Gud är aktiv existens

Text: Hans Lindelöw


Läs första kapitlet i första Mosebok – Bibelns första bok – och se efter hur många gånger det står ”Gud” där!
Se sedan efter hur många gånger det står att Gud gör något.
Du kommer att finna att Gud var väldigt aktiv i skapelseverket.
”Gud sade”
”Gud såg”
”Gud skilde”
”Gud kallade”
Om jag inte har räknat fel så står det ”Gud” hela 32 gånger i det kapitlet. Ett kapitel som har 31 verser.
Och det står att Gud gjorde vissa saker, och det är ganska ofta som Gud handlar. Nästan varje gång det står något om Gud så står det att Han gjorde något.

Man skulle kunna tycka att Gud kunde göra sådant som numera vi människor gör, något slags maskiner, som tar över en del operationer som Gud tidigare gjorde.
Men Gud gör inte det.
När Han hade skapat ljuset, genom sitt ord, så att storheterna himmel och jord, ljus och mörker, dag och natt fanns inför Honom, och dessutom vattnet. Då skulle Han ha kunnat överlämna åt ljuset, eller åt vattnet, att göra resten.
Men icke.
När det behövs torr mark, så överlämnar Han inte åt vattnet att själv lyfta upp den torra marken. I vers 9 står det att Gud sade:
- Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.
När det behövs växter på jorden, så överlämnar Han inte i första rummet åt jorden att själv frambringa växtligheten. I vers 11 läser vi:
- Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.
Jorden ska frambringa, men inte utan Gud. Därför Han sade: ”frambringe!”, först därefter frambringade jorden något.
När det behövs solar och planeter, för att hjälpa den kommande världen att skilja tiderna åt, så överlämnar inte Gud åt det ljus Han redan skapat att göra sådana. Nej, Han säger:
- Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.
Och över trettio gånger intervenerar Gud i sitt pågående verk, genom att åter, igen och igen, tala.
Sedan vilar Han.

När världen har blivit skapad, när människor och djur börjar att befolka jordens alla länder, när historien, världshistorien, går sin ofattbara gång, då har Bibeln något att säga om de tiderna.
Jesus talar med lärjungarna om Noas tid, och om Lots tid. Han talar om Salomos tid, då drottningen av Söderlandet kom till honom, och om Nineves tid, då Gud sände Jona till den staden.
Och efter Jesus fortsätter apostlarna att tala om tider som har varit och tider som ska komma.

Aposteln Paulus skriver romarbrevet några årtionden efter att Jesus har kommit. Romarbrevets första kapitel innehåller nästan lika många verser som första Mosebok’s första kapitel. Där står det vid 24 tillfällen uttryckligen ”Gud” . Och åtta gånger står det ”Han” med hänsyftning till Gud. Det blir också 32 gånger.
Så Gud är aktiv, genom sin nåd. Genom sitt evangelium.
-..evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror ..
(Rom. 1: 16)
Undersök närmare på vilket vis Gud är aktiv enligt aposteln Paulus, om man jämför med första Mosebok.
I första Mosebok kommer Gud in i en värld som inte existerade, men som kommer till. Och Gud är skonsam mot oss, så Han låter oss inte få veta om det allra mest obegripliga, då Gud möter själva intigheten. När Bibeln börjar har trots allt redan himmel och jord och hav blivit till.
Men det finns inget ljus.
När aposteln Paulus skriver romarbrevet, så har allting, hela världen, existerat väldigt länge. Generation har följt på generation, nationer och stater , religioner och traditioner har uppstått, civilisationer har kommit och gått, växt till eller avtagit. En del har försvunnit.
En hel del har urartat och måste förkastas.
Han har förkastat och kan förkasta än. Men Han har dessutom räddat människor, och kan rädda oss än!
Men aposteln skriver om en Gud som är aktiv, och vill frälsa, eller rädda dem som kanske hade gjort sig förtjänta av att förkastas. Faktiskt skriver aposteln mycket mer om Guds väsen, än vad vi får veta i första Mosebok. I romarbrevet får vi veta om Guds kärlek, Guds eget älskvärda och högtlovade väsen, om Hans vilja och om Hans kraft, men också om Hans vrede.

Fly till Hans nåd i Jesus Kristus! Så undkommer du Hans vrede.
Fly till Guds ord och informera dig om Gud, en Gud som är aktiv, inte bara genom det han i och för sig gör, utan genom sitt sätt att vara.
Genom sin existens.

Den ekumeniska dialogen med Islam – hur ska den förstås?

Text: B V Henry


Att skilja på motiv och
målsättningar
Av någon anledning har mitt intresse och mitt syfte att leva i fridsamma relationer med muslimer av en del kristna ofta uppfattats som en kompromiss med den bibliska åskådning jag har och alltid har proklamerat, vad gäller det unika med kristendomen och dess budskap.
Medan jag alltid har betraktat kärleken som en viktig kommunikationsväg, så har detta aldrig kopplats bort ifrån nödvändigheten att tala sanning, vilket är det enda som ger frihet – Joh. 8:32, 36. ”Elsk disse araberna” , som titeln på en av mina norska böcker lyder, har aldrig varit tillämpbart genom att tiga om vad muslimer behöver höra om vårt budskap om hopp till en Uppstånden Herre och Frälsare.
Medan det är sant att mitt sätt att nalkas muslimer alltid har varit respektfullt och fridsamt snarare än misstroget och avvisande, så har det aldrig inneburit att jag håller med om allt som Koranen och Sharia-lagar lär, och inte heller att jag erkänner vissa former av praxis som är förknippad med deras religion. När det gäller denna sista punkt så måste de kulturella inslagen i muslimvärlden skiljas ifrån det som är strikt religiöst eftersom nästan varje etnisk grupp som den består av, i dess vida panorama-liknande utsträckning från Arabien till Indonesien, uppvisar stor variation vad det gäller att trotsa en ofta förekommande kliché om ett allmänt accepterat, monolitiskt block.
Det finns mycket polarisering och många påståenden ibland kristna av olika slag om hur vårt förhållande till muslimerna och deras tro borde se ut i den växande pluralismen i Europa. Faktiskt så har en del muslimer samma känslor ifråga om de kristna och delar samma längtan att desarmera spänningen och undrar om det finns något sådant som en universell tro som går utöver etnicitet och övertygelse och förmår ena hela mänskligheten. En sådan utopi stöder både en del kristna såväl som en del muslimer, och de är anhängare därav.
Moammar Qaddafi kan kommas ihåg för att ha varit ordförande för ett judiskt -kristet möte i Tripoli 1976, en gest som applåderades av somliga.
Sannolikt var det ett spel för gallerierna, eftersom han i själva verket trodde på Islams överlägsenhet och slutliga triumf.
Samtidigt med sina oljeinkomster drev han vidare med sitt varumärke av Islams rätt över den afrikanska kontinenten, till nackdel för de kristna församlingarna, som fallet var i Uganda under Idi Amins’ ökända regim, han som konverterade till Islam av ren bekvämlighet. Detta, och många andra skickelser, har visat att det ofta finns en konkurrensfaktor snarare än en samarbetsfaktor i skydd av ett ekumeniskt eller interreligiöst paraply.

Att övervinna de framträdande skillnaderna
All hans reservation och även hans ovilja till trots, vad det gällde att öppna en ekumenisk dialog med Islam, så gav påven Benedikt XVI grönt ljus till att upprätta ett pågående katolsk-muslimskt forum, med ett första gemensamt möte i november 2008. Pionjärinitiativet var ett svar på ett öppet brev från 138 muslimska lärde som ställdes till påven och andra kristna ledare under de föregående åren. Denna inbjudan kom att få en knuff av påvens kontroversiella uttalanden om Islam i Regensburg i Tyskland. Ali Aref Nayed, chef för det Kungliga, strategiska Islamstudiecentret i Amman, i Jordanien, sa:”Hela detta initiativ handlar om helande”. Han tillade att ”...syftet är att återvända till trons rötter och vad vi har gemensamt”. Utgångspunkten för invigningsmötet var kristen och muslimsk undervisning om plikten att älska Gud och nästan. Medan det är sant att förhållandet mellan kristna och muslimer har varit problematiskt, med många tragiska sammandrabbningar vilket har varit karaktäristiskt under århundradenas lopp, så känner många mer än någonsin ett behov av att överbrygga denna beklagliga period av historien då fanatiska röster uppmanade till korståg och jihad, allt i religionens namn.
I en värld som fortfarande är utsatt för inter-religiöst våld och apokalyptiska förutsägelser om nya ”civilisationernas sammandrabbning”, hörs motsatta appeller om eftergifter och förlikning från olika talarstolar.

Hur som helst, med ett sådant önsketänkandes alla meriter kan man inte dölja kristendomens unika anspråk, och detta medför till slut ett fördömande av alla andra religioner, vars distinkta karaktär inte bör fördunklas genom att man lögnaktigt assimilerar sådana religiösa idéer som är främmande för kristendomen (synkretism), och på det viset skapar en steril hybrid. Så gör jesuit-teologen Jacques Dupuis i sin bok ”Towards a Christian Theology of Religious Pluralism” (1977). Och på sitt vis och med sin inspiration är Khalil Gibran’s (1893 – 1931) kända bok ”Profeten” ägnad åt appeller om en syntes mellan Islam och kristendom, genom att praktiskt utforma stränga regler. Den libanesisk-amerikanske författaren låter i sin berättelse Almustafa, profeten, i en otydlig predikan besvara frågor om kärlek, arbete, smärta, död och liknande.

Under tidens gång har både muslimer och kristna i ett symbiotiskt förhållande gjort insatser för att tackla de religiösa barriärer som skiljer dem från varandra. Under senare år har det spridits litteratur som skrivits av både kristna och muslimska författare, och som kommit till för att tjäna som katalysatorer, för att röja undan kontroverser och undvika konflikter för enhetens skull – man har då valt ett flytande snarare än ett solitt ställningstagande till sanningen. Man kan nämna en sådan bok som, helt tömd på all polemik, har skrivits av Guilio Basetti-Sani ”The Koran in the light of Christ – A Christian interpretation of the Sacred Book of Islam” (= Koranen i Kristi ljus- en kristen tolkning av Islams heliga bok) .
Och således, medan det kan argumenteras att det finns paralleller mellan kristendom och Islam, så kan vi inte se förbi eller ignorera paradoxerna, som den ovan angivne författaren gör: Kristi eviga Sonskap, Joh. 17:5- 24, Kristi ställföreträdande offer på korset, Joh. 1:29 och 1 Petr. 1:18 – 21; den uppståndne Herren och världens Frälsare, Apg. 2:32-36 och Uppb. 1:18. Dessa huvudstycken i läran tål inga kompromisser, utan dem måste vi insistera på även om vi befinner oss mitt uppe i muslimsk förnekelse och förkastelse av dessa historiska fakta.

Hur välmenande man än är, och hur man än avser att leva i fred med alla människor så finns det en konstant risk och redan en hel del bevis på att bibliska sanningar har urvattnats och även offrats för att nå dessa mål. Man kan påminna sig den fascinerande och närmast legendariske Franciskus av Assisi’s person, som i sin rörande och naiva enkelhet, i kontrast mot korsriddarnas hat och våld, prövade ett äventyr som har inspirerat och motiverat efterföljare att komma med ett annat slags kristet vittnesbörd till muslimer. Som en ikongestalt för katoliker och även för en del protestanter har Franciskus blivit prototypen för en ekumenisk dialog som många har förespråkat ända sedan hans möte med Sultan Malik al-Kamil (Saladin’s brorson) av Egypten i september 1219*.  Det ville spanjoren Romon Lull ( 1236 – 1315) göra, men hans predikan om den korsfäste och uppståndne Frälsaren togs inte emot av muslimerna i Nordafrika, och på grund av det blev han martyr på dess kust. Koncentrationen på budskapet om korset som frälsningens enda väg har aldrig varit populär, utan snarare ett stötande budskap för muslimer och många andra.

Förespråkare av en
komplicerad röra
Sedan dess och i tider som ligger oss närmare, har människor lagt evangeliets anspråk åt sidan, och vänt sin uppmärksamhet till Gamla Testamentet och dess betyganden med ett hopp att bereda väg för en bättre förståelse genom att koncentrera sig på Abraham hellre än på Jesus. Ett gemensamt andligt arv kan spåras till Abraham, och utifrån denna källa har ekumeniska förespråkare försvarat ”en fristad” för muslimer inom en allt omfamnande, religiös rörelse. Men det handlar inte bara om löftet till patriarken, utan om detta löftes fullbordan i Kristus (Gen. 12:1 – 3, Apg. 2: 37 – 39, Ef. 2:12 – 18), vilket verkar den stora skiljelinjen och uppdelningen!
Trots allt resonemang om monoteism som en nyckelfaktor som drar dem samman, måste det understrykas att kristendom och Islam (inklusive Judendom) har ganska olika begrepp om en Gud och även om Abrahams specifika roll. Kort, så har Islam med sina inneboende anspråk presenterat sig som motsatsen till biblisk kristendom, och i sanning som en förbannelse (Gal. 1:8-9)! Utan hänsyn till dessa fakta har den lärde fransmannen Louis Massignion (1883 – 1962) förordat ett sådant selektivt/exklusivt ”abrahamitiskt” tillvägagångssätt med sin sentimentala förkärlek för muslimsk mysticism (sufism), att det också har influerat en sådan munk som Charles de Foucauld i hans sydalgeriska avskildhet att förbereda en generation av subjektiva, snarare än objektiva tänkare.
Och detta påverkade den kontroversielle schweiziske romersk-katolske teologen Hans Küng att skriva ett monumentalt verk på tre volymer: ”Islam: the Past, Present and Future” (USA-Oneworld 2007). Alla dessa och många andra har talat och skrivit enligt samma linje och i hopp om en ekumenisk fred. För Küng representerar Islam ett hopp snarare än ett hot mot Judendom och kristendom, och han argumenterar därför, att de tre religionerna tillsammans borde befrämja förutsättningar för världsfred*.
Och numera har bibliska övertygelser ersatts av en bekväm livsstil i en del kyrkor, och även av andra alternativ, som utgör skadliga kompromisser. En lockande religiös pragmatism på bekostnad av sund, biblisk lära. Det är förståeligt att med den situationen vi har i en föränderlig och osäker värld, att vissa ledare inom den ekumeniska rörelsen vill skynda på ett ”fredsavtal” med muslimer av god vilja. De söker efter en ömsesidig förståelse då det gäller att sprida en ytlig atmosfär ( som det visade sig 2006, bland annat under de våldsamma protester som leddes av Ahmed Abu Laban, på grund av de danska karikatyrteckningarna ) och en omformulering eller en anpassning av tidigare lärosyn, för att alla religioner ska kunna accepteras!
Men de revisionistiska strävandena i ”The Book and the Koran” av Muhammad Shahrur, med avsikt att omtolka Koranen för moderna läsare, fördömdes vitt och brett i den fundamentalistiska islamska världen, trots den fromma tonen och den stora populariteten. Och detta på just sådant vis som konservativa kristna förhåller sig avvisande till någon moderering av deras egna heliga skrifter och deras tros grunder. Båda grupperna skulle betrakta varje sådan omprövning som falskhet, och därför fortsätter kampen om böckerna!
Innan alla de centrala händelserna efter 9/11, kände den numera bortgångne professorn, Jacquea Ellul en oro inför den alltför positiva inställning till Islam som han uppfattade var på tillväxt i intellektuella, men också i kristna kretsar.
Som han var kritisk till en västlig, kulturell relativism och även till en kyrklig tendens att börja fraternisera på områden som hållit kristna och muslimer skilda som olika poler i sina respektive religioner, kunde Ellul inte begripa uppkomsten av en demagogisk diskussion över Koranen i en del kyrkor . Teorier om likvärdighet och om vad som betraktades som samme Gud, samma värden och samma frälsning, framställdes. Mer som teolog än som filosof, med god insikt om Islam, reagerade han i sin bok:”Islam et Judeo-Christianisme” (1994) , där han avvisade en ”revidering av historien som helt och hållet gynnar de muslimska folken”, och missbruket av uttryck som ”vi är alla Abrahams barn”, ”Bokens religion”, ”en imam, en rabbin och en präst delar en och samma tros-bekännelse”. Ellul ser bruket av denna jargong som enkelriktad ekumenik, medan Islam hårdnackat försvarar ”fixeringen” av sina dogmer.

Eftersökt samvälde och förnekat samvälde!
Det är inget tvivel om att i vårt västliga, postmodernistiska samhälle, där kristendomen i sekulariseringens tidvattenvåg stegvis kasseras, vinner istället Islam - som en religion med en underliggande agenda för världsherravälde och med sitt bestämda krav på erkännande, samtidigt som den når nya gränser och skjuter nya rötter - alltmer mark. Och detta syns redan på det politiska, utbildningsmässiga, sociala, juridiska och kulturella området. Detta är rättigheter som på många vis har erbjudits av ett självbelåtet, kristet Europa, och paradoxalt nog nekas kristna samma rättigheter i områden där muslimer redan har övertag och kontroll. Den gamla tanken från det Ottomanska riket: icke-muslimer i muslimska länder förtjänar beskydd (dock som andra klassens medborgare), har försvunnit från stora stråk av den muslimska världen, och alltmer är resultatet förtryck och även blodsutgjutelse, som kan ses i Pakistan, Iran, Sudan, Egypten, Nigeria o.s.v.
Och även om den stora majoriteten av muslimer lever i fredlig samexistens, så behövs det inte många extremister för att skapa kaos genom våld som framkallar hat.

Det är en lång litania över lidandet som drabbar de kristna under muslimskt styre, och för många av dem är de ekumeniska strävandena som en metod att förebygga eller bota globalt missnöje som att lägga sten på börda. Detta är realiteter som vi inte kan ignorera, och det är en stor utmaning för Guds sanna församling och dess trogna medlemmar att vakna upp, inte i islamofobins dystra stämning, men i Kristi Ande, för att fullgöra sitt högtidliga mandat i vad som alltid har varit en religiöst och politiskt antagonistisk miljö, Matt. 28:18 – 20, Ef. 3: 8 – 11.
* Även om det har upptecknats i många medeltida krönikor så har ingen samtida, arabisk författare nämnt om detta möte. Inom den Romersk-katolska kyrkan har påven Johannes Paulus II mer än någon annan fört fram Franciskus av Assisi som en förebild på ekumenisk dialog. Han var mycket angelägen om att utveckla vänskapliga relationer med muslimvärlden, vilket blev särskilt tydligt i hans resor till länder med en markant muslimsk befolkning.
* En utveckling som den ovannämnda är typisk i ljuset av sådana bibelställen som Uppenbarelseboken kap. 17, vilket många tror talar profetiskt om världsreligionernas enande.

Äkta, sann och Kristuslik

Av Arne Imsen

Den sista bibelskola Arne Imsen medverkade, valde han att undervisa om vad bibeln lär om familjeliv, människovärde och kampen för att gestalta sant församlingsliv. Dessa bibelstudier blev något av ett testamente till församlingen och blir aktuellare för varje år. Här publiceras ett av dem.

Människor saknar oftast kunskap så att de kan orientera sig. Det är sällsynt att möta människor som vet att skilja mellan höger och vänster. Man ser också på mångas beteende att de, utan att själva veta det, gestaltar en idé. De vet inte att kläder och frisyr avslöjar en ideologi. Man kan avläsa det på olika sätt. Det finns någonting som markerar vilken tidsperiod detta mode hör till, men det räcker inte med det. Det avslöjar inte bara tiden, utan också kulturmiljön.
Det är skrämmande att se hur feminismen uttrycker en protest: Kvinnan blir man och mannen blir kvinna. Alltså är det ett förakt för könet. Därigenom markerar man, kanske utan att tänka på det, en klar och tydlig protest emot skapelsens egen ordning.
Mer än uppbyggelse behöver vi höra sanningens ord, och så måste vi lära oss att smälta det. Det är ett hälsotecken, om vi förmår ta emot det.
Feminismen har fört fram märkliga ting som inte bara är människo­fientliga men direkt livshotande för arten. Vi måste tänka om på väldigt många punkter och komma dithän att det står klart för oss att inte bejaka ting och trender av den ena eller andra karaktären, som vi vet har kommit till av någon alldeles speciell orsak.
När vi talar om homosexualiteten tänker vi på den erotiska lusten, men den talar om något långt allvarligare än sexuell utlevelse. Det är en livsstil som handlar om en religion.
För att komma till insikt om vad det verkligen gäller, måste vi ta till oss bibeltexterna och studera personerna. Vi får begrunda deras historia, hur de har utvecklats, vad de står för, vad de säger och hur de gestaltar sin bekännelse.
Tera stod som representant för Haran och det kaldeiska Ur. Vi läser om Lot och hans mycket märkliga agerande. Hur kunde resultatet bli som det blev med Lot och hans hustru, då de trots allt, under långa tider hade varit i sällskap med Abraham? Lot hade vandrat tillsammans med Abraham. Så kom skilsmässan, uppbrottet. Det fanns en hel del materiella, sociala och ekonomiska frågor med i beslutet.
-Det har blivit för trångt; det finns ingen plats för både din och min boskap, vi får skilja på oss...
Det där var bara svepskäl. Det hade funnits gott om utrymme, men någonting gjorde att det inte längre fanns någon möjlighet till förtroendefull gemenskap mellan Abraham och Lot. Det var ett svalg befäst mellan dem, och det fanns inga möjligheter att överbrygga det.
Det finns samarbetsingengörer som tycker att det är utomordentligt viktigt att vara kärleksfull. De försöker sträcka ut handen åt alla håll. Men här möter vi något helt annat. Abraham, som uppenbarligen stod för något helt annat än Lot, sa: ”Gå du åt höger, så går jag åt väns­ter.”
Så inträffade det som är så oerhört förödande: verkligheten och sanningen flöt sist och slutligen upp till ytan, och avslöjade något helt annat än vad Lot försökte ge sken av. Lot blev självbedragen och bedrog även andra.
Hans hustru var en mycket märklig gestalt. Hon borde ju, när hon fick besked om vad som låg strax framför, ha gråtit blod. Hennes moderskänslor borde ha överväldigat henne så att hon börjat ropa för sina barn om räddning, men hon var helt avtrubbad, befriad ifrån alla normala känslor, än om hon var väldigt engagerad. Därför står hon som feminismens moder.
När vi kommer fram till slutet av den heliga historien, då upptäcker vi med förvåning att den stora, härliga staden, när den presenteras visar sig att den andligen talat är som Sodom och Egypten. Sodom försvann fysiskt, men expanderade som en andlig maktfaktor. Det som i initialskedet var en lokal företeelse, blev globalt. Slutligen finns en hel mänsklighet som gestaltar det Sodom egentligen är upprinnelsen till genom Lot och hans hustru.

Feminismens avsikter
Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.
Jämlikhetskraven är ett resultat av femi­nismen, därför att feminismens avsikter är att till varje pris slå sönder hela den gudomliga skapelseordningen och göra oss till individualister med krav, som gör det omöjligt att existera i bibliska samlevnadsformer.
Skriften säger: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” ”Till man och kvinna skapade han dem.” Det är helt uteslutet att två män kan bilda familj och vara föräldrar. Lika uteslutet är det att två kvinnor kan bilda familj och vara föräldrar. Det strider helt och hållet mot skapelsens ordning. Om nu människan väljer att lansera homosexuellt samliv som acceptabelt och normalt i samhället, så kan det aldrig appliceras på den kristna församlingen. Guds folk måste hävda helt andra principer.
Det jag sagt här betraktas som omänskligt och kulturfientligt. Ändå är detta det mest bibliska. Guds regler är inte givna för att vi ska få det besvärligt, men som normala och viktiga regler för att vi inte ska forcera de gränser som Gud har satt, och därigenom komma in på områden som vi inte behärskar.

Fostran till Gudsmänniskor
Predikar man detta, så får man inga applåder, ens av sina egna. Men det är möjligt att denna förkunnelse kan rädda oss. Men det är också möjligt att det är för sent. Tiden har gått. Förmodligen är det så sent att det enda som återstår av åtgärder är att fly för sitt livs skull. Se dig inte tillbaka! Fly!
Det är helt uppenbart att vårt kulturliv är helt sjukt och att man inte upptäcker problemets verkliga karaktär. I stället för att söka sig fram till själva sjukdomsbilden, håller man på att debattera symptom. Aborter, homosexualitet, den feminine mannen, långhårig och vek. Och den maskuliniserade kvinnan, snaggad och i manskläder.
Det finns människor som säger: Det spelar väl ingen roll hur jag klär mig, bara det är praktiskt. Bibeln har en helt annan syn. Kom ihåg att du avlägger ett personligt vittnesbörd med ditt sätt att klä dig, med din frisyr, med dina ord, ditt tal. Du visar vem som är herre i ditt liv – vem som är huvud.
Är Kristus ditt huvud? Hans uppgift är att upprätta människan och göra henne sann, mänsklig, med aktning för sitt eget kön och med insikt om att skapelsens ordning har ingenting med demokrati eller jämlikhet att göra. Självklart inte! För upprättelsen är det nödvändigt att kvinna blir kvinna och man blir man och att de tillsammans förhärligar Skaparen. En kvinna som av upproriskhet eller av slapphet klär sig i manskläder och snaggar sitt huvud uppträder inte till Skaparens förhärligande, lika litet som en man som låter håret växa och feminiseras.
Detta kan vi naturligtvis inte applicera på människor i allmänhet. Det vore ren sadism att gå ut och kräva att människor som inte mött korset och frälsningen i Jesus Kristus skall uppträda som kristna. Men det är ytterst viktigt att alla som har mött Herren Jesus Kristus markerar klar och tydlig distans, uppifrån och ner, rakt igenom, på alla nivåer och i alla dimensioner! Markerar distans till världen och den ande som härskar där.
Frälsningen skapar sin egen logik, den är konsekvent och leder till de ideal som inte du och jag har satt, men som Gud har givit. När vi mött Jesus, kommer vår strävan att bli i överensstämmelse med vad Gud säger i sitt eget Ord. Upprättelsen innebär att vi blir helade, och denna upplevelse leder till enhet, harmoni, ändamålsenlighet och konsekvens. Då kan vi bli en församling som har profil, som är ett ljus i världen och ett salt på jorden.
Utvecklingen har gått långt och femi­nismen har skapat en ny människotyp som är synnerligen aggressiv i sina krav. Bibeln beskriver denna människa med  kvinnohår och lejontänder.  Kvinnohår – behagligt, skönt och njutbart. Lejontänder – våld, rovdjursmentalitet. Vilken kombination! Denna människotyp är ett hot. Hon hotar sig själv, hotar sin omgivning, hotar samhället. I allt hon företar sig, kommer hon att uttrycka något av väsensfrämmande sentimentalitet, mjukhet och lust, eller också, i nästa moment men i samma gestalt – rov, våld, hot, aggressivitet, sadism.
De som i första hand drabbas av denna perversa människotyp är barnen och kvinnorna. De är de mest utsatta grupperna. Vi kommer ganska snart att upptäcka de ohyggliga följderna. Men Herren vet hur mycket vi tål. Och han har själv beslutat sig för att sätta en gräns. Han avblåser striden för de utvaldas skull. Om han inte gjorde detta, skulle intet kött bli frälst.
Vi behöver fostras till kristna vars främsta kännetecken inte är modernism, liberalism och humanism, utan korsbärare i Jesu Kristi efterföljd. Lärjungar, som inte bara talar om försakelse, men upplever försakelsen som en livsstil, en personlig kallelse.

Ropet ifrån Sodom
I vårt land är vi i trängande behov av olika kategorier av människor. Vi behöver forskare, vetenskapsmän, specialister och yrkesmän. Samtidigt som vi ser dessa behov, tillåter vi oss att expediera tiotusentals embryon, människor som vi förvägrar rätten till existens. Varför fick de inte leva? Vilka var det som så bestialiskt mördade dem? En sofistikerad medicinsk vetenskap på sjukhuset.
Ett foster opereras bort och kastas i soporna eller går till experiment eller till kosmetikaindustrin för att vi ska få krämer till vår hudvård. Jag talar nu inte om Hitler eller koncentrationslägren, utan moderna svenska sjukhus! Utbildade män och kvinnor som har till uppgift att å ena sidan beröva människoliv rätten till existens, för att i nästa moment satsa hela sin kapacitet för att rädda andra. Exempelvis de som fötts för tidigt ska räddas med allt man har av tekniska resurser.
Så här kan vi mäta det ena mot det andra. Det är en fruktansvärd hedendom i detta barbariska beteende. Det är så avskyvärt att det går inte hitta formuleringar som räcker!
Denna utveckling kommer av en makt som inte varit politisk opinion, men en andemakt som skapat en fullständigt ny människotyp – avgrundslik. Vi har en värld full av helveteskandidater.
Det står i Bibeln: ”Ropet från Sodom har nått upp till Herren.” Jag undrar om inte ropet ifrån skarorna av dödade människor har nått ganska högt i höjden. Det måste komma tillbaka över oss.
Vi vill utveckla vår välfärd och höja vår levnadsstandard. Denna kultur har fostrat oss till passivitet och solidaritet. Vi ställer oss lojala genom att i alla avseenden vara så lika denna kultur som möjligt. Kläder, musik, underhållning...
Allt det jag nu har talat om kan vi se i Abrahams relation till Tera. Han måste frigöra sig, och det skedde genom döden. Han bröt upp från det kaldeiska Ur och sedan också från Haran. Han konverterade från det kaldeiska Ur till Haran. Det fanns gradskillnader, men ingen väsensskillnad mellan dessa platser.
Hur skulle Abraham komma därifrån? Det var ju ömma band som förenade honom med hemmet och släkten. Tera var en klok karl, som hade gjort allt för att hålla ihop hela familjen. Han hade också fått sin son Nahor och sonsonen Lot med till Haran som låg däruppe i norr, där handelsvägarna mellan Orienten och Occidenten förenades. Där dyrkade man samma gudar som i det kaldeiska Ur – månguden. Men man hade litet större frihet för handel och kunde expandera.
Så kom uppbrottets dag. Visserligen femton år försenad, uppbromsad genom kompromissen att vara solidarisk med sin släkt, sin far, sina närmaste. Men det står: ”Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham”. Det står alltså inte att han uppenbarade sig för Tera, Lot och Nahor.
Man kan inte gå på andras uppenbarelser. Det enda som gäller är ditt och mitt personliga förhållande till vår uppdragsgivare. Kallelsen kan vi skjuta undan eller vänta med till en tid som vi tyc­ker behagar oss, men det kommer en dag då det inte längre finns någon tid att förhala.

Närmare Gud
Abraham fick skiljas från Lot av skäl som är märkliga, men nödvändiga. Det är skakande att läsa Bibelns vittnesbörd om det Sodom som så attraherade, fascinerade och fångade Lot. Vad kan det bero på att dessa personligheter, båda intelligenta, medvetna och framgångsrika, hade så olika omdömen om samtida fenomen? Lot och hans hustru flyttade sina tält allt närmare Sodom. Patriarken trädde närmare Herren och bad allt intensivare. Hur kan det vara så olika?
Lot var informerad och välorienterad, men det var Abraham också. Den ene hade horisontalplanets alla informationer, den andre vertikalplanets. Det är inte konstigt att inriktningen, orienteringen, planeringen och målsättningen blev som den blev för Lot. Han talade visionärt och högstämt, han sjöng om Sodom och såg i Sodom Eden med all dess härlighet. Abraham fick sina informationer från en annan källa. Inte propagandakällan, men sanningskällan. Gud talade om för Abraham faktiska förhållanden som hans fem sinnen inte kunde registrera. Abraham lyssnade inte till horisontalplanets propaganda, utan hans kunskap kom uppifrån. Herren upplyste sin vän Abraham, för han kunde inte dölja något för honom.

Utanförskapet
Det verkade som om Abraham var olycklig och hade tunga bördor att bära, medan Lot var så ytterst tacksam för framgång och underbara bönesvar. Vilken erövrare, vilken begåvning! Abraham kanske borde byta umgänge, få lite andra, mer positiva informationer och själv bli lite positiv...
Vad hade Abraham fått information om? Jo, staden som helt och hållet hade uppslukat Lot, den skulle Herren förgöra. Abraham beder: Men Herre, inte skall du väl förgöra den rättfärdige med den orättfärdige. Tänk, om det bara finns femtio rättfärdiga i den stora staden med allt vad den representerar av positiva värden eller mörker, där synden är stor, varifrån vi har hört ropen från de prostituerade, de utslagna, de utfattiga, hjälplösa, bostadslösa, egendomslösa och kränkta...
Ropen hade stigit upp. Lot borde ha hört dem, och hans hustru. Den som borde ha noterat läget och informerat bedjaren Abraham om situationen i Sodom, borde ha varit Lot. Han kunde ha sagt: Nu Abraham måste vi bedja, för annars kommer det att gå galet för den här staden. Den kommer att gå under. Vi måste bedja och ropa, inte för att rädda staden, men rädda människorna.
Det som gjorde att förhållandena i Sodom avslöjades var inte Lots närvaro, utan främlingarnas. De uppfattades som säkerhetsrisker. Helt plötsligt blev de himmelska sändebuden stadens verkliga fiender. Så blir det också i vår tid. Budbärarna som Herren sänder kommer aggressivt att angripas som samtidens stora fiender. Men det kommer att visa sig att Herren tar hand om sina egna.
Känner du igen Lot? Hans känslokyla, hans oförmåga till engagemang för värden som är bestående och viktiga för människan som evighetsvarelse. Jag känner själv i mitt eget väsen denna känslokyla. Därför blir en stor del av det vi kallar för gudstjänst kvalificerat skrymteri. Vi brinner inte för andras frälsning. Vi blöder inte, vi gråter inte, vi träder inte närmare Herren.
Såsom det var i Lots dagar skall det vara vid Människosonens tillkommelse. Jag måste medge att jag ofta är mera lik Lot än Abraham, att mina strävanden har en hel del gemensamt med Lot. Mera än med Abraham, den ensamme.
Vi är rädda för ensamheten, rädda för att stå utanför. Rädda för att ta korset på och följa Herren Jesus Kristus. Fegheten i känslan är väl i och för sig inget anmärkningsvärt, men varför utmanar vi inte himmelen, så att vi får kraft att övervinna oss själva!
Vi är rädda för att vara sanna kvinnor, sanna män. Rädda för att ha sunda och rättfärdiga relationer till kommande generationer. Därför avbördar vi oss ansvaret genom att ersätta personliga relationer med yrkesmässiga relationer. Vi låter samhället genom sina institutioner och experter ta hand om kommande generationer. Ett samhälle, som har beslutat att våra barn ska få allt utom det som de behöver. Så skickas barnen ut i livet utan barlast. De borde åtminstone ha de tio Guds budorden med sig, men det får de inte. Därför kan de inte heller orientera sig i tiden. De blir snart fiendens offer, fiendens imitationer och rekonstruktioner – de blir farligare än självaste Satan.
Det är förfärligt när unga människor mördar varandra. Vad ska vi skylla på? Lot vet nog. Men vi ska fråga oss själva. Vad har vi hållit på med under tiden som dessa krafter växt fram i vårt samhälle? Gå till dagis och undersök! Gå till skolan, hemmen och församlingarna! Om du kommer till bönemötena och bibelstudierna upptäcker du att de är avfolkade. De finns kvar endast som programpunkt på veckoprogrammet, men har ingen praktisk betydelse. Vi kunde lika gärna ha en mässa. Detta är allvarligt!
Vi måste börja med de små tingen. Se efter hur vi lever, hur vi klär oss, hur vi talar, vad vi talar om. Utstrålar vi något annat än det den materialiserade och feminiserade världen gestaltar i sina relationer och i sitt sätt att vara?

En ny gemenskap
Vad bör vara typiskt för församlingen? Den är en stad på berget! Den är inte en stad på slätten som ska attrahera och förmedla normer, ideal och löften om en trygg framtid.
Församlingen är en stad på berget, vars ljus lyser vägledande, så att vi kan komma ut ur förgängelsens drägg. Konkreta exempel: En ny frisyr, nya kläder, ett nytt tal, nytt beteende, en ny livsstil, nya umgängesformer - ursprungliga, bibliska, enkla, naturliga. En helt ny målsättning: att upprätta skapelsens ordning med respekt för vårt eget kön. Låt oss studera första Korinterbrevets anvisningar och gestalta dem, så att änglarna kan trivas ibland oss! För trivs inte änglarna, då kan vi lika gärna vara ute på andra nöjen och tillställningar. Vad som gör det meningsfullt att vara tillsammans, det är att himmelen är öppen! Genom att gestalta församlingslivet som beskrivs i första Korinterbrevet, befrias vi ifrån samtidens effekter, affekter och aggressioner. Vi börjar leva det liv vi är kallade att leva. En ny gemenskap i det klasslösa samhället, fria ifrån girighet, fria ifrån elakhet, där den gamla surdegen är utrensad och vi firar högtid med sanningens osyrade bröd.
Inom kort kommer ting att hända som gör att vi troligen förlorar en stor del av vår frihet. Det innebär inte att det blir omöjligt att tjäna Herren, men en stor del av vår frihet blir beskuren. Det vi sysslar med kommer att stämplas som kulturfientligt, samhällsfientligt. Då är det väldigt viktigt att vi har kommunikationen och korrespondensen med vår hemstad klar, att vi har vertikallinjen öppen. Annars blir det med oss som med Lot, vi begår misstaget att mitt under det att vi tror oss vara välorienterade, är vi vilsegångna.
Herre, förbarma dig över oss! Ge oss Abrahams syn på tingen, och ge oss den information som är på vertikal ledd – uppifrån, hemifrån. Inte samtidens propaganda genom moderna medier. Herre Jesus Kristus, förmedla det som är nödvändigt för oss så vi kan fatta de rätta besluten. Du känner våra svårigheter, vår längtan, våra hinder. Du ser vår viljas förlamning och avtrubbningseffekterna.
Måtte vi få kraft att stoppa till munnen på allt som sprider fördärvets kräfta. Måtte det synas i vårt beteende, vårt sätt att vara, att klä oss, i valet av umgänge med sådana som strävar uppåt. Kasta inte bort tiden till att flytta närmare förgängelsens, fördömelsens, förförelsens och förljugenhetens kulturmiljöer!
Herre Jesus Kristus, om det är möjligt, ta itu med missmodet, men framför allt högmodet. Demaskera oss, hjälp oss att nå punkten då det är slut på teatern, spelet, skrymteriet. Gör oss äkta, sanna – KRISTUSLIKA.

Brödsbrytelsen - ceremoni eller agapemåltid?

Av Berno Vidén

Varför finns det så mycket ondska i världen, och hur kan det då se ut som det gör om det nu finns en Gud?
Den här frågan är väldigt vanlig. Men vi kan vända på den, och ställa den till dem som tillverkar vapen, till dem som förföljer andra och bråkar; vi kan ställa frågan till den människa som hela tiden egoistiskt vill tillfredsställa sitt eget liv till vilket pris som helst. Ja, man kan gå väldigt långt och fråga sig varför det ser ut som det gör i världen. Vi kan dock fastslå en sak: Det är inte Guds fel. I bibeln, som är Guds Ord, finns ett budskap som är överlämnat till oss människor, och om vi skulle ta det till oss och följa vad som där står skulle det se så annorlunda ut i vår värld.
Låt oss läsa 5 Mos 15:4: ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig.” Det finns en rättfärdighet som talar och manifesteras i Guds eget ord. En rättfärdighet som ser till varje människa på vår jord. Men skriften har man istället missbrukat och slagit i huvudet på folk. Man har startat krig i Guds namn, man har gjort sig rik och förmögen i Guds namn. Då vi studerar bibeln ser vi att Guds Ord är rättfärdighet för varje människa på jorden. Rikta inte anklagelser mot Gud, utan kanske vi borde rikta dem in i vårt eget liv istället. I den välfärd vi lever upptäcker vi ganska snart orättfärdighetens rötter. Vi läser:
-Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning, såsom din arvedel, allenast du hör HERRENS, din Guds, röst ... (5 Mos 15:4-5)
Man kan jämställa detta med ett manifest, ett lands grundlag; en konstitution som fastslås under högtidliga former. Här har vi vårt lands grund. På den här grunden ska landets lagar vila, och efter den här grunden ska folket leva. När vi går till Guds Ord, får vi se något om vad Guds rättfärdighet handlar om, trots att den är helt outgrundlig. Den sträcker sig bortom all mänsklig förmåga och det finns ingen människa som klarar att uppfylla den, men trots det är den överlämnad åt henne.
Vi ska här fokusera på ett speciellt område, på en del av allt det Gud har gett till församlingen. Församlingen är den gemenskap som bibeln beskriver: där fanns ingen fattig, där fanns ingen rik. Det står att ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan man delade med sig utifrån vad var och en behövde. Så såg vardagen ut. Man kom tillsammans och lovade Gud och delade bordets gemenskap. Bibeln uttrycker detta som en kärleksmåltid.
Kärleksmåltiden där man gemensamt äter och fröjdas är en oerhörd manifestation som uttrycker en djup och innerlig gemenskap. Inte att man kommer tillsammans någon gång då och då, utan det handlar om en daglig gemenskap. En gemenskap i en ny livsform som vi fått välja utifrån de grunder vi har i Guds Ord.

I 2 Mos 16 har vi en situation där Israels folk just blivit befriade från träldomen i Egypten. Man hade pinats och plågats svårt under Farao. Vi läser om hur de fick bygga upp Egyptens städer och folket led under svårt betryck och ropade till Gud. Och Gud sände befrielse genom Mose. Man lämnade Egypten och kom till öknen. Där väntade en prövning av annat slag då man inte visste vad man skulle äta. I 2 Mos 16 läser vi om brödet som kom ner från himmelen. Detta manna var det bröd som Gud gav till folket i öknen.
-Men när de mätte upp det med gomermått, hade den som hade samlat mycket intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat, som han behövde till mat. (2 Mos 16:18)
Folket tillbringade fyrtio år i öknen. Man levde i tält och hade en tid av förberedelse innan man skulle dra in i det land som Gud hade lovat. Gud gav bröd varje dag, till var och en vad han behövde. Ingen fick för mycket eller för litet utan det fanns en utjämning och en rättvisa. En del samlade för mycket, och ville spara till nästa dag men då gick det mask i brödet som blev oätligt. Det här är en av de principer vi möter i Guds ord, en revolutionerande princip som skulle kunna lösa så många problem i vår plågade värld. Man har visserligen försökt många gånger. Kommunismen har försökt att med järnhand tvinga människor in i ett annat socialt tänkande. Man har talat om utjämning, men det gick inte eftersom det var baserat på människor som hela tiden sökte sitt eget. Sådan är människan. Men Gud har i Kristus Jesus gett oss ett nytt liv! Det nya livet är grundförutsättningen, och detta nya liv synliggörs i församlingen som är hans kropp.
Vi fortsätter läsa i Predikaren. Här finns en bibelvers man ofta läser på missionsmöten när någon ska sändas ut till missionsland.
-Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.  (Pred 11:1-2)
Det handlar om brödet som var och en behöver för att överleva, det bröd vi varje dag kämpar och strävar för att skaffa oss. En del har det lättare, andra har det svårare. En del har rikt överflöd och lever i lyx, men för de flesta på vår jord räcker inte maten till. Detta är orättfärdighet. Men här läser vi: Sänd ditt bröd över vattnet! När vi här läser om bröd handlar det inte om något som kanske blir över. -När jag eventuellt fått in litet extra kan jag skicka något. Nej, ditt bröd är just det du varje dag så väl behöver. Bibeln är så rakt på sak, så tydlig i dessa frågor som handlar om att dela med sig, att sträcka ut sin hand till den behövande. Detta manifesteras i församlingen, bland annat i kärleksmåltiden.
Vi läser nu i Jesaja 53, där detta utgivande får en helt annan dimension.
Profeten Jesaja fick blicka in i framtiden flera hundra år innan Jesus föddes hit till jorden. Denna profetia som förbryllat så många fick sin uppfyllelse i Jesus Kristus.
-Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar? Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktat var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktat, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. (Jes 53:1-5)
Vi möter här Guds rättfärdighet i ett nytt ljus. Vi kan ge mycket materiellt gott och vi kan ge våra liv för något som säkert är både bra och livsnödvändigt. Men här har vi ett utgivande som går över alla gränser.
Gud skapade himmel och jord, och det står att himlen är hans tron och jorden hans fotapall. I himlen är Gud Fader, Gud son och den helige Ande – denna treenighet. Det hölls ett rådslag då Fadern och Sonen tillsammans fattar beslutet att Gud ska sända Sonen ned till jorden. Ett utgivande utan motsvarighet. Och Sonen säger: ”Jag vill göra din vilja, o Gud! Det står att han gjorde det för att vi skulle få frid, och för att vi genom hans sår skulle bli helade. Det handlar om en försoning efter det syndafall som ägde rum en gång i tiden, och som sedan dess har varit ett gissel för hela mänskligheten och som fortfarande är en plåga för denna jord.

Jag arbetar i länder där stor orättfärdighet råder. Man ser barn, ja hela familjer bokstavligt talat ligga i rännstenen utan att ha någonstans att ta vägen. Förbi dessa hemlösa och utfattiga människor glider stora flotta bilar förbi. Djup misär och enorm rikedom sida vid sida. Det är lätt att prata om det som är därborta, att med anklagande blickar bedöma denna orättvisa fördelning. Men situationen är allvarligare än så. Hela jorden är i den ondes våld, säger Guds Ord. Ondskan tilltar, problemen växer genom befolkningsexplosionen. Man ängslas för vad som ska hända inom några decennier. Oljan sinar. Jordbävningar. Översvämningar. Allt detta tilltar.
Vi ser hur krigen fortsätter och hatet växer. Varför? Ja, skyll inte ondskan på Gud! Han har kommit för att ge frid! Han har kommit för att skapa rättvisa och rättfärdighet. Men hur ska det då gå till? Jo, Gud har en kropp här i tiden, en församling. Eftersom Jesus försonade oss med Gud, innebär det att du och jag blir lemmar i en ny kropp, att vi blir födda på nytt. Vi ber till Jesus: Herre, fräls mig! Rädda mig Herre! Vi blir medvetna om vår synd, som så tungt plågar. Vi kommer till insikt om att vi behöver få kontakt med Gud och att vi behöver bli frälsta. Så får vi erfara detta frälsningsunder i vårt liv. Det här är inte bara något som handlar om känslor, det är verkligen ett helt nytt liv som Gud ger. Vi blir nya skapelser i Kristus och vi får en ny familj och ett nytt mål för vår livsvandring. Vi drabbas fortfarande av världens ondska runt omkring oss som alla andra människor gör, men har ändå mitt i allt detta ett hoppets budskap att komma med. Ett hopp som talar om att det finns en rättfärdig Gud. Och i församlingen har vi möjlighet att förkroppsliga denna Guds rättfärdighet, något som bland annat tar sig uttryck i kärleksmåltiden. Man delar brödet med varandra, och man drar sig inte undan för den som lider. ”Sänd ditt bröd över vattnet, dela vad du har i sju delar, ja, åtta...”
Det handlar om himmelska principer, och Gud välsignar verkligen när man tar detta till sig. Jag talar nu inte om välsignelse att bli materiellt rik, det finns långt mycket större välsignelser än detta. Tänk du, att ha sitt namn skrivet i Livets bok! Att ha ett evigt liv och veta att även om denna jord går under, även om våra liv tar slut, så har vi en evighet tillsammans med Jesus. Räddad för evigheten, frälst!
I Nya Testamentet finns en händelse där Jesus befinner sig ibland sitt folk. Han har börjat sin jordiska tjänst med målsättningen att försona människan med Gud. Han som själv är Gudasonen blev sänd hit till jorden och tog sin boning ibland oss. Han föddes inte i ett palats trots att han var kungars Kung. Han föddes i ett stall och vi ser enkelheten och hur han fanns bland de fattiga. Då han som 30-åring trädde in i sin tjänst ser vi hur han flera gånger konfronterades med rikedomen hos människor, med det djupt rotade penningbegäret. Gång på gång gör han upp med dem som var penningkära: -Ni är roffare! Ni är vindrinkare! Ni talar om för folket vad de ska göra, men själva rör ni inte ett finger för att ändra deras levnadsförhållanden. Jesus var hård i sin undervisning.
I Lukas 9 läser vi om hur Jesus samlar en stor skara människor. Han säger att han har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Han lyfter människor upp från den svåraste situation. Han drar ner de höga viktigpettrarna, som tror sig vara något, de som har skaffat sig makt och position. Jesus är tydlig och radikal i sitt liv och i sin förkunnelse. Men han stannar inte där. Han bereder också en utväg ur dessa orättfärdiga klasskillnader. Han för samman människor, men nu på en ny grund, en grund som vilar på försoningen. Där finns inte längre dessa skillnader, utan då är vi ett i Jesus Kristus.

Vid ett tillfälle hade Jesus och lärjungarna varit ute hela dagen tillsammans med väldigt mycket människor. Det handlade om så många som fem tusen personer:
-Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: "Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt." Men han sade till dem: "Given I dem att äta." De svarade: "Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk." Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: "Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart." Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar. (Luk 9:12-17)
Det här är ett brödunder. En del tror inte på detta, men ingenting är för svårt för Gud. Detta var en manifestation på Guds utgivande kärlek. Här fanns ett folk; 5000 människor hade lämnat allt, gett sig iväg med Jesus ut till öde trakter för att få vara med honom, lyssna till honom, dela hans gemenskap. Han säger själv till folket att sätta sig ned och han börjar dela ut av bröd som egentligen inte finns. Det är en manifestation på Guds kärlek, på hans utgivande, på hans omsorg om människor som söker Guds rike först.
 Vi läser nu vidare i 2 Korintierbrevets åttonde kapitel. Nu har vi kommit några årtionden längre fram i tiden och Jesus har fullbordat sitt uppdrag på jorden.
Församlingen föddes med den grund som Jesus hade lagt. Det växte upp församlingar på olika platser och det var naturligt under den första tiden att man dagligen samlades och åt tillsammans. Många av församlingens syskon var fattiga, utslagna och helt beroende av denna dagliga kärleksmåltid. Egentligen var det så för alla, även för apostlarna. Det står i Apostlagärningarna att man kom och lämnade allt man hade. Detta manifesterades i uppbrott! Man sålde sina jordagods och det man hade. Så tog man betalningen för det sålda och lade ned för apostlarnas fötter. Men de blev inte rika av det, utan alla blev nu istället beroende av varandra. Det var ett frivilligt val man gjorde och därmed gick in under som svar på Guds kallelse till efterföljelse. Man tog ett steg och gjorde ett nödvändigt uppbrott, och fick därigenom en ny gemenskap, och kunde säga: Det här är min familj! Det här är mina syskon! Så delade man den dagliga gemenskapen kring bönerna, kring undervisningen och brödsbrytelsen. Man åt och sjöng och kämpade tillsammans. Och som det står i 2 Kor 8 där Paulus skriver till församlingen:
-Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. (2 Kor 8:1-3)
Paulus fortsätter lägga ut texten om hur alla ville vara med i detta utgivande. Man hade inget själv, men ville ändå vara med. Tänk på hur Jesus lyfte fram den fattiga änkan som kom med ett litet mynt och lade ner i offerkistan. Samtidigt kom det andra och lade ner stora rika gåvor och guldmynt. Men Jesus säger: Den fattiga änkan gav mer än alla de andra. Det är en himmelsk matematik, en himmelsk politik som inte har någon motsvarighet i den här världen. Inte i något politiskt program, inte i socialism eller kommunism. För det här bygger på en ny födelse. Och vi är medborgare i ett nytt rike som är Guds rike. Och här manifesteras det i utgivande.
Vi ska också läsa i Lukas 22, där Jesus samlar sina lärjungar till en kärleksmåltid. Lärjungarna var vana vid det, och de frågade honom om vart han ville att de skulle tillreda påskmåltiden. Jesus gav instruktioner och de dukade bordet för att samlas och äta tillsammans:
-Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. Och han sade till dem: "Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike. (Luk 22:14-16)

Läs igen: fira denna högtid. Det var en kärleksmåltid man hade tillsammans med Jesus, och i den kärleksmåltiden inviger Jesus en helt ny dimension. Han vet vad som väntar honom de närmaste timmarna då han ska föras bort som ett offerlamm för att slaktas. Han vet vilket lidande som väntar. Det står om honom när han var i Getsemane att hans svett blev som blodsdroppar. Jesus vet om allt detta. Det är som om han öppnar en ny värld, en ny dimension, för lärjungarna i denna kärleksmåltid.
- Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: "Tagen detta och delen eder emellan; ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd." Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse. (Luk 22:17-19)
Jesus öppnar för en fördjupad kärleksmåltid. I och med att han tar ett bröd och bryter, ger han en djupare dimension åt gemenskapen. Han förklarar för lärjungarna att grunden för er gemenskap är att jag låter min kropp brytas för er. Grunden för församlingen är att Jesus gav sitt liv, lät sitt blod flyta för att rena människan från hennes synder.

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur församlingen tog form i Jerusalem genom att Gud sände den helige Ande som uppfyllde dem alla. Det ledde till förkunnelse ute på Jerusalems gator. Människor drabbades av styng i hjärtana då man överbevisades om att man var syndare, att man var delaktig i Jesu död. Hela mänskligheten bär på denna skuld och lever skild ifrån Gud. Det är därför viktigt att komma till insikt om att man är en syndare som behöver frälsning. Det finns ingen annan väg att få uppleva frid i sitt liv; att få uppleva denna sanna glädje. Men det skedde. Petrus förkunnade frimodigt, och vi läser:
-De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. (Apg 2:41-46)
Speciellt den här sista versen: ...hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
Det var ingenting ihopsnickrat. Det var naturligt! Det hade växt fram bland dem som var födda på nytt och som älskade Jesus framför allt annat. Man kan fortsätta läsa om att denna församlingsgemenskap var koncentrerad omkring hemmet på olika platser. I Antiokia hade man en daglig gemenskap då man åt tillsammans. Men så hände något, som det ofta gör, som kom att innebära problem i församlingen. En del började roffa åt sig. Skillnaderna började synliggöras; det fanns rika och det fanns fattiga. När man kom till kärleksmåltiden fanns det somliga som hade så mycket mer än andra, medan andra satt hungriga och inte kunde mätta sina magar. Det här tar Paulus itu med, exempelvis när han skriver till Korint. Så här får det inte vara, skriver han. När det handlar om kärleksmåltiden, då ska man i församlingen vara tillsammans på samma grund, på samma villkor. Paulus skriver och varnar för denna orättfärdighet:
- I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det...
Paulus citerar vidare Jesu ord som vi tidigare har läst, då Jesus delade brödet, men det var i samband med kärleksmåltiden. Det var inget sakrament, och absolut ingen ceremoni, som det så lätt kan bli i våra dagar då det på ett sakralt sätt placeras in som en speciell punkt i mötesordningen. Nej, man delade brödet i syskongemenskapen vid måltiden. Det fanns rika som såg ner på de fattiga, och Paulus varnar: -Därför är så många sjuka ibland er. Det finns en välsignelse som Gud ger. Men det finns också en annan sida som betingar sitt pris, den förbannelse det innebär att leva ett orättfärdigt liv. Var och en av oss ska en dag stå inför Guds tron, stå till svars för våra gärningar.

När man i kyrkohistorien läser om kyrkofäderna ser man i vilket skede som brödsbrytelsen plockades bort från den gemensamma måltiden. Man ser de orsaker som växte fram och som skapade sådana skillnader i församlingen. Brödsbrytelsen var en glädjehögtid där man var tillsammans och delade brödet. Kyrkan gjorde den till en ceremoni där människor med skuldkänslor skulle träda fram och eventuellt få nåden att få en oblat i munnen. Man måste först gå till prästen och bikta sig, osv. Det ena ledde till det andra och mycket av detta lever fortfarande kvar i våra dagar. Men Gud har en förebild i Guds Ord som han har överlämnat till församlingen. Där är kärleksmåltiden en manifestation på församlingsgemenskap. En sann manifestation.
Kristi kropp är församlingen i Guds Ord. För de flesta kristna idag är begreppet Kristi kropp flyttat till sakramentet; till oblaten som prästen låser in vid altaret och tänder en röd lampa för att man ska veta att Gud är där eftersom oblaten är där. Luther gjorde visserligen upp med transsubstationsläran, men han gjorde inte upp med formen och ritualerna. De lever kvar. Folket fick lära sig att Kristi kropp var i oblaten, men Guds Ord proklamerar och manifesterar att du och jag är Kristi kropp. Vi är hans hus och boning, vi är hans tempel. Kärleksmåltiden, då syskon delar brödet till hans åminnelse är ett naturligt utflöde mitt i vardagens gemenskap till dess att han kommer. Och Guds Ord säger att Jesus kommer snart!

Himmelrikets hemligheter eller De sju liknelserna i Matteus 13

De särskilda liknelserna
Liknelsen om såningsmannen

”Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: ”En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.
Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.” (Matt 13:3-9)

Vi ha en direkt förklaring till denna liknelse, en förklaring, given av Herren själv, och vi återgiva den omedelbart:
-Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen. När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. (Matt 13:18-23)

Vi se av denna liknelse, att säden är en bild av ordet om Riket och åkern är en bild av hjärtat, vari ordet sås, medan vägen, stenarna och törnena äro de hinder, som stå i vägen för tillväxt, mognad och frukt.
Vem såningsmannen (märk att det i grundtexten står: ”Såningsmannen gick ut för att så” och icke: ”En såningsman...”!) är, det säges icke i denna liknelse men väl i den andra. Han är Människosonen, vilken har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, men det är ock alla dem, som Han har utsänt (2 Kor 5:20) och som äro Hans medarbetare på mänsklighetens åkerfält (1 Kor 3:9). Men de äro sådana såningsmän, endast om de äro det ”å Kristi vägnar” och om ”Gud förmanar genom dem”.

Säden är Ordet.
Guds ord är pånyttfödelsens säde (1 Petr 1:23), och utan att bliva född på nytt kan man icke förstå Guds rike (Joh 3:3). Efter sin vilja födde Han oss till liv genom sanningens ord (Jak 1:18). Detta ord är såsom ett trons säde, ”Ty tron kommer av predikan och predikan av Guds ord” (Rom 10:17). Detta ord är evangelii utsäde, som utsås i människohjärtan ehuru med olika resultat.
Det första vi ha att lära härav, är att i den mänskliga naturen bor intet gott, det goda måste komma in i oss ovanifrån, från Gud, säden måste sås på hjärteåkern; annars kan man icke vänta någon frukt. Men det är icke heller till fyllest med att Ordet sås: det måste finna en god jordmån, om det skall rota sig och bära frukt. Djävulen är städse den store motståndaren till Guds avsikter; därför traktar han efter att i varje hjärta förhindra pånyttfödelsen och Ordets frukter, liksom han står emot Guds verk i mänskligheten som ett helt. De metoder, som han därvid begagnar sig av, belysas, oss till undervisning och varning, på ett utförligt och klart sätt i dessa sju liknelser.
Människosonen är Såningsmannen, men Han framställes också för oss i Skriften såsom vetekornet, vilket fallit ned i jorden, dött och uppstått i härlighet. Säden är den normala, vanliga födan: allt vad människan behöver av livskraft, är samlat i sädeskornet. Likaså finna vi i Kristus allt, som behöves till liv och gudaktighet. Vi finna sålunda Ordet såsom pånyttfödelsens säde, men också att Kristus är identisk med detta Ord. Han säger: ”Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet om mig” (Hebr 10:7). Kristus och Ordet äro ett, liksom ock Guds Ande säger i Joh 1:1:”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”, och vidare i v. 14: ”Och Ordet blev kött”. Då vi tro på Ordet, födes Kristus i oss, något som överensstämmer med detta: ”Ty tron kommer av predikan och predikan av Guds ord”.

Den som har öron till att höra, han höre!
Ett särskilt kännetecken på denna liknelse, är den däri framställda förmaningen till dem som ha öron till att höra, dvs i betydelsen av att förstå med hjärtat. Denna liknelse är därför en skarp protest mot den ”ultra-erfarenhets”-strävan, som förefinnes hos många Guds barn, vilka icke ha nog av att tro på Guds ord utan därtill kräva en hel hop tecken och känslor. Nej, framför allt må man begynna med att tro på Guds ord.
Såningsmannen går ut på åkern med skäppan full av säd. Så har ock Kristus utgivit sig för hela världen (åkern), och Guds frälsande nåd har uppenbarats för alla människor (Tit 2:11). Men detta allmänna erbjudande kommer endast dem till godo, som taga emot det, dem som tro därpå. Och givetvis föregås såningsarbetet av ett plöjande och uppluckrande av åkern, alldeles såsom det mänskliga hjärtat av den helige Ande blir överbevisat om synd och därmed förberett för evangelii verk.
De som äro ”besådda”, äro sålunda människor, vilka veta sig vara ”syndare inför Gud”; människor som veta, att det icke gives frälsning annan än i Jesu namn.

Det som såddes vid vägen.
I det heliga landet löpa, av brist på avgränsade färdevägar, också många stigar över de besådda fälten, och självklart är, att jorden därigenom blir tilltrampad, så att säden icke kan komma ned utan blir ett lätt byte för himmelens fåglar. Det som såddes vid vägen avser människor, som väl höra ordet om riket, men de förstå det icke, ej heller höra de med öronen eller upptaga det i sina hjärtan. Det blir allenast ett ytligt hörande, såsom vi lyssna till tusende ting för att strax efter ha glömt det allra mesta. Det hörda blir icke förstått, dvs icke upptaget och smält i hjärtat. Och Satan begagnar sig av detta ytliga hörande för att plocka bort pånyttfödelsens säde.
Det finnes i livet mångahanda ”tilltrampade stigar”, men en av de allra mest bekanta är traditionens väg. ”Såsom far och mor, farbror eller faster, farfar, gamla ansedda uppbyggelseförfattare osv ha gjort eller trott eller sagt, så skall det också vara.” Det är svårt för Guds ord att få ingång i sådana; deras hjärta är som en väg, hårt tilltrampad av alla dem, som tillförne vandrat däröver. De tro mera på vad andra säga om Bibeln, än vad Bibeln själv säger.
En annan hårt tilltrampad väg är den egna åsikten. Många människor ha på ett eller annat sätt fått en egen åsikt om hur man skall bliva frälst. De känna det så och ha det på det viset, att de äro alltid färdiga, att då Guds ord talas till dem, att komma med ett ”ja-men”; de ha den åsikten och veta det bättre än Gud själv, annat kunna de inte tro, ”det måste vara så”.
Himmelens fåglar veta, var de kunna finna säden; de kunna icke picka bort den ur handen på såningsmannen; ej heller gräva upp den ur jorden, men de sätta sig vid vägen. Och på samma sätt lägra sig alltid Satans redskap kring sådana ”traditions”- och ”åsikts”-människor i avsikt att förhindra verkningarna av pånyttfödelsens säde – de plocka helt enkelt bort det. ”Från den som icke har, skall också tagas det som han har.” Därav också Herrens förmaning: ”Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar” (Jes 55:7). ”Alla tankebyggnader och varje förskansning som uppreses mot Guds kunskap” måste slås ned, och ”allt förnuft tagas till fånga under Kristi lydnad” (2 Kor 10:5). Lämnar man icke sådana syndiga egna åsikter och traditioner, går det illa.
Och likväl bedriva sådana ”vägkristna” en utvärtes fromhet, men allt är form, tradition och sken, utan den levande sädens kraft; det är på sin höjd en lagisk gudstjänst utan pånyttfödelsens liv. De höra beständigt Ordet utan att förstå det: de kunna under predikan sköta om tvätten, sy klänningar, sälja på torget eller göra avslut på börsen, de kunna under predikan göra långa resor eller bygga hus. De kunna därunder lyssna i någon mån, så att de också kunna återge en del av predikan, men de ha dock öron att höra men förstå likväl icke.
Det var någon, som en gång sade om Moody: ”Jag kan alltid under predikan bygga ett helt fartyg från kölen till däcket, men då Moody talar, kan jag inte slå i en enda spik.” Utsåendet av säden måste också förberedas genom bön. Då Abraham frambar sitt offer, ville fåglarna slå sig ned på kropparna, men Abraham jagade bort dem (1 Mos 15:11). Så tillkommer det också oss att lämna de tilltrampade vägarna och jaga bort himmelens fåglar. Gud giver i Ordet ett levande utsäde, vilket icke växer upp av sig själv ur åkern, men vi måste sörja för, att det icke blir sått vid vägen.

Det som såddes på stengrunden.
 -Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. (Matt 13:20-21)
Det som såddes vid vägen kan sägas vara typen för sådana, som i sitt förståndsliv gör motstånd mot Andens verk. ”Stengrunden” åter är närmast en bild av känslomänniskorna av en Orpas typ (Rut 1). De äro fulla av hänförelse och tro stort om sin förmåga att ”följa Mästaren, varhelst Han går”.
Guds ord är verkligen en kraft, en dynamit (det grekiska ordet dynamis betyder ”kraft”), men dynamiten verkar icke, om den icke får komma in i stenarna. På samma sätt måste ordet mottagas och i lydnad placeras i egenlivets ”stenar”, i inrotade dåliga vanor, själviskheten, den andliga trögheten, elakheten, häftigheten, bitterheten och ondskan; stenar, som äro alltför vanliga på det opånyttfödda hjärtats åker även hos den mest älskvärda världsmänniska.
För det mesta blir det stor hänförelse hos stengrundsmänniskorna, då dessa höra evangelii dyrbara och härliga sanningar, men när för ordets skull betryckets iskyla och förföljelsens glödhetta påkomma, då taga de strax anstöt, dvs de lämna ordet, medan de icke hade någon rot.
Tyvärr är det en vanlig företeelse. S.k. väckelsekampanjer, då hundratals själar böjt sig för Gud, ha satts igång. Men efter förloppet av en sommars varma solsken är blott en högst obetydlig grupp kvar av den väldiga skaran, som under vintermötena med hänförelse sjöng och bad. De hade ingen rot, och de torkade bort i påfrestningarna i vardagslivet.
Vi måste noga lyssna till den helige Andes stämma, då Han pekar på vår gamla människas karaktärsfel, för att vi må utlämna dessa ”stenar” åt Guds ”dynamit”. Och det är förunderligt, att det levande ordet med förkärlek slår rot på de tomma platserna efter de utlämnade stenarna, och just därför följer en sådan djup och rik glädje för varje gång vi varit lydiga mot Anden.
Gå vi däremot att med ett orent hjärta bekänna Kristus, då är ett medlidsamt småleende eller en föraktlig axelryckning nog, för att vi skola svika Herren Jesus och blygas för människor. Man har icke tillräckligt fäste till sin inre människa för att kunna motstå anfallen utifrån.
Det är icke något på tok med ”plötsliga omvändelser”, ty äkta omvändelser ske alltid genast, eftersom de äro Guds verk, medan människor hålla på att ”förbättra sig” under åratal utan något verkligt resultat.
Varför det emellertid icke alltid blir ett bestående resultat av många ”avgörelser för Gud”, (vilket icke är precis detsamma som omvändelser från avgudarna till den levande Guden), det beror på att ”stenarna” icke blivit undanröjda. Därför: Röjen undan stenarna! Eljest kan den Helige Andes regn icke tränga ned till de platser, där den inplantade sädens rötter måste söka sig näring.

Det som såddes bland törnena.
-Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. (Matt 13:7)
-Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. (Matt 13:22)
Här ha vi att göra med sådana, som leva efter köttet och förgäta, att köttets väsen, även om det tar sig de allra finaste former, likväl är fiendskap mot Gud. I Jesu egen förklaring nämnas ”denna världens bekymmer” och ”rikedomens bedrägliga lockelser”. I Mark 4:19 tillägges dessutom: ”de andra begärelserna” och i Luk 8:14 ”livets vällust”. Härigenom få vi en fyllig bild av törnenas olika karaktär.
Många se härvid endast på de rika, vilka bada i överflöd, som om endast dessa skulle leva efter köttet, men de förgäta därvid, att Herren också till törnena räknar ”levernets bekymmer” och omsorger. Allt som faller inom köttets område, vare sig det är begär efter pengar, bekymmer för utkomsten, ensidigt uppgående i det närvarande, intresse för politik, romaner, jakt efter popularitet osv, är ett kvävande törne för det andliga livet.
Även i sitt ”eskatologiska tal” (tal om sin tillkommelse) varnar Herren för dessa bekymmer, vilka skola komma såsom en snara för jordens inbyggare.
-Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt;  ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare (Luk 21:34-35).
Litet behöves det, för att människan skall insnärjas i denna världens omsorger och bekymmer och ävlan – för Gud lika syndigt som ett liv i omåttlighet och dryckenskap. Törnena växa alltid snabbare än säden, och de beröva därför denna solljus och luft. Törnet och tisteln äro en följd av synden (1 Mos 3:18). De äro skapelsens förbannelse; därför måste också Herren Jesus i sitt ställföreträdande lidande krönas med en törnekrona.
Han har burit våra törnen, och deras makt är bruten genom korset. Visserligen kan Gud ge oss en ”törntagg i köttet”, vilken såsom ”en satans ängel” kindpustar oss (2 Kor 12:7). Här är dock Guds nåd oss nog. Men för bekymrens, begärelsernas och lustarnas törnen gives det icke någon särskild nåd; utan för dessa finnes det blott ett recept: att rycka upp dem och se på Herren, ty Han sörjer för oss (1 Petr 5:7). Tag bort törnena, för att Guds solsken må kunna lysa in i ditt liv! Det är icke hedersamt för den himmelske Fadern, om Hans barn måste gå och bekymra sig (Luk 12:22-24). Bekymmer är något, som hör tillsammans med de oomvända hedningarna (Luk 12:30); kasta därför bort dina bekymmer!

Den goda jorden.
-Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.  (Matt 13:8).
-Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. (Matt 13:23).
Till slut komma vi till den fjärde gruppen, den goda jorden. Såningsmannen har strött ut med fulla händer, ”sående med tårar” (Ps 126:5), ty Han vet, att största delen av utsädet icke faller i god jord. Icke mer än 25% eller en fjärdedel av jordmånen är passande för utsädet, och icke ens den goda jorden bär på långt när i medeltal 100%. Säden är i sig själv fullkomlig, men den kan utvecklas blott i ett gott och troget hjärta (Luk 8:15). Vi kunna intet göra i oss själva för vår omvändelse eller helgelse; allt detta är uteslutande Guds verk genom den helige Ande, men vi kunna mycket väl hindra Guds verk i oss, alldeles som vi icke kunna lägga en enda aln till vår livslängd men väl kunna förkorta denna.
Om vi blott ge Guds Ande tillfälle att verka i oss, går det som med säden i Mark 4:26-29. Jorden bär av sig själv frukt, först brodd, sedan ax, sedan fullbildat vete i axen. Gud giver växten!
-Hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, vilken för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning (1 Kor 1:30).

Orubblig kraft.
Kraften hos ett sädeskorn kan icke mätas eller beräknas efter mänskliga begrepp. Med hänsyn till förökningen är denna så stor, att om avkastningen är hundrafaldig, kommer man det första året till ett resultat av 100 korn, medan man det andra året redan har 10.000  och det tredje året 1.000.000. Det fjärde året kommer man upp till 100 miljoner, det femte till 10.000 miljoner och det sjätte årets avkastning skulle räcka till att förse varenda en av jordens inbyggare (antalet beräknat till 2.000 miljoner) med 500 och det sjunde året med 50.000 sädeskorn.
Detta ger oss en föreställning om vad det vill säga med 100-faldig avkastning.
Men sädeskornets grobarhet är också väldig med avseende på tiden. De sädeskorn som man för åtskilliga år sedan fann i den egyptiske konungen Tut-ankh-Amons grav, sådde man i Kanadas jord, och avkastningen har bevisat, att växtkraften förblivit oförsvagad under tusentals år, ja, att dessa sädeskorn kunde fördraga blåsten mycket bättre än det vanliga utsädet.
Och mångsidigheten av kraften hos sädeskornet blir uppenbar för oss, om vi tänka på den mångfald av energi, varuti det omsättes, när det förtäres av människan och upptages i den mänskliga organismen och därefter utnyttjas i den mest skiftande verksamhet.
Den andliga tillämpningen härav ligger genast i öppen dag. Gudsordets förökningsförmåga är underbar, om det blott kommer i ”den goda jorden”. Då bär det frukt, dels hundrafalt och dels sextiofalt och dels trettiofalt. Om den som hör Ordet, strax bär det till andra, såsom den samaritiska kvinnan, då vitna snart fälten till skörd. Och detta goda utsäde, det goda gudsordet, förlorar aldrig sin grobarhet och blir aldrig förlegat, huru många tusen år det än blir. Det är tvärtom alltid lika levande och friskt och nytt. Och där det mottages och obehindrat får verka, där omsättes det också på det mest skiftande och underbara sätt. Ty
-all skrift, av Gud ingiven, är nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet, så att en Guds människa må varda fullbordad, till allt gott verk skicklig (2 Tim 3:16-17).
Vilken dyrbar lärdom ligger icke i liknelsen om säden, och huru betydelsefull är icke Herrens maning: ”Sen till, vad I hören! – – Och åt eder, som hören, skall mera varda tillagt” (Mark 4:24). Och av särskild betydelse är det att rätt förstå liknelsen om såningsmannen, ty den himmelske Såningsmannen säger själv: ”Förstån I då icke denna liknelse? Huru skolen I då fatta alla liknelser?” (Mark 4:13). Därför, den som har öron till att höra, han lyssne väl till, vad Anden här har att säga oss!
Huru många är det icke i vår tid, som längta efter Guds kraft och hålla på att bedja och sucka och ”kämpa”, som om Gud skulle stå hindrande i vägen! Men i utsädet ligger intet hinder; alla hinder ligga i åkern, där de äro att söka hos människan själv. Goda, trogna åkrar, dvs människor, som äro beredda att utan något som helst förbehåll överlämna sig åt Gud och Hans ord, sådana människor bliva genom Guds nåd härliga bevis på möjligheten av att bära frukt, både 100-, 60- och 30-falt. Därför: Lyd städse och tro! Och tag emot allt av Gud i ett lydigt och tacksamt hjärta!
-Ty den jord, som har druckit det regn, som ofta faller därpå, och som framalstrar tjänliga växter åt dem, för vilkas skull hon ock brukas, blir delaktig av välsignelse från Gud; men bär hon törnen och tistlar, är hon oduglig och nära förbannelse, och hennes slut bliver att brännas (Hebr 6:7-8).

Ropet från Sodom

Predikan av Arne Imsen, tidigare publicerad i MR nr 18 och 19 1974

I Jesu undervisning om de yttersta dagarna, möter vi en mängd intressanta och märkliga detaljer. Jesus beskriver det andliga och moraliska fördärvet, som då skall råda med obarmhärtig realism. Tillståndet är dock inte någonting som plötsligt uppkommit, utan är ett resultat av en lång utveckling.

-Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hans dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. (Luk 17:24-30)

Jesus talar vid det här tillfället om tiden för sin tillkommelse, och vad som skall känneteckna tidsålderns avslutning. Han börjar dock med att förklara, att han ”först måste … lida mycket och bliva förkastad av detta släkte”. Jesus måste alltså först utstå ett kval, som icke skulle vara begränsat till försoningslidandet på korset. Det skulle vara ett maratonlidande, som skulle dra släktet igenom och kulminera i ett avståndstagande.
Den period under vilket avståndstagandet och utstötningen skulle avslutas benämner Jesus för Människosonens dagar. Vi kan även se att perioden kommer att avslutas på en speciell dag, då Människosonen uppenbaras. Jesus jämför den dagen med vad som skedde i Sodom på Lots tid: människorna åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Det Människosonen representerar av levande kristendom kommer alltså icke att genomsyra samhället eller påverka kulturen i den mening, som många samhällsreformatorer tror. Den levande kristendomen kommer tvärtom att stötas ut från systemen och institutionerna och placeras utanför.
Lot levde i en miljö, som kännetecknades av ett djupt förfall på många områden. Vad som hände i Sodom, har till och med präglat vårt språk, så att vi ibland kan tala om att leva ett sodomitiskt liv. Vi tänker då på omoral i en speciell mening och syftar på det som gäller sexualmoralen, nämligen homosexualiteten.
Människorna i Sodom hade övergivit det naturliga förhållandet mellan könen. Vi misstar oss dock, om vi tror att homosexualiteten var specialsynden eller karaktärsdefekten hos folket. Homosexualiteten var egentligen resultatet av en process, icke själva synden, utan straffet för synden. Den var en följdverkan av ett redan onormalt förhållande mellan människor. En upplösning hade redan skett på andra områden, vilket lett till att det normala förhållandet mellan man och kvinna successivt ersatts med något abnormt och perverst.



Började med underlåtenhet
Upplösningen började med en underlåtenhetssynd. Det började med en passiv förnekelse, som ägde rum i själva tillbedjan, därigenom att man underlät att tacka och prisa Gud.
Att vara försumlig i sin gudstjänst leder alltid till självförgudning, människoförgudning och personkult. Därpå följer en fortsatt degenerering från den ena nivån till den andra, ända tills nivåsänkningen gått så långt, att man hamnat på djurets plan. Då har människan förlorat kontakten med sitt ursprung och förvandlats till en animalisk driftsvarelse. Hon kan vara en primitiv eller civiliserad dåre. I båda fallen är hon ett vilddjur. Hela världen är verkligen fylld av vilddjur och dårar. Hela vår jord håller på att förvandlas till ett globalt sinnessjukhus.
När vi ser dessa missförhållanden, brukar vi frestas till att angripa enbart symptomen. Det finns ju experter på det. Man angriper till exempel homosexualiteten och sätter in åtgärder för att eliminera den. Man tänker dock inte på att det finns en yttersta orsak till allting. Därför måste vi finna en lösning, som inte bara inskränker sig till att konstatera symptomen, utan framför allt söker eliminera sjukdomsorsakerna.
Upplösningen i Sodom hade med den parallella utvecklingen av tro och moral att göra. På tro följde moral, och på moral följde tro. Tron handlar om vårt förhållande till Gud, det vill säga vår gudaktighet och moral om vårt förhållande till våra medmänniskor, det vill säga vår rättfärdighet. Vårt förhållande till Gud visar sig alltid i hur vi behandlar våra medmänniskor. Tron måste därför alltid manifestera sig i trons egna gärningar.


Vad blev straffet?
Vad blev då straffet för sodomiternas synd? Straffet låg i att de blev prisgivna och överlämnade åt sin synd. Den absolut största olycka, som kan hända en individ eller en nation är att bli prisgiven och få existera vidare obesvärad och obekymrad. Det är att få leva i en falsk trygghet.
Det är i en sådan förljugenhet man möter den sofistikerade människan. Hon har praktiskt taget prövat allt men aldrig funnit tillfredsställelse i någonting. Ju mer i världen hon prövat, desto olyckligare har hon blivit, och ju mer avancerade hennes utlevelser blivit, desto större olycka har hon skapat. Så har hon successivt byggt ut det helvete, som hon bär inom sig och förvandlat sin tillvaro till en helvetets förgård.
Den största olycka som kan drabba en människa är att hamna i likgiltighet, ty det talar om att hon är prisgiven och överlåten åt sin synd. Skriften säger att det som återstår för en sådan, är en fruktansvärd väntan på en slutlig dom. Det har med lagen om sådd och skörd att göra. Det vi med våra gärningar och vårt liv sår, det får vi en gång skörda. Domen över all likgiltighet och självupptagenhet kommer därför med matematisk säkerhet. Privatkapitalismens oerhörda egoism måste resultera i en fruktansvärd uppgörelse till slut. Jag  menar inte privatkapitalismen som ett politiskt system, utan jag tänker på den självupptagenhet, som kommer av den oerhörda begärelsens lidelse vi har i vårt väsen och som visar sig i att vi ständigt samlar saker på oss.


Djupare orsak bakom
Med den här bakgrunden förstår vi, att det kan finnas en annan och djupare orsak till att förstörelse drabbade Sodom. Vad var det som var så speciellt ont på den här tiden? I Luk 17 talar Jesus om, att människorna åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Jesus säger dock inte ett enda ord om otillbörliga ting i den mening som vi tänker oss.
Vi skall gå till ett annat ställe i Skriften och se.

-Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN. (1 Mos 13:13)

Det finns en benägenhet hos moderna människor att överlägset dra lite på munnen, när man hör att folket var mycket ont och syndigt. Leendet är dock endast en reflex av människans inre. Den människa som har en liten aning ödmjukhet lyssnar noga till sådana ord och vill naturligtvis veta, vad det kan vara fråga om. Kan det möjligen handla om henne själv? Finns det inte bara en individuell ondska, utan finns det också ett kollektivt moraliskt ansvar? Har vi något med vår broders situation att skaffa? Kan det möjligen tänkas att vi på ett eller annat vis, ja, kanske på många sätt till och med är sammanlänkade i en ödesmättad situation, där vi har blivit delegerade gudomlig makt till att hjälpa varandra?
Vi läser ytterligare ett ställe:

-Och HERREN sade: "Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår; därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det." (1 Mos 18:20-21)

Vad talas det här om för rop, som stigit upp till Herren, men som Sodoms innevånare tydligen inte hörde? Det var ett rop som folket haft möjlighet att ge ett rätt och riktigt svar på men underlåtit att göra. De gav sig icke på de problem, som var orsaken till ropet, utan försökte skaka av sig dem. De gjorde sig därmed skyldiga till en ödesdiger försummelse, som icke kunde ge dem något annat än ett fruktansvärt straff.
Vad var det för ett rop? Det hörs ett rop också i vår tid, och orsaken till det ropet emanerar ur exakt samma källor. Det finns en väldigt stor likhet mellan situationen i Sodom och den vi ser tecknad i Jakobs brev angående den yttersta tiden.

-Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.  Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna. Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. (Jak 5:1-4)

Vad är det för ogudaktiga och korrumperade människor, som aposteln talar om, och vad är det för förhållanden han skärskådar på ett så ohyggligt sätt? Lägg märke till hur det står: ”eder rikedom multnar bort”. Det handlar alltså om en pågående förruttnelseprocess, som slutar i total upplösning. Denna gång är det dock icke sodomiter det gäller utan tydligen bekännande kristna, som håller på att ruttna ner. De här kristna har skapat ett rent ogudaktigt system. De har skaffat sig maktmedel, som de sedan utnyttjat för att förtrycka medbröder och medsystrar.
Tänk att det finns människor som kan exploatera den sociala nöden i rent egoistiskt syfte och utnyttja sina medmänniskor, därför att de befinner sig i ett underläge av något slag. Det kan vara ett psykologiskt, ekonomiskt, socialt, politiskt eller intellektuellt underläge. Detta söker människor som är starkare att utnyttja för att skaffa sig fördelar. Så kan man förvandla medbröder till trälar.
Jag vet inte om alla känner igen sig i den här situationen. Vi förfogar väl inte över några stora kapital, säger en del. Det behövs dock sannerligen inte så stort kapital för att vi skall kunna utnyttja det i eget syfte. Slår det igenom i ett litet sammanhang i vår vardag, slår det naturligtvis igenom i ett större. Det lilla onda kommer att mångmultipliceras, om det icke besegras redan från första början i själva roten. Roten till det onda finns dock inte utanför oss. Den finns i vårt eget väsen.

Jag vet att vi inte kan förvandla hela världen i ett enda ögonblick, men vi kan åtminstone börja med vår egen lilla värld. Förändringen av världen måste alltså börja i vårt eget hjärta. Har vi överflöd då andra lider brist, måste vi dela med oss.
Den största olycka som kan drabba en människa eller ett folk är att hamna i likgiltighet inför omgivningens nöd. Skriften säger att det som återstår för en sådan är en fruktansvärd väntan på en slutlig dom. Det var en sådan likgiltighet som för Sodom resulterade i en så ohygglig förstörelse. Massornas rop, de förtrycktas och de exploaterades rop hade stigit upp till Herren.

När vi skall bedöma saker och förhållanden, gör vi det ofta på ett alldeles för ytligt sätt. Vi taxerar människor efter deras kläder, bildning och uppträdande och glömmer att se på tingen på det sätt Jesus gjorde.

-Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen.
Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: "Sitt du här på denna goda plats", men däremot sägen till den fattige: "Stå du där", eller: "Sätt dig därnere vid min fotapall" - haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder?
Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvalt just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna?
 Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder? (Jak 1:1-7)

Det är ganska typiskt för oss, att när vi ser på det yttre, brukar vi dra våra slutsatser. Har ni hört hur man säger: ”Han såg så rejäl ut!” Du kan skriva upp att det berodde på kläderna! Vi faller så lätt för det som charmerar och imponerar, och så sättes våra fallna sinnen i rörelse och vi börjar taxera och handla. Med nedlåtande, förödmjukande attityder och överlägsna ord behandlar vi våra medmänniskor, som ser fattiga och enkla ut. I stället tar vi emot sådana som är så fina och präktiga, att de knappast behöver Jesus. Skulle vi träffa på dem i vardagslivet, kunde vi många gånger finna dem hålla på med att manipulera med människor och i snikenhet försöka exploatera dem.  Men det undviker vi att gräva i och dra fram i ljuset. Herren ser dock orättfärdigheten.
Det är detta vi bör tänka på när vi läser Jakobs brev.

-Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. (Jak 5:4)

Vad var det för ett rop som ljöd i de yttersta dagarna? Det var arbetarnas rop, som steg upp till Herren. Det var massornas rop, de förtrycktas och de exploaterades rop. Det är en sak att gå till fackföreningen och få hjälp med ackordet och för att lösa ett tillfälligt problem. Men tänk när den förtryckta mänsklighetens samlade rop stiger upp till Herren och svaret kommer från Gud. Vi förstår hur det svaret kommer att bli, när det för Sodoms synd resulterade i en sådan ohygglig vedergällning.
Har det här sammanhanget någonting med Sodom att göra då? Ja, låt oss läsa!

-Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven gjort. Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige. Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta. (Hes 16:48-50)

Sodoms synd hade med fördelningen av resurserna att göra. Det sammanföll med folkets djupt rotade egoism och självupptagenhet. Sodom var ett välfärdssamhälle i inre upplösning. Där fanns ingen kärlek. Det var dock inte i första hand den gudomliga kärleken man saknade, utan den naturliga.

-Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. (Matt 24:12)

Här talas det om laglöshet. I 2 Tim 3:3 möter vi ett annat uttryck för samma sak: ”Kärlekslösa mot sina närmaste”.
Det är svårt att vara människa, men det är ännu svårare att vara kristen. Skall vi förverkliga de ideal Jesus gav oss, kommer vi nämligen att ledas in i många och svåra konflikter. Därigenom att det finns så många blockbildningar och system, som ligger i vägen, invecklas vi i en kamp på liv och död. Det blir inte bara fråga om att existera och överleva. Striden kommer att gälla vårt människovärde. Skall vi acceptera att system och förhållanden degraderar oss till animaliska driftsvarelser och som gör att vi följer instinkterna, eller skall vi bibehålla vår ställning i skapelsen som Guds medregenter? Skall vi vara slavar eller herrar? Då uppstår också frågan hur vi skall använda de resurser Gud har gett oss i den synliga skapelsen. Skall vi använda dem till vårt och andras fördärv? Skall de deformeras eller reformeras?
Jag vet att vi inte kan förvandla hela världen i ett enda ögonblick, men vi kan åtminstone börja med vår egen lilla värld. Gör vi det kan stora ting ske. Då upptäcker vi nämligen, att den problematik, som finns i världen ingenting annat är än dina och mina problem mångmultiplicerade. Förändringen av världen måste börja i vårt eget hjärta. Vad är alltså mer naturligt än att om jag har överflöd, så måste jag dela med mig. Men det är detta som inte sker. I stället blir det ackumulerat hat.
"Därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna", läste vi. Om vi går till en tidigare vers i samma stycke, får vi se ytterligare en sida av samma sak.

-Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. (Matt 24:6)

Vad handlar det här om? Det är fråga om hungerrevolt och ungdomsrevolt. Jag tycker det är fruktansvärt att höra hur likgiltiga många gamla kristna kan vara inför massornas fruktansvärda rop. Jag har nämligen en känsla av, att det inte är massornas rop som stiger upp till Gud. Det är mitt rop, det är min skuld.
Ja, vi har alla del i det. Vi har också gött oss på vår slaktedag, det vill säga, precis i katastrofens skugga leker, njuter och lever vi som om livet här skulle bestå i all evighet. I en värld utav lögner, bortförklaringar och falskhet, där lever vi; och vi drömmer och hoppas. Ovanpå alltsammans talar vi om frälsning och andedop. Då har till och med andedopet blivit ett medel till att så att säga välsigna förbannelsen och ge alibi åt själviskheten.
Låt oss läsa ytterligare ett ställe:

-Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. (2 Tim 3:1-5)

Hel värld i olycka
Här vidgas perspektivet, så att vi får blicka ut över en hel värld, som lever i djup och förblivande olycka. Själviskheten hade fört människorna in i en ohygglig situation. Från Sodoms hungrande och förtryckta massor, från ett folk och ett släkte, som hade prisgivits, steg dock ett rop upp till Gud.
Jag tror att Sodoms och Gomorras folk fick ett tillfälle till omvändelse. Det ser så ut i Skriften. Den som däremot icke fick ett tillfälle var Lots hustru. Jag tror att massor av förtryckta, förförda, våldförda, plågade och utstötta i välfärdssamhällena Sodom och Gomorra fick ett tillfälle, när Jesus kom ned i dödsriket. Jag tror att skaror är överförda till paradiset och väntar på uppståndelsens morgon. Bibeln säger nämligen att det kommer en uppgörelsens morgon, och den kommer att ha en helt annan karaktär än det vi anar.

-I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust "på eder slaktedag".  I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han står eder icke emot. (Jak 5:5-6)

Vad har den stackars människan egentligen för möjligheter att hävda sig eller göra anspråk på sina rättigheter? Det måste bli en revolution och ett regimskifte till sist, även om det kommer att få en annan karaktär än det vi anar.

-Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. (Jak 5:7)

Här ser vi att lidandet till slut skall visa sig icke ha varit förgäves. Därför ser vi i det förlängda perspektivet en total återupprättelse för mänskligheten, då varenda en skall få tillbaka sitt människovärde.
Jag vet inte hur det skall ske, men en sak vet jag, och det är att Jesus skall komma igen. Vår mänsklighet behöver honom tillbaka, liksom församlingen behöver honom. Han måste komma för att befria denna mänsklighet, som är så kränkt och terroriserad av sataniska makter.
I den första etappen kommer Jesus för att hämta sin brudeförsamling hem till härligheten. Han slutar dock icke med det, utan fortsätter sina operationer till dess att alla hans fiender är lagda honom till en fotapall. Då skall det också visa sig, att hans fiender är mänsklighetens fiender. När detta blir avslöjat, skall hela mänskligheten erkänna Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herre.
Jag sjunger nästan dagligen med de svarta: ”Det skall bli frid på vår jord en gång i tusen år.” Det kommer en församlingens uppryckelse. Det kommer också ett jordens och skapelsens sabbatsår i tusen år. Det kommer en slutuppgörelse inför den vita tronen för alla kränkta, förödmjukade, utmönstrade, förtryckta och för alla plågade och terroriserade. Jag måste få tro det, annars skulle jag inte våga leva en dag till.
Se på moralisterna och fariséerna, hur de angriper symptomen i vårt samhälle idag. De talar indignerat om homosexualiteten och den låga sexualmoralen i stället för att vara med och rycka upp roten till det onda. Det vill de dock inte, därför att de har kristnat sin kapitalism, sin självupptagenhet och egoism och gömmer sig bakom det, medan de säger att de är välsignade av Gud. Roten till det onda sitter i vårt eget väsen. Vi har inte kunnat praktisera den människokärlek som Skriften talar om.


Låt oss se vad rotsynden är

-Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.   Men fly sådant, du gudsmänniska! (1 Tim 6:7-11)

Den som ger sig helt åt penningbegär hamnar i förbannelse, men den som flyr ifrån det får välsignelse. Guds ord drabbar alltså inte bara dem som är rika, utan också de som vill bli rika. Det gäller hela tiden uppsåtet. Varför vill vi ha rikedomar?
Har vi överflöd då andra har brist, då måste vi dela med oss. Och begär människor att få låna av oss, skall vi låna dem utan att kräva tillbaka och utan att begära ränta för det. Vad vi skall göra är alltså att vi ser till att vi skaffar oss vänner på den andra sidan, där vänskapen inte är temporär utan förevigad i en evig tillgivenhet och kärlek.