En evig försoning

Predikan av Yngve Stenfelt

Hur än jorden nöts och bryts ned så finns det någonting som är bestående. Något som håller, något som har evigheten i sig – Frälsningen i Jesus Kristus, prisat vare Herren! Den påverkas inte av nedbrytningsprocessen. Den blir aldrig utnött. 

Vi har lärt känna bibelns gestalter. Vi har läst om exempelvis David. Vi har varit med honom när han var i grottan, när han var hos filistéerna, och när han besegrade Goliat med en sten som han hade hämtat vid bäcken. Det känner vi till, men framförallt lär vi känna honom i hans budskap, som vi möter i Psaltaren.
Och så har vi Paulus. Vi vet väldigt lite om honom som Saulus. Vi vet att han är från Tarsus, men när han mötte Jesus får vi veta mer. Han fick ett rejält möte med Jesus, men vi känner honom framförallt genom budskapet han förmedlar. Det är förunderligt att Gud låter sig användas av människor på det sättet. Han använder sig av vanliga människor för att förmedla sitt ord.
Paulus nämner sitt namn i breven i Nya testamentet. Hans namn står i Romarbrevet, och i båda Korintierbreven står namnet presenterat i början. I Galaterbrevet likaså, och vidare i Efesiebrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet. Tessalonikebreven, brevet till Titus, och även i Filemon står det Paulus från början.
Vi ser på breven från Petrus. Det står Petrus i det första och andra. Och så har vi tre brev från Johannes som utmärker sig något, då det inte står Johannes i inledningen. Men vi känner igen honom ifrån evangelierna och vi är klara över att det är Johannes som skriver här. Jakob nämner sitt namn och likaså Judas. Alla dem jag nu har nämnt har det gemensamt med oss att de är, som det heter om Elia: av samma natur som vi. Ingen av dem är en övermänniska.
Av breven gick jag förbi Hebréerbrevet. Det utmärker sig på det sättet att vi inte får veta vem som har skrivit det. Det lönar sig inte att spekulera i det, det är helt meningslöst. Vi vet inte vem som har skrivit det. Men det för oss in i en underbar värld med Jesus och vi ska strax läsa första kapitlet där.
Det är förunderligt hur Gud använder sig av människor när han ska förmedla sitt ord. Breven flätas in i varandra så att vi rör oss från det ena brevet till det andra på ett ganska enkelt sätt. Gud har likasom trådar, Paulustråden, Jakobstråden, Johannestråden osv. Och så väver han det samman till en helhet, en vävnad. Vi har också trådar från Gamla testamentet. Från pärm till pärm har vi ett underbart levande Guds ord. ”Ordet är dig nära. I din mun och i ditt hjärta.” Så nära är det oss!
Vi läser Hebréerbrevets kapitel ett:
- Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han sedan han hade utfört en rening från synderna satt sig på högra sida i höjden. Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»?  eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»? Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.» Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»; så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om.  Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.» Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»? Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?”
Det är helt underbart att Gud talar och inte är tyst. Han talar, och han har, som det står, talat många gånger på många sätt till fäderna genom profeterna. Vi ska ta med ett avsnitt från första Samuelsboken 3:1:
- Och Herrens ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke vanliga.
Gud talade till Samuel och kallade på honom. Men Samuel tänkte att detta är inte Gud som talar, utan trodde att det var prästen Eli. Gud talade igen, och igen, och igen. Fyra gånger talade han och till sist blev det uppenbart att det var Gud och ingen människa som talade. Samuel svarade: ”Tala, din tjänare hör.” Han hade ännu inte lärt sig att känna igen Herrens röst och hade ännu icke fått något Herrens ord uppenbarat för sig. Det är ju så i människors liv att det måste finnas en början. Det jag vill fästa din uppmärksamhet på här, det är att det fanns en tid då Herrens ord var sällsynt och profetsyner inte var vanliga. 
Så har vi profeten Amos som talar om en tid då man ska vara ute och söka:
- Se dagar skola komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord. Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster, och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord, men man skall icke finna det (Amos 8:11).

Om vi nu ser in i vår tid, så är det betecknande att Herrens ord är sällsynt. Profetsyner är icke vanliga och det är oerhört sällsynt med Guds ord i vår tid. Detta sökande efter Herrens ord utan att finna det, är vanligt. Så i  en tid sådan som vår, med dess utmaningar, är det underbart att Gud talar.
Vi läste att efter att han fordom talat, så har han nu på det yttersta av denna tid talat till oss genom sin Son Jesus. Det yttersta av denna tid är tiden från då Jesus kom och vandrade ibland oss och talade sitt ord, ända fram till vår tid idag. Hela den tiden är den yttersta tiden i det här sammanhanget. Angeläget är att höra vad han har att säga, han som talar och som med sin makts ord bär allt. Vi läste om hur det är, hur det ska bli, och hur vi upplever preludiet:
- Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om (Heb 1:10-12).
Och vidare:
- Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände (Heb 1:12).
I Jesaja 51 läser vi:
- Lyften upp edra ögon till himmelen, skåden ock på jorden härnere: se, himmelen skall upplösa sig såsom rök och jorden nötas ut såsom en klädnad, och dess inbyggare skola dö såsom mygg; men min frälsning förbliver evinnerligen, och min rättfärdighet varder icke om intet (Jes 51:6).
Jorden har nötts, ja, ända ifrån syndafallet pågår en nötningsprocess. Den nöts mer och mer och till slut är den utnött. Jorden är förstörd under syndamänniskans framfart. Men i den situationen läser vi ändå:
 ”... men min frälsning förbliver evinnerligen, och min rättfärdighet varder icke om intet.”
Det är så underbart att hur det än kärvar till sig och hur än jorden nöts och bryts ned så finns det någonting som är bestående. Något som håller, något som har evigheten i sig – Frälsningen i Jesus Kristus, prisat vare Herren! Den påverkas inte av nedbrytningsprocessen. Den blir aldrig utnött. Det är alltid skinande vita kläder i hans rättfärdighet och därför är det då så viktigt att komma in i försoningen och leva i den.
I Egypten fick Israels barn uppleva en blodsfrälsning. De skulle ta isop och stryka det slaktade lammets blod på bägge dörrstolparna och övre dörrträet och hålla sig innanför dessa dörrar. De skulle hålla sig där innanför. Där åt de av påskalammet och upplevde den styrka som finns i honom. De skulle vara omgjordade kring sina länder och ha staven i handen, beredda för ett uppbrott. Vid midnattstimmen kom uppbrottsordern. Då var de räddade genom blodets kraft och fördes med stark och mäktig hand ut ifrån Egypten.
Så kom de till Röda havet. Gud grep in och klöv havet och gjorde det till torr mark för att ett frälsat folk skulle kunna draga fram därigenom! De fick sjunga segersång …  men, efter segersången kom de till Meribia där de upplevde att - ojdå! Här finns inget vatten! Vad ska vi göra? Vi läser om det i andra Moseboken kapitel 17. Du ska göra så här, sa Gud till Mose. Du ska slå på klippan! Då ska vatten flyta fram. Mose gjorde så, han slog på klippan och vattnet flödade. De drack, och de drack och fick uppleva hur törsten blev släckt.

Det är så oerhört viktigt att vi inte är knorriska i vår vandring med Gud, utan att vi är tacksamma. Israels barn kom i svårigheter, och så gör även vi. Frågan är då om vi tar till knorriskheten? De gjorde det, genom att ifrågasätta Guds handlande och vilja stena Mose! I fjärde Moseboken 20:8 sa Gud att nu ska ni tala till klippan så ska vatten strömma fram. Det gick illa för Mose. Han gjorde en dumhet då han slog på klippan, och vatten strömmade fram. Han höll inte Gud helig inför folket. Det kostade honom möjligheten att få dra in i löfteslandet.
Du förstår kanske bilderna här. De fick slå på klippan – det var när Jesus blev slagen på Golgata. Slagen för oss. Men vi får inte slå på honom igen, utan det skedde en gång för alla. Det som hände på Golgata blir införlivat med oss och blir ett med vårt väsen. Det får bukt med knorriskheten i våra liv och det får bukt med synden som så hårt omsnärjer oss.
Vi läste förut om Samuel och att det var sällsynt med Guds ord, och att profetsyner inte var vanliga. Hur gjorde man då? Jo, i första Samuelsbokens andra  kapitel läser vi att Elis söner gjorde fel med Guds offer:
- Och de unga männens synd var så mycket större inför Herren som folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer (1 Sam 2:17).
Vår knorriskhet gör att vi lär människor förakta Herrens offer. Det är en stor synd inför Herren. Och jag vill ha med versen längre fram (29), där det heter:
- Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har påbjudit i min boning? 
Man skulle inte stryka blodet på tröskeln, utan på dörrstolparna och det övre dörrträet. Inte på tröskeln, för att man inte ska förtrampa Jesu, Guds sons blod. Förebilden finns där. Varför förtrampen ni då Herrens offer? Det är förebilden, att offren blev förtrampade. Det är detta som händer i kristenheten, då Herrens offer blir förtrampat.

Det är så viktigt att vi rätt tar till oss försoningens under. Att det inte bara blir tal och sång, utan att det blir förverkligat i våra liv genom att Gud får bukt med knorriskheten och synden i oss.
Vi återvänder till Hebréerbrevet 1:3:
- Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han – sedan han hade utfört en rening från synderna – satt sig på Majestätets högra sida i höjden.
Vi går också till Romarbrevet 5: 6-11:
- Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man – om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott – men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoniningen.
Halleluja! Det är så dyrbart det här uttrycket: undfått försoningen. Vi som var ogudaktiga, vi som var svaga, ja, i det tillstånd vi var, så fanns det en kärlek som var så enorm. Han älskade oss och sände sin Son till försoning för våra synder. Vi fick komma som vi var och det vill jag poängtera, vi får idag komma som vi är till Jesus.
På samma sätt som Samuel sa: ”här är jag”, får också vi säga: här är jag. Vi får komma som vi är och Jesus tar hand om oss svaga, ogudaktiga syndare, och vi undfår försoning. Att undfå försoningen är inte bara att få en gåva som inte påverkar oss. Nej, vi läste i Hebréerbrevet att han har utfört en rening från synderna. Vi som var så smutsiga och nersölade fick bli frälsta, och Jesus har utfört en rening från synden.
”Du ska ge honom namnet Jesus ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.”
- Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och ”genom hans sår haven I blivit helade” (1 Pet 2:24).
Vilken underbar nåd! Man får komma som man är, men man behöver inte förbli den man är, utan man får uppleva en förvandling vid Golgata. En rening. En frälsning som består när allt annat nöts ut i tiden. Jorden nöts ut. Men vi behöver inte nötas ut, för vi får vara iklädda hans rättfärdighet. Det som kostade Jesus allt, ja, det heter han sparade icke sin egen Son utan utgav honom för oss alla. Halleluja! Vi kan också läsa från andra kapitlet i Hebréerbrevet:
- Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört så att vi icke gå förlorade (Heb 2:1).
Så viktigt är det att lyssna till vad Jesus har att säga, och att akta på det vi har hört så att vi inte går förlorade.
- Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön ...” (Hebr 2:2).
Ja, det är det som kommer att hända. Det kommer att få sin rättvisa lön.
- … huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning  – en frälsning som ju först förkunnades genom Herren (Hebr 2:3).
Den frälsningen vi här har talat om, förkunnades först genom Herren. Han var den förste som kom med det budskapet. Och nu talar Gud till oss genom sin Son. Han talar först om denna frälsning.
- Som ju först förkunnas genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom (Heb 2:3).
Du tyckte väl jag var lite långrandig där när jag drog upp alla de här gestalterna ur bibeln och de som har skrivit här. Men det är ju dessa som har bekräftat för oss det som Jesus talade. Kan du tänka dig att en sådan våldsman som Saulus av Tarsus fick bekräfta detta. Han blev frälst och däri låg bekräftelsen. Och du och jag kan få vara med och bekräfta att det här är sant, att det är riktigt, att det stämmer. Genom att leva i försoningen är vi en bekräftelse på denna frälsning. Gud själv gav ytterligare sitt eget vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig Ande, allt efter sin vilja.
Det är så det går till. Jesus talar, vi bekräftar och Gud gör ytterligare tecken och under och utdelar helig Ande. Är vi inte en svag länk i det här? Nej, det är vi inte! Vi var svaga.
I alla slitningar står dock Jesus fast.  Det är väldiga slitningar i tiden. Jorden slits. Men vi kan få uppleva att vi kan leva i frälsningen som består när det andra nöts ut. Tänk när den bestående frälsningen i Jesus blir riktigt levande för oss!
- Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod – då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud – rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! (Heb 9:13-14)
Det står att det förra förbundet blev invigt genom blod, genom ritual, alltså rening.
- Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket (Heb 9:18-19).
Vi har en bestänkt bok som talar om Jesu försoning. Det är så viktigt då att vi också bestänker folket genom att förkunna denna frälsning; den blodröda frälsningen. Prisad vare Jesus!
- Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten – det är genom sitt kött – och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra – detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas (Heb 10:19-25).
En del människor bestänker hus och bilar och allt möjligt, så att tingen ska bli beskyddade av blodet. Jag bestänker mitt hjärta. Det är  just där bestänkelsen ska äga rum. Det är där reningen ska utföras som klarar ut utnötningen i tiden. I hjärtat. Framför allt vad du ska bevara, må du bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet. Det är missbruk att nyttja blodet på annat vis. Det är oförstånd, naturligtvis! Man begriper inte bättre.
Vi behöver inte hålla på och dalta med det yttre. Där vi går fram är det seger. Jag bär med mig reningen i vardagslivet. Ja, var jag än är så bär jag med mig reningen och jag är bestänkt till mitt hjärta. Jag vill också läsa från Hebreerbrevet 12:25:
- Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? 
Ja hur mycket mindre – vi kunde det inte! Vi läste om hur mycket mer skall icke Kristi blod rena vårt samvete. Hur mycket mer? Ett bättre förbund, bättre löften. Hur mycket mer ska Kristi blod, men också då, hur mycket mindre kan vi klara oss utan det här? Det går inte. De kunde inte klara sig utan de här förebilderna, men hur mycket mindre kan inte vi då klara oss utan verkligheten? 
I Uppenbarelseboken läser vi om den stora skaran:
- Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara  ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.» Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför tronen och tillbådo Gud och sade: »Amen.  Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter.  Amen.» Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och varifrån hava de kommit?» Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.»  Då sade han till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i hans tempel.  Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.  ’De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon’ (Upp 7:9-17).

Vilka är de och varifrån kommer de? Jo, det är de som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Och så heter det i ett underbart ord: därför. Ja – därför står de inför Gud, vid Guds tron och tjäna honom dag och natt. Orsaken var att de hade tvagit sina kläder. De hade gjort dem vita i Lammets blod. Därför, just därför stod de inför tronen inför Gud.
Det var ingen utnötning i klädnaden som de bar, nej, det är ingen utnötning i frälsningen! Den är intakt. Rättfärdighetens klädnad i Kristus, består för evigt då vi är köpta med hans dyrbara blod.
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar