Viktig information

I och med den nya dataskyddsförordningen GDPR (The General Data Protection Regulation) uppdateras Midnattsropets adressregister. För att säkerställa att endast den som vill ha tidningen står med i registret, behöver vi ditt aktiva medgivande.
Bekräfta din prenumeration på pren.midnattsropet.se.

Vägbrytaren

Bibelstudium av Michael Hafsahl

Vi ska dela några tankar från profeten Mika. Mika är en av småprofeterna. Han var från Moreshet, en liten stad i västra Juda, nära gränsen till filisteernas land. Mika verkade huvudsakligen i Sydriket. Han hade också ett budskap till Nordriket då han profeterade.
I första kapitlets första vers får vi veta att han verkade i en tid då Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. Vi befinner oss då i slutet av 700-talet före Kristus. Mika verkade samtidigt som de stora profeterna Jesaja och Hosea, tiden då Nordriket gick under. Det är i stort sett vad vi vet om Mika, förutom det som är nedskrivet av hans profetior.
När jag nämner Mika, så tänker de flesta av oss på hans profetia om Messias och hans födelseplats: - Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar (Mika 5:2).
Det är hans absolut mest kända profetia. Men vi citerar också ofta, än om vi kanske inte kommer ihåg att det kommer från Mika:
- Han ska förbarma sig över oss igen och trampa på våra missgärningar. Du ska kasta alla deras synder i havets djup (Mika 7:19).
Det finns en del bibeltolkare som tror att Mika möjligen var elev hos profeten Jesaja.  Om vi går till fjärde kapitlet i Mika förstår vi varför. Det heter från första versen:
- Det ska ske i den yttersta tiden, att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Och alla folk ska strömma dit, och många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisningen ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem (Mika 4:1-2).
Om vi är vana bibelläsare känner vi väl igen tonen ifrån Jesajas andra kapitel. Där är det nästan ordagrant samma text:
- Det ska ske i den yttersta tiden att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem (Jes 2:2-3).
Jag vill inledningsvis gå till det andra kapitlet i Mika, från vers 12 som har rubriken: ”Löftet om en befriare”.
- Jag ska församla dig, Jakob, hela ditt folk. Jag ska samla dem som är kvar av Israel, jag ska föra dem tillsammans som fåren till fållan, som en hjord till dess betesmark, det ska bli ett sorl av människor. En som banar väg drar ut framför dem, de bryter fram och tågar iväg och vandrar ut genom porten. Deras kung tågar framför dem, HERREN går i spetsen för dem (Mika 2:12-13).
Bakgrunden till det Mika här säger är det han tidigare har sagt om hur Herren vill straffa Israel för deras avgudadyrkan. Det möter vi fram mot slutet av andra kapitlet. Vi ska ta med några verser så att vi får bakgrunden innan vi går in i verserna vi nyss läste.
I första kapitlet heter det så här:
- Allt detta sker för Jakobs brott, för synden hos Israels hus. Vem är skyldig till Jakobs brott? Är det inte Samaria? Och vem till Juda offerhöjder? Är det inte Jerusalem? Därför ska jag göra Samaria till en stenhög på marken, till en plats för vinodling. Jag ska vräka hennes stenar ner i dalen och blotta hennes grundvalar. Alla hennes avgudabilder ska krossas, alla hennes otuktsgåvor ska brännas upp i eld, alla hennes avgudar ska jag förstöra (Mika 1:5-7).
Och längre fram står det:
-… för hennes sår kan inte läkas, det har kommit ända till Juda, det har nått ända till mitt folks port, ända till Jerusalem (Mika 1:9).
Och vi läser i andra kapitlet:
- Därför säger HERREN så: Se, jag planerar olycka mot det här släktet. Ni ska inte kunna rädda era halsar från det, och ni ska inte gå så stolta, för det blir en ond tid. På den dagen ska man ta upp nidvisor över er och klaga i en klagosång. Man ska säga: ”Vi är helt förstörda, han ändrar mitt folks arvslott. Ack, att han rycker den ifrån mig! Han ger våra åkrar åt förrädare.” Därför ska det inte finnas någon hos dig som får spänna mätsnöre över en jordlott i HERRENS församling (Mika 2:3-5).
Det är domsord över Israels folk. Men så kommer också ett löfte om ett återuppbyggande: ”Jag skall församla dig, Jakob”. Man kanske kan se flera uppfyllelser av den här profetian. Det är ofta så med det profetiska ordet; det finns flera uppfyllelser. Man kan tänka på hur de återvände från Babel, till exempel. Man kan också tänka på Israel i den nyare tiden, då de 1948 åter församlades till sitt land. Det är den historiska aspekten av detta. Men Mika är något mer än en historisk referent. För Mika handlar det om framtiden. Från vår tid ser vi tillbaka, men det finns något mer än detta. Därför att Mika har, liksom Jesaja, en mycket klar Messiasförkunnelse. Då han talar lyser det igenom att han har något att säga om Messias.
Vi läste i inledningen hur han talade om Sions kommande härlighet. Jag nämnde om hur han profeterar om Betlehem och om Messias som skulle födas; han som var från evighet. Mika har en klar Messiasförkunnelse. När han här förkunnar om en befriare och talar om en som banar väg, en som drar ut framför sitt folk, så handlar det om något mer än den historia vi ser tillbaka på. Jag menar nog att Svenska Folkbibeln har missat lite i sin översättning här. Det står ”En som banar väg drar ut framför dem”.  I 1917 års översättning står det ”En vägbrytare drager ut framför dem”. Det är en titel; en vägbrytare drar ut framför dem. Och utifrån Mikas förkunnelse och förståelse av att det kommer en Messias, så vill jag påstå att när Mika talar om en vägbrytare som går ut framför sitt folk, då handlar det inte enbart om den historiska aspekten, profiler som ledde folket tillbaka från fångenskap. Utan vad det först och främst handlar om är någon som är större, högre och härligare än dem. Det är ett större och viktigare uttåg än det, och framför allt en större och härligare ledare, någon som alla andra bara är bleka förebilder till. Därför att den vägbrytare Mika talar om är ingen annan än Jesus Kristus själv, pris ske Gud! Vi har en vägbrytare som går framför oss och leder vårt tåg. Det är han som har banat den väg vi får vandra på. Han har gjort det på ett sätt som profeten inte förstod, men ändå fick han ord att tala om en vägbrytare och så talade han med frimodighet om en vägbrytare som skulle komma och bryta väg för Guds folk.
Jag vet inte vilken bild profeten har i tanken och hur han ser det framför sig då han får det här budskapet att förkunna. Men jag inbillar mig att han ser framför sig någon som är i fångenskap som sätts i frihet. Det kommer en vägbrytare som får dörrarna att slås upp på vid gavel. Och de som lever i fångenskapen får uppleva att nu sätts vi i frihet! Och så samlar man sig i ett gemensamt tåg och tågar ut med en vägbrytare framför sig. Det är under jubel, sång och glädje, därför att det finns en som har banat en väg och vi får tåga ut i frihet. Man går fram med jubelrop och sång, därför att det finns en vägbrytare som har öppnat en väg. Fångenskapens tid är förbi, och hugsvalelsens och frihetens tid har kommit. Det är ett folk som är fritt, ett folk som är förlöst, ett folk som är på vandring, pris ske Gud!
Jag tycker det är en sådan fantastisk bild av vad vi äger och har i Jesus Kristus. Namnet är en fantastisk beskrivning av vad Jesus är. Han är en vägbrytare som går framför oss. Tänk om vi kunde peka på Jesus: Se, där kommer vägbrytaren, han som har öppnat för oss en ny och levande väg! Samtidigt är det en väldigt talande bild av människans situation i fångenskap. Det handlar om skuld och straff. Men så kommer ett frihetsbudskap, och det kommer hjälp från en vägbrytare som öppnar för oss en ny och levande väg genom förlåten, pris ske Gud! Genom sin död tog Jesus bort skuldbrevet och naglade fast det på korset. Så övervann han dödens herravälde, där den härskade genom synden, och så ledde han oss in i Guds barns härliga frihet. Det heter så här: ”Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria.” Vi har en vägbrytare som har banat en väg för oss.
I Johannes evangelium, kapitel 8, talar Jesus med några judar som har satt sin tro till honom. Han säger så här:
- Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria (Joh 8:31).
Det är ett fantastiskt budskap Jesus kommer med. Om ni förblir – då ska ni bli satta i frihet! Men istället för att jubla över erbjudandet om frihet, säger de: Vi är Abrahams barn – vi har aldrig varit slavar under någon! Och så blundar man exempelvis för tiden i Egypten, och blundar för att de befann sig under romerskt förtryck. De kunde bara lyfta blicken och se på Antoniaborgen, så visste de att de faktiskt var slavar. Man glömde helt bort de 70 åren i Babel. Allt detta försvann. Vi har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du då säga att vi ska bli fria? Sanningen var att de var slavar. Sanningen om människan innan hon kommer till Jesus är att hon är slav under synden. Men Jesus svarar så här:
- Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav (Joh 8:34).
Det är sanningen om människan. Men så finns det, pris ske Gud, en befriare, en vägbrytare. Det finns en som har öppnat vägen för oss ut i frihet. I Galaterbrevet säger Paulus:
- Till denna frihet har Kristus gjort oss fria (Gal 5:1).
Han, ingen annan än Kristus, har gjort oss fria. Vi går tillbaka till Johannes evangelium, där han i kapitel 14 talar om sig själv:
- Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6).
Problemet med synden är inte enbart fångenskapen och slaveriet under synden. Det stora problemet är separationen från Gud. Att vi inte kan komma till Gud, på grund av synden. Det är konsekvensen av synden. Vi kunde inte ha gemenskap med honom. Han var där, långt borta, och det var ett svalg emellan oss som gjorde att vi inte kunde under några omständigheter, hur mycket vi än försökte, komma  till Gud. Men då tar Gud tag i problemet, och sänder till oss en vägbrytare: Jesus Kristus själv, som öppnar för oss möjligheten att komma till Gud. Han är pionjären som röjer väg och tar undan alla hinder. Han leder vårt tåg på hemväg till sann gemenskap med Gud, vår skapare. Vi kunde inte komma till Gud, men genom Jesus Kristus har vi lärt känna Gud. Han har uppenbarat Fadern för oss.
I Johannesevangeliets första kapitel läser vi:
- Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus (Joh 1:16-17).
Vad är det för sanning han talar om? Det är sanningen om Gud. Det är detta han uppenbarar för oss. Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Och Johannes vidgar detta och förklarar för oss:
- Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd (Joh 1:18).
Sanningen om Gud kom genom Jesus Kristus. Fram till dess Jesus kom hade man haft en viss kunskap om Gud, men det var liksom långt borta. Det fanns bara små fragment här och där, något som historien uppenbarat för oss. Gud var helig. Gud bestraffar det onda. Det var vad vi kunde förstå och veta om Gud. Men så kommer Jesus och uppenbarar. Eftersom han själv är Gud, gör han honom känd för oss. Och när han uppenbarar sanningen för oss om Fadern, uppenbarar han att Gud är kärlek. Det var något helt nytt vi fick veta om Gud. Gud är kärlek. Gud älskar människobarnen. Jesus demonstrerar för oss hur Fadern är, genom att själv älska. Han kommer, han är vår bror och han visar oss att vi har en Fader i himmelen, och så visar han oss Guds kärlek. Han tar oss med in i själva djupet av Guds natur. Där får vi uppleva att hos Gud finns det kärlek till oss. Vilken uppenbarelse för oss, som befann oss i fångenskap, i fängelse, i synd och så får vi uppleva: Vi är en älskad skara och nu har Gud sänt en vägbrytare till oss som öppnar en väg för oss så att vi kan tåga fram och tåga hem till honom. Det är en älskad skara som får nås av frihetsbudskapet: Nu kan ni få resa er upp ur den här förfärliga situationen och vandra efter den här vägbrytaren som Gud har gett, för att vi ska få komma hem. Det skapar en sådan glädje och ett sådant jubel när man nås av budskapet att det finns en väg att vandra och vi får ha evig gemenskap med kungen själv.
Vi läser i Psaltaren om Israel, om när de återvände från fångenskapen i Babel:
- När HERREN lät Sions fångar komma åter, då var det som om vi drömde. Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel (Ps 126:1-2).
Kan du föreställa dig – här var en skara i fångenskap i Babel. De hade aldrig sett Jerusalem. De hade aldrig varit där. Man hade aldrig sett det, men längtade dit ändå. Det var bara en ruinhög på jorden. Men vi har fått gemenskap med den himmelska vägbrytaren och har fått marschorder hemåt; det är ingen jordisk ruinhög, men en himmelsk stad, vars byggmästare och skapare är Gud själv. När man får höra sådant – vilket jubel, vilken glädje detta skapar! Vi har en vägbrytare som har banat vägen hem till de himmelska salarna. Vi har fått börja vandringen hem mot det himmelska Jerusalem. Vi är en högt älskad skara. Ty så högt älskade Gud världen, att han gav oss en vägbrytare som öppnade för oss vägen hem till gemenskap med sig. Det är en skara fylld med jubel. Vägbrytaren går ut framför dem, de bryter sig igenom och tågar fram och genom porten vandrar de ut. Deras kung tågar längst fram, Herren går i spetsen för dem.
Jag tror inte Mika riktigt förstod vad han profeterade och talade om, men jag är alldeles övertygad om att vägbrytaren, kungen och Herren han talar om, manifesteras i en och samma person; i Jesus Kristus, när profetian uppfylls på Nya Testamentets mark. Jesus och ingen annan är vår vägbrytare. Han är vår kung och vår Herre. Pilatus frågade Herren: Är du judarnas konung? Det var den fråga han ställde då han hade Jesus framför sig. Jesus svarade: Mitt rike är inte av den här världen. Då skulle mina tjänare ha kämpat för mig. Pilatus ställer frågan än en gång. Du är alltså konung, Jesus? Och majestätet själv svarar: Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Det var inte ett rövat byte, han var kung från evighet. Därtill är jag född, pris ske Gud! Han är konungen som tågar framför sin församling. Han är Herre.
När han uppenbarade sig för lärjungarna efter uppståndelsen var inte Tomas där. Så förfärligt, det står: Men Tomas var inte där. Och Tomas tvivlade, han undrade: Kan jag lita på vad de andra säger? Men nej, jag måste själv se, jag måste själv få röra vid honom. Så kommer den åttonde dagen. Åtta är den nya början. På den sjunde dagen vilade Herren, då var allt fullbordat, då var allting perfekt i skapelsen. Så kom den nya början. Den åttonde dagen uppenbarar sig Jesus åter, och nu heter det: Och Tomas var där! Så får han falla på knä för Herren och brister ut: Min Herre och min Gud! Där är han, han som kung, han som är Herre, han som är vägbrytare och som leder tåget. Det är hövdingen, vår Frälsare och Herre som leder sitt jublande folk ut ur fångenskapen, pris ske Gud!
Vi går tillbaka till Mika, det fjärde kapitlet. I den femte versen talar Mika om en vandring. Det är en naturlig fortsättning på vad vi nyss läste i andra kapitlet. Det heter:
- Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn, men vi ska vandra i Herren vår Guds namn, alltid och för evigt (Mika 4:5).
När man talar om en vandring är det inte först och främst ett uttryck för att gå några kilometer eller mil från punkt A till punkt B. Det är inte vad Mika talar om här. På ett vis är det från A till B, men det handlar om hela livet. Antingen vandrar man i sin guds namn eller i Herrens, vår Guds namn. När man vandrar i någons namn, betyder det att man önskar leva sitt liv efter den standard som finns i det namnet. Det handlar om förtroende, det handlar om beroende av den Gud i vars namn man har valt att vandra. Och det är uppenbart att det finns två vägar att välja mellan. Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn. Det är gud med litet g. Det är den ena vägen det är möjligt vandra i. Och så är det den andra: Vi ska vandra i Herren, vår Guds namn. Det finns två vägar. Antingen är det gud med litet g eller Gud med stort G. Och så får man välja vilken väg man vill vandra. När Jesus undervisar om bönelivet, börjar han: Fader vår, helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike, ske din vilja.
Vad leder det till? Det börjar med vilken åsikt man har om det namn man valt att vandra i, och om den åsikten är: Herre, helgat varde ditt namn, då är den naturliga fortsättningen: Herre, ske din vilja. Det bästa sättet att efterfölja, är att efterlikna. Att försöka bli lik. Jag har ett mål, jag har en förebild, jag har en standard – jag har en Gud som är helgad, som jag ser upp till och nu vill jag i högsta möjliga grad efterlikna min Herre. Ett enkelt sätt att vandra i Guds namn är att försöka bli lik honom. Det är vårt mål för vandringen: Kristuslikhet. Inte förrän vi kommit dit är vandringen i Herren vår Guds namn avslutad. Den slutar med Kristuslikhet. Men det är ett val att göra. Folkslagen har valt sin gud med litet g. Jesaja talar om dem i andra kapitlet:
- Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort. Därför blir människorna nerböjda och männen ödmjukade (Jes 2:8-9).
Tillbedjan av gud med litet g har ett resultat. Det är förödmjukelse och nedböjdhet. Vi kan också läsa i Psalm 115. Vilken kontrast det finns:
- Vår Gud är i himlen, han gör allt han vill (Ps 115:3).
Det är vår Gud, han med stort G, han som gör allt han vill. Och som en kontrast kommer då, för dem som tjänar avgudarna:
- Men deras avgudar är silver och guld, verk av människohänder. De har mun men kan inte tala, ögon men kan inte se. De har öron men kan inte höra, näsa men kan inte lukta, händer men kan inte känna, fötter men kan inte gå. I sin strupe har de inget ljud. De som har gjort dem blir som de, likaså alla som litar till dem (Ps 115:4—8).
Hur blir de då? Jo, man blir verk av människohänder. Man blir stumma, blinda och känslolösa. Det är inte vad människan är menad att vara. Vi är ämnade för något mycket, mycket större än att tjäna skapelsen. Vi är skapade för att tjäna den levande Guden i himmelen! Därför har Gud gett oss en vägbrytare, en herre, en konung som tågar framför sitt folk. Han som betalat det högsta möjliga priset för att erbjuda oss en frälsning, för att leda oss ut ur fångenskapen, för att vi ska få vandra i Herren vår Guds namn, pris ske Gud! Det är en enorm skillnad mellan att vandra i avgudars land och att vandra i Herren vår Guds namn. Därför att den som vandrar i Herren vår Guds namn, har en framtid. Vi har en vägbrytare som leder oss. Inte bara här på jorden, men också genom dödsskuggans dal och ut i hans härlighets ljus på den andra sidan. Det är en vandring som började i fångenskap, träldom och mörker, men som fortsätter ut ur det sammanhanget, in i härligheten. Och när livet på jorden får sin ände, fortsätter den ända in i evigheten, därför att vi ska vandra i Herrens vår Guds namn, alltid och för evigt. Döden har förlorat sin udd, döden har förlorat sin seger, därför ska vi få vandra i hans namn alltid och för evigt. Ingenting, varken död eller liv, varken det som nu är eller det som komma skall, ingen makt eller myndighet, varken höjd eller djup eller något sådant kan skilja oss från Guds kärlek mot oss i Kristus Jesus, vår Herre.
Det finns en absolut kunskap i första Johannes brev, första kapitlet. Det är en fröjd att läsa det Johannes skriver:
- Mina älskade, nu är vi Guds barn – pris ske Gud, det är en absolut kunskap. Nu är vi Guds barn. Det finns saker vi inte vet något om, det skriver han också:
- … än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Det finns saker vi inte vet om framtiden. Men, så kommer något mera vi vet med absolut tillförsikt, och han fortsätter:
- Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är (1 Joh 3:2).
Vilket hopp och vilken framtid! Vi kommer att bli lika honom! Det är en absolut kunskap, det är ett löfte ifrån himmelens Gud! Vi kommer att bli lika Honom! Det är målet för vår vandring. Det som vår vägbrytare startade för oss då han banade vägen, det kommer att sluta i Kristuslikhet. Vi kommer att bli honom lika, pris ske Gud! Tänk på dem som har fått börja den här vandringen! Som har valt att vandra i Herren, sin Guds namn. Aldrig ska det sägas om någon av oss att vi har gått vilse på vägen. Aldrig ska det sägas om den som valt att sätta sin lit och tillflykt till Herren, att han gick förlorad i ödemarken. Nej, vi har en vägbrytare som gått framför oss, en som banar en väg för oss. Vi kan säga om dem som litat på en gud med litet g, att de slutar med förskräckelse. På hal mark ställs de, står det i Psaltaren. Det är de som valt att vandra på vägen med en gud med litet g.
Men den som valt att vandra i Herrens, vår Guds namn, den har den naturliga fortsättningen att vi ska vara med honom för alltid och för evigt.
Avslutningsvis ska vi gå till Jesaja, som talar om den här vägen. Jag tror att han har sett samma vägbrytare som Mika sett, för han säger så här:
- En banad väg ska gå där, en vandringsled, - vilken fantastisk begynnelse, det finns en banad väg, en vandringsled att gå där - och den ska kallas ”den heliga vägen”. Ingen oren ska färdas på den, men den är till för dem. De som vandrar den vägen – nu kommer det: ska inte gå vilse – det är ett löfte från himmelens Gud. Han har sänt oss en vägbrytare, så att vi inte ska gå vilse på vägen - även om de är dårar. Där ska inga lejon finnas, inga rovdjur ska komma dit. De ska inte finnas där, men de återlösta ska färdas på den.
Säg Amen, syskon! De återlösta ska färdas på den vägen. Herrens friköpta ska vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje ska kröna deras huvuden. Fröjd och glädje ska de få, sorg och suckan ska fly bort (Jes 35:8-10). 

Så underbart att få ta del av och få vandra på den vägen tillsammans med vår himmelske vägbrytare. Vilken fantastisk fortsättning vi har på den här vägen. En banad väg utan några vilda djur som utgör faror, utan något som kan komma i vägen för oss. Vilken fantastisk evighet! Det är inget slut på den vägen! Vilken fantastisk evighet – evig glädje ska kröna deras huvuden. Fröjd och glädje ska de få, sorg och suckan ska fly bort.
 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar