En vision som bär genom allt!

Tage Johansson, 80 år
Intervju av Stina Fridolfsson

När Midnattsropet ville göra en intervju med Tage Johansson, med tanken att han skulle berätta en del från sitt rika liv, visade det sig vara svårt att styra. Tage ville gärna bli intervjuad, men absolut inte berätta så mycket om sig själv. Han ville förmedla den vision som burit honom i alla år, redan innan han fick den manifesterad i Maranataväckelsen. Här får våra läsare ta del av den vision som ledde Tage in i en livsstil som präglat större delen av hans liv.

Tage blev frälst som 17-åring och upplevde snart en kallelse att viga sitt liv i tjänst för Gud. Han berättar om att när han under en tid varit ute som evangelist, återvände för en tids vila i sitt föräldrahem. Då kom ett mycket starkt tilltal från Gud till honom. Det var 1961 på sommaren. Han upplevde ett profetiskt budskap om den sista tiden.
Det var tre punkter: Först sanningen om Jesu tillkommelse som skulle upplivas och förkunnas på ett förnyat och starkare sätt än tidigare. Det andra var församlingens upprättelse – på samma sätt som den började, skulle den avslutas. 
- Vi har upplevt hur Guds Ande velat föra fram just detta att som det var vid begynnelsen ska det bli vid avslutningen. Vi måste komma tillbaka till ursprunget! Uppleva i lära och liv det apostlarna förkunnade.
Den tredje punkten var att Ordet måste komma till sin rätt; församlingen uppbyggd på Ordets grund. Den förkunnelse som apostlarna förde fram ska återerövras.

Apostlarnas förkunnelse från begynnelsen – vad innebär det?
- Det var detta att man kände en sådan djup kärlek att man exempelvis kunde ha allting gemensamt. Man upplevde att livet som man fått att leva här på jorden kan komma in i Guds rikes ordning. Guds rike ska synliggöras genom våra liv. Framför allt genom församlingen, men också den enskilde ska gestalta vad Guds rike är. Synliggöra Guds rike så att församlingen blir en stad på berget - ljus och salt i tiden. 

Hur konkretiserades denna synliggörelse för dig?
- Efter att jag upplevt detta förstod jag att det måste innebära ett uppbrott för mig. Gud ville göra något nytt. Om han skulle upprätta församlingen kunde det inte ske efter det traditionella tänkandet. Det måste tillbaka till apostlarnas undervisning.  Apostlarna lade grunden till församlingen. Genom undervisning i Guds Ord, byggde man upp församlingen.

När du kände behov av ett uppbrott, så var det alltså från den traditionella församlingsbildningen?
- Vad församling egentligen är, var nog ganska dunkelt i det sammanhang jag då var. Hur församlingen kommer till, växer fram och uppbyggs. Det måste ske som det skedde i begynnelsen. Församlingen är en gudomlig skapelse. Redan från skapelsen satte Gud människan i Edens lustgård till att bruka och bevara den. Så är det också med församlingen. Att man låter sig som levande stenar uppbyggas till ett andligt hus. Det innebär att vårt liv som privat företeelse tar slut. Vi sätts in i ett gudomligt sammanhang som levande stenar för att vara med i det andliga tempelbygget. Apostlarna kämpade för att församlingen skulle växa upp till ett heligt tempel i Herren, där Gud kunde uppenbara sig.
- Under efterapostolisk tid förlorade man denna vision. Mönsterbilden för församlingen gick förlorad. Det har tagit långa tider att återerövra det som gick förlorat. Varje väckelserörelse har fört oss en bit närmare mönsterbilden. Varje gång man tagit ett steg har Gud välsignat det steget genom att man upplevt väckelse för sin samtid. Det har då också inneburit mycket svår förföljelse, därför att man inte har anpassat sig till världen. Och det religiösa systemet är ju alltid i konflikt med en andlig rörelse. Jag upplevde att här måste jag göra ett uppbrott.

Hur konkretiserades detta uppbrott i ditt liv?
- Jag upplevde att jag måste göra något mer med mitt liv. Man levde i de här vanorna att församlingsliv var att träffas några gånger i veckan och sedan gå hem och syssla med sitt eget.  När jag blivit frälst och döpt i en församling, fanns det något inom mig som sa att någonting fattades. Det här var inte vad Gud tänkt om församlingen. Det måste finnas något mer. Då fick jag svar genom det profetiska tilltalet om att vi måste tillbaka till urkristendomen. Strax efter det här profetiska tilltalet  kom jag till mitt första Maranatamöte i Stockholm, där jag kände igen budskapet. Då förstod jag att Anden hade fört fram detta budskap inte bara hos mig, men också hos andra.

- Sedan har åren gått, och mycket har skett. Maranatabudskapet blev en levande kallelse. Jag upplevde att vi lever i avslutningstiden. En hel rad profeter har trätt upp och talat väckande och allvarliga ord till vår nation. I samband med Maranatabudskapet upplevde jag att Gud gav anstånd som det skedde på Noas tid. Tiden har gått, och efter det att Herden först lockat till att stå upp och gå in i det Gud hade tänkt för den här tiden, och kallelsen inte fick det genomslag som Gud hade tänkt, så kommer vi nu att få uppleva att Herren kanske måste sända jägarna för att hans plan ska bli förverkligad. Gud kallar ut en skara som ska vara hans brudesjälar. Det är nu en förberedelse för att bruden ska frigöras.

- I och med att vi står inför något som kanske kommer att drabba vårt land är det nödvändigt att människor får väckas. Gud får lära oss bedja genom nöd. Först lockar herden, men sedan får han ta till hårdare medel för att få fram vad han vill med sin församling i denna tid. Guds församling är kallad att vara ett annorlunda folk. Under apostlarnas tid var det så viktigt att församlingen fick initiera Guds rike. Och i vår tid är det så viktigt att vi gör oss av med allt som är orättfärdigt.

Församlingen måste frigöras från det västerländska kulturtänkandet.
Vi kan exempelvis konstatera att tjugo procent av världens befolkning förbrukar 80% av världens tillgångar. Det är en kallelse för församlingen att stå upp och leva ett enkelt liv. Guds rättfärdighet kräver det. Församlingen måste åskådliggöra Gud i tiden; lära sig hur Gud tänker, hur Gud ser på situationen vi befinner oss i. Det handlar om orättfärdighet eller rättfärdighet. Däremellan finns ingenting. Därför blir också följderna som Paulus säger, att de som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse (2 Tim 3:12). De passar inte in i den här tiden. När man gör ett uppbrott på detta sätt, då finns inte något annat mer naturligt och enkelt än att som i den första församlingen ha allting gemensamt. Det var ju inte ett sätt att leva som de kristna hade planerat från början, utan det var något som kärleken åstadkom, att man kom tillsammans varje dag, sålde sina jordagods och delade med sig så att det blev en utjämning. Grundtanken med livet handlar om att ha omsorg om varandra. En utjämning är viktig och det är inte rättfärdigt, det är otänkbart helt enkelt, att sitta på tillgångar som annars skulle kunna användas för Guds rike och för gemenskapen.

Församlingen ska vara ett idealsamhälle.
Då Jesus kallade oss med Maranatabudskapet, att för vår rättfärdighets skull leva ett enkelt liv, blev det väldigt viktigt. Vi brukar ju ha tankar och undra över det man kallar storfamilj och kommunitet. När man har upplevt Guds frälsning så är man kallad att inte leva för sig själv. Man kan leva tillsammans. Församling handlar ju om att man gör något tillsammans. Vi har ett annat perspektiv. Vi satsar inte på individualism, utan på gemenskap. Församlingen är ett uttryck för gemenskap. Resurserna man har i sina händer ska användas för Guds rike. De ska inte användas i ett privat tänkande utan vara uttryck för gemenskap i det att man låter sina tillgångar sättas in för Guds rike. I en storfamiljsgemenskap behöver man inte leva privat. Exempelvis om man bor i enskilda lägenheter och hus så kan 20-30 personer stå i var sina kök och laga mat, istället för att en eller två skulle kunna laga till alla. Man kan på det sättet frigöra tillgångar som kan användas för Guds rike.

Är församlingen Guds rike?
- Församlingen ska initiera Guds rike genom att göra Guds rikes gärningar. Man behöver inte leva ett liv för sig själv. Församlingens upprättelse handlar om att gemenskapen blir upprättad, såsom man hade det på apostlarnas och den första församlingens tid. Man var ett hjärta och en själ och alla var inriktade på samma sak; att få leva ut Guds rike genom sina liv.
Detta är en väldig kamp, för man måste bryta mot ett mönster. Man kan inte leva på vanligt människosätt, som Paulus uttrycker det.

- Under de år som gått har man fått uppleva att vi kanske inte har lyckats så helt med det här som Gud har tänkt. Men det är så underbart att Gud är nådig, och om kärlet går sönder, så börjar han om igen. Det var ju det Jeremia fick lära sig då Gud sände honom till krukmakarverkstaden. När kärlet gick sönder, började krukmakaren igen (Jer 18:4). Jag tror att det Gud har sagt kommer att uppfyllas. Under alla dessa år efter sextiotalet har jag inte tvivlat på den vision jag fick i det här profetiska tilltalet. Det har burit igenom allt. Då allting omkring mig kanske har talat emot detta, så lever det ändå kvar. Det är en kallelse som Gud har lagt ner om man vill gå den här vägen. Det är vad vi brottas med idag: Att förverkliga urkristendomen. Det som var från begynnelsen.

Du har en vision, och har behållit inriktningen under alla år.
- Det är mycket vi behöver befrias ifrån. Mycket av det som förs fram är baserat på det mänskliga planet, och det kan aldrig den helige Ande tolerera. Både församlingen och den enskilde är kärl som Gud vill uppenbara sig genom. Paulus skriver till Timoteus om att hålla sig ren och obesmittad: ”Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för sin herre, tjänligt till allt vad gott är” (2Tim 2:21).
Församlingen är ett kärl. Jag har särskilt fäst mig vid det Paulus skriver i Efesierbrevet, om att man ska växa upp till ett heligt tempel. Paulus fick ta itu med svåra problem. I församlingen i Korint kunde det stundom se helt hopplöst ut, men Paulus hade speciell omsorg om den församlingen, som han själv hade grundlagt. Han arbetade med stort tålamod och genom undervisningen kom det som han skriver om i Efesierbrevet att växa fram, att vi är ett heligt tempel i Herren (Ef 2:21).
Det är väldigt svårt för den som ska grundlägga församlingen, men om man följer Guds arbetssätt med tålamod så ger Gud växten. Det föds fram. Det kom alltid problem, men om Ordet är befäst, finns en undervisning att följa som handlar om församlingsvård och församlingstukt. Det måste finnas en gräns mellan församlingen och världen, annars blir församlingen ett offer för världsanden och världstänkande. 
Så länge en väckelse är ny och fräsch finns en chans att den växer upp till att vara en Kristi kropp i tiden. Så länge det finns en längtan att komma vidare, träder Gud till. Men om Andens eld börjar slockna är man inte lika vaksam längre, och man har inte längre gränserna lika klara. Guds Ord talar om hur allvarligt det är att flytta råmärkena (Ords 22:28).
Jag har ofta tänkt på ordet i Romarbrevet där Paulus skriver att ”fridens Gud skall snart låta satan bli krossad under edra fötter.” Hur går det till? Aposteln skriver att då Ordets makt är upprättad hos er, så skall fridens Gud snart låta satan bli krossad. Där ordet tar gestalt, är satans makt krossad. Därför skriver Paulus att ”fridens Gud skall snart låta satan bli krossad under edra fötter”. Det hade ännu inte skett, men snart skulle det ske. Där förstår vi hur viktigt det är med ordets undervisning.

Paulus skriver också till församlingen i Korint att när lydnaden har kommit till fullt välde bland eder, så är ni redo att näpsa all olydnad. Det handlar om att växa upp till sann kunskap. Utan den kunskapen kommer man aldrig vidare.
Våra vapen är inte av köttslig art. De bryter ner fästen och tankebyggnader. Det är väldigt viktigt i ett väckelsearbete att tankebyggnader blir nedbrutna. ”Vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad” (2 Kor 10:5-6).
Det finns inget mer underbart än då människor börjar underordna sig Ordet. Gud upprättar människan genom att hon kommer in under lydnaden. Där är kampen idag. Det är väldigt viktigt att bevara Ordet.

Du har ju nämnt om hur du kom till Maranata-församlingen, och fick gensvar på det du redan upplevt – att församlingen måste återupprättas, att det gällde att göra ett upp-brott. Gå utanför lägret, kan man väl säga. Men vad är egentligen församling?
- Det finns ett par underbara bilder i Guds Ord. Dels att församlingen är ett tempel, och dels en kropp. Det handlar om två processer. Gud kallade ut sitt folk från Egypten. Han kallar också ut enskilda. De som han kallar ska också insättas i ett nytt sammanhang. Då Salomo skulle bygga templet var det ett mödosamt arbete att frigöra stenen från det massiva berget, och sedan skulle den insättas på sin plats. Stenen skulle insättas av byggnadsarbetare. Det är Guds tjänare som har det uppdraget. När man bygger något så finns det en tanke bakom. Det finns en arkitekt som gör ritningen som den ska vara. Gud säger ju: ”Se till att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.” Det är en lika stor process att insättas som att frigöras. Det är fråga om att frigöras från någonting och till ett annat sammanhang. Det handlar om världen och Guds rike. Gud behöver ett tempel för att uppenbara sin härlighet. Församlingens uppgift är att uppenbara Guds härlighet.

- Så har vi den andra sidan – den funktionella delen församlingen har. Där beskrivs den som lemmar i Kristi kropp, och då är det Gud som sätter in lemmarna. Det kan aldrig ske på ett mänskligt sätt.  Man måste tillåta Gud att sätta in lemmarna. Gud tvingar sig aldrig på någon. Det är fråga om överlåtelse. Man får låta sig att som en levande sten uppbyggas till ett andligt tempel. Också i kroppen behöver Gud få sätta in lemmarna som han vill. När det gäller kroppen är det så viktigt att impulserna till det vi gör kommer från huvudet, Kristus, och inte från oss själva. Individualismen är, som någon har sagt, den största förbannelsen för Guds verk. I församlingen gör man något tillsammans därför att man står under Guds kommando. Då blir man ett hjärta och en själ, som det står om den första församlingen.
Då apostlarna kom till en ny plats så frälste Gud männi-skor. Men han inte bara frälste dem, de blev också insatta i ett gudomligt sammanhang. I den lokala församlingen handlar det om att den som blivit uttagen också kan sättas in, men oftast nöjer människor sig med att de blivit frigjorda från synden och födda på nytt, och de låter sig aldrig insättas där de är ämnade att vara.
Vad beror det på?
- Det beror på att de vill inte ge sig själva. Vi läser om en församling som inte bara gav en gåva, utan de gav sig själva först och främst åt Herren, och sedan till apostlarna efter Guds vilja. Här är det fråga om att ingen sätter sig över den andre i en hierarki, utan att man tillsammans byggs upp. Apostlarna fick inte sätta sig över någon, utan alla skulle vara medhjälpare. Det är väldigt viktigt att den som bygger upp Guds verk gör det efter den gudomliga ordningen. Det gäller att inte trampa ner någon. Istället hjälper man var och en att komma in i vad Gud har tänkt.
Gud behöver hela vårt liv för att vi ska kunna insättas i det gudomliga sammanhang som församlingen är. Petrus skriver i sitt brev: ”Låten eder som levande stenar insättas...” Man måste låta Gud göra det, men många vill inte och de blir aldrig stenar i tempelbygget. De lever sitt religiösa liv efter mänskliga tankar och mönster utan att komma in i det gudomliga verket. Den som inte längre lever för sig själv har kommit in i ett gudomligt sammanhang. Det är församlingen. Så föds församlingen, och växer genom dem som låter sig inlemmas och sammanfogas med varandra.
När Gud har fått våra liv i sin hand, så sammanfogar han kroppen. Det är fantastiskt vilken förebild vi har i kroppen om hur den fungerar. Den ena armen kommenderar inte den andra, utan båda tar sina impulser ifrån hjärnan och då är båda armarna i en harmonisk ordning och samverkar. De arbetar inte i motsättning till övriga delar av kroppen. Våra impulser bör komma från huvudet Kristus, om det ska bli harmoni och vila. Gud sa att folket skulle få komma in i vila då de kom in i landet. Då skulle de inte längre göra som de själva tyckte, utan de skulle vara under Guds inflytande och vara ett annorlunda folk. Församlingen är en annorlunda företeelse i tiden. Församlingen föds fram och växer upp – den är ett gudomligt verk, och kan aldrig bygga på mänskligt tänkande. Om inte Gud bygger huset, så bygger vi fåfängt. Enda förutsättningen för oss är att Gud bygger. Han som tog ut folket från Egypten ville också insätta dem i ett nytt sammanhang, men Gud var tvungen låta en hel generation gå under i öknen för att så börja om. Alla gick under utom Kaleb och Josua, vilka stod i ett annat förhållande till Gud. De hade låtit sig infogas i Guds verk.
Församlingen är Guds verk. Den kan aldrig jämföras med föreningsliv, där man tycker och kommer och går hur som helst. Frågan är om församlingen är en hobbyverksamhet eller om det är en hjärteangelägenhet. Församlingen är Guds ögonsten – Guds hjärteangelägenhet. Därför har det alltid för mig varit angeläget att vi ska få uppleva församlingens upprättelse.

Du har ju varit med många år. Nu är du 80 år, och har tjänat Gud sedan du var 20. Hur har du upplevt utvecklingen?
- Jag upplever att visionen lever vidare i mitt hjärta. Frågan är naturligtvis att få uppleva det som Gud har tänkt. Vi har kämpat med detta. Ibland har vi misslyckats men också lyckats till vissa delar. Vi är ju människor, men Gud börjar om igen. Jag är förvissad om att det han har sagt kommer han att genomföra i den sista tiden. Men det kommer att ske under sådana omständigheter att vi tvingas lämna det bekväma livet. Vi kommer att tvingas bryta upp från vår bekvämlighet i materialismen. Man ser det bland Guds folk i alla tider; det finns ingen värre förbannelse än materialismen.

När Jesus kallade människor stod de inför ett uppbrott. Tänk vad Levi skulle ha kunnat vinna om han stannat kvar vid tullhuset. Men istället satte Gud in honom i en sådan fantastisk uppgift att han fick skriva Matteus evangelium! Det hade aldrig hänt om han inte brutit upp. Därför var uppbrottet så viktigt för honom. Vi kan inte leva på vanligt människosätt. Det handlar om att komma in i Guds gärning. Det är något som föraktas i den här världen. Ingen förstår församlingen, som ska vara en förseglad källa, som det står i Höga Visan. Församlingen är ett mysterium för världen.

Vi kommer att få konfronteras allt mer med det antikristliga systemet som växer fram i samhället.
Då det gäller församlingens kamp den sista tiden, kommer det att innebära konsekvenser att stå för den tro som en gång för alla blev överlämnad åt de heliga. Tron är inte var mans. Denna tid kommer att kräva allt mera lydnad för att anpassas till det antikristliga systemet. Det handlar om olika frågor som vi redan i Maranataförsamlingen fått konfronteras med, för att vi velat stå för vad Guds ord lär. 
Det finns svårigheter som församlingen ställs inför när frågan kommer om man ska lyda Gud eller underordna sig ett antikristligt system. Där kommer församlingen verkligen att prövas. Vi har på flera områden konfronterats, för att vi vill hävda vad bibeln säger.
Vi vill föra fram vad bibeln hävdar. En människa kan inte bli frälst om hon inte får höra sanningen. Sanningens budskap frigör. Paulus skriver att endast för sanningen förmår vi något. Och Jesus sa att sanningen ska göra er fria.
Det kommer att bli allt trängre för den som vill stå för den tro som vi har att kämpa för.

Hur ska vi då övervinna?
- När Jesus kallade ut människor undrade de nog hur de skulle klara av uppbrottet. Lärjungarna betedde sig ofta väldigt klumpigt. De ville kalla ner eld från himlen över människor som inte tog emot Jesus. De frågade också vem av dem som var störst. De tog upp flera frågor som rörde sig helt på det mänskliga, köttsliga planet. Men Jesus gav dem ett löfte. Programmet han hade för dem var svårt – det var omöjligt. Men: ni ska få kraft att bli mina vittnen. Blodsvittnen, eller martyrer som det kan översättas. Det visade sig också att alla apostlarna Jesus tog ut, utom Johannes, fick lida martyrdöden. Det har svåra konsekvenser att stå för Guds ord. Därför vill jag läsa ett ord här om när det gäller kampen under den sista tiden. Det talas i Uppenbarelseboken om vad som ska ske under vedermödans tid. Församlingen kommer att ställas inför provet att vara trogen. I fjortonde kapitlet läser vi:
”Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus” (Upp 14:12).
Vi kan också i Daniels bok läsa om vilka följder det får om man drar sig undan från sanningens budskap. När man gör eftergifter kränker man förbundet och faller offer för fienden, som vi läser:
”Dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka till helt avfall; men de av folket som känna sin Gud, skola stå fasta och hålla ut” (Dan 11:32).
Det här är ett väldigt allvarligt ord. Om vi backar här så kommer vi inte att kunna stå fasta vid nästa prov och nästa steg, för det accelererar. Det blir allt trängre för brudeskaran inför Jesu tillkommelse. Vi kommer att få prövas. Om vi inte står på Ordets grund kan vi inte tillhöra den skaran som bibeln talar om som segervinnare. Varje sändebrev i Uppenbarelseboken avslutas med ”den som vinner seger”. Det är oerhört allvarligt. Men tänk; Gud har lovat att ge kraft. Vi ska få kraft att vara hans vittnen. Det är lösningen. Om vi vill avskilja oss för Gud och hans ord så ger han kraft till att genomföra uppdraget han gett oss.  

- Jesus började sin undervisning med Bergspredikan. Vem klarar av att leva efter den? Det är totalt omöjligt. Men det gjorde han för att människan ska uppleva att hon klarar inte av att leva så efter sin egen förmåga. Men det finns en kärlek som förmår allt. Genom kärleken blir det en förmån att få gestalta bergspredikan, därför att kärleken förmår allt. Den tror allting, den hoppas allting. Det som gäller den sista tiden är att man äger den första kärleken. 
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar