Hallelujarop som överröstar grannens gråt

Predikan av Arne Imsen från 1990

Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens av våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar.

Tillståndet i vårt land skulle vara helt annorlunda, om de som kallar sig kristna verkligen vore kristna. Vi har våra förklaringar till att människor inte blir väckta, orienterade och frälsta. Men om vi som vill vara kristna verkligen tog kallelsen på allvar, så att vi blev revolutionärer, redo att ge våra liv på stridsfältets höjder istället för att diskutera verksamhetsfrågor eller sitta som religiösa tiggare vid livets allfartsvägar, skulle det innebära enormt mycket. Vi nöjer oss gärna med att vara partiellt kristna och själavinnare. Vi tänker på vårt eget behov av uppbyggelse, välsignelse och framgång på alla områden, men tappar bort evangelisationens nödvändighet. Det är oerhört viktigt att vi förstår att andlig verksamhet inte kan utvecklas utan bön. Det handlar egentligen om att bli bedjare och förebedjare. ”Bedjen fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det är ett stort böneämne. ”De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde: de komma åter med jubel och bära sina kärvar.”

Sådd följs av skörd
Det finns en lagbunden ordning i Guds rike: Sådd följs av skörd. Sådden är mödosam, slitsam och krävande. Det stannar inte vid vad vi känner för att göra. Det måste bli ett systematiskt och metodiskt såningsarbete på väl förberedda tegar. Utan såningsarbete blir det ingen skörd. Efter sådden kommer en nödvändig tid av förbidan. Gud bevattnar skördefälten, och vi luckrar upp marken med våra tårar. Det är hela tiden fråga om ett samarbete mellan Gud och hans folk för det mål som Gud har satt upp. Här är det inte fråga om att ha en hobby och påta i sitt trädgårdsland, utan ett absolut nödvändigt såningsarbete som måste utföras om man ska överleva. Det kan vara så att vi får skörda där andra har arbetat. Men någon måste utföra varje moment. Och då kommer vi tillbaka till denna maning: ”Bedjen skördens Herre att han sänder ut arbetare.”

Få vill vara arbetare 
Vi har alldeles för många förutfattade meningar om Guds verk, uppfattningar som vi lånat från andra religiösa sammanhang, eller idéer som vi byggt upp av egna mått på Guds verk. När bibeln talar om arbetare, så appellerar den inte till någon fåfänga. Det är få som vill vara arbetare, och ännu färre vill verkligen gripa tag i arbetsuppgifterna. Vi kommer samman en och annan gång till konferens, möter Gud och återvänder ofta till våra platser som uppblåsta ballonger. Naturligtvis är det bra att komma tillsammans, men det får ju en rakt motsatt effekt om vi tar emot nya välsignelser och ser Guds rikedom och härlighet och det stannar vid att vi säger ”tack och lov”. Sedan slår vi oss till ro till nästa konferens, då vi åter gör samma erfarenhet. Däremellan sker praktiskt taget ingenting. Då vi talar om evangeliskt arbete, brukar vi vanligtvis komma in på andliga gåvor och ämbeten; mirakler och under. Alltsammans detta hör ju till Guds rike, därom råder inget tvivel. Men det är faktiskt inte hela sanningen om Guds rike.

Röja väg för Herren 
Många andra ting som vi gärna hoppar över hör hit. Vad bör jag göra i min stad, mitt samhälle, bland tusentals andra sekulariserade och likgiltiga människor? Svaret är givet av den Herre som sa: ”Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare.” Du kan röja väg för Herren och väckelsens ande genom dina förböner. Och får du någon med dig, så kom ihåg att ”vad två eller tre komma överens att bedja om i mitt namn, det skall beskäras dem av min Fader som är i himmelen.” Det är inte bara en nödvändig insats, utan en livsförnyande och livsuppehållande verksamhet för andlig tillväxt. Vi måste övervinna vår egen tröghet, sömnaktighet. Vi måste börja bedja på ett helt annat sätt än tidigare. Bön är inte bara att nämna namn eller omständigheter inför Herren; bön är att identifiera sig med den man beder för, som om den man beder för vore en själv! Det innebär i sin tur att om jag ska kunna bedja med makt, måste bönen gälla mig själv. Vi måste uppleva helvetets fasor. Utifrån upplevelsen av helvetets realiteter får jag börja bedja böner och åkalla himmelens Gud som om det gällde min egen frälsning. Då blir det meningsfullt. Då får man nöd. Det finns inga möjligheter att själv mobilisera sina själsliga krafter på det sättet. Vi kan engagera oss för någon som blivit utsatt för våldshandlingar, eller lider på grund av hunger och andra umbäranden. Det går in över oss; vi vill genast hjälpa och öppnar våra plånböcker eller går till våra garderober och andra förråd för att tillgodose fysiska, materiella behov. Det är vackert och allmänmänskligt.

Gudsingripande genom förbön 
Men förbön är inte betingad av allmänmänskligt medlidande, utan något helt annat. Det gäller människor som inte har någon möjlighet att bli befriade och evigt frälsta, utan att det sker ett gudsingripande. Vi är verksamhetsingenjörer och estradörer. Vi kan utföra många ting. Men vi måste gripas av det utomordentliga - ”det heliga vansinnet”. Varför gråter du, människa? Är du inte frisk? Är du psykiskt deprimerad? Varför sörjer du, varför är du vemodig? Nu ska man inte vara vemodig, man ska helst vara uppåt och leende. Framför allt gäller det att församlingen är positiv i sina framträdanden, annars har den ingen funktion att fylla. Hur skulle vi kunna uppleva glädje av denna ytliga karaktär, när vi vet att hela världen är i den ondes våld, och skarorna går förlorade? Det gäller inte en anonym skara, utan mina närmaste, mina grannar. De som bor en halv meter innanför betongväggen där jag själv sitter eller ligger. De som jag kanske iakttar som om de vore träd. Jag har inte några naturliga relationer till dem, utan de är för mig som opersonliga skal.

Grannen gråtande 
Medan du ropar ”tack och lov” i vardagsrummet – om du nu gör det – så ligger grannen gråtande, och hittar ingen utväg. Ropet tränger inte igenom väggarna, därför att vi är alldeles för okänsliga. Det finns människor som har levt år efter år utan att över huvud taget känna någonting annat än vad deras eget bröst signalerar. De hör inte i atmosfären signalerna från grannskapet. Det är ganska meningslöst  att predika om det, därför att människorna blir förnärmade när de påminns om sin egoism. De har dolt den i en karismatisk mantel. Jag är livrädd att vi bygger upp en institution som blir ett monument över våra arbetsinsatser. Då kommer det att heta: Vilket fint arbete ni har utfört! Och så pekar man på husen och de yttre synliga byggnadsverken. Det är mycket möjligt att vi kan få människors applåder, bara vi kan peka på att vi gjort något som står sig. Men det enda vi kan berika himmelen med, är människor vunna för Kristus.
Vi är väldigt uppslagsrika och har en enorm förmåga att förverkliga våra visioner. Men endast om syndare gör bättring, blir det glädje bland änglarna. Frågan är alltså om himmelen berikas och gläder sig över vårt arbete, eller om den sörjer. Är det möjligen så att vi på grund av felaktiga visioner och förväntningar utför bra saker på felaktigt sätt och på felaktiga tider? Den helige Ande ger ingen kraft till att få segerkrans och ära bland människorna. Den kommer oss tillmötes, då vi behöver kraften. Vi måste alltså sätta oss i rörelse och komma till det spänningsfält där kraften behövs. Det behövs ingen kraft att sitta i våra möten, där vi är rännilar som tillsammans blir en flod då vi sätter igång och prisar Gud.

Gå in i din kammare 
Men när vi är ensamma, och var och en för sig ska börja förverkliga det vi sett och hört där ingen finns som uppmärksammar, stimulerar och applåderar, då blir det svårare. ”Gå in i din kammare och bed till Gud som ser i det fördolda, så skall han vedergälla dig i det uppenbara”, sa Jesus. När var du i kammaren sist? Herren har varit där många gånger och sökt dig, men du var inte där. Gå in; inte i andras kammare, men i din. Du måste ha en speciell böneplats där du kan be till Gud som ser i det fördolda. Så skall han som ser i det fördolda vedergälla dig i det uppenbara. Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Paulus säger att om det kunde rädda hans bröder, skulle han vilja bli bortkastad. ”Min åstundan är att de ska bli frälsta”, säger han med stor smärta. Han upplevde situationen så problematisk, att han kände sig fullständigt hjälplös. Så brukar vi ju inte bedöma predikanten Paulus. Vi ser honom som den starke, stabile och mäktige. Men ingenting av detta stämmer. Hela hans strävan var den rakt motsatta. Paulus inte bara bejakade svagheten, han strävade efter den. ”När jag är svag, då är jag stark”, sa han. Så skildrar han sin oerhörda svaghet, men när han sagt allt detta, tillägger han: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft.” Paulus visste, att om han över huvud taget skulle kunna fullborda sin uppgift att vara förkunnare och förmedlare av det evangelium som är unikt; om han skulle kunna framställa det så att korset inte förlorade sin kraft, måste han ha gudomlig undsättning. Det måste bevisas att det vi frambär inte är från oss själva. Vi har inte studerat oss till detta. Det kommer direkt ifrån Gud i himmelen, och måste framföras utan slagg, så att det blir trott.

Budskapet måste födas fram 
Vi har ingenting att ge, och det blir inte heller någon atmosfär till att förmedla det Gud vill ge, om det inte finns bedjande predikare och en bedjande församling. Budskapet kan inte studeras fram, det måste födas fram. Och för att det ska kunna födas fram, måste det finnas atmosfär för detta. Det hjälper inte att apostlarna eller änglarna träder fram och predikar, om det är en ljum, oengagerad atmosfär. Om det inte finns behov, då blir det förnämsta budskap malplacerat och söndertuggat. Det förlorar sin skärpa och genomslagskraft. Herren manar sitt folk att bedja för skörden, att skördens Herre sänder ut arbetare att bärga den skörd som står mogen. Vi ska bedja för Herrens vittnen, att de träder fram med ett budskap från Gud som inte bara ger orientering, uppbyggelse och vägledning, men det budskap som leder fram till uppgörelse, som åstadkommer omvändelse och frälsning. Vi är skrymtare om vi försöker trolla fram andliga resultat på andra vägar. Vi är hycklare, om vi inbillar oss att vi med våra naturliga talanger och gåvor kan åstadkomma andliga resultat. Vi har så gott om tid som vi förstör genom strunt. När vi möts, talar vi om att nu kommer andeutgjutelse, och det ska bli en väldig väckelse. Vi ljuger för oss själva och för andra.
Kan du tänka dig att din granne inte blir frälst på grund av dina försumligheter? Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Dina anhöriga blir inte frälsta, därför att ingen gör dem kända i himmelen. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar. Inte självmedlidandets eller självmedömkans tårar - men själavinnandets tårar. Tillbedjan kommer som den naturligaste sak, då de du har börjat bedja för visar tecken på att vakna. Den dag de blir frälsta kommer du att få himmelsk glädje och du får fröjda dig tillsammans med änglarna. Då behöver du inte hjälp av vare sig musik, rytm eller annat tryck för att komma loss.

Bed för vittnena 
Själavinnandets glädje - vet du vad det är? Gå in i din kammare. Börja bedja: - Herre Gud, om inte du tar hand om våra vittnen, så kommer de aldrig att kunna förmedla något åt oss som hjälper oss vidare. Be för vittnena, att de får levande ord ifrån Herren, det som församlingen behöver. Allt annat är av underordnad betydelse. Vem ska bärga skörden? Ska fienden skövla den, eller ska den bärgas in i de himmelska ladorna? Vi kan inte vinna hela världen, men vi kan vinna någon i trappuppgången, någon på platsen där vi bor. Det är meningslöst att banka på tillslutna kopparportar. Vi får bedja Herren om ledning till dem som behöver oss. De som är påverkade av den helige Ande. Det finns många hjärtan som plastbehandlats av sin religion, sin olydnad och sina ursäkter. Det är det stora faromomentet i vår tid. Hjärtat kan röra sig, vidga sig, men saknar nerver.

Det ligger en hinna över det som hindrar budskapet att tränga in. Om människor gråter, är det vanligtvis för att de drabbats av en sjukdom, av en förlust eller sorg. Alltmera sällan ser man någon som gråter för människors frälsning: Herre, nu har vi verkat ditt verk i år, men inte en människa har blivit frälst. Herre, jag har varit frälst i tio år. Åren har gått, och jag har inte bett en bön för någons frälsning, och ännu mindre vittnat om dig i den miljö du placerat mig i. Jag går till och från möten, oberörd. Ingenting förändras hos mig. Jag sjunger och lägger offer, men i stort sett är jag oberörd av den religion jag ägnar mig åt. Plasthjärtats vittnesbörd. Jag analyserar och kritiserar predikanten när han framburit sitt budskap, men jag har aldrig tagit en timme på knä för att bedja för honom. Men jag talar om väckelsen som ska komma. Plasthjärta, porslinsansikte!

Själavinnande nöd 
Vi måste få den själavinnande nöden som gör våra böner inte bara angelägna, men tårfyllda. Vi får lära av de gråtande och bedjande profeterna, och framför allt av Herren Jesus Kristus. När han nalkades Jerusalem började han att gråta. Inte besvikelsens, självömkans, upproriskhetens tårar. Det var inte en misslyckad predikant som förberedde sitt avsked. Han såg Fadern, korset, folket och sig själv. Mellan Gud och folket placerade han sig och grät: ”O, att också du idag hade insett vad som tjänar till din frid! Men nu är det fördolt för dina ögon.” Vi upphör inte att gråta, lida och verka, fastän dörrarna är stängda. Vi vet att den trogne arbetaren får sin lön. Det var problematiskt i Sodom och Gomorra, men detta var inte skäl nog för Abraham att sluta bedja. Han trädde närmare Gud, och bad allt intensivare. Nöden är inget skäl för reträtt och kompromisser. Tvärt om, den blir en utmaning för Guds folk att träda närmare Herren. Detta är vägen för väckelsens folk även i denna tid. Jesus manade: GÅ IN i din kammare! Det sista han sade var: GÅ UT i hela världen! Vi måste gå in för att få något att gå ut med. Börja nu! Låt detta budskap gå in över dig; ödesdigert och ödesmättat. Låt det sjunka ner och förvandla dig, tillåt elden brinna i dig! HERREN VILL DET!
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar