detta måste vi hålla ut. Vi kan inte vara vankelmodiga; komma och gå, komma och gå. Vi måste se till att vi bevaras i Guds ordning. Vi måste följa hans bud, allt vad han har sagt. För om vi inte gör det, vad ska bli med oss när han kommer? Om jag, som är doktor, kommer till sjukhusets kontor, och chefen säger åt mig: du måste till imorgon göra det och det för en patient, eller åka till ett kontor och hämta en sak. När jag sedan kommer och ser chefen – vad gör jag då? Om jag har utfört vad han sagt åt mig, kan jag vara glad och gå fram och säga: -Åh, god dag, se här vad jag har gjort! Men om jag inte har gjort som han sa, så gömmer jag mig, för jag skäms. Därför: låt oss fortsätta och göra vad Herren manar oss, för att slippa skämmas och kunna vänta hans tillkommelse med glädje.Låt oss också läsa i Jesaja om nya himlar och jord som är oss lovad: -Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. (Jes. 65:17-18)Fröjd – glädje – frid. Det ska vi få i denna nya himmel och nya jord som Herren har lovat oss. Och det han lovar oss, det håller han. Därför måste vi vara honom trogna. För han är trogen. Vi måste hålla oss till honom. Vi vill glädjas och få detta eviga liv som han har lovat oss. Ära vare Gud! Alla tecken säger oss att han kommer snart. Han är i antågande. Allt vad skriften säger oss, alla tecken är uppfyllda i våra dagar. Vi väntar bara hans tillkommelse. Denna härliga dag. Endast om vi är fyllda av den helige ande kan vi uthärda den med fröjd och glädje, utan skam. Som det står i första Johannes brev: -Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.(1 Joh. 2:28)Vi ska inte med skam nödgas gå bort ifrån honom. Vi gör inte som dessa som är olydiga mot Guds bud och tänker: det gör ingenting att jag gör det här. Jag ska göra det bara en enda gång. Sedan ber jag Gud om förlåtelse. Men om han kommer – ska vi då nödgas gå bort med skam? Liksom vi måste skämmas när vi inte gjort det chefen begärt av oss. Ska vi bli tvungna att gömma oss, för att vi inte gjort vad han sagt? Herren ger oss sitt budskap. Han ger oss visdom för att kunna förstå vad han vill med var och en av oss. Vi måste fortsätta troget, syskon. Vi måste förbli i Honom. Förbli, fyllda av hans helige Ande, tröstens ande, till dess att han kommer. Då kan vi ta emot honom utan att skämmas, utan fruktan, utan rädsla. Ära vare Gud! Han är stor, han är mäktig, vi kan se honom i vårt inre. Om han är synliggjord inom oss, kan vi inte ha något smutsigt, för han tycker om renhet. Vi måste vara renade inför hans tillkommelses stora dag, för att inte bli lämnade kvar, för att inte behöva skämmas, för att kunna fröjdas över det arv som han har åt oss. Denna krona som han har lovat oss. Vi offrar nu mycket vi tycker om och avstår från mycket som skulle glädja oss för att kunna följa hans bud, för att uppfylla hans befallningar till dess att han kommer. Jesu tillkommelse är nära, syskon. Han står vid dörren. Låt oss vara trogna för att vänta den dagen med glädje. Vi håller fast. Ingenting annat spelar någon roll, vi ska få allt nytt. Vi ska få en ny kropp, ära vare Gud! Inget av det vi har här duger, allt är sopor. Allt det materiella är förgängligt, men det vi har inom oss, denna stora frälsning – den måste vi bevara! Herren har gett oss den, och han ber oss att skydda den tills han kommer. Och han kommer snart. Han är redan här! Vi andas redan i luften att han kommer. Därför måste vi hålla fast, som hans ord säger. Därför måste vi alltid vara fyllda av honom. Vi får bedja varje dag, varje minut, varje ögonblick: Herre, fyll mig med din ande. Gör av mig vad du vill! Fyll mig, Herre! Jag vill vänta dig. Jag älskar din tillkommelse, Herre!
Tack för att du är stor, du är mäktig, tack för ditt ord, tack för att du har gett oss det för att veta hur vi ska vänta dig, Herre. Bevara oss, Herre, ge oss din styrka och kraft för att vårda denna stora frälsning som du har gett oss.Hjälp oss vara redo denna stora dag. Tack, Fader. Amen.

Insändare av Sven Thomsson

I Markus evangelium, det femte kapitlet, läser vi om en kvinna, som i hela tolv år lidit av blodgång, eller svårare blödningar, som en nyare översättning uttrycker det. Det var väldigt synd om den här kvinnan på många sätt, för hon plågades inte bara av en svår sjukdom. Hon var dessutom oren enligt den mosaiska lagen. Detta medförde, att hon blev mer eller mindre socialt utslagen. Hon kunde inte vara med på gudstjänster, varken i templet eller i synagogorna. Hon kunde inte heller umgås med sina vänner. Om hon försökte kontakta eller närma sig sina vänner och bekanta blev ju också de orena. Vi förstår, att de tolv långa åren hade varit en mycket svår tid för henne.I kapitlets början ser vi att Jesus träffade på en man, som var besatt av onda andar. Den mannen vistades bland gravarna och demonerna gav honom en sådan styrka, att han inte ens kunde bindas med kedjor och fotbojor. Han bara slet sönder bojorna och ingen kunde få makt med honom. Dygnet runt höll han till bland gravarna och sårade sig själv med vassa stenar.En människa som blivit föremål för en så fruktansvärd besättelse upplever förfärliga psykiska kval. Dessa lindrades när mannen istället upplevde fysisk smärta. När mannen fick se Jesus rusade han fram och föll ned för Honom och skrek: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds den Högstes Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.” Andarna i den besatte mannen bad Jesus att Han inte skulle driva dem bort från trakten. I ett av de andra evangelierna står det att de onda andarna bad Jesus att inte befalla dem att fara ned i avgrunden. Av detta framgår tydligt, att helvetet är en så hemsk plats, att inte ens de onda andarna vill komma dit. Jesus botade den här mannen och löste honom, så att han blev fullkomligt frisk och normal.
Vid fullständig läsning av hela Markusevangeliets femte kapitel ser vi således att Jesus kom från ett underverk och var på väg till ett underverk som Han utförde på synagogsföreståndare Jairus dotter, vilken Han uppväckte från döden. Medan Han var på väg för att utföra underverket med den döda flickan utförde Han undret med kvinnan med blödningarna.Kvinnans sjukdom var väl inte så ovanlig, men dessvärre mycket svår att bota. Ordet säger, att ”hon lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne”. Tänk, vilken tröstlös situation, mänskligt sett! I ett fall som hennes brukade man tillkalla flera läkare, så många som möjligt. Dessa hade så motstridiga uppfattningar om kvinnans sjukdom och tillrådde henne så olika behandlingsmetoder, att hennes tillstånd förvärrades. Kvinnan var ett fullkomligt hopplöst fall, mänskligt sett.Men så berättar Skriften något underbart: ”Hon hade fått höra om Jesus”. När en sjuk människa betraktas som ett hopplöst fall och läkarna står maktlösa, finns det då något mera hoppfullt och underbart än att få höra om Jesus? Kvinnan var sjuk och svag, men hon hade också en stark tro. Beslutsamheten och hennes tro fick henne att närma sig Jesus, mitt i folkhopen. Hon närmade sig Honom bakifrån, samtidigt som hon tänkte: ”Om jag åtminstone får röra vid Hans kläder, så bliver jag hulpen”. Hon rörde vid Jesu mantel och upplevde ögonblickligen helande. Det står att hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Guds ord säger: ”Strax uttorkade hennes blods källa” och om själva källan, roten till det onda dör och torkar ut, försvinner också alla symtom och varje sjukdomskänsla. Jesus märkte, att i helandeögonblicket gick kraft ut från honom och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sade då: ”Du ser hur folket tränger på, och ändå frågar du: ’Vem rörde vid mig?’” Jesus fick säkert av folkhopen hårda knuffar och känna på vassa armbågar. Men den som knuffas och armbågar sig fram får aldrig uppleva helande eller andra välsignelser av Jesus. Men kvinnans tro, när hon bävande räckte ut sin hand och rörde vid Jesus utlöste Hans helande kraft. Kvinnans helande var mycket påtagligt. Det fanns inte den minsta tvekan om den saken. Skriften säger klart: ”hon visste vad som skett med henne”. Ibland när man blir föremål för förbön för helande tänker man kanske: ”Skedde det något nu?” Man känner efter och funderar: ”Fick jag uppleva något?” Men i den här kvinnans fall var saken klar. Hon hade upplevt en fullkomlig helbrägdagörelse av Jesus. Hon kom fram till Jesus, föll ned för Honom och sade Honom hela sanningen. Då gav Herren henne de uppmuntrande orden: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid och var botad från din plåga”.Jesus var på väg till synagogsföreståndarens hus. Jairus var nog rätt otålig vid det här laget och tyckte kanske att Jesus tog sig alltför lång tid. Det kom folk från Jairus hus som lämnade denna rapport: ”Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.” Då skyndade sig Jesus att tala tro till Jairus och sade till honom: ”Frukta icke, tro allenast.” När Herren kom till synagogföreståndarens hus fick han se en hop människor, som grät och jämrade sig. Men Jesus sade: ”Varför gråten I och klagen? Flickan är inte död, hon sover.” Då hånlog de egenrättfärdiga människorna åt Jesus. Människorna som hånler åt Jesus och står Honom emot får aldrig uppleva någon hjälp eller något ingripande av Herren. Jesus är suverän. Han visade ut hela hopen av trolösa och hånleende människor därifrån. Efter att all otro och allt hånande blivit utdrivet kunde undret ske. Jesus tog den döda flickan vid handen, dödens makt blev bruten och hon stod upp.
Du min vän, som är sjuk och läser detta, förtvivla inte. Jesus är den store Läkaren än idag. Tag emot och praktisera följande: I 1 Petr. 2:24 finns detta löfte: ”… genom Hans (Jesu) sår haven I blivit helade”. Grip tag om det löftet, ja riktigt klamra dig fast vid det, för löftena håller och Guds ord är fastare än alla våra känslor. Tänk på att ordet ”I” gäller just dig och prisa och tacka Jesus, hur det än känns och ser ut att du är helad. Jag har själv praktiserat detta och vet att det fungerar. Efter hand som jag prisade Herren för helande, trots alla smärta märkte jag att jag undan för undan blev bättre tills alla besvären var helt borta. Gud välsigne dig.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.