196101

KENYA FÖR KRISTUS Två månader har redan hunnit förflyta sedan vännerna Margaretha och Gunnar Eklund tillsammans med sönerna Robert och Peter embarkerade ”Tanafjord” i Göteborgs frihamn. En skara vänner från Göteborg, Falköping, Trollhättan och Örebro hade mött upp för att ta avsked av missionärerna. Med samma båt följde också missionär Walter Olsens maka Caryl Olsen. ”Då har Vi nått målet och färden är över. För evigt vi fröjdas där hemma hos Gud”, så tonade varmt och innerligt avskedshälsningen då Tanafjord lade ut från kajen. Resan har varit lång och besvärlig för våra Vänner. Vi låter Gunnar och Margaretha berätta: ”Vi sitter nu ombord på den norska båten Tanafjord. Onsdagen den 30 november kl 18 stod vi vid relingen och nere på kajplats 101 i Göteborgs Frihamn stod Arne Imsen och Knut Ringstad från Orebro, Agne Bark och några vänner från Falköping samt många vänner från Göteborg. I tankarna hade vi nog gått igenom denna stund många gånger. Men när nu båten lämnade stranden och vännernas sång tystnade, nöp det nog till i hjärtat. Vad skulle resan föra med sig? Torsdag vaknade vi litet omtumlade, ty nu började sjön rulla en aning. Dock var det bara en början. Fredag morgon blev Robert kvar i sängen. Natten hade för honom varit orolig, och han var blek och sjösjuk. Söndag, som i vanliga fall är en rofylld dag blev för oss ombord påfrestande. Vi befann oss ute på Biscayabukten och det gick hög sjö. En stor våg tog hela frukostbordet, så allt porslinet hamnade på durken. Vi satt eller låg hela dagen, ty att hållas på benen var ett konststycke.” Detta brev är avsänt från Lissabon den 6 december. Vi låter våra läsare ta del av ytterligare ett brev. Det är skrivet i Mombasa den 1 januari. ”Nu är vi framme i Mombasa. Ett dygn har förflutit sedan vi kom i land. Broder Walter Olsen mötte oss vid båten sedan den ankrat ute på redden. . . Nu skall jag tala om vad vi upplevde vår första missionsdag i Kenya. Kl. 7 på morgonen startade vi för att tillsammans med Walter Olsen åka till en plats 9 sv. mil söder om Mombasa. Vägarna är ett kapitel för sig krokiga och smala med djup lös sand. Vi kände oss närmast sagt uppskakade, då vi, efter nära 2 timmars bilfärd, klev ur bilen, fulla med sand innanför kläderna. Det var högtid i församlingen med lokalinvigning. Plantageägaren hade fört upp ett ganska stort jordhus med tak av flätade palmblad. Enkelt var det, men det fyll* de sin uppgift som möteslokal för de svarta. Kl. 9 började mötet. Då hade alla ännu inte hunnit fram. I över en timmes tid sjöng de körer om och om igen och klappade taktfast i händerna till sången. Sådan sång och handklappning och fröjd och jubel har jag aldrig hört maken till. Långa vägar hade de att gå till mötet. I över 2 mil gick de i samlad trupp. Under sång och jubel kom de till mötet. Då en sådan samlad trupp kom till mötet reste sig alla i lokalen och instämde i deras sång, som sedan avslutades med ett kraftigt Halleluja. Kl. 10 var alla samlade, och lokalen var till trängsel fylld. Någon mötesledare fanns inte, men tre evangelister, som arbetar på denna plats, turades om att leda sången. Margareta och undertecknad kunde även göra oss förstådda genom tolk. Br. Walter tolkade, Margaretha och Gunnar Ekland med sönerna Robert och Peter emba/eerar Tanafjord tillsammans med Caryl Olsen. men det var ej alla, som förstod kisvahili, så de måste vara tre tolkar. Det tog sin tid, men här hade ingen bråttom till kyrkkaffe. Vi höll på hela dagen fram till kl. 15. Det var mycket gripande att höra de nyfrälstas vittnesbörd. De hade varit slavar under dryckenskapen de flesta både kvinnor och män. En ung kvinna sade, att hon ständigt var berusad och skötte inte sina barn, men nu hade Herren frälst henne och hon var lycklig och salig. De nyfrälsta var mycket torftigt klädda eftersom allt hade gått till sprit och andra laster. En gammal man vittnade om att Jesus löst honom från opiumbegäret. Alla dessa som vittnade blev sedan döpta. Under fröjd och sång gick alla ned till stranden av en liten insjö där dopförrättningen hölls. Vattnet var ganska grunt, så evangelisten, som döpte hade ganska tungt göra innan alla var döpta. Jag räknade inte hur många de var, men säkert var det omkring trettio. Evangelium har framgång och däröver är vi glada. Efter dopförrättningen gick alla tillbaka till lokalen. Dagen avslutades med brödbrytelse och bön med händers påläggning på de nydöpta att de måtte undfå helig Ande. Över en ung broder kom Guds kraft så väldigt, så han blev sanslös en god stund. De skakade i honom, för det såg litet illa ut, men han svarade intet. Lovsången fortsatte dock, och man prisade Gud. Efter en stund kom den unga brodern till sans igen. Hade det varit hemma, så hade säkerligen ambulans tillkallats. Efter mötets slut bjöd de infödda på te och Vitt bröd och ett slags rötter, som smakar som potatis. Det smakade mycket gott. Sedan återvände vi till Mombasa igen prisande Gud för hans väldiga nåd emot oss människors barn och för den frälsning som finnes i Jesus Kristus.

Erik Dalman: Den tomma krukan, gatan och graven Joh. 4: 1-28. Apg. 8:26. Matt. 28: 1-6. Gud talar till oss på många olika sätt genom sitt eget ord. Ofta är det ett enda litet ord eller några få ord i ett sammanhang, som blir levande och dyrbart för oss. I de ovan citerade texterna t. eX. möter oss allra först den välbekanta händelsen vid Sykarsbrunnen. Vi kan framför oss se vår älskade Frälsare, som, trött av vandringen, hade satt sig ned vid brunnskanten. Då kom en samaritisk kvinna in i bilden. Hon är ute i det mest lovliga och i Österlandet mycket vanliga ärendet. Hon skall hämta vatten. I samma stund som hon kom fram till brunnen, blev hon till en början uppmärksam på, att det satt en för henne främmande person där. Man kan förstå att hon genast blev smått chockerad, när hon omedelbart blev tilltalad av denne främmande man. Hon såg ju, att han var jude, och hon var väl medveten om att judarna icke umgicks med samariter, Men Jesus var icke vilken jude som helst. Fast det förstod inte kvinnan. Det är mycket troligt att hon betraktade Jesus med misstro, när han bad henne om vatten att dricka. ”Hur kan du som är en jude, bedja en samaritisk kvinna, om något att dricka?”, sporde hon. ”Hur kan du?” Men ]esus kan. Han såg kvinnan framför sig. Han såg hennes liv, hennes förflutna, hennes synder och leverne. Men han såg djupare. Han såg hennes längtan och hennes vilja att kornma ur ett tilltrasslat förhållande. I hennes inre brann en törst, som inte ens alla brunnar i världen kunde släcka. Och det såg Jesus. Jesus sätter fingret på en öm punkt, när han säger henne sanningen. Han måste säga henne sanningen. Han visste nämligen, att sanningen skulle frigöra henne. Kvinnan står här inför Jesus, avslöjad av honom, som är sanningen. Hon blir gripen och förkrossad. Hon glömmer sitt egentliga ärende. Jesus samtalar med henne. Undervisar henne om det levande vattnet, och anknyter sin predikan till en aktuell situation. Han undervisar henne om bönen. Gud är ande, och de som tillbedjer honom måste tillbedja i ande och sanning. Här räcker inga formaliteter och vaneböner. Inga Fader Vår med tomma läppar. Inga högtravande trosbekännelser. Här får alla förutfattade meningar och ingrodda vaneföreställningar fara, beträffande sättet att dyrka Gud och tillbedja honom. Nu gives frihet att bedja till Gud, var som helst och när som helst, blott det sker i Ande och Sanning. ”Och kvinnan lät sin kruka stå.” Inför Sanningen om synd och frälsning från synden glömde kvinnan att hämta vatten. Hon lät sin kruka stå och gick in i staden för att omtala vad hon upplevat och vittna om sitt möte med Jesus. Jesus själv glömde bort att han var både törstig och hungrig. Hans mat var att göra Guds vilja. Den tomma krukan stod kvar på brunnskanten. Den predikar alltjämt. Du och jag blir en tom kruka, en tom människa, om ej Jesus får möta oss och fylla oss med det levande vattnet. Den tomma gatan i Apg. 8: 26, talar till oss om betydelsen av att i allt vara lydiga Den Helige Ande, även om det mänskligt sett bjuder oss emot. Filippus kunde ha börjat resonera med Gud och sagt, att det var meningslöst 0.s.v. att bege sig ut på en folktom gata. Vi räknar det ofta så betydelsefullt att nå de stora skarorna med evangelii budskap. Texten visar att Gud behöver oss för att gå ut till en enda människa med det glada budskapet. Vi kommer väl aldrig till fullo att inse individens stora värde inför Gud. En enda syndare som gör bättring och omvänder sig orsakar glädje bland Guds änglar heter det ju. Filippus gick ut på den folktomma gatan och fick föra en själ till Jesus. Den frälsningssökande var hovman och därtill kassaförvaltare i Etiopien. Att gå på Guds befallning innebär att få vara med om ett skeende av stor betydelse för evigheten och för Guds verk. Det är märkligt vad man räknar lite med Gud och hans ledning nu för tiden. Nu räknar man oftast med de stora predikanterna, de stora sångarna, de stora kyrkorna och de stora församlingarna. De små predikanterna, de små sångarna, de små kapellen och de små församlingarna för en tynande tillvaro menar man. Men, var vore vi alla, om ej Gud vore med, det är ju han som står för verket och det är honom allena vi skall räkna med. Den tomma gatan blir platsen för tidernas väckelsemöte när Den Helige Ande kommer på färde. De tomma kyrkorna och kapellen likaså. De tomma bänkarna bli fyllda av längtande och frälsningssökande människor, när Den Helige Ande får grepp om och får använda Filippus-själarna i våra församlingar. Tomma hjärtan fylls av Jesus själv. Den tomma gatan blir en övermåttan härlig väg. Den tomma graven säger oss att vi idag äger en levande, uppstånden Frälsare. Man kan ej för ofta erinra om det. I synnerhet i dessa tider då man gjort sig avgudabelåten som man tjänar, istället för Jesus. Man tillbeder och dyrkar stumma avgudar, istället för den uppståndne, levande Frälsaren. I mötesannonser om religiösa sammankomster, kan man få skåda de mest vidunderliga ting. Så annonserar man om: lotterier, ostkaka, åror, gissningstävlingar, ägg, jordgubbs- och sillsexor, skinkor och djupfryst. Ja det är ren slakteri- och specerirörelse. ”De hava buken till sin Gud.” Den tomma graven talar om att Jesus skall komma igen. Graven kunde ej behålla honom. De som väntar honom annonserar ej om jord och värld. Nej, de annonserar han kommer snart på himlens skyar för att hämta sin brud. De annonserar hans ankomst såsom mycket nära förestående. Är Du redo min vän? Varom inte, bered dig möta Gud. Gör rent hus med alla avgudar i ditt liv. Gör dig fri från allt som binder dig kvar i synd och träldom och gör ej som Rakel, som gömde sina husgudar.

DET GJORDE GUD Vittnesbörd om Gudsingripanden Gal. 5: 1. Innebörden i denna bibelvers har jag på ett alldeles särskilt sätt fått uppleva den sista tiden. Satan vill fördunkla den underbara sanningen i Bibeln att ”Den Sonen gör fri, han är verkligen fri.” Hur många Guds barn har ej på nytt låtit satan lägga träldomsok på sina axlar. Det finns ett ok, som många kristna dignar under i dag. Nämligen oket som gör oss till människoträlar. ”Bliven icke människors trälar”, heter det i Guds ord. De flesta förstår ej själva, att de bär detta ok, nej, först då det fallit av kan de känna lättnaden. Halleluja! Även ett Herrens vittne kan båra på detta ok. Detta har jag själv upplevat en tid. Vad innebär då detta att vara en människoträl? Har icke var och en rätt att handla efter sin egen övertygelse? Det är ju religionsfrihet i Sverige. Jo, rätten finns att följa sin egen övertygelse, men ack det är så få som vågar på grund av fruktan för vad den eller den skall tycka om en sådan handling. Kanske får du dina vänner emot dig. Nu gäller det om du vill kasta av dig träldomsoket och lyda Gud mer än människor, eller om du vill fortsätta att likt den döda fisken följa med strömmen. Själv fann jag mig en dag stå inför detta val. Den väckelse, som bryter fram i Sveriges bygder har många motståndare, tyvärr även bland de bekännande kristna. Paulus förstod icke, före sitt möte med Jesus på Damaskusvägen, att det var Guds verk han stred emot. Han menade, att han med all iver borde kämpa emot denna nya företeelse. För egen del var jag myc ket avvaktande inför denna väckelse, men beslutade mig att likt Gamaliel icke befatta mig med detta, utan ställa mig på avstånd och se vad som skulle hända. Emellertid förstod jag snart att detta var den väckelse som jag, i likhet med en stor skara kristna bedit om och längtat efter. Nu gällde det att ta ställning för eller emot! Detta innebar brytning med många, ja, med de flesta av mina forna vänner, som ej förstod att detta var Guds verk. Men jag ville icke vara människotrål, utan kastade av mig oket. Det gällde alltså att gå utanför lägret och bära Jesu smälek. Utanför lägret träffade jag en stor skara vänner, som var där före mig och skaran av dessa växer genom Guds stora nåd mer och mer. Hur skall du ha det som fått mottaga Guds uppxenbarelse i ditt liv? Skall du följa Honom? Skall du fortsätta att söka människors behag, eller är du villig att ta korset på dig och följa Jesus? Snart kommer dagen då Jesus skall hämta sin brud. Endast de, som här på jorden velat följa Jesus, skall få komma in i Himmelriket. Blygs du för Jesus, så skall Han blygas för dig. Frågan är: ”Har du mod att följa Jesus, vad det än må kosta dig Har du mod när världen hånar och till motstånd reser sig?” Kan du svara ja, på denna fråga, så kan du instämma med sångaren: ”Jag vill följa dig 0, Jesus. Följa dig om vägen går över solbelysta höjder, eller genom dunkla snår. Där din helga fot gått före vill jag följa efter glad. Viss att varje steg mig närmar, hem till levande Guds stad.” Kerstin Svennberg

MIDNATTSROPET 1961 Vi har redan hunnit en god bit in på det nya året. Det gångna har för vårt vidkommande varit märkligt. Med stor tacksamhet till Gud ser vi tillbaka på den väldiga nåd Gud bevisat mot oss. De många gudsingripanden vi fått bevittna mitt under stor och motstånd har givit oss kraftig inspiration och tro på, att Gud vill uppenbara sig till förlossning för sitt folk och frälsning för syndens slavar. Midnattsropet börjar med detta nummer sin andra årgång. Det har varit uppmuntrande och se det stora intresse tidningen redan fått röna. Det första numret, som trycktes i 5.000 ex tog snart slut, och det andra, som trycktes i 3.000 ex försvann ännu snabbare. Vi hade icke fått några över om vi tryckt ytterligare ett tusental. Många vänner har tagit som sin uppgift att sprida Midnattsropet. Det finns emellertid plats för ännu fler. Vill du vara med och hjälpa till, så kan du meddela dig med oss. Din insats kan betyda mycket för Guds verks framgång på den plats där du bor. Gud Välsigna dig. Har du någon andlig erfarenhet, som du vill vittna om, så är du Välkommen med ditt vittnesbörd. Det kan hjälpa andra, och du förhärligar på så sätt Guds namn. A. I.

T. B. BARRAT i ”De kristne menigheter”:

Församlingar vi kan ansluta oss till

Paris. fr. föregående nr.

1. Alla troende tillhör den universella församlingen, som är uppskriven i himmelen. Ef 3: 14-21. 2. De första kristna tillhörde också en lokalförsamling. Rom 16:16, Apg 15:3, 20:28, 8: 1, 11:26, Gal 1: 22.

3. Varje kristen bör tillhöra en lokalförsamling, som lever efter den bibliska mönsterbilden. En sådan församling praktiserar endast de troendes dop, bryter brödet, ombesörjer att de rätta styresmännen insättas efter församlingens behov och står i ett gott andligt förhållande till de andra församlingar, som lever efter Guds ord. 4. I en rätt kristen församling är den helige Ande den drivande kraften. Rom 8: 14, Gal 5:18, Rom 8:2, 4. Lemmarna är sammanslutna med kärlekens band. Apg 2: 42, 1. Joh 1: 7, 2: 10, 4: 11. Den är en levande kraft utåt Matt 5: 13-16, och vittnar åt alla håll om frälsningens välsignelser. Den bereder trevnad och uppbyggelse för sina medlemmar och sörjer för deras andliga välfärd (1 Kor 14: 26, 12: 8-10), och hjälper de fattiga och behövande inom sin krets. Som exempel kan 1. Kor 16: 1-4 anföras. Den har omsorg om barnen och ungdomen och söker få dem befästa i Guds ord så det väckas lust och behov av att tillhöra den.