Viktig information

I och med den nya dataskyddsförordningen GDPR (The General Data Protection Regulation) uppdateras Midnattsropets adressregister. För att säkerställa att endast den som vill ha tidningen står med i registret, behöver vi ditt aktiva medgivande.
Bekräfta din prenumeration på pren.midnattsropet.se.

Maranata – Mitt öde (del 2)

Här fortsätter andra delen av intervjun Radio Maranata gjorde med Arne Imsen år 1991. Han berättar här om hur en kärntrupp av Maranataförsamlingen i Stockholm så småningom tog form som kommunitet på församlingshemmet Johannelund i Bromma.
Publicerad i MR första gången 1996.

Jag var föreståndare för Örebro Fria Församling, som beslutade att arrangera möten i Stockholm. Vi hade först möten på Chinateatern. De samlade mycket folk och väckte uppmärksamhet. Därefter hade vi en kampanj under några veckor på Nalenpalatset. Vi bad till Gud för ganska många människor under denna period.
Sedan kom vi att flytta till Viktoriasalen, dåvarande Tunnelgatan, som numera heter Olof Palmes gata. Vi upplevde detta som en direkt Guds ledning. En grupp som hållit till där tidigare, Stockholms Fria Pingstförsamling, hade undan för undan förlorat sina existensmöjligheter, och erbjöd oss att överta lokalen. Jag menade att vi inte skulle överta lokal från en annan hyresgäst, utan etablerade ett direkt samarbete med hyresvärden. Vi inledde förhandlingar med IOGT och kom så fram till ett hyresavtal. Det hyresavtalet har jag fortfarande i min ägo. Det undertecknades någon gång i början på 60-talet: ”Maranataförsamlingen i Stockholm genom Arne Imsen”. Den församlingen fanns ännu inte på papper, men tog så småningom form, och hyresavtalet överlämnades åt församlingen.
Viktoriasalen hade en mycket ärorik historia. Där hade Socialdemokratiska Arbetarpartiet sitt första möte, och det grundades alltså där. Maranatagruppen som växte fram i Stockholm beslöt i december 1963 att kalla föreståndare. Det enda förslaget till föreståndartjänsten var Arne Imsen. Efter ytterligare några veckor togs föreståndarfrågan slutgiltigt upp i ett församlingsmöte som leddes av Henning Thulin. Med acklamation och i full enighet valdes jag till församlingsföreståndare för Maranataförsamlingen i Stockholm och fick även en skriftlig kallelse.
Mitt tillträde som föreståndare skulle ha föregåtts av en kuppliknande aktion från min sida, har det sagts och skrivits i olika sammanhang. Detta dementeras bäst av de dokument som församlingen förfogar över ännu denna dag. Jag har ingen anledning dröja ytterligare vid dessa och liknande fantasifoster.

En mycket intressant tid följde, men jag skulle inte vilja ha den tillbaka. Det kom mycket folk på mötena, men aktiviteterna var till stor del bara yttre sken. Man kan aldrig bedöma en verksamhet utifrån dess yttre mötesstrukturer. Maranata blev en publikattraktion. Jag har svårt att inse värdet av detta. Om vi på söndagarna samlade stora skaror, visade det sig att när vi hade bibelstudier och bönemöten kom sällan mer än 20-30 personer. Det fanns ingen inre bärkraft till allt det yttre väsendet. Då såg jag inte detta så klart som jag gör nu. Verksamheten saknade rötter och hade inga förutsättningar att överleva torketidens påfrestningar.
De människor som kom till söndagkvällens väckelsemöten var i stor utsträckning på vandring. En fladdrande grupp som besökte alla sammanhang där de förväntade sig att det skulle hända något. Det kunde vara profant eller religiöst; något som gärna uppmärksammades och engagerade. Typiska manifestationer: Förlängda ben, människor som ramlade och andra konstigheter, t.ex. andeutdrivning blev nästan något absolut nödvändigt. Vi drabbades förvisso av en hel del spektakulära ting. Sedan uppenbarades detta på andra ställen där man okritiskt tog emot dessa mer eller mindre förunderliga fenomen som då var aktuella en kort period.
En hel mängd människor som var med i dessa möten flöt omkring i Stockholms religiösa liv. De var med överallt, och vad de minst av allt önskade, var att ta ansvar i en församlingsgemenskap. Det fanns trots allt en kärntrupp i vår gemenskap, och det var viktigt att den fick andlig näring. Jag såg det som en naturlig och många gånger krisbetonad konsekvens, att en avsöndringsprocess började bland predikanterna, när det så småningom visade sig att var och en hade sina mer eller mindre spektakulära planer att gestalta och forma organ av amerikanskt snitt för massevangelisation.
Pionjärmissionen och Tältmissionen växte fram. Utvecklingen har visat vilken evangelisk substans dessa fenomen representerar. Jag vet att många av de människor som var med i våra möten på sextiotalet, numera fladdrar i Livets Ord. Egentligen får vi vara glada att det finns någonstans för dem att vara - att alla smakriktningar blir tillgodosedda och att friheten är så stor att den som vill exploatera en väckelse eller skapa en pionjärmission kan göra det. Så småningom visar det sig trots allt vilken frukt det hela ger.


Vägen till Johannelund
Efter några år fick vi lämna Viktoriasalen, då hela området skulle exproprieras. Stockholms stads styresmän hade gripits av en vansinnesidé att man skulle förändra innerstan och ta bort de gamla kulturhusen. Alla gamla fastigheter som låg i stadskärnan skulle bort. Istället skulle man bygga moderna hus. Planerna genomfördes, och vi blev uppsagda. Det innebar i realiteten att vi fick en bankbok för att skaffa oss en ny lokal. Tidningen Dagen hade i samband med detta en artikel om anrika Viktoriasalens öde såsom nykterhetsrörelsens högborg med dess mångskiftande aktiviteter inom kultur, politik och folkfostran. Men inte ett ord nämndes om att under de sista fem åren av dess historia blev många frälsta och omkring tre hundra döptes till Kristus. Man skulle förstås inte vänta sig något annat...
Så blev vi hemlösa en period. Vi höll ibland till i Strindbergssalen, någon period i Swedenborgskyrkan och vi hyrde även några andra lokaler för vår verksamhet, som naturligtvis blev alldeles för spontan utan fast hemvist. Denna ambulerande verksamhet blev till enorm skada för hela vårt arbete. Vi hade ju byggt upp något vi trodde på, och kände oss hotade av problem som växte oss över huvudet. Efter att under lång tid ha försökt hitta lokal, blev vi erbjudna EFS:s f.d. Missionsskola som de evakuerat och sålt till Stockholms stad. Byggnaden stod tom och övergiven ute i Bromma. Den var delvis ganska förfallen, men jag såg inte förfallet. Jag struntade fullständigt i väggar och tak, bara vi hittade ett fäste där vi kunde vara tillsammans och ha bibelstudier. Tyvärr hade inte äldstebröderna i församlingen samma ambitioner.
Dessa äldstebröder var perfekta människor. De representerade godhet, saktmod, hög moral - allt detta som är så värdefullt. Men de var inte revolutionära, utan upplevde församlingen som, om inte ett vilohem, dock ett söndagshem dit man kunde dra sig tillbaka. De älskade biblisk förkunnelse och ett enkelt församlingsliv, men detta fick inte sträcka sig så långt att det grep in i vardagens större eller mindre frågor.
Jag aktualiserade vid ett tillfälle frågor som hade med våra sociala funktioner i samhället att göra. Det gällde vårt ansvar att inte fraternisera oss med det jag upplevde som fientliga organisationer, exempelvis fackföreningen, som genom sina materialistiska och renodlat ateistiska värderingar i längden skulle kväva det andliga livet, om vi inte vågade markera distans till den. Dessa bröder hade ordnad ekonomi med god anställning och fackföreningsanslutning. De utgjorde en ansedd hop av duktiga yrkesmän och tyckte naturligtvis att jag nästan spred villfarande läror. De menade att jag var mera socialist och kommunist än kristen förkunnare.
Men jag ifrågasatte vårt samhällsengagemang och alla de s.k. medborgerliga skyldigheterna eller rättigheterna. Frågan var ju egentligen om medlemsboken betydde mera för dessa väletablerade hantverkare och yrkesmän än det att vara en lem i Kristi kropp. Många ting betraktar vi okritiskt som förmåner, fastän de i många fall är direkt farliga för vår personliga frihet och våra möjligheter att göra det vi som kristna egentligen först bör prioritera.

Isolering och avskildhet
Jag har aldrig någon gång, så långt jag kan minnas, haft någon ambition att fungera i större sammanhang. Jag har känt mig väldigt nöjd när jag kunnat sätta mig ner och undervisa en grupp människor utifrån bibelordet. Det kan vara tio ibland, det kan vara hundra, och ibland också några hundra. Guds Ord återvänder aldrig fåfängt, det är min fasta förvissning. Budskapet måste överlämnas till individer, som inte är anonyma varelser i en stor, oräknelig hop människor, utan kända lärjungar som kan sitta ner och ta emot Guds Ord för att i sin tur förmedla budskapet efter sina förutsättningar och möjligheter. Det måste finnas en alldeles speciell relation mellan bibelläraren och de han undervisar. Den är personlig, med församlingsgemenskapens typiska närhet och distans.
När vi flyttade till Johannelund, hade jag en dröm om en plats för kontinuerlig bibelundervisning. Helst hela dagarna om det vore möjligt. På detta sätt kunde vi bli en spjutspets för många andra som då inte såg det. Kanske många ännu inte ser det, men så småningom kommer de underfund med att utvecklingens egen gång tvingar fram ursprungliga, kristna gemenskapsformer för att man över huvud taget ska kunna överleva som art. Det är alltså inte fråga om att bevara verksamhetsformer, utan att bevaras som kristen, för att inte deformeras och bli en modebestämd och programmerad aktivist i kyrkliga system.

Här måste den kristna församlingen öva sig i ett allt djupare gudstjänstliv, som först och främst handlar om bön - gemensam bön. Sedan bibelstudium och förkroppsligande av denna gemenskap, så att man fostras och fostrar i ett ömsesidigt utbyte. På en och samma gång verkar detta i två riktningar: Vi självständiggöres för att kunna få en fri, sann och bibelenlig gemenskap. Detta är enormt! Att människor inte ser detta, beror på att de är fångade och förblindade av neonbelysning - onaturlig, konstlad religiös tillvaro, i allt mer syntetiska mönster och rum. Min absoluta övertygelse var att vi måste välja isolering och avskildhet, och så förbereda oss att bli förvaltare av Guds nåd. Klarar vi inte av denna ensamhet, kan inte Gud använda oss.
Vi läste bibeln, och det märkliga var att Gud ledde oss till att läsa Uppenbarelseboken och Daniels bok. Många av dem som hörde dessa bibelstudier, har allteftersom åren gått, blivit frapperade av den tydliga orientering som gavs i dessa bibelstudier, med avseende på förändringen i det religiösa klimatet och topografin, samt det politiska livet, ekonomin o.s.v.

Ordet förkroppsligat
Många har sagt till mig: De där bibelstudierna skulle vi ha tillbaka! Men det är människans sätt att se på tingen. Ty det som varit kommer aldrig tillbaka. Och det är inte heller meningen att det ska komma tillbaka på detta sätt. Det jag förmedlade till dessa människor då, skulle de i sin tur förmedla vidare till andra. Så skulle det fortplantas, växa och förmeras. Vi fick en biblisk syn på staten, en biblisk syn på kyrkan som organisation och historiskt fenomen. Och så fick vi även en biblisk syn på ekonomin - inte minst församlingsekonomin. Vi sökte orientering i dessa frågor som skaror av kristna idag inte har den minsta kunskap om. Att vi fick Johannelund var en Guds ledning. Vi måste hitta en social möjlighet att överleva även vintertid. Man måste laga mat då och då, och helst ordna tillvaron så rationellt och värdigt som mänskligt och kristet liv över huvud taget kan bli. Denna delaktighet i livsprocessen är enormt värdefull, för då lär man sig så mycket. Ordet blir levande när det förkroppsligas och blir kött. Man ser Ordet ta gestalt; något utvecklas som förhärligar Jesus Kristus. Men det är ju självklart att allt har sin tid.
Johannelundstiden förlängdes till ett arbete på Gamla Bro, mitt inne i City. Det var en otroligt underbar tid. När jag började predika om staten och kyrkan, kom generalangreppet mot oss. Det var på bred front. Inte ett enda område stod oantastat. Vårt sociala liv angreps på alla punkter. Det gällde främst våra barns fostran i skola och hem.
Så småningom kom skatteproblematiken, och man beskyllde oss för allt möjligt. Människor fattar inte att man kan ha synpunkter på skattesystemet utan att vara skattesmitare. Om vi bekämpar skatten, då går vi naturligtvis ut och deklarerar att vi inte vill vara med och betala pengar till detta som vi på andra områden markerar distans till. Det kan exempelvis inte vara någon mening med att betala skatt till försvaret om man samtidigt är totalvägrare. Eller betala skatt till skolsystemet om man inte vill sända barnen till statens skolor. Det har jag upprepade gånger öppet deklarerat, utan att vi fördenskull gjort oss skyldiga till skattestrejk. Våra förslag till lösningar har varit hemundervisning och totalvägran. Det har medfört att vi sagt nej tack till förmåner som vi annars hade utnyttjat. Vi har försökt markera distans till hela det subventionerade kyrkolivet. Att staten skulle ha sitt finger med i församlingens ekonomi är ju något förfärligt. Och sedan försöker man låtsas att det inte skulle ha betydelse för den andliga verksamheten!
Detta avslöjar en avancerad fräckhet, eller möjligen en stor okunnighet. Den ledare som är så fruktansvärt okunnig, är en fara för Guds verk. Risken är stor att han går fiendens ärenden, och inte kan skilja på vad som är kejsarens och vad som tillhör Gud. Det är förödande att det finns en sådan principlöshet bland ledare. Det finns en gräns, som absolut inte får överskridas om man ska bevara sin identitet som kristen och vara en levande representant för det rike som inte förgås.

Ett sant församlingsliv
För att kunna förverkliga ett sant församlingsliv, är det omöjligt att nöja sig med mötesverksamhet. I begreppet ”mötesverksamhet” associerar man in en hel arsenal av fenomen och medier. Vad ska till för att ha mötesverksamhet i denna tid, där man exempelvis har ”luciavaka”, medan man säger sig vara väckelsekristen. Vad är ”väckelsekristet luciafirande”? När pingstförsamlingarna går ut och annonserar luciavaka, är det faktiskt en fruktansvärd fräckhet och ett hån mot deras eget ursprung och pionjärerna. Opportunismen som tar sig uttryck i en vidrig flirt med stormakterna, de stora i samhället och alla påvliga utspel blir allt vanligare i kyrkorna.
Mötesverksamheten är en väldigt viktig fråga för församlingen. Vilken utrustning behövs för att ha möten; instrument, tekniska hjälpmedel och vilken plats ska tekniken, artisteriet och professionalismen ha? Om vi vill vara ärliga, måste vi bekänna att vi tagit miste på vad som skapar gemenskap och möjliggör ett sant gudstjänstliv. Gud vill ha tillbedjan i ande och sanning, men Jesus har sagt att ”varest två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland eder”. Han säger inte ett ord om symboler, vigda rum och övriga sakrala hjälpmedel för att han ska kunna närvara. Det gäller att samlas i Jesu namn, och att vi låter Jesus vara i centrum och bli själva attraktionskraften som drar samman. Om vi samlas omkring honom och i hans namn, kommer vi att få ett mycket rikt och underbart gudstjänstliv, fastän det säkert kommer att uppfattas som mycket torftigt av människor som kräver andra attribut för att uppleva stämning och religiösa känslor.

Med detta vill jag inte ha sagt att moderna hjälpmedel i församlingsarbetet är förkastliga. Det är uppenbart att då levande människor som brinner för Herren Jesus tar hjälpmedel i sin tjänst, blir de till välsignelse. Om jag använder bilen för att tjäna Gud, innebär det inte att den ska ut i rallykörning. Bilen får underordna sig behovet, och jag kan då inte engagera mig i konkurrens för att vinna ära eller bli berömd.
Det finns en frestelse för församlingen att ställa upp i ”religiösa rallyn”, och konkurrera med de profana krafterna för att demonstrera att vi kan det här lika bra som ni! Vi är publika, vi är folkliga! Så satsar man på detta och bedrar sig. Det blir ett rally som kräver väldigt engagemang av några specialister som har tränat oerhört för sina uppvisningar. Jag har en känsla av att vi, bildligt talat, har en skara rallyförare på det religiösa området som tävlar om uppmärksamhet, blir berömda på sina talanger och även berikar sig på dem. Detta får allt större plats i den kristna församlingen. Mötena blir rallybetonade, och det vänder jag mig emot. Det finns dock ett rätt bruk av hjälpmedel - i tukt.
Bortsett från alla hjälpmedel, så finns det dock intet som kan ersätta det brinnande hjärtat. Saknas detta brinnande hjärta, så spelar det ingen roll vilka resurser man förfogar över. Det kommer i alla fall aldrig att leda fram till någon andlig väckelse. Det är andefyllda kristna lärjungar, som har uppfyllts, fostrats och utrustats vid Andens universitet, som är bärare av gudomlig kraft för att proklamera och demonstrera evangelium om Guds rike till tidsålderns illa medfarna människoskaror runt omkring på vår jord.

 

Sprid Midnattsropet

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar