- Det finns ingen annan väg att gå!

Vittnesbörd av Lennart Schmützer

Lennart kom till församlingen den 17 juli 2014. Det som var tänkt att vara ett besök ledde till att han flyttade in hos storfamiljen på Bällsta, församlingens missionscenter i Bromma. Här ger han ett kortare vittnesbörd om vad Jesus gjort i hans liv och om vad gemenskapen i församlingen betyder.

Jag är uppväxt hos fosterföräldrar sedan jag var nio månader gammal. De var inte kristna men vi hade en underbar kristendomsundervisning i skolan. I första, andra och tredje klass hade jag en lärarinna som var troende. Varje dag hade vi morgonsamling, vi bad för maten innan vi åt och efteråt tackade vi Gud för maten när vi kom tillbaka till skolsalen. Lärarinnan läste mycket i bibeln om Jesus. Jag var klassens svarta får – busfröet – och fick alltid sitta längst framme vid katedern. Jag kommer ihåg stunderna då hon berättade om Jesus. Till exempel då han red in i Jerusalem och folket strödde ut palmblad! Det kändes som att jag stod mitt i folkmassan. Jag hörde sorlet och jublet, jag kände smak och lukter. Det var som om den helige Ande redan då uppenbarade sig för mig. Min lärarinna var en så underbar berättare. Det var helt fantastiskt!
När jag kom upp i högstadiet försvann kristendomsundervisningen i skolan och ersattes med religionskunskap. Samtidigt kom jag in i gäng, började med droger och alkohol. På den vägen befann jag mig under 33 år. Jag blev sprutnarkoman, fick hepatit C – knarkgulsot som man säger och allt gick nerför. Men så träffade jag några kristna och tänkte: ”Det där vill också jag ha!” Jag har alltid haft en barnatro. Även under tiden för mitt missbruk så har jag tafatt bett Fader Vår innan jag lagt mig på kvällarna. Genom dessa kristna vänner kom jag in på LP-stiftelsen, där jag stannade under åtta månader, döpte mig och fick otroligt mycket av Gud. Efter en tid kände jag det som att jag gick i en bubbla. Ingenting kunde röra mig. Jag hade bibeln under armen vart jag än gick, och mina gamla vänner undrade vad som hade hänt med mig. ”Vad är det Lennart? Det bara lyser om dig!” Jag gick till spegeln och tittade. ”Det lyser väl inte om mig? Vad pratar de för smörja?” Men jag blev väldigt högmodig och tyckte att jag var bättre än alla andra där.
Jag var så omsluten av Gud på alla sidor och skrev självmant ut mig från behandlingshemmet efter åtta månader. Men då jag inte var med i något församlingsliv så tog det inte mer än sju-åtta dagar innan jag ramlade tillbaka i mitt gamla liv igen. Egentligen skulle jag då inte ha fått komma tillbaka till behandlingshemmet, men min sociala handläggare kände att hon var tvungen att ge mig en chans till. Genom hennes försorg fick jag komma in en omgång till på LP-stiftelsen. När jag sedan gått igenom behandlingen så sökte jag till en bibelskola på Evangeliicenter i Norge. Där gick jag i två år, samt att jag sedan jobbade kvar där ytterligare en tid.
På Evangeliicenter i Norge fanns en man som kom från ett land i Afrika. Han hade varit utsänd som missionär och hade nu kommit tillbaka med Guds budskap. Fylld av den helige Ande sa han till mig: ”Du har en sjukdom.” ”Vad då?”, undrade jag. ”Jo, du har en blodsjukdom!” ”Ja, jag har ju hepatit”, sa jag. Då lade han händerna på mig, bad och sa: ”Nu är det borta.” Jag kontrollerade mig inte efter det, men i somras lämnade jag prover, och svaret konstaterade att min hepatit är helt utläkt och borta. Jag har inte tagit några mediciner för den sakens skull. Det var Gud som helt och hållet tog bort min hepatit!
Efter tiden i Norge gjorde jag några resor till Danmark och återföll i missbruk. Där fanns billig sprit och jag rökte hasch, men jag fick nog av det och ville tillbaka till Herren. Jag lade mig rak lång hemma på golvet, med armarna utsträckta och ropade till Gud. Jag fick verkligen böja mig ner men upplevde då att Gud svarade min bön. Ett par veckor senare fick jag slutlön från ett jobb jag haft. Jag köpte då en gammal bil och en husvagn. Jag hade hört talas om Maranata och ville så gärna till församlingens sommarkonferens i Stockholm. Då jag kom till Bällsta stannade jag till på gatan och frågade om jag kunde få komma in och parkera på gården – och sedan dess har jag varit kvar i Maranataförsamlingen.
Trots det liv jag levat så blev jag kärleksfullt mottagen. Jag var med på bönestunderna och kände mig hemma, och fick komma in i en storfamiljsgemenskap som jag aldrig upplevt tidigare.
Jag vill säga till alla som nås av mitt vittnesbörd att ropa på Jesus! Det är det enda du kan göra. Om livet känns tomt och allt är förnedrande, så ropa på Jesus! Det finns ingen annan väg att gå. Han förlöser. Han gick ner i dödsriket och löste ut fångar där, han löste också ut mig på alla områden. Helt fantastiskt!
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar