Kom ihåg mig, men glöm inte henne

Bibelstudium av Berno Vidén

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom det en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade till varandra: ’Varför detta slöseri med oljan? Den kunde man ha sålt för mer än trehundra denarer och gett till de fattiga.’ Och de grälade på henne.
Men Jesus sade: ’Låt henne vara! Varför besvärar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och ni kan göra gott mot dem när ni vill. Men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde, hon har i förväg smort min kropp för begravningen. Jag säger er sanningen: Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne’ (Mark 14:3-9).

Jesus sa aldrig att överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man berätta om vad Petrus gjorde, vad Andreas, Johannes eller någon av apostlarna gjorde. Jesus lyfter fram en anonymt presenterad kvinna: ”Kom ihåg mig, men glöm inte henne.” Vad var det som var så speciellt just med henne? Om vi närmar oss frågan kommer ett svar att hjälpa oss att kunna se in i hur en då mycket nära framförliggande dag, som kom att bli den mörkaste dagen i Jesu liv, också uppenbarar historiens absolut ljusaste dag. Både den mörkaste och ljusaste dagen leder våra tankar till Golgata, där Jesus dog för oss. 
Golgata var en hemsk plats. Ibland kan man se konstverk av Golgata och det ser så skönt ut där det illustreras som en grön kulle med kors som reses mot horisonten. Och det är inte konstigt att vi kanske ser på det sättet då ju Golgata representerar platsen där vi blev födda på nytt, och det Jesus gjorde i form av en ny början genom befrielse från synden. Men i realiteten var Golgata en stinkande plats för de fördömda, en plats fylld av kranier och skelettdelar, en plats som man drog sig för att besöka. Det var en vämjelse att gå dit. 
I 5 Moseboken 21:22-23 beskrivs korsfästelsen som en förbannelse från Gud:
- Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, så ska den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du ska begrava den samma dag, för den som är upphängd är en Guds förbannelse.
En Guds förbannelse – det var på den platsen, de ondas plats, som Jesus skulle bära vår skuld och en gång för alla göra upp med synden. Men det var inte bara Jesus som korsfästes den här dagen, han var en av tre personer som hängdes upp där som kriminella och rövare. Det var två skurkar, som själva inför Jesus sa: ”Vi hänger här för våra synders skull”, och så var det Jesus, som var god. En av de två bad att Jesus skulle tänka på honom och blev så den förste som följde honom in i paradiset, in i himlen. Lukas skriver om hur Jesus säger till rövaren: ”Idag ska du vara med mig i paradiset.” Här möter vi den första kristna gemenskapen som är byggd på Jesu försoning - den första församlingen. 
Tre personer: en god, två onda. Men en av de onda blev god säger Bibeln. 
Som Jesu Kristi kropp här i tiden, blir budskapet en oerhörd utmaning för oss. Det kan lätt bli så att vi ser på församlingen som en grupp goda, med Gud försonade människor, som uppträder sansat, uppför sig bra och har en fin gemenskap. En fråga som kommer för mig är var de andra finns, de ”dåliga” människorna, flyktingarna, de utslagna, de som Herren Jesus Kristus har lidit döden för, dem som han väntar på. Jesus dog på samma sätt som han levde, omgiven av människor som verkligen behövde honom. Han dog bland dem som han umgicks med när han levde. Han anklagades för att ”äta med syndare”, men sa själv att ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat”. 

Församlingen som är Kristi kropp i tiden, är någonting långt mera än den ofta väldressade och välfriserade gemenskap vi ser samlas till gudstjänst då och då. Det handlar fastmer om människor som är sargade, utslagna och lidande, och som väntar på att möta en utsträckt hand. När Jesus i dödsögonblicket hade det här väckelsemötet på Golgata säger bibeln att det var femtio procent som omvände sig. Det manar oss att aldrig ge upp om en syndares frälsning. Det finns en kraft, en makt som kan resa upp och som kan mjuka upp den mest förhärdade människan; ett evangelium som kan förvandla och frälsa – en kraft från Gud. 
Markus skriver att Jesus befann sig i Betania och åt tillsammans med sina lärjungar och den grupp som samlats i Simon, den spetälskes hus. Att äta i en leprajuks hus var uppseendeväckande. De leprasjuka skulle ju stå långt borta från alla andra och ropa, med klockor som varnande klingade: ”Oren, oren! Kom inte nära!” Men det står att ”han befann sig i Simon den spetälskes hus och de åt tillsammans”. I den situationen kom kvinnan som trängde sig in i gemenskapen. Lärjungarna blev irriterade på Jesus som kunde tillåta tilltaget, och förargades över kvinnans agerande. Hon trängde sig in, inte för att servera mat eller betjäna som var det sedvanliga, utan hon kom där och hade en skatt med sig, något av det mest värdefulla som fanns. Hon bar på en dyrbar parfym som motsvarade kanske en livförsäkring, eller ett arv, en garanti för framtiden. Så tar hon flaskan, det mest värdefulla hon äger, bröt sönder den och öste ut hela innehållet över Jesus och smorde honom. Inte när han kom in, som man gjorde när man tvättade fötterna på besökarna, utan hon gick in mitt under måltiden, och bröt därmed mot alla regler och mönster som fanns. 
Jag tänker på lärjungarna som hade varit tillsammans med Jesus. Han hade tidigare undervisat dem och genom olika händelser lärt dem att de skulle dela med sig och se till andras behov. ”Låt barnen komma till mig” sa Jesus när lärjungarna tyckte att Jesus var för trött för att ta emot de små. Då lärde han dem att dela sin måltid med barnen. ”Låt de fattiga komma” sa Jesus, och lärjungarna fick lära sig att dela måltiden med de fattiga. Detta blev alltmer naturligt för dem, så när Jesus sa ”låt de sjuka komma”, lärde sig lärjungarna att äta tillsammans till och med med de spetälska. Jesus hade vidgat deras syn på omvärlden på många sätt. 

Här mötte de ytterligare en lärdom då en kvinna bröt sig in i gemenskapen. Hur kunde hon tro att Jesu person var viktigare än alla dessa principer som fanns om rättfärdighet, och om att hjälpa de fattiga. Hur kunde hon? Det finns någonting här som visar att denna kvinna trodde på allt vad Jesus sa. Hon trodde då lärjungarna inte trodde på honom. Markus skriver om episoder innan den här måltiden hemma hos Simon, som visar på att lärjungarna slog ifrån sig saker som Jesus talade om, en undervisning som de inte förstod, och inte kunde greppa. Men kvinnan, hon hade tagit till sig allt vad Jesus sagt. Hon hade öppnat sitt hjärta och förstått att någonting oerhört viktigt var på gång. Hon förstod att nu är tillfället. Nu är stunden. 
Jesus hade talat med sina lärjungar om sitt lidande. Först i Markus 8:31:
- Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen. Då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom. Men Jesus vände sig om och såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus med orden: Gå bort från mig, Satan! Dina tankar är inte Guds utan människors. 
Jesus talade här om sin död, men Petrus förstod inte och försökte tillrättavisa Jesus. Även i nästa kapitel påminner Jesus om sin död (Markus 9:31): 
- Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter sin död ska han uppstå. Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.
Likaså i Markus 10:32:
- De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De var fyllda av bävan, och de som följde med var rädda. Då tog Jesus än en gång med sig de tolv och började berätta för dem vad som skulle hända honom: Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå. Då kom Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sa: Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet. 
Antingen hade lärjungarna inte förstått vad Jesus förberedde dem på, eller också ville de inte förstå. Det fanns en dimension i det Jesus sa som gick utanför deras förmåga att ta in. Och det är ju sant, Jesus gick en väg som ingen annan kunde gå. Men kvinnan hade förstått att det var något mycket, mycket speciellt som skulle ske.

Bibeln använder olika uttryck för att uttrycka tid. Ibland handlar det om kronologisk tid, chronos, som har sin början och sedan fortsätter framåt i ett fast mönster och fyller dagarna med olika aktiviteter och rutinmässiga göromål. Ett annat ord är kairos, ett uttryck som handlar om speciella tillfällen som inte kommer igen. Jesus sa till lärjungarna att de fattiga alltid finns där, att det alltid kommer att finnas människor att hjälpa, orsakat av fattigdom, nöd, smärta, hat, terror, krig etc. Alla sjukdomar och allt detta lidande som vi idag ser kommer att fortsätta intill dess att Guds rike fullt ut manifesterar sig. 
Kvinnan såg djupare vid det här tillfället än vad lärjungarna förmådde. Hon såg detta kairos, det unika tillfället. Lärjungarna irriterade sig på henne, men Jesus sa till dem: ”Låt henne vara. Varför besvärar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig.” Sedan tillade han att: ”De fattiga har ni alltid hos er.” Lärjungarna var stötta och Judas beslutade sig där och då för att förråda Jesus: ”... gick bort till översteprästerna för att utlämna Jesus åt dem” (v 10). Vad var det som var så speciellt som kvinnan såg, att till och med Jesus försvarade henne då hon öste en förmögenhet över honom? 
Bibeln säger att Jesus är Messias, den Smorde. Det här var en stor stund när Jesus skulle invigas, eller som han själv säger: ”Hon har i förväg smort min kropp för begravningen.” Jesus, kungars Kung, smordes inte av en annan kung eller av någon högt uppsatt person, utan av en anonym kvinna. Inte heller invigdes han i templet, eller inne i Jerusalem, utan i Simon den spetälskes hus där utanför staden. Där skedde denna kärleksförklaring, som också var en manifestation, då kvinnan smörjer Jesus inför den svåra vandring han var på väg att gå in i, där han ska ge sitt liv. Då, när Jesus gör det ingen människa förmår att göra, kommer en kvinna honom till hjälp.
I Johannes 12:3 står det att ”... huset fylldes av doften från oljan.” Det här med doft och luktsinne är oerhört starkt hos människan. Dofter kommer man ihåg. Jag kan minnas speciella tillfällen från när jag var barn. Och hur minns jag dem? Jo, jag kände en doft precis där och då. Det är sådana minnen som etsar sig fast. Ta ett spädbarn som ska ammas av sin mor, hur hittar barnet fram? Jo, genom doften. Ta djuren som kan spåra upp en doft på långa, långa avstånd. Doft är något som påverkar och ger väldigt starka intryck hos människan. Vi kan känna doften av renhet, smuts och olika miljöer ute i naturen. Allt har sin doft. Det är en oerhört rik värld som människan kan uppfatta genom luktsinnet. 
När Gud gav instruktioner om tabernaklet och offertjänsten, så står det i 2 Moseboken 30:1:
- Du ska göra ett altare att tända rökelse på. Av akacieträ ska du göra det.
Och vidare i vers 6:
- Du ska ställa altaret framför förhänget framför vittnesbördets ark. Det ska stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet, där jag ska uppenbara mig för dig.
Templets rökelse var väldoftande inför Gud. Vi möter det på många olika sätt i Gamla testamentet. Noa byggde ett altare efter syndafloden:
- När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen (1 Mos 8:9). 
När Jakob står inför Isak och undfår välsignelsen, visserligen genom bedrägeri, beskrivs det i 1 Moseboken 27:27:
- När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder. Han välsignade honom och sade: Doften av min son är som doften av en mark som Herren har välsignat.
Vi skulle kunna fortsätta och se hur bibeln lyfter fram olika händelser, beskrivningar av myrra, salvor och så vidare, och talar om hur ljuvliga dessa dofter är inför Gud.

En väldoft inför Gud ska inte förväxlas med den här världens dofter. En händelse som belyser det är då Mose står inför den egyptiske kungen och Farao säger: ”Ni kan ha er Gudstjänst här i Egypten!” Då svarar Mose: ”Nej. För när vi offrar till Gud, då är det avskyvärt för egyptierna. Då kanske de stenar oss. Det är avskyvärt.” 
Det som är en väldoft inför Gud har inte något med den här världens dofter att göra, eller den här världens rikedom. Jesus befann sig utanför staden, utanför Jerusalem, i Simon den spetälskes hus, något som för översteprästerna i templet var avskyvärt. Jesus och hans skara passade helt enkelt inte in i templet. Jesus stod utanför och det var där kvinnan bröt parfymflaskan och öste innehållet över honom och doften fyllde hela huset där de fanns. Det var där han invigdes för sitt lidande. Jesus sa att hon i förväg hade smort hans kropp för begravningen. 

Korsfästelsen var en grym tortyr, det värsta straff en människa kunde få. Förnedringen som Jesus fick utstå var förfärlig. Det var blod, svett och illaluktande kroppsvätskor. Jesus tvingades genomgå denna förnedring. Människor runt omkring uthärdade inte att vara i närheten. Det rådde en total övergivenhet. Det värsta tror jag var när Jesus blev förrådd av sin egen lärjunge. Korset, det fysiska lidandet för kroppen, var outhärdligt. Men så tänker man på hans själsliga lidande, då en av han egna lärjungar förråder honom med en kyss. Vilken smärta det måste ha varit för Jesus. Eller Petrus som sa att han ville ge sitt liv för honom. Så kommer det en liten tjänsteflicka och han blir helt skakis och darrar av rädsla och förnekar Jesus. Också det var en själslig smärta för Jesus, även om han visste vad som skulle hända. Bland hans egna var det en som förrådde honom, en förnekade honom och alla svek honom, sprang iväg och flydde. 
Jesus fördes till landshövdingen Pilatus för att förhöras. Man klädde på honom kungliga kläder och gjorde spe av honom, som en speldocka. Han utstod slag och soldaterna knäböjde och hånade honom. Sylvassa törnen trängdes obarmhärtigt in i hans huvud så att blodet flöt. Var fanns alla hans efterföljare? Alla hans lärjungar? Alla som han hade botat? Det här var mer än vad Jesus orkade bära. Då, när det var som svårast, kände han doften från parfymen som kvinnan hade smort honom med. Hon hade öst över honom denna ljuvliga parfym. Han var invigd och mitt under lidandet blev han påmind om varför han gick denna väg. Det var för att bära människans synd. För att befria människan. Han tänkte på kvinnan som hade blodgång och som hade kämpat i tolv år och gett ut allt hon hade till läkare och mediciner, men som i sin nöd hade kommit till Jesus och bävande sträckt ut sin hand för att vidröra honom. 
Jesus gick vidare, ytterligare ett steg. Han piskades tills ryggen var helt sönderslagen. Han tvingades gå den tunga Via Dolorosa, bärande sitt eget kors, en sträcka som tog tre timmar att släpa sig fram. Han ramlade, såg sig omkring. Var fanns lärjungarna? Var fanns hans följeslagare någonstans? Det fanns ingen där. Då kände han åter igen doften från parfymen och han fick kraft att dra vidare framåt. Han visste varför han var på väg till Golgata och han tänkte på ytterligare någon han hade hjälpt; Jairus dotter, som han hade rest upp från döden. Det är för henne jag går här. Det är för henne jag bär denna börda. 
De tog hans kläder, hamrade trubbiga spikar rakt in i hans nerver. Fastspikad höjdes han upp på korset på denna avskrädesplats, de fördömdas plats. Människor som gick förbi hånade honom, ja till och med rövarna som korsfästes vid hans sida hånade. Jesus bar på en enorm dödsångest, något som intensifierades under kampen han uthärdade i Getsemane, där hans svett blev till blod, ett tillstånd som kallas Hematidrosis och orsakas av skräck och extrem stress, främst hos personer som väntar på att avrättas. Han bad att om det vore möjligt, att Gud skulle ta honom ut ur hans ångest. Jesus skulle ha kunnat kalla på 10 000 änglar som i ett nu skulle ha befriat honom och fört honom hem till himlen. Nu hängde han på korset och i sin nöd såg han sig omkring. Alla dessa människor han hade hjälpt, vart var de någonstans? Vart var hans lärjungar? Det stod endast några få kvinnor där. Men så kände han doften igen från parfymen och det gav honom ny styrka att fullfölja lidandet. Han kom ihåg alla barnen som han hade mött och tagit upp i famnen. ”Låt barnen komma till mig!” 

Med sina sista krafter citerar Jesus Psalm 22: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Hånet fortsätter: ”Vi får se om änglarna kan komma och hjälpa honom.” Han fick ättika att dricka. Återigen såg Jesus sig om. Han var så övergiven. Han bad under tårar för alla människor, inklusive sina lärjungar: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Men så blev han återigen av doften från parfymen påmind om hur han hade blivit invigd, smord av en kvinna hemma hos Simon den spetälske. Han påmindes igen om detta sitt uppdrag, försoningen, offret, Faderns vilja och den utgivande kärleken. Han tänkte på denna kvinna som hade gett allt hon hade, som han hade sagt om tidigare: ”Vad hon kunde, det gjorde hon.” För att han skulle få hjälp att genomlida denna absolut mörkaste och svåraste dag, att han skulle komma ihåg att det är Guds kärlek som driver honom att fortsätta. 
Jesus gick vidare och fullbordade frälsningsverket på Golgata. 
Varje gång vi bryter brödet så är det för att komma ihåg vad Jesus har gjort. Jesus säger ”tänk på mig” men också ”kom ihåg henne”. Tänk på allt Jesus har gjort, men kom ihåg kvinnan. Det hon gjorde hade en sådan oerhörd betydelse, och det finns en ännu djupare dimension i detta. Jesus är vår brudgum, församlingen är hans brud. Det råder en oerhörd kärlek mellan Fadern och Sonen, där Fadern är utgivande mot Sonen och öser sin kärlek över honom. Jesus vill också på samma sätt ösa av sin kärlek ut över människan. Och för att göra detta möjligt, för att vi ska kunna bli Jesu Kristi brud, så har Jesus gett allt. Gud är kärlek. Gud är verkligen allt som är gott, allt som är utgivande, allt som kan frälsa. Gud är rättfärdighet. Här möter vi dock något som är förmer, när brud och brudgum förenas; en fulländad kärlek. 

I bibelns två sista kapitel kan vi läsa om hur allt det gamla är förgånget, och hur Gud i Kristus Jesus upprättat allt. Uppenbarelseboken 21:9 uttrycker något stort och underbart som Johannes måste få se: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Därefter följer en ljuvlig beskrivning av det nya Jerusalem som kommer ned ovanifrån, då Jesus ska komma tillsammans med sin återlösta skara, sina heliga: ”Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud.” 
Bruden är central då Uppenbarelseboken presenterar den himmelska staden: ”Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis” (v 11). Jesus betalade med att ge sitt eget liv för att vinna henne, och här möter vi fulländningen. På samma sätt som Jesus var utgivande, och på samma sätt som kvinnan i Simons hus gav allt till Jesus, får vi som Jesu brud vara utgivande. Han fyller oss med sin Ande och med sann kärlek så att vi kan förmedla denna ljuvliga doft ifrån Kristus till varje människa. 
Tiden är kort. 
Låt oss fylla tiden - chronos - med att oförtröttat arbeta för att hjälpa de behövande och leva ut Guds rättfärdighet. Men framför allt söker Gud människor till frälsning, och han är den som kan bryta ner allt motstånd. Gud ger speciella tillfällen - kairos - som vi likt kvinnan får lära oss att ta vara på. Bryt din alabasterflaska, ös innehållet över Jesus och se vad han förmår att göra. ”Vi är en Kristi väldoft inför Gud” (2 Kor 2:15).
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar