Vem är Jesus?

Text: Michael Hafsahl

Jesus presenterade sig själv vid ett tillfälle åberopande sin exklusivitet. Han proklamerade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Det är ett påstående som har attackerats av väldigt många och på många sätt genom alla tidsåldrar. Alla religionsstiftare har på sina sätt kommit med påståenden om att vara, eller i alla fall att man har kunskap om, den rätta vägen till salighet för människan. Till och med inom kristenheten finns olika uppfattningar om vem Jesus är, eller om han är den enda vägen.
En modern uppfattning är att alla vägar leder till Gud: Jesus är en väg, Allah en andra, Buddha en tredje och så vidare. Det är ett falskt evangelium, ett ormens evangelium i repris: ”Har Gud verkligen sagt?” Gud hade sagt: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö (1 Mos 2:16). Ormen kommer med ett falskt evangelium: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (2 Mos 3:4-5). Det är första gången människan lockas bort från Gud och bedras till att synda. Bedrägeriet är detsamma i dag; har Jesus verkligen sagt att han är den enda vägen till Gud? Man menar att det finns en hel mängd vägar till Gud, att var och en blir salig på sin egen tro, och att Jesus är en av många vägar till Fadern. Men Jesus proklamerar om sig själv, och det går inte att missuppfatta: ”Jag är vägen, sanningen och livet!”

”Jag är vägen”, det vill säga, den enda vägen! Inte en av många vägar till Gud. Det finns en absolut exklusivitet i Jesu påstående. ”Jag är vägen … ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Jesus som vägen, kallar oss att efterfölja honom. Han har gått före. ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp (Heb 10:19-20).

”Jag är sanningen.” Här möter vi igen samma krav på exklusivitet. Alla andra så kallade sanningar utesluts. Jesus är den enda sanningen, ja, sanningen personifierad! När Jesus står framför sin domare, Pontius Pilatus, i en ytterst summarisk rättegång, så frågar Pilatus Jesus: ”Vad är sanning?” Pilatus hade själva sanningen precis framför sig, och ställer frågan: ”Vad är sanning?” Det är fel fråga. Frågan är inte: ”Vad är sanning?” Frågan är: ”Vem är sanningen?” Och svaret är: ”Det är Jesus!”

”Jag är livet!” Vilken proklamation! För människan som söker efter mening med livet är svaret: Det är att leva i Kristus! Söker man efter livet med stort L, det eviga livet, så är svaret Kristus! Söker man efter livet som inte är under fördömelsen, då finns det bara en enda väg, och det är att komma in i Kristus. ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1).
Frälsningen är ett fantastiskt erbjudande vi får genom Jesus Kristus. Det ger möjlighet för en förlorad människa att bli frigjord från fördömelse, mörker och hopplöshet. Frälsningen innebär att bli tagen ut ur hopplöshet, mörker och förtvivlan; bort från syndens herravälde och dess slaveri, för att i stället få komma till Kristus Jesus. Ja, faktiskt är det ännu större: vi får komma in i Kristus. ”Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då ska också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom (Kol 3:3-4). Frälsningen står och faller med att få komma in i Jesus.
Nu har vi kommit till huvudpunkten. Om en opånyttfödd människa ska få rätt uppfattning om vad frälsning innebär, så måste trons upphovsman och fullkomnare presenteras på ett äkta och fullödigt sätt. Inte som en av många vägar till Gud, utan som den enda vägen, den enda möjligheten och det enda sättet till räddning. Det är där kampen står i dag och det är där vi måste vara tydliga. Proklamera Jesus som den enda vägen till frälsning. Det finns så många som vill detronisera Jesus och ta hans plats. Det finns så många läror och synsätt, och allt färre förstår, eller vill förstå, vem Jesus är och vad det innebär att vara i Jesus Kristus.

En populär uppfattning är att Jesus var en vanlig god och annorlunda människa. Han var en ledare, en filosof som förmedlade sanning. Många beundrar honom som lärare och människa. Jag har läst profana bedömanden i vetenskapliga tidskrifter om vilka människor som har haft störst betydelse för mänskligheten, och ofta tronar Jesus överst på listan. Han som dog så tragiskt på ett kors, denne martyr. Man kan gärna tro på denna goda människa och följa hans lära, men det är ett djävulens evangelium. Djävulen vill gärna förleda människan med detta fina budskap om Jesus: ”Ja, han var god, låt oss efterfölja hans lära. Låt oss studera hans undervisning. Låt oss beundra hans personlighet.”
Tror man på ett sådant evangelium så kan man för det första omöjligt ha läst bibelns presentation av Jesus. Skriften poängterar gång på gång hans gudomlighet. Jesus är Gud, från evighet till evighet! För det andra så var Jesu död ingen martyrdöd – den var ett offer. Han offrade sig själv, för att vi skulle få liv! Och för det tredje så handlar vår förkunnelse inte i första hand om Jesu lära, även om den är fantastisk och helt utan motstycke i historien. Vårt evangelium är Jesus Kristus, honom som korsfäst och uppstånden från de döda! Det är evangelium! Evangelium är budskapet om att genom Jesu död får vi liv. Genom hans sår är vi helade!
Det finns andra, så kallade kristna riktningar som kommer med andra påståenden om Jesus. Man menar till exempel att han liksom vi, kunde synda, men att han stod emot frestelsen och förmådde att uppfylla lagen, och när han dog var han en syndfri människa. En sådan lära måste ovillkorligt leda människan in i träldom. Det säger oss att om Jesus klarade att leva syndfritt så kan vi också uppfylla lagen. Det blir resultatet av en sådan teologi. Den leder människan in i träldom under lagen, men människan kan aldrig uppfylla lagen, det är en omöjlighet. Lagen är inte en av många vägar till Gud.
Lagens uppgift är att visa oss vårt behov av Jesus Kristus, Guds son, den vägen som Gud har pekat på. Han som är vägen, sanningen och livet! Jesus kunde inte synda, det var och är en omöjlighet. Försoningen i Jesus Kristus är garanterad från evighet. Den hör till Guds eviga rådslut. Jesus är Lammet som blev slaktat, innan världens grund var lagd. Han är från evighet – till evighet!
Vilken Kristusbild vi presenterar är alltså av största vikt. Är Kristuspresentationen fel leder det ofrånkomligt fram till ett perverterat och falskt evangelium, som för oss in i träldom och inte till Guds barns härliga frihet. Jesus ställde vid ett tillfälle frågan: ”Ska Människosonen finna tro här på jorden när han kommer?” Vad menar han egentligen? Det finns ju så mycket tro, människor tror på det ena och det andra. Det finns till och med de som tror att de inte tror. De kallar sig ateister, de som tror att det inte finns någon Gud. Sedan finns det humanister som tror på det goda i människan. Det är en bräcklig tro. Andra tror på Allah, Buddha, Österns mystik och så vidare. Det finns alltså väldigt mycket tro. Vad menar då Jesus? Hans fråga gäller om han ska finna någon sann tro? Tron på honom som är vägen, sanningen och livet. När vi förkunnar evangelium är det av största vikt att vi presenterar den Kristusbild – den Jesus – som bibeln presenterar, att vi kämpar för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga!
Jag blir alltid välsignad när jag läser bibelns beskrivning av Jesus.  Paulus beskriver honom i Filipperbrevets andra kapitel: ”Han var till i Guds gestalt.” Paulus tar oss här ut ur tiden och in i evigheten, då när Jesus ”var till i Guds gestalt”. När Paulus avslutar sin Kristuspresentation är han tillbaka i evigheten igen. Han börjar med Jesus i härlighet och avslutar med Jesus i härlighet.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud! Han är Gud från evighet. Jesus är inte skapad någon gång i historien. Han vittnar om sig själv: ”Jag är, innan Abraham fanns!” Alltid nutid, i går i dag och till evig tid! När Jesus beder sin översteprästerliga bön vänder han sig till Fadern och säger: ”Far, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5). Han är alltså Gud från evighet.

Paulus talar om en  föruttillvaro: ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte” (v.6). Hans härlighet var inte ett segerbyte. Det var ingen position han hade kämpat sig till. Jesus är Gud av evighet. Men han offrar sig själv och lägger av sig sin härlighet. Han lägger inte av sig sin gudomlighet, men begränsas till tid och rum, för att göra sin faders vilja. Det är inte av tvång, men av kärlek till dig och mig, som han stiger ned, frivilligt. ”Han utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt, då han blev människa” (v. 7). Jesus är det främsta exemplet på någon som inte såg på sig själv men på andra, och jag hittar ingen annan förklaring än att det måste handla om kärlek! En ofattbar och oändlig kärlek. Jesus kom för att rädda människan, att vinna för sig en brud, för att i slutändan föra henne in i sin härlighet. Vilken kärlek, vilken nåd! Han tog en tjänares gestalt då han blev människa. ”När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (v. 7-8). Jesus behövde inte dö om han inte hade velat. Adam syndade, så Adam dog. Död är ett resultat av synd, men Jesus hade ingen synd. Om han hade velat hade han kunnat gå hem till sin Fader i härlighet utan att dö. Döden hade ingen makt över honom. Men då hade människan, du och jag, gått förlorad.
”Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn” (v. 9). Det slutar inte med döden på korset. Gud har upphöjt honom över allting. Det är kontrasten till hans människoblivande, resultatet av hans förnedring. När han steg ned bestod hans ödmjukhet av att han blev människa och dog på ett kors. Men hans upphöjelse består inte av att han avlägger sig sin mänsklighet, den bär han med sig. Gud är oföränderlig och för evigt densamme! Men på en punkt i historien så förändrades faktiskt Gud. Att Guds evige son blev människa är inte en förbigående händelse. När Gud upphöjer Jesus till den position han hade så bringar Jesus mänsklighet in i gudomligheten, in i den treenige Guden! Jesus är tillbaka i gudsgestalt, men han bär fortfarande med sig sin mänsklighet. Stefanus, den första martyren, ser en öppen himmel och ropar ut: ”Nu ser jag himmelen öppen, och människosonen stå på Guds högra sida!” Det är en människa i himlen! Han har alltså öppnat en ny och levande väg för människan att få komma till Gud, för att komma in i Jesus Kristus, undan fördömelsen.
”Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära” (Fil 2:9-11).
Vilket fantastiskt evangelium vi har att förkunna. Vilken fantastisk Jesus. Ja, vår uppgift är att presentera Jesus, att proklamera hans seger och  förkunna hans underbara kärlek för de människor som lever i hatets värld. Paulus skriver i inledningen till Romarbrevet, och låt det bli vårt budskap tills Jesus kommer igen: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror!”
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar