Intervju med Veronica och Sean Ureña
Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén, levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.
Först får Sean berätta lite om sitt liv
Jag är 28 år och föddes i Santo Domingo. Jag är till hundra procent dominikan, liksom mina föräldrar. Jag har många syskon och har ända från min barndom gått i kyrkan. Först tog min mormor mig med till katolska kyrkan på söndagarna. När jag var tolv år började jag gå till en adventistkyrka. En gång inbjöd jag en kamrat till katolska kyrkan, och då sa han: Om du följer mig till min kyrka, så följer jag dig till din! Och så blev det. Sedan fortsatte jag gå dit, för jag tyckte om hans kyrka som var annorlunda. Där upplevde jag mer min kristna tro. När jag gick till katolska kyrkan, så satt jag där bara passiv och lyssnade till allt som sades. Det var alltid detsamma, som en rutin. Men när jag kom till adventisternas kyrka, tog jag mot budskapet och lyssnade till bibelstudierna. Det var mera personligt. Men sedan ledde mig Herren till Maranataförsamlingen.
Hur gick det till?
Jag var medlem i församlingen och satt där på min bänk och lyssnade. Jag hade visserligen kommit längre än i katolska kyrkan, det var en framgång att vara i adventistkyrkan. Men mitt andliga liv hade hamnat i ett läge så jag upplevde livet tomt. Jag bad nu till Gud att han skulle leda mig. För jag ville inte gå ut i världen, men jag ville inte heller leva med den där tomheten jag nu hade i mitt inre. Jag ville känna att jag var med Gud, jag ville uppleva Jesus i mitt liv.
Du ville inte gå ut i världen. Varför?
-Det är ju klart. I världen finns ingen frälsning. I världen finns inget hopp. Där går man förlorad. Det är bara ett tomt liv utan mening.
Och detta förstod du redan som mycket ung? Kände du att du hade en kallelse?
-Ja, det förstod jag som mycket ung. Jag tror att Gud har lett mig. Jag kände att Gud ville ta ut mig för en uppgift, rädda mig. Jag har alltid tackat Gud för att jag får vara på hans väg. Jag är inte blind som många ute i världen som inte vill förstå ting som har med Gud att göra.
Många församlingar undervisar om att man måste göra en massa saker och uppfylla regler. Allt detta blir en börda. På det sättet kan man inte gå framåt i tron, man stagnerar. Om då tingen i världen drar, så undrar man om det är lönt att fortsätta att gå i kyrkan. Har mitt kristna liv något värde alls? Ja, så kände jag. Men jag bad hela tiden till Gud att han skulle leda mig och Gud svarade på den bönen.
Under den här tiden av förvirring såg jag en dag några svenskar. Då visste jag inte att de var svenskar, jag trodde att de var mormoner. Men så talade man om för mig att de inte var mormoner från USA, men svenskar som arbetade i en församling. De gjorde starkt intryck på mig. Jag besökte deras församling. De hade börjat en verksamhet i Palavé, och jag tog reda på vilka mötestider de hade. Första gången jag kom till ett möte, var ett evangelisationsmöte i Cañadan, dalgången där en del av syskonen i Las Palmas bor. Jag tyckte om mötet, och fortsatte besöka mötena hos Comunidad Maranata. Och sen har jag blivit kvar.
Du fortsatte gå på möten – men det fick konsekvenser med ytterligare steg. Till exempel dop?
-Javisst. Jag började lyssna till budskapet, speciellt om att Jesus har frigjort dig, att Jesus är mer än nog. Du ska bara tro på Jesus. Det gav mig ett nytt ljus, som började fylla mig. Det är inte genom min egen styrka, det är inte genom vad jag kan göra jag kommer hem, utan genom att tro på Jesus. Då gör Gud resten. Gud hjälper dig. När man bara går och tänker att jag måste göra, och jag måste göra och måste bära alla mina bördor med egen kraft – då är det omöjligt. Jag blev fylld av detta frigörande budskap, och den helige Ande började arbeta med mig. Något som gjorde intryck på mig var också att det här var en församling som man inte bara besökte för att sätta sig och lyssna. Här fick man också arbeta med sina händer för Herren. Att tala, tala och tala är inte tillräckligt. Man måste arbeta, leva ut vad man upplevt, leva ut evangelium. Det tyckte jag mycket om.
Så började livet få nytt innehåll och mera mening. Man förstår vilka människor som behöver en. Jag är beroende av Jesus. Det finns människor du inte känner, men som är beroende av dig. Jesus är källan, men frukterna du får från Jesus kan andra få genom dig. Det var något som verkligen tillfredsställde mig.
Jag var som liten ”döpt” i katolska kyrkan innan jag alls var medveten Man skvätte litet vatten på mitt huvud. När jag kom till adventisterna vid tolv års ålder, så döptes jag också där. Men när jag kom till Comunidad Maranata, började jag förstå meningen med det Jesus sa: ”Den som tror på mig och bliver döpt, ska bli frälst Innan dess hade jag inte förstått det stora offer Jesus gjorde för oss. Jag förstod inte varför han måste dö för oss. Och då jag fick klarhet i detta, kom jag till slutsatsen att jag måste döpa mig, och så döptes jag till Kristus för att växa i honom.
Du döptes i Comunidad Maranata – du vet ju vad Maranata betyder. Jag har noterat att du ofta talar om Jesu snara tillkommelse. Det har tydligen blivit ett budskap som är väldigt viktigt för dig?
-Ja. Bibeln talar klart om detta. Jesus var här på jorden, och han ska komma tillbaka. Alla Guds löften är trofasta och sanna. Bibeln säger också att Jesus dröjer för att han vill att många ska bli frälsta. Detta budskap om frälsningen måste predikas. Det måste komma fram i ljuset och förkunnas för alla att Jesus kommer. Då kan kanske många bli frälsta genom detta.
När du tagit detta steg att låta döpa dig i Comunidad Maranata, så flyttade du snart in i storfamiljsgemenskapen för att arbeta tillsammans med dem?
-Javisst. När jag började förstå vad evangelium innebär, började jag automatiskt känna att jag inte kunde leva för mig själv längre. I Maranataförsamlingen finns möjlighet att vara med och arbeta för Herren. Exempelvis så har man missionärer i Dominikanska republiken där man förmedlar humanitär hjälp i både Dominikanska republiken och Haiti. Det är ett sätt att praktiskt leva ut evangelium. Jag är helt övertygad om att vi kristna måste så ut – inte för att skörda här på jorden, men för att skörda i himmelriket. Eftersom Jesus kommer snart måste vi också skynda oss och arbeta för honom. Vi har ingen framtid här på jorden. Vi har vår framtid i himlen. När jag började förstå detta, fick också jag möjlighet att bli en missionär i Comunidad Maranata!
Det har ju hänt något mer – du blev kär i Veronica, och hon i dig. Och när du fick komma hit till Sverige, inbjuden som en arbetare i församlingen, så fick vi ordna bröllop för er här i Sverige.
-Ja, det var verkligen en Guds välsignelse. Jag har alltid förstått att Gud har lett detta. Vi lärde känna varandra, vi har gift oss och nu arbetar vi tillsammans i samma mission. Jag tror att det är en del av Guds plan.
Det har vi märkt både här i Sverige och i Dominikanska republiken att ni har ett ämbete tillsammans. Hur var det att komma till Sverige, ett land som är så annorlunda mot ditt hemland?
-Det var en mycket fin erfarenhet. Jag har aldrig besökt något annat land förut. Det var väldigt annorlunda, men jag tyckte mycket om att få göra denna erfarenhet att få åka till andra länder. Sverige är ett bra land. Människorna här är mera slutna och allvarliga och tysta. I mitt land pratar man med alla, folk hälsar på en osv. I mitt land är människorna så uttrycksfulla. Här är man litet mer reserverade. Men i grunden är människorna fina. Och Sverige är ju ett väldigt tryggt land, väl organiserat.
Hur känns det nu att återvända till Dominikanska republiken?
-Det känns bra. Jag kommer ju hem! Här är det litet kallt! Men i församlingen här i Stockholm är jag också hemma. Vi är ju syskon som tycker om varandra och delar vardagen. Jag känner mig verkligen hemma. Ibland har jag nästan glömt att jag är i ett främmande land, men när jag kommer ut på gatan, erinrar jag mig att jag faktiskt är i Sverige!
Nu vill jag ställa några frågor till Veronica. Du har ju levt en stor del av ditt liv i Dominikanska republiken. Hur gammal var du när ni åkte till Santo Domingo?
-Jag kommer inte ihåg riktigt. Jag var väl fyra-fem år. Sedan var jag tillsammans med familjen i Dominikanska republiken och vi åkte hem till Sverige och tillbaka några gånger.
Tyckte du om att leva på det sättet, eller kände du dig som en främling var du än var?
-I början var det naturligtvis litet svårt att vänja sig vid alla dessa saker, men som barn vänjer man sig fort. Jag lärde mig snabbt att tala språket. Jag fick många vänner bland barnen där. Det har varit en god erfarenhet i mitt liv. Nu har jag två länder som mitt hemland. Två hem som är mitt hem.
Blir du inte konfunderad över att känna det så?
-Det kan vara litet svårt, för jag vet inte riktigt var jag vill vara – jag vill ju vara på båda ställena! När jag är här, längtar jag dit och när jag är där längtar jag hit!
Var du inte tvungen göra ett val när du växt upp och välja om du ville åka med föräldrarna till missionsfältet?
-Ja, när jag var kanske sexton, skulle mina föräldrar återvända till Santo Domingo. Då beslöt jag att stanna kvar hemma i församlingen och hjälpa till med arbetet här. Vi arbetar ju tillsammans med hotellet och våra gemensamma dagliga sysslor. Men när jag varit en tid hemma, ville jag åka tillbaka till Santo Domingo.
Gick du igenom en kris innan du fattade det beslutet? Du var ju tvungen att besluta om du ville gå in i uppgiften som missionär?
-Ja, för egentligen hade det ju alltid varit som ett äventyr att åka ut. Men att vara lång tid på missionsfältet är inte alltid ett lätt liv. Särskilt som utlänning. Men det var så att vi började arbeta med barn. Jag var nitton år då. Vi hade börjat på en ny plats, Palavé, där det bor mycket haitier, många fattiga. Vi lade märke till att där fanns många barn som inte studerade. Då beslöt vi oss att ta hand om dem och börja alfabetisera där. Jag tror det var just detta som gjorde att jag beslutade mig för att stanna där och hjälpa till.
Det du såg där innebar alltså en kallelse för dig?
-Ja, för jag såg ju hur mycket det betydde för barnen att få den hjälpen. Det blev ett totalt förvandlat liv för dem. Jag har nu hjälpt till i detta arbete i nio år. Det har varit mycket intressant.
Ni har säkert en vision för framtiden. Ni ska återvända till Santo Domingo nu. Ni har växt med ansvaret i församlingen, och har ett ledande ansvar där. Många syskon väntar er där, ni känner ju många.
Veronica:
-Ja, vi har många olika planer. Till exempel har vi talat om att gå ut mera och evangelisera på gatorna, för det är många människor som inte känner sig värdiga att gå in i en församlingslokal. Det är ju ett religiöst land och det finns många katolska traditioner och andra religiösa föreställningar. Kvinnor som har långbyxor eller örhängen kanske inte törs komma in i en kyrka. Ja, det finns många saker som hindrar människor. Därför vill vi gå ut på gatorna. När människorna inte kommer till oss, måste vi gå ut till dem.
-Även när det gäller arbetet i Haiti, så arbetar vi i ett samhälle som heter Baptiste. Vi planerar att åka dit. Nyligen hörde vi att koleran fortfarande breder ut sig där. Vi måste åka dit med medicin. Det finns mycket att göra.
Sean:
-Vi arbetar också med en tidning på spanska, vi har gett ut en, och vill nu ge ut andra numret. Pris ske Gud så har vi fått möjlighet att sända i en kristen, mycket välkänd radiostation, en kvart i veckan. Vi sänder också femton minuter på spanska en gång i veckan i en kristen radiostation på Long Island utanför New York. Vi får utnyttja teknikens framgångar!
Kanske ni vill nämna något mer som är viktigt att ta med?
Sean säger med eftertryck och allvar:
-Förbli i Kristus. Det är det viktigaste. Och vara trogna till dess att han kommer. Det är kanske vår främsta målsättning för framtiden. Vara redo inför Jesu tillkommelse.
Ni kan avsluta med ett bibelcitat som hälsning till våra läsare. Kanske en hälsning till någon modfälld, någon som inte känner Jesus. Något som ni upplever viktigt att förmedla som missionärer.
Sean:
-Jag vill läsa ett citat från Matteus 11. För där finns ett hopp om liv från Jesus. Jesus erbjuder något här. Kanske många förkastar honom. Och när de förkastar honom, fortsätter de kanske med sitt behov att fylla det tomrum de har. Sina bördor, sina prövningar osv. Men om de lyssnar till detta löfte från Jesus, ska de uppleva att deras själar blir upplivade.
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt 11:28-29)
Det här är ett löfte från Jesus till dem som kanske känner sig modlösa, de som inte känner Jesus, de som kämpar för sig själva i sin egen kraft utan att lyckas. Här säger Jesus: Kom till mig och lär av mig, så ska ni få vila för era själar. Amen.
Veronica:
-Jag vill läsa ur Jakobs brev, kapitel fem:
”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära.” (Jak 5:7-8)
Det kan vara så lätt att bli missmodig under alla svårigheter vi ibland går igenom i livet. Ofta hamnar vi i tvivel på Gud och på vad han har makt att göra. Vi förminskar Honom och alltför ofta vacklar vi, precis som Israels folk i öknen, trots att Gud hade hjälpt dem ur stora kriser, gång på gång. Gud har lovat oss landet, och vad som än händer – om vi står fasta – så kommer han att ge oss det. Gud har gett oss löften, och trösten är vissheten om att han alltid håller dem. De här verserna ger mig styrka. Vi måste ha tålamod, precis som jordbrukaren, genom allt, och vänta tåligt på Jesu tillkommelse.
- När inte människorna kommer till oss får vi gå ut till dem
Loppis för Haiti
Under hela våren och sommaren är du välkommen att besöka Loppis för Haiti på Bällsta. Alla intäkter går oavkortat till barnen i bergsbyarna Mont-Leon och Belle-Terre i östra Haiti. Tack vare alla gåvogivare har församlingen under det här läsåret kunnat hjälpa 564 elever med skolgång. Nu samlar vi in medel för läsåret 2012/2013 med målet att ännu fler behövande barn ska få sin skolgång betald.
Skolbarnen i Palavé får snart sommarlov
I haitiskt präglade Batey Palavé går läsåret mot sitt slut och barnen får sommarlov, något som inte är en självklarhet i ett land där många barn aldrig får förmånen att studera. Under åtta läsår har Comunidad Maranata tagit emot många barn i Palavé och gett dem grundläggande undervisning och på det sättet ges de större möjlighet att få leva ett mer drägligt liv när de växer upp. Fattigdomen är svår hos de familjer missionen söker upp för att hjälpa. Nu ser vi fram emot ännu en ny elevgrupp nästa läsår.
Den ekumeniska dialogen med Islam – hur ska den förstås?
Text: B V Henry
Att skilja på motiv och
målsättningar
Av någon anledning har mitt intresse och mitt syfte att leva i fridsamma relationer med muslimer av en del kristna ofta uppfattats som en kompromiss med den bibliska åskådning jag har och alltid har proklamerat, vad gäller det unika med kristendomen och dess budskap.
Medan jag alltid har betraktat kärleken som en viktig kommunikationsväg, så har detta aldrig kopplats bort ifrån nödvändigheten att tala sanning, vilket är det enda som ger frihet – Joh. 8:32, 36. ”Elsk disse araberna” , som titeln på en av mina norska böcker lyder, har aldrig varit tillämpbart genom att tiga om vad muslimer behöver höra om vårt budskap om hopp till en Uppstånden Herre och Frälsare.
Medan det är sant att mitt sätt att nalkas muslimer alltid har varit respektfullt och fridsamt snarare än misstroget och avvisande, så har det aldrig inneburit att jag håller med om allt som Koranen och Sharia-lagar lär, och inte heller att jag erkänner vissa former av praxis som är förknippad med deras religion. När det gäller denna sista punkt så måste de kulturella inslagen i muslimvärlden skiljas ifrån det som är strikt religiöst eftersom nästan varje etnisk grupp som den består av, i dess vida panorama-liknande utsträckning från Arabien till Indonesien, uppvisar stor variation vad det gäller att trotsa en ofta förekommande kliché om ett allmänt accepterat, monolitiskt block.
Det finns mycket polarisering och många påståenden ibland kristna av olika slag om hur vårt förhållande till muslimerna och deras tro borde se ut i den växande pluralismen i Europa. Faktiskt så har en del muslimer samma känslor ifråga om de kristna och delar samma längtan att desarmera spänningen och undrar om det finns något sådant som en universell tro som går utöver etnicitet och övertygelse och förmår ena hela mänskligheten. En sådan utopi stöder både en del kristna såväl som en del muslimer, och de är anhängare därav.
Moammar Qaddafi kan kommas ihåg för att ha varit ordförande för ett judiskt -kristet möte i Tripoli 1976, en gest som applåderades av somliga.
Sannolikt var det ett spel för gallerierna, eftersom han i själva verket trodde på Islams överlägsenhet och slutliga triumf.
Samtidigt med sina oljeinkomster drev han vidare med sitt varumärke av Islams rätt över den afrikanska kontinenten, till nackdel för de kristna församlingarna, som fallet var i Uganda under Idi Amins’ ökända regim, han som konverterade till Islam av ren bekvämlighet. Detta, och många andra skickelser, har visat att det ofta finns en konkurrensfaktor snarare än en samarbetsfaktor i skydd av ett ekumeniskt eller interreligiöst paraply.
Att övervinna de framträdande skillnaderna
All hans reservation och även hans ovilja till trots, vad det gällde att öppna en ekumenisk dialog med Islam, så gav påven Benedikt XVI grönt ljus till att upprätta ett pågående katolsk-muslimskt forum, med ett första gemensamt möte i november 2008. Pionjärinitiativet var ett svar på ett öppet brev från 138 muslimska lärde som ställdes till påven och andra kristna ledare under de föregående åren. Denna inbjudan kom att få en knuff av påvens kontroversiella uttalanden om Islam i Regensburg i Tyskland. Ali Aref Nayed, chef för det Kungliga, strategiska Islamstudiecentret i Amman, i Jordanien, sa:”Hela detta initiativ handlar om helande”. Han tillade att ”...syftet är att återvända till trons rötter och vad vi har gemensamt”. Utgångspunkten för invigningsmötet var kristen och muslimsk undervisning om plikten att älska Gud och nästan. Medan det är sant att förhållandet mellan kristna och muslimer har varit problematiskt, med många tragiska sammandrabbningar vilket har varit karaktäristiskt under århundradenas lopp, så känner många mer än någonsin ett behov av att överbrygga denna beklagliga period av historien då fanatiska röster uppmanade till korståg och jihad, allt i religionens namn.
I en värld som fortfarande är utsatt för inter-religiöst våld och apokalyptiska förutsägelser om nya ”civilisationernas sammandrabbning”, hörs motsatta appeller om eftergifter och förlikning från olika talarstolar.
Hur som helst, med ett sådant önsketänkandes alla meriter kan man inte dölja kristendomens unika anspråk, och detta medför till slut ett fördömande av alla andra religioner, vars distinkta karaktär inte bör fördunklas genom att man lögnaktigt assimilerar sådana religiösa idéer som är främmande för kristendomen (synkretism), och på det viset skapar en steril hybrid. Så gör jesuit-teologen Jacques Dupuis i sin bok ”Towards a Christian Theology of Religious Pluralism” (1977). Och på sitt vis och med sin inspiration är Khalil Gibran’s (1893 – 1931) kända bok ”Profeten” ägnad åt appeller om en syntes mellan Islam och kristendom, genom att praktiskt utforma stränga regler. Den libanesisk-amerikanske författaren låter i sin berättelse Almustafa, profeten, i en otydlig predikan besvara frågor om kärlek, arbete, smärta, död och liknande.
Under tidens gång har både muslimer och kristna i ett symbiotiskt förhållande gjort insatser för att tackla de religiösa barriärer som skiljer dem från varandra. Under senare år har det spridits litteratur som skrivits av både kristna och muslimska författare, och som kommit till för att tjäna som katalysatorer, för att röja undan kontroverser och undvika konflikter för enhetens skull – man har då valt ett flytande snarare än ett solitt ställningstagande till sanningen. Man kan nämna en sådan bok som, helt tömd på all polemik, har skrivits av Guilio Basetti-Sani ”The Koran in the light of Christ – A Christian interpretation of the Sacred Book of Islam” (= Koranen i Kristi ljus- en kristen tolkning av Islams heliga bok) .
Och således, medan det kan argumenteras att det finns paralleller mellan kristendom och Islam, så kan vi inte se förbi eller ignorera paradoxerna, som den ovan angivne författaren gör: Kristi eviga Sonskap, Joh. 17:5- 24, Kristi ställföreträdande offer på korset, Joh. 1:29 och 1 Petr. 1:18 – 21; den uppståndne Herren och världens Frälsare, Apg. 2:32-36 och Uppb. 1:18. Dessa huvudstycken i läran tål inga kompromisser, utan dem måste vi insistera på även om vi befinner oss mitt uppe i muslimsk förnekelse och förkastelse av dessa historiska fakta.
Hur välmenande man än är, och hur man än avser att leva i fred med alla människor så finns det en konstant risk och redan en hel del bevis på att bibliska sanningar har urvattnats och även offrats för att nå dessa mål. Man kan påminna sig den fascinerande och närmast legendariske Franciskus av Assisi’s person, som i sin rörande och naiva enkelhet, i kontrast mot korsriddarnas hat och våld, prövade ett äventyr som har inspirerat och motiverat efterföljare att komma med ett annat slags kristet vittnesbörd till muslimer. Som en ikongestalt för katoliker och även för en del protestanter har Franciskus blivit prototypen för en ekumenisk dialog som många har förespråkat ända sedan hans möte med Sultan Malik al-Kamil (Saladin’s brorson) av Egypten i september 1219*. Det ville spanjoren Romon Lull ( 1236 – 1315) göra, men hans predikan om den korsfäste och uppståndne Frälsaren togs inte emot av muslimerna i Nordafrika, och på grund av det blev han martyr på dess kust. Koncentrationen på budskapet om korset som frälsningens enda väg har aldrig varit populär, utan snarare ett stötande budskap för muslimer och många andra.
Förespråkare av en
komplicerad röra
Sedan dess och i tider som ligger oss närmare, har människor lagt evangeliets anspråk åt sidan, och vänt sin uppmärksamhet till Gamla Testamentet och dess betyganden med ett hopp att bereda väg för en bättre förståelse genom att koncentrera sig på Abraham hellre än på Jesus. Ett gemensamt andligt arv kan spåras till Abraham, och utifrån denna källa har ekumeniska förespråkare försvarat ”en fristad” för muslimer inom en allt omfamnande, religiös rörelse. Men det handlar inte bara om löftet till patriarken, utan om detta löftes fullbordan i Kristus (Gen. 12:1 – 3, Apg. 2: 37 – 39, Ef. 2:12 – 18), vilket verkar den stora skiljelinjen och uppdelningen!
Trots allt resonemang om monoteism som en nyckelfaktor som drar dem samman, måste det understrykas att kristendom och Islam (inklusive Judendom) har ganska olika begrepp om en Gud och även om Abrahams specifika roll. Kort, så har Islam med sina inneboende anspråk presenterat sig som motsatsen till biblisk kristendom, och i sanning som en förbannelse (Gal. 1:8-9)! Utan hänsyn till dessa fakta har den lärde fransmannen Louis Massignion (1883 – 1962) förordat ett sådant selektivt/exklusivt ”abrahamitiskt” tillvägagångssätt med sin sentimentala förkärlek för muslimsk mysticism (sufism), att det också har influerat en sådan munk som Charles de Foucauld i hans sydalgeriska avskildhet att förbereda en generation av subjektiva, snarare än objektiva tänkare.
Och detta påverkade den kontroversielle schweiziske romersk-katolske teologen Hans Küng att skriva ett monumentalt verk på tre volymer: ”Islam: the Past, Present and Future” (USA-Oneworld 2007). Alla dessa och många andra har talat och skrivit enligt samma linje och i hopp om en ekumenisk fred. För Küng representerar Islam ett hopp snarare än ett hot mot Judendom och kristendom, och han argumenterar därför, att de tre religionerna tillsammans borde befrämja förutsättningar för världsfred*.
Och numera har bibliska övertygelser ersatts av en bekväm livsstil i en del kyrkor, och även av andra alternativ, som utgör skadliga kompromisser. En lockande religiös pragmatism på bekostnad av sund, biblisk lära. Det är förståeligt att med den situationen vi har i en föränderlig och osäker värld, att vissa ledare inom den ekumeniska rörelsen vill skynda på ett ”fredsavtal” med muslimer av god vilja. De söker efter en ömsesidig förståelse då det gäller att sprida en ytlig atmosfär ( som det visade sig 2006, bland annat under de våldsamma protester som leddes av Ahmed Abu Laban, på grund av de danska karikatyrteckningarna ) och en omformulering eller en anpassning av tidigare lärosyn, för att alla religioner ska kunna accepteras!
Men de revisionistiska strävandena i ”The Book and the Koran” av Muhammad Shahrur, med avsikt att omtolka Koranen för moderna läsare, fördömdes vitt och brett i den fundamentalistiska islamska världen, trots den fromma tonen och den stora populariteten. Och detta på just sådant vis som konservativa kristna förhåller sig avvisande till någon moderering av deras egna heliga skrifter och deras tros grunder. Båda grupperna skulle betrakta varje sådan omprövning som falskhet, och därför fortsätter kampen om böckerna!
Innan alla de centrala händelserna efter 9/11, kände den numera bortgångne professorn, Jacquea Ellul en oro inför den alltför positiva inställning till Islam som han uppfattade var på tillväxt i intellektuella, men också i kristna kretsar.
Som han var kritisk till en västlig, kulturell relativism och även till en kyrklig tendens att börja fraternisera på områden som hållit kristna och muslimer skilda som olika poler i sina respektive religioner, kunde Ellul inte begripa uppkomsten av en demagogisk diskussion över Koranen i en del kyrkor . Teorier om likvärdighet och om vad som betraktades som samme Gud, samma värden och samma frälsning, framställdes. Mer som teolog än som filosof, med god insikt om Islam, reagerade han i sin bok:”Islam et Judeo-Christianisme” (1994) , där han avvisade en ”revidering av historien som helt och hållet gynnar de muslimska folken”, och missbruket av uttryck som ”vi är alla Abrahams barn”, ”Bokens religion”, ”en imam, en rabbin och en präst delar en och samma tros-bekännelse”. Ellul ser bruket av denna jargong som enkelriktad ekumenik, medan Islam hårdnackat försvarar ”fixeringen” av sina dogmer.
Eftersökt samvälde och förnekat samvälde!
Det är inget tvivel om att i vårt västliga, postmodernistiska samhälle, där kristendomen i sekulariseringens tidvattenvåg stegvis kasseras, vinner istället Islam - som en religion med en underliggande agenda för världsherravälde och med sitt bestämda krav på erkännande, samtidigt som den når nya gränser och skjuter nya rötter - alltmer mark. Och detta syns redan på det politiska, utbildningsmässiga, sociala, juridiska och kulturella området. Detta är rättigheter som på många vis har erbjudits av ett självbelåtet, kristet Europa, och paradoxalt nog nekas kristna samma rättigheter i områden där muslimer redan har övertag och kontroll. Den gamla tanken från det Ottomanska riket: icke-muslimer i muslimska länder förtjänar beskydd (dock som andra klassens medborgare), har försvunnit från stora stråk av den muslimska världen, och alltmer är resultatet förtryck och även blodsutgjutelse, som kan ses i Pakistan, Iran, Sudan, Egypten, Nigeria o.s.v.
Och även om den stora majoriteten av muslimer lever i fredlig samexistens, så behövs det inte många extremister för att skapa kaos genom våld som framkallar hat.
Det är en lång litania över lidandet som drabbar de kristna under muslimskt styre, och för många av dem är de ekumeniska strävandena som en metod att förebygga eller bota globalt missnöje som att lägga sten på börda. Detta är realiteter som vi inte kan ignorera, och det är en stor utmaning för Guds sanna församling och dess trogna medlemmar att vakna upp, inte i islamofobins dystra stämning, men i Kristi Ande, för att fullgöra sitt högtidliga mandat i vad som alltid har varit en religiöst och politiskt antagonistisk miljö, Matt. 28:18 – 20, Ef. 3: 8 – 11.
* Även om det har upptecknats i många medeltida krönikor så har ingen samtida, arabisk författare nämnt om detta möte. Inom den Romersk-katolska kyrkan har påven Johannes Paulus II mer än någon annan fört fram Franciskus av Assisi som en förebild på ekumenisk dialog. Han var mycket angelägen om att utveckla vänskapliga relationer med muslimvärlden, vilket blev särskilt tydligt i hans resor till länder med en markant muslimsk befolkning.
* En utveckling som den ovannämnda är typisk i ljuset av sådana bibelställen som Uppenbarelseboken kap. 17, vilket många tror talar profetiskt om världsreligionernas enande.
Ett stort tack - till missionärerna i Dominikanska republiken!
Hälsning från David Smeds:
I slutet av januari åkte Monica och jag för att besöka vår äldste son, svärdotter och barnbarnen i Texas. Jag hade vid några svaga tillfällen ”lovat” Berno Vidén att jag kanske kommer förbi för att studera Maranatas missionsarbete. Jag råkade hitta en specialfunktion på resesajten Expedia.se. Vad händer om jag knappar in min hemresa från Houston och tar en liten sväng via Karibien närmare bestämt Santo Domingo? Mot ett hanterligt pristillägg var det möjligt.
Den 7e februari, tisdag morgon kl 03.00, körs jag ut till Houstons internationella flygplats, sedan via Atlanta ut till Karibien. Landar tretiden i Santo Domingo och möts av Berno, Nahdja, Theresia och Zebastian.
Sen följde några näst intill obeskrivliga dagar. Först fick jag se skolarbetet i Palavé där Theresia och Nahdja gör allt för att de fattiga barnen ska kunna få en gedigen start i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är för oss självklara färdigheter men inte där.
Berno antydde under onsdagen att det kanske var möjligt att åka till Haiti och se arbetet i Baptiste. Detta resulterade i att Zebastian, Berno och undertecknad skulle resa per omgående.
Jag hoppar över vägbeskrivningar, men konstaterar att vi kom fram till Baptiste. Jag hyrde en jeep så att vi bekvämt skulle kunna komma ut till byn Mont-Leon. I denna by som ligger några kilometer utanför Baptiste bekostar Maranataförsamlingen skolgång för över 500 barn.
För mig är det nästan obegripligt att man utan Sida stöd och annat kan ge så mycket till så många. Var resan bekväm? Nja, jag satt och skakade i hytten tillsammans med en livligt rattande haitier. De andra ansåg att resan skulle göras stående på jeepflaket.
Vi träffade rektorn i Mont-Leon som brinner för att kunna bygga en riktig skola med väggar och sånt. Vi fick träffa skolbarnen och alla lärare. Förfriskade med kex och läsk skakade vi sedan tillbaka till basen i Baptiste. Detta är bara några korta glimtar men av uttrymmesskäl avslutar jag med.
- Tack till Maranataförsamlingen och mitt stora tack till alla tidningens läsare som stöttar detta imponerande arbete. Men största tacken går till Gud som ger missionärerna kraft i en ofta slitsam vardag.
David Smeds
Evangelium befriar!
Missionsreportage Zebastian Vidén:
Helt plötsligt en morgon var alla jättereligiösa. Folk på gatan talade om Gud. På Twitter och andra internetfora regnade det kommentarer om den yttersta tiden och att Jesus snart är här.
Några dagar senare verkade dock allt ha återfått sin balans. Visst, Gud finns kvar däruppe. Men vi sköter vårt härnere. Vardagen var åter ett faktum igen.
Vad som hade hänt var att Dominikanska republiken drabbades av ett jordskalv. Skalvet som mätte 5.3 på Richterskalan orsakade dock inga större skador.
Dominikanska republiken är ett religiöst land. De allra flesta tror på Gud, eller något övernaturligt väsen av något slag. Om någon skulle påstå för en dominikan att Gud inte finns så skulle det med stor sannolikhet uppfattas som ett bisarrt påstående. ”Om inte Gud finns, vem skapade då jorden?” svarade någon en gång med ett litet finurligt leende på det påståendet.
Gudstron finns alltså. Man fruktar Gud. Man är rädd för Gud. Men för alltför många människor stannar det där. Gud finns, men långt borta i himlen, och när det händer något, till exempel ett jordskalv, så vet man att Han är på väg hit - och då är det bäst att skärpa till sig och bli en god kristen. Och en god kristen vet alltförmånga hur man ska gå tillväga för att bli. Först bör man skaffa sig rätt kläder så att man får tillåtelse att gå in i kyrkan. Sedan när man lyckats ta sig över tröskeln in i kyrkan, så kommer nästa påbud. Och sen nästa. Och nästa. Om man är tillräckligt duktig så kanske man kan få bli döpt så småningom.
Religion.
All denna kunskap om Gud, all denna kunskap om bibeln, blir inget annat än klingande malm och en ljudande cymbal, för man har gått miste om grunden för evangelium; nämligen Guds kärlek som uppenbarades i Jesus.
Församlingens uppgift i Dominikanska republiken och Haiti är inte att presentera ytterligare en inriktning av religiös kristendom. Sådana finns det redan tretton på dussinet av. Evangelium däremot, är det glada budskapet om Gud som älskar människan så mycket att Han lät sin egen son dö i människans ställe. Där har vi frigörelse. Och det är först när människan är fri som hon kan börja tjäna Gud på ett rätt sätt. Tjäna av kärlek.
Under februari månad reste vi över till Haiti. Ett av resans syften var att betala för 354 barns skolgång. Barnen som bor i en liten by som heter Mont-León är väldigt fattiga och de flesta av dem skulle troligen inte kunna gå i skolan om det inte vore för hjälpen de får. Vi tog också med oss kollegieblock och pennor till samtliga elever, vilket verkligen uppskattades. Behoven är fortsatt stora, men vi får göra det lilla vi kan, så välsignar Gud.
Vi har nu även utlovat hjälp till ytterligare 210 skolbarn i Belle-Terre, en liten by som också den ligger en bit utanför Baptiste, och som om möjligt är ännu fattigare. Genom offer och gåvor kan vi nu också betala för dessa barns skolgång med början denna termin.
Vi har även kunnat förmedla mat till behövande. Flera familjer som vi kommit i kontakt med och som har olika behov har fått en liten men betydelsefull hjälp. Mediciner har överlämnats till den lokala läkarstationen.
I Santo Domingo är skolan nu i full gång och det är Nahdja och Theresia som varje morgon reser ut till samhället Palavé där ett tjugotal barn är elever i församlingens skola. Varje vecka samlas vi även till bibelstudier och andra möten både i Palavé och i Las Palmas. För en vecka sedan var det en ung mamma som lämnade sig till Gud i ett möte i ”La Cañada” i Las Palmas. Gud är fortfarande verksam, och det är vi tacksamma för.
Everybody Hallelujah!
Hälsningar från Bimsen Damal i Nepal
På sin knackiga engelska berättade Bimsen Damal på Maranataförsamlingens sommarkonferens 2009 om hur han mött Jesus. Han sa: ”Everybody Halleluja”. Orden räckte inte riktigt till, men alla förstod och lovade Gud för vad som skett. Då hade han genom ett torgmöte ett år tidigare kommit i kontakt med församlingen. Därefter bodde Bimsen en tid i församlingens storfamilj. När han senare var tvungen att återvända till sitt hemland upplevde han kallelsen att tjäna Gud.
Därifrån får vi nu ofta hälsningar och Bimsen berättar hur de samlas till möten med ropet Maranata - Jesus kommer.
Tacka Gud för att evangelium når ut. Bed för Bimsen och Guds verk i Nepal!
- Jag bad till Gud att tillfället skulle komma
Intervju med hemundervisade Elaine Vidén på sitt första missionsuppdrag i Santo Domingo
Hon trivdes med hemundervisningen och gillade särskilt historia och att läsa om andra länder i geografi. Fysik och teknik hör också till favoritämnena. Elaine tyckte mycket om att ha pappa som lärare.
- Jag hade fysik med pappa. Och han lämnade aldrig något avsnitt i boken förrän man kunde det, likadant med engelska och biologi. Han var väldigt grundlig.
Efter fullbordad skolgång var föräldrarna måna om att barnen skulle göra prov och få betyg. Det gick bra för Elaine, och hon fick godkänt och bra betyg i de olika ämnena. Hon var lite förgrymmad över att de examensprov hon gjort i slöjd och bild, med att virka, sticka och brodera inte alls blev betygsatta:
- De trodde inte att det var jag som gjort det! Uppenbarligen var Elaine så händig, att hennes alster ansågs suspekta.
Nu hade i alla fall Elaine betyg och förutsättningar att söka in på någon skola. Men det var hon inte intresserad av:
- Jag var så trött på skolan, jag ville göra något annat! Och något annat var att arbeta i församlingens gemensamma företag; städa på hotellet, sitta i receptionen, laga mat åt storfamiljen. Även ombesörja att beställningar av möten tillverkades på CD och sändes ut. Elaine hjälper också till på kontoret med bokföring av församlingens förlag BMC. Sedan hon tagit sitt körkort började hon med att köra bud i Bällsta Taxi.
Jag undrar om hon inte ibland önskat göra något annat. Men Elaine tittar bara stadigt på mig och säger:
- Jag hade bestämt mig! För Elaine har det aldrig funnits något alternativ till församlingsarbetet. Och hon försummar aldrig mötena, där hon troget är med, om hon inte är upptagen med någon annan tjänst i församlingsarbetet.
- Jag går än om jag har huvudvärk! Och Elaine berättar att om hon mått litet dåligt när hon går till mötet, så blir hon bra innan mötet är slut! Man anar en trons styrka, när Elaine berättar detta.
Sista skolåret åkte hon tillsammans med pappa, sin tvillingbror Marcus och ett par andra elever från Pilgrimsskolan, som församlingens hemundervisning benämns, en fjorton dagars resa till Dominikanska republiken, där församlingen många år haft missionsarbete. Det handlade lite om att göra en skolresa med semester. De åkte runt i landet, men främst var det ett tillfälle att se missionsarbetet på nära håll. Elaine fick sådan lust att åka tillbaka dit. Hon ville få mera inblick i arbetet och hjälpa till med vad som behövdes.
- Jag bad till Gud, och hoppades att tillfället skulle komma.
Och denna höst har Elaine fått vara tre månader i Santo Domingo. Hon började med att hjälpa till i skolarbetet.
- Jag visste inte hur det skulle gå, för jag kan ju knappt någon spanska. Det var enklast med matte, för då behöver man ju inte kunna språket så bra.
Först handlade det om att hjälpa Theresia med hennes skolklass, men så blev det ganska plötsligt bestämt att Veronica, som hade hand om en skolklass, och hennes dominikanske make Sean skulle resa till Sverige för att fullfölja hans ansökan om uppehållstillstånd där. Då blev det frågan om Elaine kunde ta hand om några elever på egen hand. Jag frågar vad hon tänkte då.
- Jag tänkte – stackars mig, säger Elaine, och skrattar gott. Hur skulle jag kunna ta hand om ungarna själv!
Och visst var det tufft. Barnen är ganska vilda, och de retades med Elaine när hon försökte säga åt dem.
- De tyckte det var kul när jag försökte säga till. Men de respekterade Theresia, som ju har erfarenhet av skolarbetet sedan tidigare och som talar spanska obehindrat. Men efter en del disciplinära åtgärder, med indragna raster och hemanmärkning, så har det gått bättre.
Elaine tycker nu att hon fått lära sig mycket. Då hon kom till landet, vågade hon inte säga något på spanska, var rädd att uttrycka sig fel.
- Det är mindre pinsamt att göra bort sig inför barnen.
Elaine har funderat över om hon i framtiden skulle få familj och barn. Hon vill att de ska få samma förmån med hemundervisning som hon haft, men har undrat över hur hon skulle klara av det.
- Jag är ju inte så duktig, och hur skulle jag kunna undervisa. Men när jag nu haft barnen här, märker jag att det finns så mycket man kan säga och lära dem. Problemet är ju bara att jag inte kan språket än. Så jag tror att det skulle gå bra med svenska barn, och särskilt med egna barn, som man kan sätta sig i respekt hos! Nu tänker jag att det inte blir några problem att hemundervisa, när jag själv får barn en dag!
Elaine blir riktigt ivrig när hon målar ut möjligheterna att få fungera som lärare.
Elaine och jag sitter ute i trädgården och pratar i den sköna eftermiddagssolen. Det är sista veckan i november, och om ett par dagar bär det iväg till den kalla vintern i Sverige.
- Det blir skönt att få komma hem, men jag skulle nog kunna stanna också. Elaine längtar efter familjen, syskonen och församlingen.
- Men om jag får åka tillbaka hit så gör jag det gärna!
De sjöng om Guds trofasthet
Missionsreportage från bergsbyn Baptiste i Haiti.
Text: Stina Fridolfsson
Det var en sällsam upplevelse att åka till samhället uppe i de haitiska bergen, några mil från dominikanska gränsstationen Elias Piña. Vi körde på ganska hyggliga vägar de tjugofem milen från Santo Domingo till haitiska gränsen, men sedan var vägen plötsligt bara en smal och gropig grusväg, som hade passat bäst för en liten åsna att gå på. Men vår jeep klättrade tålmodigt de slingriga vägarna upp till Baptiste, tungt lastad med mediciner, skolmaterial och livsmedel.
När vi kom in i samhället, så upptäckte vi plötsligt ett känt ansikte bland dem som satt utanför husen längs gatan. Det var Marcelo! Han log med hela ansiktet och hälsade oss välkomna. Hans fru Fifa hade dagen innan fött en liten flicka, som genast fick namnet Rebecka. Marcelo är den broder som flyttade från Palavé i Dominikanska republiken med sin familj för ett par månader sedan. Han har länge önskat få flytta tillbaka till sin hemby, och nu, när församlingen kunde köpa hans hus i Palavé, så gjorde han slag i saken och flyttade med höggravid hustru och fyra barn. Jessica, den äldsta flickan som på ett särskilt sätt fått församlingens hjälp, då hon växte upp med sin gammelmormor som inte kunde ta hand om henne riktigt, bor sedan flera år åter hos sin mamma och styvfadern Marcelo. Och med nyfödda Rebecka har hon fyra små syskon! Modern Fifa är fortfarande mycket ung, kanske 26 år, och mycket glad över att de flyttat till Baptiste:
-Här är så lugnt, och vi bor så bra, förklarade hon.
Väl framme städade vi rummen i det hus som församlingen hyr mitt i samhället, och lagade en enkel måltid på gasplattan. Vi fick höra att efter sista stormovädret för tre veckor sedan, har man inte haft ström i Baptiste. Vi skyndade på för att hinna dela ut de livsmedelkassar vi hade med till några familjer innan det blev mörkt. Marcelo följde med och hjälpte till att bära, visa vägen och tolka. Dagen därpå var planerad för långpromenad till Mont-Leon, som ligger fem kilometer från Baptiste ännu längre upp i bergen. Vår ambition var att överlämna skolmaterial till broder Luka som driver skola där. Men vi mötte honom sent på eftermiddagen, då han kom traskande från Mont-Leon där han varit och förberett inför skolstarten som tydligen är först om ett par veckor. På grund av alla svårigheter Haitis nyvalde president haft med att bilda en hållbar regering, har regeringen flyttat fram skolstaten till mitten av oktober månad. Vi hade ju tänkt gå dit och göra ett reportage från skolan. Nu fick vi den här gången nöja oss med att överlämna skolmaterial och medel till driften till broder Luka. Men det innebar att vi fick tid över till andra hembesök och samtal med människor som kom till oss.
Förbi vårt hus går den smala kärrvägen längre upp mot bergen. Plötsligt kom en skara människor, springande och hojtande. Två av dem bar en enkel bår, där det låg en människa. De hade kursen mot kliniken som låg hundra meter längre ner. Människorna som stod samlade i små grupper utanför vårt hus stelnade till och talade lågmält med varandra. Och på våra frågor svarade de att, jovisst, det var ytterligare en som insjuknat i kolera som man nu sprungit med för att hinna till vårdcentralen medan det fanns chans att rädda honom. Under de två dygn vi var i Baptiste var det åtminstone fem kolerasjuka människor som på detta sätt bars till sjukhuset. Vi hade också tillfälle att se kolerakyrkogården som ligger en bit bortom den andra, med 21 nygrävda gravar. Av de begravna var fyra barn.
När vi besökte vårdcentralen kom vi i samspråk med ett kubanskt läkarpar, Aime och Manuel, som förestår kliniken. När de hörde att vi kom från Comunidad Maranata i Santo Domingo, lyste Aime upp och sprang och hämtade Maranatatidningen som broder Marcelo passat på att ge dem, när han kom till sjukhuset med Fifa. De är ju spansktalande, och uppskattade att få en skrift på spanska.
– Jag har läst hela tidningen, sa hon förtjust.
Läkarparet talade om hur svårt det är att hjälpa människor som saknar resurser, att kolerapatienter snabbt måste få dropp och vätskeersättning för att inte dö. Enligt lag är all vård av kolerapatienter fri, men ändå finns det läkare som skrupellöst exploaterar sjuka människor och kräver betalning för att hjälpa. Nyligen anmäldes en läkare som blev suspenderad av den orsaken. Den kubanske läkaren Manuel blev då insatt som chefsläkare för kliniken.
Bakom kliniken finns ett tält där det för tillfället låg fyra kolerapatienter på enkla träbritsar och fick dropp under läkarnas överinseende. De mediciner vi hade med oss kunde vi försäkra oss om att de delas ut fritt till dem som har akuta behov av hjälp. Det känns som en droppe i havet, men vi påmindes om att allt som är skänkt av kärlek till Jesus blir till maximal välsignelse.
Det blev naturligtvis känt att gruppen från Comunidad Maranata i Santo Domingo kommit med hjälp av olika slag, och flera behovets barn kom på besök. Det var mödrar med sjuka, undernärda barn, som vi nu kunde hänvisa till läkaren Katthy, allmänt kallad ”de fattigas läkare”, som hade bättre förutsättningar att se vad behovet var hos dem som kom till oss. Katthy driver en enkel läkarmottagning dit många fattiga söker sig, och även dit kunde vi överlämna mediciner. Trots att vi hela tiden hade hjälpsamma människor med oss som tolkade språket, så var det svårt att riktigt förstå vad alla behövde för hjälp.
Det kom också en yngling på kanske tjugo år, och visade foton av en skara barn. Med tolkhjälp av en annan yngling, Edne, som kunde spanska, fick vi veta att efter jordbävningen i Port au Prince för snart två år sedan kom en skara barn som mist sina anhöriga i jordbävningen, att sändas till Baptiste, där många familjer öppnade sina hem och tog emot dessa hjälplösa som fosterbarn. Den unge mannen som nu kom och visade foton av barnen, brukar samla dem några gånger i veckan och ha litet aktiviteter – något av dagis-verksamhet. Han hoppades på att vi skulle kunna hjälpa till med material för att sysselsätta dessa barn. Ett par hundra barn, som naturligtvis skulle vara glada över minsta hjälp. Jag satt stum och tittade på fotona av barnen. Såg deras förväntansfulla ansikten riktade mot fotografen, och kände det skriande behovet. Här har fattiga familjer, som vanligtvis har många munnar att mätta och trångt med bäddar i hemmen, ändå öppnat hemmen för att hjälpa ytterligare en medmänniska. Hyresvärden för det lilla huset vår församling hyr däruppe, har också tagit hand om en liten flicka, ett syskonbarn som föddes en månad före jordbävningen där hennes föräldrar omkom. Hon stod tillsammans med en större flicka och tittade på oss, medan Edne berättade för oss om hennes livsöde.
Första morgonen vaknade jag innan gryningen utav sång. Flerstämmig, utan instrument. Det gick inte urskilja orden, och för övrigt kan jag inte creol, men sången kom så starkt och med text på mitt eget modersmål till mitt hjärta:
-Stor är din trofasthet, min Gud och Fader, växlingens stormar ej finnes hos dig...
Det var en innerlig lovsång och tillbedjan som steg upp mot himlen, och sången dröjde kvar och tonade inom mig hela dagen:
-...kraft för var dags behov år efter år...
Morgonen därpå var det likadant. Jag vaknade före gryningen och hörde sång från en hel församling som sjöng. Även denna gång en gammal, känd sång som också finns på svenska:
-Räkna samman Guds välsignelser...
Varje sång de tog upp och sjöng handlade om Guds trofasthet under livets alla skiften. Varje dag samlas man före gryningen, innan arbetsdagen börjar, för att bedja och sjunga tillsammans och så få krafter till dagens tunga arbete. Jag upplevde plötsligt att jag var på helig mark, att ha fått besöka människor som har så mycket att lära oss, övergödda, materialistiska västerlänningar. Åh, Gud, hjälp oss att ta till oss denna undervisning. Fyll oss med en sådan tro, som kan ge långt utöver sin förmåga, mätta de nödställdas behov och så utlösa tacksägelser och himmelska välsignelser!
Innan vi bröt upp från Baptiste gick vi hem till Marcelos familj, vilka kommit att bli våra utsända medarbetare i Baptiste. Marcelo hade redan före gryningen gått till ett jordområde där han hjälper till med en odling. Vi satte oss ned med Fifa, barnen och Marcelos mor och samtalade lite. Marcelos mor är engagerad i baptistförsamlingen, där hon hjälper till med att laga mat till skolbarnen. Nu har hon tagit ledigt för att hjälpa sonhustrun med barnen då hon just fått en liten flicka. Vi läste några verser ur Bibeln och bad tillsammans. Så sjöng vi en kör på spanska och creol tillsammans med barnen innan vi tog avsked.
Men vi kände att utposten i Baptiste snart måste få besök igen!
En bärkraft i gemenskapen
Dominikanska republiken sommaren 2011
En gång missionär - alltid missionär
När jag var tolv år lämnade jag mig åt Gud och blev sedan invigd till Sveriges yngsta soldat i SFA! Någon vecka efter detta vaknade jag en natt. Jag kommer ihåg det som om det varit igår! Rummet lystes upp och längst upp såg jag något purpurfärgat och jag frågade: ”Vad ska jag bli då jag blir stor?” Och jag hörde en tydlig röst säga: ”Du skall bli missionär!” När jag några år senare berättade detta för mor och far, så talade mamma om att hon i sin ungdom hade haft en mycket påtaglig kallelse att gå till Afrika som missionär. Det blev inte så, men mina föräldrar hade i sina böner sagt till Gud att om Han skulle ge dem barn, att då någon av dem fick gå i mammas ställe.
Gång på gång under följande år påminde Gud mig i olika sammanhang om att det var missionär jag skulle bli. Att mamma haft en kallelse gav extra tyngd åt det hela.
Livet gick vidare. Jag tog realen på handelslinjen, som det hette på den tiden, och fick bra jobb på länsstyrelsen i Jönköping. Men min kallelse gnagde inom mig. Mitt i allt detta fick jag en pojkvän. När jag kommit över tjugoårsåldern skulle min tvillingbror gifta sig, och man tyckte att när jag nu hade en så trevlig pojkvän kunde vi ju ha dubbelbröllop. Men det blev en kamp, och jag måste välja. Jag tänkte att jag kunde väl vara missionär hemma och tog tjänstledigt från länsstyrelsen och arbetade först på ett barnhem i Värmland och sedan på SFA:s barnhem utanför Malmö. Dit kom en SFA-major från Dala-Järna på besök och hon vädjade till mig att komma till hennes kår. Ett år var jag i ”Dalom” och sysslade med ungdomsarbete, stortrivdes i gemenskapen och har fortfarande många vänner där från den tiden!
Men kallelsen gav mig ingen ro, så jag sökte till lärarutbildning i Jönköping. Och det var intressant!
Här ges ju inte plats till alltför många detaljer, men det var verkligen ”detaljer” redan under tentor i olika ämnen, som visade att Herren var med! Och när jag fanns med bland de 24 intagna av över 300 sökanden så kunde jag inte annat än se att detta var Guds väg för mig!
Efter bara ett års lärartjänst var jag med på LMF:s (Lärarinnornas Missions Förening) Sommarmöte i Jönköping. Jag minns timmarna där i min ensamhet inför Herrens ansikte, som slutade med att jag sa: ”Jag går dit du bjuder mig gå, o, Gud, över berg, över svallande sjö! Jag tala vill vad du lär mig Gud! För Dig vill jag leva och dö!” Sedan blev det två år på SAM:s missionsskola i Kortebo utanför Jönköping som följdes av några månader i England för språkstudier innan det bar iväg till Afrika med båt från Göteborg en kall februarikväll 1964. Resan tog tre och en halv vecka..
Det var alltså Afrika som hela tiden låg på ditt hjärta?
-Ja, så var det. Jag visste inte alls vad jag skulle göra när jag kom ut till Afrika, men alla dessa bitar – att jag jobbat på kontor och som lärare och sedan pastorsutbildningen – allt var liksom färdiglagt när jag kom dit ut så jag upplevde verkligen att jag fick vandra i helt förutberedda gärningar!
De första månaderna bodde jag hos en äldre missionär för att studera zuluspråket, som är rätt likt siswati-språket, som man talar i Swaziland. Men i skolundervisningen blev det engelska, som är det officiella språket i Swaziland.
Under min första period bodde jag i Sydafrika och hade hand om missionens skolor både där och i grannlandet Swaziland. Två-tre gånger i veckan fick jag visa upp mitt pass vid passkontollen mellan länderna. Det är ju så att Swaziland är ett självständigt kungarike, som gränsar på tre sidor till Sydafrika och mot norr till Mocambique. Och det var skillnad som natt och dag att leva i de här länderna under den här tiden! I Sydafrika rådde apartheid med olika bostadsområden för vita och svarta och med regler för umgänget raserna emellan, medan man i Swaziland kunde umgås fritt på alla sätt.
De rika, vita farmarna i Sydafrika gjorde inte så mycket för sina svarta arbetare. Där-emot byggde missionärerna små enkla skolor på deras farm. På det här området hade vi ett 20-tal skolor som jag besökte regelbundet. Jag hade ju oftast bilen full med olika material som behövdes i skolorna, så medan jag hade mycket ”prat” med lärarna om löner och planeringar, så hade min svarta medarbetare bibellektioner med barnen.
Det var inte enkelt att vara missionär i apartheidens Sydafrika, så jag måste nog säga att jag var ”som fisken i vattnet” i Swaziland! Efter första perioden lämnade jag över skolarbetet i Sydafrika till en annan missionär och flyttade över till Swaziland, där jag sedan var kvar resten av min missionärstid.
Jag älskade landet och folket och mina uppgifter där! I Swaziland hade vi större skolor än i Sydafrika. Det var mycket administrativt arbete med anställning av lärare, ordnande av skolkommittémöten, föräldramöten, lärarmöten och allt mellan himmel och jord! Bland annat startade jag en liten småskola på 70-talet, som sedan, med hjälp från SIDA, blev en av Swazilands största gymnasieskolor. Den har fått mitt swazinamn, ”Nokuthula”, som betyder ”med frid”.
Under flera år hade jag kristendomslektioner i en av våra högstadieskolor och det var något av det roligaste jag gjort i mitt liv! Vilken respons! Ibland ställde eleverna så knepiga frågor att jag fick lov att säga att jag måste hem och se i lexikon först och ge svar nästa dag!
- Ja, jag måste nog berätta från en av de här kristendomslektionerna! Vid ett tillfälle hade jag fått pengar till hjälp för att bygga ett lärarhus. Jag hade köpt två säckar cement som jag hade bak i bilen. Jag såg inga grabbar i närheten som kunde hjälpa mig lyfta ur dem så jag tog tag i en av säckarna och då knäckte det till i ryggen. Oh, vad det gjorde ont! Sedan hade jag lektion, och jag stod och skrev på tavlan och längtade efter att lektionen skulle ta slut. Men så helt plötsligt var det som om någon tydligt sa till mig: ”Men Evy, du har ju så många förebedjare där hemma som ber för dig!” Jag nästan skämdes, och genast kände jag en sådan ny glädje och inspiration att jag nästan glömde att jag hade ont och så fortsatte jag att undervisa lektionen ut.
Precis när jag skulle gå ut ur klassrummet, kom en flicka, jag minns så väl att hon hette Mary, och stack en liten lapp i min hand. Det brukade ligga massor av lappar med frågor på bordet så jag frågade henne om hon ville ha svar med detsamma eller nästa dag. ”Helst nu”, sa hon. Jag öppnade och läste: ”Vad kan jag göra för att bli frälst?” Tänk, hur Herren kommer i rätt tid! Mitt i detta då jag helst ville ge upp påminde Herren mig om mina förebedjare! Men inte nog med det! Jag fick leda en ung flicka till tro på Jesus! Och inte nog med det! Mary vittnade om sin tro och snart kom 16 elever och ville ha extra undervisning i Bibeln! Vi samlades varje tisdagseftermiddag och studerade Guds Ord samt en bok, som hette ”Överflödande liv!” Och den kristna gruppen växte! Helt fantastiskt! Det här var bara en sådan där händelse, som gav ”ringar på vattnet” och som tydligt visade Herrens omsorg!
-Det sägs om Moses att hans liv var indelat i tre gånger fyrtio år. Jag brukar säga att mina arbetsuppgifter på missionsfältet varit indelade i tre gånger tio år. De första tio åren var jag engagerad i skolarbete och när jag lämnade över stafettpinnen till en svart skolinspektör, blev jag kallad av den nu självständiga Allianskyrkan i Swaziland att lägga upp ett kontor. Det var intressant att få lära upp en av mina gamla elever från högstadiet till kontorist. Han hade dessutom pastorsutbildning. Varje morgon innan vi började arbetet så var han väldigt noga med att ta fram Bibeln och det blev inte bara en “tumvers” utan ofta ett helt kapitel, precis som sig bör!
Under de här åren fick jag också lägga upp ett gemensamt kontor för samtliga evangeliska kyrkor i landet, men det blev naturligtvis inte bara kontorsarbete, utan jag var också ute i församlingarna och undervisade i Guds Ord. Ämnet var ofta Jesu återkomst! Det började med att en missionsläkare och hans fru från Sydafrika kom över till Swaziland på besök. De påminde mig om det politiska skeendet i Europa, om dåvarande EG och signalerna om Jesu tillkommelse. Detta gav mig en puff att börja undervisa om Jesu återkomst och det har jag fortsatt med sedan dess! Och nu närmar det sig!
Ja, så var det då min tredje ”tioårsperiod”! Helt fantastisk! Den skulle jag kunna skriva en hel bok om! (1986 skrev Evy boken, ”Annorlunda land – Swazifolket i fruktan och frihet”)
Svenska Alliansmissionens ungdom hade samlat in pengar till ett ungdomshem i Swaziland och jag blev ombedd att ta hand om skutan. Från början erbjöd vi flera olika aktiviteter, men intresset blev störst för bokföring, maskinskrivning och sömnad. För att hjälpa ungdomarna till att få arbete, så utvecklades det hela till en yrkesskola. Det var mycket jobb ”bakom jalusierna” med uppläggning av kurser och schema, kontakt med SAM och SIDA i Sverige för ekonomiskt bidrag och mycket, mycket annat. Ibland tyckte jag att jag drunknade i all administration! Men det var värt allt jobb då många ungdomar blev frälsta och födda på nytt till ett levande hopp! Jag införde obligatoriska morgonsamlingar och en hel timmas ”predikan” en gång i veckan! De troende lärarna blev så engagerade att de hade frivilliga lunchmöten varje dag! Många av eleverna var namnkristna och kanske tillhörde någon kyrka, men att se hur de mer och mer upplevde glädjen i sin nyvunna tro, var värt mer än guld! Min efterträdare som rektor för skolan håller fortfarande denna linje att skolans målsättning främst är att vinna människor för Gud. Jag tog emot 110 elever men nu är det 187, trots knappa utrymmen. Det är verkligen roligt att följa denna expanderande skola och då inte minst för att Guds Ord får så stor plats bland blivande sekreterare och sömmerskor!
Då jag hade lämnat över mina arbetsuppgifter till ansvarskännande swazier kunde jag resa hem med stor tacksamhet till Gud i mitt hjärta för ett rikt liv under 30 år bland mina kära afrikanska vänner!
Du flyttade sedan hem till Sverige. Hur upplevde du det? Vad blev de nya arbetsuppgifterna för dig? - Ja, först måste jag säga att jag i början aldrig “på riktigt” kunde känna mej hemma i Sverige. Här levde man i sitt överflöd och i Afrika hade jag mött människor, som var tacksamma för det allra minsta de fick.
Jag kom hem 1994, och hade sex år kvar till pension. Jag var först på arbetsförmedlingen, och blev där rådd att ta kontakt med en rektor på en skola som gärna ville ha folk som varit i utlandstjänst och så kunde jag resonera mej fram till en bra lön och då få upp mina dåliga ATP-poäng. Men precis i den vevan fick jag en kallelse till en församling att undervisa om tidens tecken och Jesu återkomst. Och ”sin kallelse kan Gud inte ångra”! Jag upplevde med detsamma att det var detta jag skulle göra! Strax därefter blev jag tillfrågad av SAM (Svenska Alliansmissionen) om jag ville ta en vakanspastorstjänst i tre församlingar utanför Jönköping. Det blev på halvtid och så reste jag på kallelser på andra halvtiden. Svenska Frälsningsarmén, som varit mina underhållare, hade nu blivit 13:e distriktet i Svenska Missionsförbundet. SFA hade inget yttre fält och eftersom jag hade arbetat på SAM:s fält i södra Afrika och var medlem i deras pastorsförbund, så kunde jag inte ha ”två fötter i tre fat” och därför flyttade jag över som medlem till SAM, men jag har förstås mina vänner kvar i ”Svenskan”!
-Samtidigt upptäckte jag när jag kom hem till Sverige, att intellektuella människor här sysslade med andetillbedjan, kontakt med de döda, tron på naturens inneboende kraft, kraft i stenar, med mera – precis det afrikanerna sysslat med i tusentals år. Då kände jag att här måste ju göras något! Jag började titta i tidningar och läste annonser om allt möjligt sånt där och så hörde jag att man anordnade New Age-mässor i Huskvarna en gång om året. Där blev det många besök och jag hämtade mycket information. En väldig kommers! Det var två våningar på Folkets park i Huskvarna som var fyllda av sökande människor! Här sålde man allt från kristaller till ansiktskräm! Det gäller att använda bästa preparat för det har man fördel av i nästa liv menar man! Varje halvtimma i två dagar bjöds på föredrag i olika ämnen. Det kunde handla om bland annat kristallernas hemlighet, om självhealing-bot på andlig väg, om qigong, seanser, med mera.
När jag frågade henne om hon verkligen trodde på att vi ska återfödas och återfödas och ha kontakt med våra föregående liv, så sa hon: ”-Javisst! Jag hör ju på snacket att du är från Jönköping. Nästa gång du föds, kan du få komma till Japan eller Afrika och få leva ett spännande liv!” Jag sa inte till henne att jag varit i Afrika i trettio år, utan sa: ”Vet du, jag tror på Jesus, och han har berett ett evigt hem. Tycker du inte det vore mera underbart att ta emot vad han har gjort och få ett evigt liv med honom än att återfödas gång på gång?” Men hon gav mej det klassiska svaret: ”Ja, du har funnit en av sanningarna och jag en!”
Sedan blev det många besök i en bokhandel, där man hade bokhyllerad efter bokhyllerad med New Age-litteratur. Det finns verkligen en uppsjö! Och böckerna handlar inte bara om tekniker, som t.ex. yoga, qigong eller feng-shui, utan också om kontakten med mörkrets makter. En bok som jag köpte hette till och med ”Försvar för djävulen!”. Man menar nämligen att Lucifer är ”ljusets vackraste ängel”! En annan bok hette ”Lär dig kanalisera”, vilket betyder att ta emot information från ”andligt mer utvecklade varelser”. Och så använder man sej av Bibelns ord, på ett felaktigt sätt! En troende god vän till mig köpte en bok som hette ”Inre Rikedom” och hon trodde den handlade om ”strömmar av levande vatten”, men det gällde kontakt med en inre guide, en demon helt enkelt! Det är mycket förvillande! Se till att du inte blir bedragen!
Eftersom jag tycker att det är väldigt viktigt att varna människor för detta som tycks se så nyttigt och intressant ut, så är jag dels ute och besöker församlingar och dels har jag utarbetat ett kompendium, ”Vår tids andlighet”, där jag förklarar vad du hittar i dagens andlighet, varifrån detta kommer – bland annat har New Age påverkats mycket av Frimureriet – hur man förfalskar kristna begrepp, hur det finns en väl förberedd ”plan” för mänskligheten med utgångspunkt i New Age och hur detta smyger sig in i kristenheten.
Hela samhället är genomsyrat av denna ”andlighet”! Evigheten är nerlagd i människornas hjärtan och hur man än söker och söker får man ingen frid förrän man får ro i Gud. ”Sin kallelse kan Gud inte ångra” och nu gäller min uppgift här hemma att ”stå på muren” och upplysa människor om all den förvirring som Bibeln talar om ska ske i den sista tiden. Det är lätt att bli bedragen!
Det är så mycket som kommer in i kristna församlingar i dag, som avviker från Ordet, t.ex. Kristen djupmeditation med österländskt mantra, Kristen mystik med ikoner och rökelse, Frälsarkransen utan en Jesuspärla, med mera. Det som är smärtsamt och skrämmande i dag är att förkunnare och författare, som haft stort förtroende i svensk kristenhet, i dag har Bibeln i ena handen och ”smussel” i andra! Det står i Apg. 20:30 att ”ur er egen krets ska män träda fram och förvränga sanningen” och det handlar då om, som Ordet säger, att ”Sanningens ande smädas”!
Särskilt vill jag varna för pastorer och församlingsledare, som gör allt för att öka medlemsantalet i sina församlingar i egen kraft! Nu gäller det att erbjuda social och intellektuell gemenskap och göra det så mysigt som möjligt och inte skrämma människor med prat om synd. Men hur kan en människa bli född på nytt till ett levande hopp utan syndernas förlåtelse? Nu ska man bli ”Kristen på nytt sätt”, sägs det! Korset har verkligen blivit en dårskap och till och med kristna glömmer att det verkligen står att ”korset är en dårskap för den som går förlorad”! Allt detta falska, från New Ages ockultism till underhållningstendenser i många av dagens församlingar, är verkligen ett stort tidstecken på ljumma församlingar i ändens tid!
Se till att du inte blir bedragen!
-Ja, ibland fattar jag inte. Det är bara Herren som ska ha äran. Jag håller på med väldigt mycket. Jag har mycket kontakt med syskon i Afrika och många vänner härhemma. Dessutom blir jag ofta kontaktad från olika håll – det är så många frågor och mycket osäkerhet råder kring allt detta ”falska” som gör sig gällande i dag. Det var verkligen skönt att få komma till er i påsk och sitta ner och ta in Ordet och få vara med i gemenskapen utan krav. Ett varmt och innerligt tack!
En avslutande appell – vad är det absolut viktigaste varje gång du talar med en människa om du får fem minuter på dig?
-Det absolut viktigaste jag vill, är ju att tala om en personlig relation till Jesus genom syndernas förlåtelse. Men det är inte alltid så enkelt att gå rakt på sak! Gäller samtalet en kristen, så vill jag helst säga: ”Akta dej för falska profeter! Se till att du inte blir bedragen! Fokusera på Jesus och inte på människor! Hämta styrka från Herren och Hans väldiga kraft! Ät Ordet! Gör dej beredd på att möta Jesus, som jag tror kommer mycket, mycket snart!”
Åter till Ordet! var temat för Maranataförsamlingens påskkonferens. Det var det bästa tema ni kunde ha!
Kärlek som Jesus lärde
Inga materiella ting kan ge en sådan inre frid och frihet som att få veta att Jesus älskade oss så mycket att han ville ge sitt liv för att vi skulle få tillbringa evigheten med vår Skapare och vår älskande Far. Ingenting kan förverkliga detta mera riktigt, än att man tillbringar tid med människor, som i världens ögon är fattiga, men har mött Jesus personligen och utstrålar hans härlighet.
Det faktum att människor på den här jorden tror att en ny bil, dator eller telefon är saker värda att arbeta för, att saker som ger status bland vänner och grannar någonsin kan ersätta den andliga glädjen och friden man får genom att tillbringa tid tillsammans med en älskande Gud, visar hur långt vi som människor har fallit från nåden.
Jesus gav oss så många exempel på hur man på rätt sätt bör söka Guds rike. Vi borde aldrig skämmas över att bli betraktade som ödmjuka tjänare, för det är så vi blir till välsignelse för världen. Om Jesus, som kunde kommendera legioner av änglar, kunde ta av sina kläder och knyta på sig en simpel handduk för att sedan tvätta sina lärjungars fötter, hur långt borde då inte vi gå för att tjäna varandra. ”Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna”. (Mark 10:45)
Varje dag ger nya möjligheter till att vinna skatter i himlen. Ibland är bara ett vänligt ord tillräckligt. Bara Gud ser resultatet av kärlek och förändringen som kommer från en kärleksfull handling eller gest. Denna kärleksgärning blir så mycket lättare med våra ögon stadigt fästa på Jesus, genom att vi påtagligt känner smärtan, förödmjukelsen och lidandet som vår Herre var villig att utstå för oss. Då vi känner detta i våra hjärtan blir det lätt att säga: - Herre, som du har gjort för mig, vill jag göra för andra.
Jag kommer ihåg hur mitt liv var innan jag mötte Jesus. Jag minns det själviska sätt jag levde på, då jag tänkte bara på mig själv och skammen för detta är nästan för svår att bära. Jag tackar Herren att han ger visdom att se mera klart, att hans passion var att befria oss från våra synder, att vägen är öppen till vår älskande Fader. På grund av vad Jesus gjorde för mig, väljer jag andlig tillväxt framför teknologiska strävanden; att tjäna andra hellre än att göra personlig vinning.
Tack Jesus för att du har öppnat mina ögon för fullheten av denna värld, tack för dina ord och gärningar; de är ljus som leder mot en himmelsk evighet i din närhet. Jag ber dig om kraft och visdom; kraft att behålla mina fötter fast på den smala stigen som leder till evigt liv, och visdom att se den kamp andra går igenom så att jag kan tjäna dem som du vill. Amen.
Övervinna klyftorna
Den ena är genom sin härkomst helförsäkrad och har en av svensk stat utstakad och kontrollerad utbildning framför sig. Den andra har genom sin härkomst varken rätt till sjukvård eller utbildning. Klyftorna skapade av människor är tydliga, orättfärdiga och svåra att överbrygga. Saga och Caroline har funnit varandra här ute på missionsfältet. För deras framtid ber och hoppas vi att församlingen ska vara den plats där de slipper hamna i de fack en orättfärdig värld vill placera dem.
/Emanuel
Kärt återseende!
I början av 80-talet när Maranataförsamlingen med Stina i spetsen började arbeta i Dominikanska republiken var en av de första som vanns för Kristus och lät döpa sig syster Olympia. Hon betydde mycket de första åren när hon lärde vännerna från Sverige att leva i landet under mycket enkla förhållanden. Kommen till åren men vid god andlig vigör fann vi henne där hon bor i sin lilla stuga. Det var en upplevelse att få prisa Gud och bli påmind om Guds trofasthet.
/Emanuel
Glimtar från missionsarbetet i Dominikanska republiken
Syskonen blev så glada att få besök. En del fick springa till grannarna för att låna stolar så att de kunde bjuda oss sitta ner. Hos Fifa, som är gravid, fanns en hel skara barn. Förutom hennes egna fyra, så var grannarnas barn där och lekte. -Du kan ju ha barnmöte här med alla dessa barn, sa jag. Hon tittade förundrad på mig. -Du kan ju lära dem bedja till Jesus, förklarade jag. Hon lyste upp. Vilken uppgift! En annan syster satt i sitt hem med sin lilla flicka, modfälld och uppgiven. Hennes man var ute hela dagarna och försökte hitta något arbete där han vågade göra förfrågningar. Hon blev så glad att vi kom, och sedan kom hon till kvällsmötet och förklarade att hon fått nytt mod när vi kom hem till henne.
Doktor Doris kom också under eftermiddagen. Hon följde med hem till Daniela, som har problem med synen och blir yr när hon reser sig. Doris gav henne adressen till sjukhuset där hon arbetar, och manade henne att komma dit då Doris är där på eftermiddagen, för att få en ordentlig undersökning. Daniela kom till mötet och sjöng på kreol den underbara sången ”Vilken dag det skall bli när min Jesus jag får se...” Hon som fått sitta och sjunga, för att hon inte orkat stå, stod nu med sin lille pojke på armen och sjöng om och om igen om vårt saliga, himmelska hopp, och hela församlingen drogs med i lovsång.
Vi var också hemma hos madam Loui, som fått församlingens hjälp med ett fint litet hus. Hon låg i influensa, och såg ganska bedrövlig ut när hon öppnade. Men hon lyste upp och bjöd in oss att sitta ner en stund i det enkla, trivsamma hemmet. Hon delgav sina problem. Förutom att hon var krasslig, så hade regnet förstört deras skörd av tayota, en grönsak som de annars skulle ha sålt för sin försörjning. Vi bad tillsammans för hela situationen. Så lämnade vi en rispåse och gick vidare till nästa hem. Men sedan på kvällen, kom i alla fall lilla madam Loui springade till mötet, var med och sjöng och prisade Gud!
Vi var hemma hos Olga och Paul med några takplåtar, som de fått från församlingen för att reparera sitt hus så att inte regnet strilar in för mycket. Varje natt det regnar, måste de stiga upp med sina barn och försöka undvika att bli alltför genomblöta. Det har nu regnat ganska mycket i tre veckor. Emanuel och Simon lastade av takplåtarna som ställdes in längs väggen inne i huset. Men våra bröder tittade bekymrat på husrucklet. Var ska man spika för att det ska kunna bli något meningsfullt resultat? Huset har bara jordgolv, det ligger bara en masonitskiva vid dörren. Åh, om man kunde hjälpa alla mycket mer!
Broder Michelot, som varit i Haiti en period, kom med oss i lördags till Palavé. Gabriella hade gjort en god kaka och vi hade med muggar och saftpulver. Soila, vår syster som under skolåret fixar mellanmål till eleverna och städar skolan, hjälpte till att blanda saft och bjuda. Fastän vädret inte var så lysande, kunde vi samlas några och mumsa på den goda kakan och dricka saft.
Emanuel beslöt sig för att få bort ett par getingbon som framfusiga getingar byggt under taket i församlingslokalen. Han tog en mopp och krossade ett, men fick ett stick i pannan. Då rådde broder Michelot honom att koka vatten och kasta på andra boet. Sagt och gjort. Broder Elia, som har i uppgift att vaka över församlingsfastigheten under sommaren, tog resolut en plasttillbringare med kokande vatten och kastade över boet, som rasade ned med skållade getingar.
De syskon som kom skyndande i god tid till mötet mellan regnskurarna, blev också bjudna på kakor och saft av Soila. Fastän regnet strilade ute, var vi en god samling syskon som sjöng och prisade Gud. Broder Michelot talade om den spetälske mannen som vädjade till Jesus: -Vill du, så kan du göra mig ren! Han talade om hur Jesus är så barmhärtig, att han ständigt vill rena, förlåta och hela. Han predikade på både spanska och kreol, så alla kunde följa med. Och han målade Jesus så vi riktigt kände hur Jesus sade till oss var och en: Jag vill hela, jag vill hjälpa, jag vill göra allting nytt!
Broder Lucson som ledde mötet, avslutade med att säga att nu hade vi alla fått något mer av Jesus, och vi skildes åt i glädje och förtröstan. Tänk att mitt i fattigdom och mänskligt sett olösliga problem, så får man uppleva att Jesus Kristus kommer nära och utrustar oss att vara hans ambassadörer på jorden!
- Jag fick berätta om den Jesus jag känner
Av Nahdja Vidén
Jag arbetar som lärare i en Batey Palavé utanför Santo Domingo, där jag dagligen möter barn av olika slag. Har också barnmöten där vi samlas en grupp en gång i veckan.
Man ser behoven som finns när det gäller att lära känna Jesus, som barnens vän och inte någon ond Gud som straffar dem om de är olydiga. Man hör ofta hur många säger till barnen att de hamnar i en gryta med kokande olja där satan står och rör om.
Jag sjöng en dag med barnen i skolan, barnsången "Jesu kärlek är så underbar", då en flicka sa: -Men fröken, han älskar inte mig för jag är dum. Så då fick jag berätta för henne om den Jesus jag känner som är alla barnens vän, och ansiktet lyste upp på henne!
Har tänkt mycket på bibelversen, "lär den unge vid den väg han ska vandra så viker han ej av därifrån när han blir gammal". Det är precis det som vi måste göra!
När Jesus var här på jorden så gav han sin välsignelse till barnen, sin tid och sin kärlek. Lärjungarna ville få bort barnen för att de störde, men Jesus tillrättavisade dem och sa att ”Låten barnen komma till mig och hindra dom inte, ty dem tillhör himmelriket”. Han försvarade barnen.
Barnen är framtiden, låt oss ge dem en ljus framtid genom att visa på Jesus, som den ende rätte, sanne, underbare Frälsare han är.
Från Haitis bergsbygd
Av Zebastian Vidén
Efter ett besök i Baptiste så känns det alltid lika tråkigt att resa därifrån. Hur som helst så är det så det går till, och nu är det bara att se fram emot nästa besök istället.
Kom hem för några dagar sedan därifrån, har tappat räkningen på vilken gång i ordningen.
Något som var nytt för mig denna gången var besöket vi gjorde i Mont-Leon, en plats som vi hört om mycket de senaste månaderna. Platsen ligger ganska exakt 5 km gångväg från Baptist där vi har vårt hus, och tog för oss ungefär 1 timme att gå.
Det är ganska otroligt hur befolkat det ändå är uppe i de haitiska bergen. Vart man än går så finns det något hus här, eller där. Hur tomt och ödsligt det än ser ut på en plats så finns det med största säkerhet minst en familj inom 100 meter.
Vi kom fram till Mont-Leon en liten stund före kl 12, och fick först höra skolbarnen sjunga en vacker sång, varpå Berno presenterades för barnen av rektorn Luka Pierre. Vi fick också möjlighet att presentera ritningar på den nya planerade skolbyggnaden för barnen, och de blev väldigt glada. Möjlighet gavs också för barnen att ställa frågor till oss. Och några barn fattade mod och förklarade varför de behövde en ny skola. Dels på grund av att det ofta är väldigt dammigt att ha skola direkt på marken, och även det faktum att skolan saknar väggar - vilket i sin tur innebär att många förbipasserande stannar och tittar vad de gör i skolan.
En liten flicka, Ilaine Etienne, 6 år gammal, fattade också mod och kom fram och sa att hon ville öppna ett apotek, så hon kunde bekämpa sjukdomar. Väldigt gripande.
Efter en stund slutade skolan och barnen gick hem. Då blev det mellanmålsdags för oss, med lite russin och nötter som vi hade med oss. Efter ytterligaren en stund så samlades alla föräldrar och några andra i ledande ställning i byn för att ha “rådslag”. Ritningarna till det nya skolhuset presenterades även här, och ja... folk verkar uppskatta det hela. Många andra problem som finns i byn presenterades även under mötet, dels problemet med att få fram rent vatten. Dels behovet av någon slags klinik eller liknande. Behoven är många, men vi får börja med det lilla vi kan så får vi se vart det leder.
En katolsk voodoofest
Text: Veronica Vidén
Veronica Vidén, en av Maranataförsamlingens utsända missionärer i Dominikanska republiken, beskrev nyligen i sin blogg en voodoofest hon blev åsyna vittne till. Voodookulten har aktualiserats allt mer på senare år genom att den numera blivit erkänd religion och just nu i dagarna har en internationell vandringsutställning om voodoo
öppnat i Stockholm.
Fiesta de palo
Intensiva afrikanska trumrytmer ljuder över hela gatan. Grannen har en ”fiesta de palo”, en så kallad dominikansk katolsk voodoofest. En märklig uppblandning. Rytmerna och dansen står för deras afrikanska och europeiska ursprung, och samtidigt har man tagit in den haitiska voodoons åkallan på andar och helgon. Man ropar i intensiva sånger på ärkeängeln Mikael, och ibland hör man namnet Belial (en slags demon). ”Mikael är här!” hörde jag hur de ändrar sin sångtext när jag gick förbi för en stund sedan. Alkoholen flödar och folk kommer in i en slags extas, och någonstans bland gruppen av människor som är samlade till denna katolska voodoofest står även ett altare.
Carmen, vår granne, berättar att de ropar i timtal på helgonen, och sedan är det alltid någon som blir besatt av någon ande, och ibland händer otäcka och otrevliga saker. Man tror egentligen på Gud, men han är en passiv Gud, så därför kallar man på helgonen och andra andar som ska tala till människorna genom den människa han besitter.
Det är verkligen inte en kamp mot kött och blod. Palavé är ett mycket speciellt missionsfält som vi har fått i våra händer och människorna, både haitier och dominikaner, lever under enorma religiösa ok vilka främst är katolicismen och voodoon. Det är inget man bara kan slänga av sig på en dag och byta livsstil. Sedan barnsben får man allt introducerat för sig och det är en enorm kamp för den människa som försöker ta sig ur sin religion och sina traditioner. Då jag gick förbi hos grannen fick jag till min sorg se ett ungt par mycket delaktig i festen, ett par som för en tid sedan hade tagit steget, lämnat sin religion och överlämnat sina liv åt Jesus. Paret beslutade sig för att döpas, men där började den verkliga kampen. Då vi vill bekänna vår tro på Jesus inför världen blir angreppen från olika håll så otroligt uppenbara. Paret slutade komma till sammankomsterna och återföll i sina gamla liv.
Människorna som bor här i Palave är alla på något sätt fast i dessa religiösa klor som vägrar släppa dem. Barnen får lära sig sedan de är små om olika sorts häxor som finns och vad man ska göra för att skydda sig mot dem. Man lär sig hur man ska skydda sig mot andar som vill inta ens kropp, speciellt mitt på dagen då du inte har någon skugga. Det betyder att du är tillfälligt själlös och ett lätt byte för andarna, och man är ständigt misstänksam mot sina grannar då allt dessa vill är att göra en ont. Det är inte bara en religion för människorna utan mer en livsstil vilket gör det så mycket svårare att nå fram till dem, att få dem att släppa på saker, få dem att förstå att de inte behöver hålla på med allt sådant för den enda vägen är Jesus. Även bland kristna ser man vidskepelser och tro på många olika övernaturliga ting som ej är bibelförankrade.
Människor blir hjälpta
Bara under det här årets första månad har dominikanska migrationen utvisat nästan 5 000 haitier, en verkställighet som kan äga rum när exempelvis en arbetare åker mellan sitt arbete och hemmet. Då en haitier fastnar i en kontroll ges han ingen möjlighet att åka till sin familj utan utvisas direkt till gränsen.
Flera av Comunidad Maranatas medarbetare lever på detta sätt under en ständig press. Januari 2011 intensifierades utvisningarna vilket lett till att familjeförsörjare inte vågar åka in till stan för att söka arbete.
Tack vare gåvor som kommit in har flera av våra vänner fått arbete genom missionen, vilket varit till en oersättlig hjälp. På andra bilden ovanifrån står Zebastian tillsammans med två av församlingens byggnadsarbetare, på trappan till ett hus som blir färdigt i slutet av februari månad och som då ska upplåtas för en fattig haitisk familj som idag bor i ett fallfärdigt ruckel.
Baptiste - Haiti
I den haitiska bergsbygden Mont-Léon, en timmes gångväg från Baptiste, finns en skola med 221 elever. Samtliga elever har fått sin årsavgift betald av Comunidad Maranata och vi har även delat ut skrivböcker, pennor och sudd till barnen. Skolan, som bilden till höger visar, består idag av plåttak och jordgolv. Föreningen som driver skolan har av kommunen fått en tomt att bygga på men saknar resurser. Var med och bidra till att fattiga familjer i Dominikanska republiken och Haiti får hjälp. Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Marantaförsamlingen förmedlar din gåva. PG 44 10 05 - 6
Haiti - en stor utmaning för missionen
