Text: Berno Vidén
I DN-debatt ondgör sig Vänsterpartiets fd riksdagsledamot Margó Ingvardsson, över att barn under 12 år bevistar religiösa aktiviteter, för att i nästa andetag bunta ihop alla kristna och dra varnande paralleller med spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer. Margó Ingvardssons lösning: Barn upp till tolv års ålder bör ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Utlösande orsak till Ingvardssons utspel är ett extremt fall i Borås där en familj åtalats för att ha begått övergrepp på sina barn i form av djävulsutdrivning. Därför skriver Margó att alla barn bör befrias från religiösa aktiviteter.
Ingvardssons krav i äkta gammelkommunistisk anda för tankarna till 60-talets början då Socialstyrelsen gav rekommendationer till landets barnavårdsnämnder med uppmaningen att verka för att barn under 16 år skulle hållas borta från väckelsemöten. I en riksomfattande aktion mot kristna sammankomster skrev man då följande:
- Socialstyrelsen delar helt Medicinalstyrelsens uppfattning om vikten av att barn ej onödigvtvis utsättes för risk att bli psykiskt skadade. Därför är det också enligt styrelsens mening olämpligt, att barn bevistar maranatarörelsens och andra liknande rörelsers möten.
Barnavårdsnämnderna uppmanas att, i den mån dylika möten förekommer i kommunerna, genom upplysningsverksamhet och vädjanden till allmänheten verka för att barn under 16 år hålles borta från mötena.
- - - Skulle, trots barnavårdsnämndens upplysningar och vädjanden, barn medtagas till mötena, bör barnavårdsnämnden följa dessa barn med uppmärksamhet.- - -
Samma kränkande resonemang för Stockholms skolborgarråd, folkpartisten Lotta Edholm, då hon debatterar skolpolitik. Helt lögnaktigt och mot bättre vetande skriver skolborgarrådet i Aftonbladet debatt att det finns föräldrar som av religiösa skäl håller sina barn borta från skolundervisning, för att i nästa andetag jämföra dessa föräldrar med barnamördare: Nyligen kritiserades skolan och socialtjänsten i Sigtuna för att de inte reagerade snabbt nog när två barn hölls hemma från skolan. Barnen mördades sedan av sin mamma.
Att koppla ihop den tragiska händelsen i Sigtuna med föräldrar som hemundervisar är absurt. Skolborgarrådet nämner inte med ett ord i sin fördömande artikel att de familjer hon här smutskastar, sedan många år genom hemundervisning ger sina barn en fullgod undervisning, helt i enlighet med Europakonventionen och FNs stadgar om mänskliga rättigheter. Undervisningsformen är framgångsrik, internationellt beprövad och effektiv, både när det gäller lärande och för en god social utveckling. Skolborgarrådet däremot, kräver en skärpning i sociallagstiftningen, så att sociala myndigheter ges mandat att omhänderta dessa föräldrars barn.
Parollen ”Barnens bästa” används flitigt av våra makthavare och opionionsbildare i ett sammanhang där barnen som politiska brickor spelas ut mot sina egna föräldrar: Staten vet bäst! Eller som Margó Ingvardsson avslöjande uttrycker sig: ”Föräldrarna disponerar barnen på fritiden.” Som om barnen vore en statlig egendom.
Som reaktion på Socialstyrelsens agerande på 60-talet skrev Arne Imsen: Konventikelplakatets skapare har här fått värdiga efterträdare - - - Skrivelsen ger ett beklämmande intryck av okunnighet och om en långt driven ovilja mot all kristen verksamhet med väckelsekaraktär. Vi konstaterar: Konventikelplakatets anda lever vidare!
Dock kan samhället aldrig ersätta föräldrarna när det handlar om att se till barnens bästa. Något av det mest hälsosamma som finns för ett barn att få med sig som barlast i livet är att få lära känna Jesus. Han är nämligen barnens bästa vän - och en barnens rättighet. Jesus sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.
Konventikelplakatets anda lever vidare
Attack eller försvar
Ledarartikel av Arne Imsen publicerad i MR nr 20 1969
Varför är så många kristna bekännare totalt likgiltiga och tafatta inför den andliga nöd, som blir alltmer markant i vår tid?
Varför nöjer sig så många med den passiva åskådarens roll inför den uppmarsch av demoniska världsmakter, vilka ändock de flesta medger håller på att få ett allt djupare grepp i folksjälen?
Varför har materialismen lyckats passivisera så många väckelsekristna barrikadkämpar och deformera deras profil till oigenkännlighet?
Varför har egoismen lyckats demoralisera så många kristna dithän att de medvetet, för att behålla och förbättra sin materiella standard, stjäl tid, kraft och medel från Guds verk?
Varför är det så litet allvar och så många teatraliska glädjeyttringar bland de kristna?
Varför har nöjes- och underhållningsmomenten ett så dominerande inflytande i den kristna förkunnelsen och gemenskapen?
Varför måste mötes- och församlingsliv oupphörligt frossa i själiska effekter?
Varför måste Ordets predikan och sann tillbedjan ständigt begränsas för att så mycket större utrymme kan ges åt religiöst artisteri och modern idolkult?
Varför har bönemötet så liten dragningskraft på människor, som annars i olika högtidliga sammanhang påstår sig vänta både en folkväckelse och Jesu tillkommelse?
Det är verkligen vemodigt och beklämmande att den kristna verksamheten engagerats i så många periferiska uppgifter. Det är bara att konstatera, att de kristna församlingarna är på glid bort från sin centrala uppgift såsom förmedlare och förvaltare av Guds nåds evangelium. Det sjungs och predikas förmodligen lika mycket och helt säkert modernare än förr i offentliga och enskilda sammankomster i massmedia, kyrkor och kapell. Ivriga försök görs att ta upp tidens problematik i något som betraktas såsom socialt medveten förkunnelse. Ibland verkar det nästan som om religiösa pratmakare vill slå mynt av den osäkerhet och otrygghet den största delen av mänskligheten i ångest måste uppleva såsom tillvarons mäktigaste förtryckare. De drar sig inte för att förfalska Guds ord och låta det, i strid med dess ande och lära om de yttersta tingen, bilda grunden för en världslig framtids- och kulturoptimism. All denna kvasireligiositet i västerländsk lyxförpackning är trots sitt krystade jämmer över de fattigas armod falsk varudeklaration och mynnar i den profanhumanism, vars främsta kännemärke är gudsförnekelse. Den enda lösningen på mänsklighetens gigantiska problem är att vi får Jesus tillbaka, och Hans tillkommelse kan vi på det ena eller det andra sättet fördröja eller påskynda.
Det verkar som om miljön fostrar fram kristna utan vision, utan tro och utan andlig kraft. De är vapenlösa och desorienterade, och eftersom de är hjälplöst okunniga om på vilket plan mänsklighetens verkliga fiender opererar, bekämpar de oftast symptom och attityder. De ser och förstår icke, att de yttre förhållandena har ett inre andligt orsakssammanhang. De verkar närmast skrämda av den klart bibliska tidsanalys, som entydigt förklarar utvecklingen såsom det synliga resultatet av osynliga andemakters intensifierade strid om människosjälen.
Kristna programmakare agiterar med moderna reklammetoder för de kristna idealen, och det propageras från alla predikstolar för kristna normer i samhällslivet. Men budskapet har förlorat udd och färg sedan teologerna förlade helvetet till Biafra och Vietnamn och gav kyrkorna ett inomvärldsligt paradis att kämpa för. Numera bör man inte sjunga så mycket om gator av guld, ty då är man enligt denna moderna ”tolkning” av det kristna budskapet för världsfrånvänd och därmed oförmögen att vara kärleksfull och medmänsklig. Pilgrims- och främlingsskapskänslan bör tonas ned och svalget mellan Guds församling och världen överbryggas.
Man har all anledning att undra, vem det är som har gett den nya kristendomens ambassadörer helt nya fullmakter med order att kasta sig in i en diplomatisk verksamhet, som är ett uppenbart förräderi mot konungen. Denna fraternisering med världens makter kan avslöjas och bekämpas uteslutande med Andens uppenbarelse och profetisk myndighet.
I kris- och krigstider måste alla lojala medborgare acceptera inskränkningar i den personliga friheten. Livsföringen måste anpassas, all lyx- och överflödskonsumtion elimineras så en armé kan ställas på fötter och försörjas vid fronten. Guds rike mönstras nu på allvar. Full mobilisering är anbefalld. Det är dags att vakna upp ur materialismens ljuva maklighet, bereda sig på försakelse, gå in i rustningskammaren och dra vapenrustningen på, innan infernot bryter loss över en olycklig mänsklighet, som förkastat Jesus som Messias och gjort antikrist till envåldshärskare.
Det fria folket
Text: Emanuel Johansson
Utanför kyrkan ingen frälsning - utanför skolan ingen undervisning?
På 1400-talet antog den Romersk katolska kyrkan dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning”. Utan att i detalj studera felaktigheterna med ett sådant påstående kan vi med hjälp av historiens vittnesbörd konstatera att en kyrka som gått i lag med den politiska makten alltid agerat utifrån samma anda. Med monopol på människors religion blir Kyrka och Stat en oslagbar maktapparat. En maktapparat som inskränker människors frihet och självständighet.
Här är det lätt att associera till medeltidens mörker och tänka sig plågade betryckta människor som längtar efter frihet. Men det är inte hela bilden. Det verkar snarare som att den övervägande majoriteten av människor accepterar en överhet som bestämmer vad du ska göra, tro och tänka. I kyrkans glansdagar har det verkat dumdristigt för den enskilde att ifrågasätta kyrkan med sin rikedom, sina lärosäten, traditioner och imponerande organisation.
Men historien vittnar inte bara om en maktmissbrukande överhet. I alla tider har det funnits några som satt den personliga tron och övertygelsen framför etablissemangets anspråk. Förföljda, brända på bål, fängslade och landsförvisade har människor värderat sin frihet att tro och bekänna sig till Jesus mer än fysiskt välbefinnande. Den förföljelse som det fria väckelsefolket fått umbära talar om att det handlar om något mer än mänskliga frihetssträvanden. I vårt land ansågs det så sent som vid förra sekelskiftet att det var den statliga kyrkan som skulle ha hand om medborgarnas trosutövning, bibeltolkning och lära. Under 1800-talets folkväckelser stod kyrkan för en aktiv förföljelse med bl a konventikelplakatet som verktyg. Trots repressalier samlades väckelsefolket till fria gudstjänster. I baptistväckelsen ifrågasatte man också kyrkans utbildningsmonopol och blev svårt ansatta. Många troende fick fly landet.
Dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning” tillhör alltså inte bara medeltidens mörka Europa. Men hur är det då idag?
Både kyrka och stat borde väl för länge sedan ha vuxit ifrån sådana fenomen. Skild från staten, med svikande besökssiffror och omgivet av ett mångreligiöst samhälle har kyrkan definitivt en annan roll idag. Ändå behöver man inte gräva länge förrän man hittar samma typ av maktfullkomlighet och överförmynderi i dagens moderna samhälle. Ett skrämmande exempel är utbildningsväsendet. Statens tydliga ambition är att från tidiga år ta hand om, lära och uppfostra - forma de uppväxande generationerna. Kontrollen av vad och hur du lär dig är ett sätt att bestämma vad du ska tänka, tro och göra. Tidigare har möjligheten att hemundervisa varit en livlina för att föräldrar ska kunna ge sina barn en utbildning efter sin pedagogiska, filosofiska eller religiösa övertygelse i ett annars totalitärt skolsystem. Men i den nuvarande skollagen från 2010 har krafter som definitivt vill ha monopol på det svenska utbildningsväsendet uteslutit den möjligheten. I en tid då kunskap är mer tillgänglig än någonsin ljuder parollen: ”Utanför den av staten kontrollerade och styrda skolan finns ingen utbildning”. Skall vi då acceptera detta överförmynderi? Ska vi överlämna barnen som statens egendom, eller ska vi hävda att barnen fortfarande är föräldrars ansvar?
Vi måste också våga ställa frågan vad det vi kallar för stat är för något och vilka intressen som står bakom. Bygger Björklund och gänget ett totalitärt skolsystem för sin egen skull eller handlar det om att bygga upp en plattform? I bibeln kan vi läsa om ett totalitärt världsrike beskrivet som ett vilddjur. Är det detta vi ser konturerna utav?
Var är det fria väckelsefolket idag? Var är de som vågar sätta sig upp emot etablissemanget? Var är de som ropar och som tar konsekvenserna av sin tro? Var är de som vägrar offra sina barn till statens gudsförnekande och ogudaktigt inriktade skolväsende?
Är det möjligtvis så att många inte längre är så fria och därför tigande tvingas följa varje rörelse, varje steg, varje sväng som den stat man gjort sig beroende av. En dag kanske man upptäcker att den stat man rider på blivit ett vilddjur. Jag är rädd för att det då är försent. Nej, nu är det tid för väckelse!
Vilket folk tillhör du? Står du i skaran som tyst accepterar överhetens frihetsinskränkande krav, eller tillhör du det fria folket?
Maranatahälsningar!
Kasta din mantel - få en himmelsk vision
Ledare av Asta Olausson
Även denna höst har Maranataförsamlingen haft bibelskola. Det har varit en fantastisk undervisning med förnyelse i hoppet och i längtan efter att få se Jesus med trons ögon. Som nyfrälst läste jag ett bibelord jag upplevde som ett villkor för att bli bevarad: "Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham." Det var så stort att få leva i denna levande uppenbarelse om himmelen, om vårt mål och om vår gemenskap med Herren Jesus Kristus.
I Markus 10:46-52 läser vi:
- De kom till Jeriko. Och när Jesus lämnade staden tillsammans med sina lärjungar och en stor folkskara, satt en blind tiggare vid vägen, Bartimeus, Timeus son. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Många sade till honom strängt att han skulle tiga. Men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom!" Man gjorde det och sade till den blinde: "Var vid gott mod. Stig upp! Han kallar på dig." Mannen kastade då av sig manteln, sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Den blinde sade: "Rabbuni, gör så att jag kan se igen!" Jesus sade: "Gå, din tro har frälst dig." Och genast fick han sin syn och följde Jesus på vägen.
Tiggaren som satt utanför Jeriko var ingen anonym varelse, vilken som helst, utan han nämns vid namn. Det är just Bartimeus, Timeus son. Han ber till Jesus: "Ge mig min syn igen." Han hade redan haft sin syn, han hade träffat Jesus, och visste vem han var. Och då han nu fick höra att Jesus var på väg, upplevde han att han längtade efter att återigen få tag på det som hade gått förlorat under tiden han levt i Jeriko, att återigen få sin syn; att få tag på synen, uppenbarelsen av Jesus, av hemmet där ovan.
Vi som lever idag bombarderas med intryck. Vi sitter och surfar på internet kanske natten igenom. Vi surfar på andliga sidor med till synes goda budskap, och det är så mycket information som fyller våra sinnen; det blir så många moment. Vår blick sänks och blir horisontell istället för vertikal. Tiggaren hade levt i Jeriko där allt det som själen hungrar efter tycktes finnas, sådant han hade mättat sitt liv med. Men det visade sig vara bara luft; det försvann. Mannen upptäckte att han hade förlorat sin syn, den levande blicken på Jesus. Han visste att nu då Jesus kom förbi så var det hans tillfälle, och han ropade: Jesus, förbarma dig över mig! Folket ville hindra honom, men det hjälpte inte. Han var så angelägen om att få tag på det som han en gång hade haft. Jesus visste vem han var. Det var Bartiemus, Timeus son.
Bartimeus kastade av sig sin mantel och kom fram till Jesus. Det betyder att det kostade ett pris; manteln, beviset på den karriär han hade haft i Jeriko, då han levde i sina horisontella sammanhang. Det var där han hade skaffat sig en massa bevis på sin kunskap och vad han var värd. Allt detta kastade han nu av sig. Genom att kasta sin mantel betalade han det pris som handlade om honom själv; allt för att oförbehållsamt överlämna sig åt Jesus.
Då frågar Jesus: Vad vill du att jag ska göra dig? Bartimeus måste komma till Jesus, han måste bekänna för Jesus vad han hade för behov, att han på nytt ville kunna se, få tillbaka visionen, få sina andliga ögon öppnade.
Ögonsalva kostar ett pris. Den måste köpas. Mannen kastade sin mantel. I Uppenbarelseboken uppmanas vi: Gå och köp ögonsalva, betala det pris det kostar; allt sådant vi sätter värde på här i tiden men som inte har något med himmelen att göra. Då får vi vår syn igen, den som vi hade då vi var nyfrälsta, innan allt kom som började skymma blicken. Det kan vara sådant som vi värderar högt och som vi tror att människor uppskattar och värdesätter.
Det gäller att ha till ögonmärke de ting som inte synas, att vara utrustad med trons ögon. Men tron är inte var mans. Vi har fått en dyrbar tro som vi måste vara rädda om, och bli bevarade i. Vi har ett evigt hopp och vi äger en boning därhemma i härligheten. Ett sådant hopp för evigheten innebär ett meningsfullt och innehållsrikt liv.
Välfärdssamhällets sönderfall
Ledare av Berno Vidén
-EU är på väg att rämna. Arabvärlden är på väg att rämna. Kinas tillväxtmodell står under press och Amerikas kreditdrivna kapitalistiska modell har fått en varnande hjärtattack och måste ändras i grunden. Att forma om en av dessa fyra, vilken som helst, är en gigantisk uppgift. Att klara av alla fyra samtidigt - när världen aldrig har varit tätare sammanknuten - är hisnande. Vi är återigen "närvarande vid skapelsen" - men av vad?Frågeställningen återspeglar en desperat och ödesmättad verklighet. Vem kan rädda världen från total ekonomisk kollaps? Hur ska ett nödvändigt omskapande av ett mycket komplext världssamhälle se ut?
-Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:19-21)
-Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning. (Luk 21:27-28)
Jesusmanifestation - i ditt liv!
Att frälsta vittnen samlas för att proklamera namnet Jesus framför alla andra namn är stort. Idag lever alldeles för många människor i total okunnighet om vem Jesus är. Till er skam säger jag det, skriver Paulus till församlingen i Korint.
Bibeln säger: "Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom."
Om ovan citerade proklamation hämtad ur Kolosserbrevet är sann, förstår vi angelägenhetsgraden av att förkunna Kristus - och ingen annan.
I maj månad arrangerades en Jesusmanifestation i Stockholm, där tusentals människor samlades till något som mer liknade en uppblandad religiös manifestation med många helt utombibliska inslag. Kungsträdgården var vid tidpunkten fylld med folk från alla håll som under sitt besök i Stockholm mötte arrangemanget. En fråga berättigad att ställa är vilken bild av Jesus alla dessa besökare fick med sig hem. Exempelvis marknadsfördes där radband, vilka har sina rötter inom yogan som ett hjälpmedel att hålla räkning på mantran man upprepar. Förlaget Verbum erbjöd sin framgångsprodukt radbandet Frälsarkransen för 100 kronor. Med hjälp av detta radband leds användaren in i katolsk mysticism med alla dess irrläror. Detta har ingenting med Bibelns Jesus att göra.
Med Frälsarkransen följer en handbok fylld med uppmaningar att finna sig själv genom att söka i sitt inre, på ett sätt som för tankarna till österns religioner. Namnet Jesus nämns överhuvdtaget inte i handboken. Prästskrudar, guldkors och annat kyrkligt prål fanns med vid manifestationen i Kungsträdgården. Alla som önskade förbön inbjöds till den nära belägna katolska kyrkan. På framträdande plats fanns även budskapet om Maria som kyrkans moder, vilken leder oss till enheten i Kristi kropp. Livets Ords pastor Ulf Ekman knäböjde sida vid sida med katolska kyrkans biskop Anders Arborelius, och ledde manifestationens deltagare i bön. Den Jesus som här presenterades är dock vad Bibeln kallar för en annan Jesus.
Bibelns Jesus är annorlunda. Han låter sig inte byggas in i något kyrkosystem med sakrala traditioner. Han bor inte i vare sig katedraler eller andra kyrkobyggnader vilka står uppresta likt stora barriärer mellan Gud och människa, men däremot tar han sin boning i varje människa som öppnar sitt hjärta för honom. Allt det prål som kyrkan genom sin tradition presenterar som nödvändiga medel för människans försoning med Gud, utgör tvärtom hinder för hennes väg till frälsning. Kyrkan med sin frälsningslära står i vägen för människor som i sin nöd söker finna Gud.
Bibelns Jesus är aldrig långt borta från den som med ett uppriktigt hjärta söker honom. Du kan tala med honom där du sitter just nu, och veta att han lyssnar. Han finns mitt i din vardag, långt borta från kyrkans sakrala frälsningslära.
"Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, blir du frälst."
Överlämna dig helhjärtat åt Jesus och han kommer att manifestera sig i ditt liv. Han blir då din Herre och Frälsare, en vän framför alla andra vänner. Han utplånar din synd och skapar ett nytt liv i dig, ett liv som aldrig någonsin tar slut. Du blir hans för evigt.
Om Jesus skulle komma idag
Av Berno Vidén
Att säga sig vänta Jesus tillbaka vilket ögonblick som helst; idag, imorgon, inom en snar framtid, anses idag exklusivt, och enligt en del – obibliskt! Detta säger man trots att ett av bibelns huvudteman är just att Jesus ska komma tillbaka. Jesus själv påminde gång på gång om tidens korthet och om nödvändigheten av att hålla sig vaken och nykter. Hela Nya testamentet präglas av detta hoppets budskap, mitt i en värld som på många sätt redan gått överstyr; Jesus kommer!
I det allt mer sekulariserade Sverige talas det ytterst lite om Jesu tillkommelse. Allt fler sällar sig till den skara som säger att Jesus inte kommer att återvända, att allt är en lögn. Man gör spe av de kristna som väntar Jesus, de som förankrat sina liv i hoppet om Hans tillkommelse. Man säger: ”Det har redan gått så många år och han kommer aldrig att komma tillbaka.”
På liknande sätt fanns det också på Bibelns tid de som drev gäck med Jesu lärjungar, som aposteln Petrus skriver:
-Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.
När de säger så, påminner samma författare om att de glömt bort vad som hänt tidigare i historien, hur den värld som fanns då förgicks i vattenmassorna.
Herren Jesus Kristus talade om händelser som i den yttersta tiden skulle drabba jorden. Bland annat nämnde han krig, jordbävningar och ett hav som reser sig, något som får oss att tänka på vad som händer i våra dagar. Det har hunnit gå ett drygt år efter att Haitis huvudstad blev totalt lagd i ruiner orsakat av en förfärlig jordbävning. Fortfarande lever närmare en miljon haitier kvar i tillfälligt uppsatta tältläger, som flyktingar i sitt eget hemland. År 2010 drabbades länder av flera svåra jordbävningar och nu sist var det Japans tur att stå i centrum för en katastrof som saknar motstycke i modern tid. Havet rusar med över tio meter höga vågor in över land och utplånar flera samhällen. Bilder som kablats ut över världen visar på en förödelse som är svår att beskriva. Vad som verkar vara ännu värre är hur ett kärnkraftverk skakats i sina grundvalar och börjat läcka ut radioaktivitet, något som fått hela världen att hålla andan av förskräckelse.
Lyssna nu till vad Jesus sa om våra dagar:
-Och tecken skola ske i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
Så ser framtiden ut för en stor del av befolkningen på denna jord. Man saknar hopp. Men Jesus avslutar inte sin undervisning med att lämna oss i mörker och hopplöshet. Det finns något bättre, för dig och för alla som vill lyssna till Jesu ord; en verklig framtid och ett hopp:
-Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.
Vad Jesus säger är att tecken vi ser äga rum runt omkring på vår jord, är tecken som indikerar att Jesus kommer snart! Någon frågar: När? Det är något människor har frågat sig i alla tider. Det finns till och med de som matematiskt räknat ut och kommit fram till olika datum för hans tillkommelse, ja, det finns rent utav hundratals datum som av olika förkunnare proklamerats som dagen för Jesu tillkommelse, för vreden, världens slut etc. Nu senast i raden är det en amerikansk rörelse, Family Radio, som satsat miljoner på att marknadsföra sitt budskap om att Jesus kommer den 21 maj 2011. Samma rörelse utmärkte sig även under 90-talet, då man presenterade den 7 september 1994 som dagen för Jesu tillkommelse.
Vad som värre är, och än mer vanligt och förödande för Guds folk, är de förkunnare som skjuter sanningen om Jesu tillkommelse på framtiden, menande att det först måste äga rum vissa händelser i det profetiska skeendet. Det är vanligt att man som orsak till att senarelägga Jesu tillkommelse fokuserar på händelser i Israel, templets återuppbyggnad och konflikter i Mellanöstern, vilket i och för sig är skakande och apokalyptiska händelser som vi bör ge akt på. Men då det handlar om att Jesus ska komma för att hämta hem sin församling, finns det absolut ingenting som enligt Skriften först måste uppfyllas.
Det finns dock en bättre och mer trovärdig lärare, nämligen vår Herre Jesus Kristus. Det är ju trots allt honom allt handlar om. Han säger själv att ingen vet dagen eller stunden Människosonen ska komma, inte änglarna, inte Sonen, ingen utom Fadern. Men, samtidigt deklarerar Jesus att han kommer snart, och att vi alltid bör vara redo för att inte gå evigt förlorade.
Den dag Kristus kommer för att hämta sin församling är mycket nära. Det blir en dag som inte kommer att vara lik någon annan. Först ska alla de som dött i Kristus stå upp ifrån de döda, oavsett var deras kroppar befinner sig eller hur förmultnade de är. Kristi uppståndelsekraft är tillräcklig för att alla dessa avlidna Herrens tjänare i ett nu ska få ikläda sig sina nya kroppar. Därefter ska också vi, skriver Paulus, som uppenbarligen väntade Jesus tillbaka redan under sin livstid, tillsammans med dem, bliva uppryckta på skyn, Herren till mötes! Allt detta kommer att ske i ett nu – ett ögonblicksverk.
Lärjungarna hade svårt att förstå Jesus. De hade satt allt sitt hopp till honom och nu står de tillsammans på Oljeberget då Jesus säger att han ska lämna dem. Genast kommer frågorna om riket; När, Herre, ska du upprätta riket? Jesus svarar med att det inte tillkommer dem att veta tider och stunder Fadern i sin makt fastställt, men...
Detta men, och orden som följer, hjälper lärjungarna att sätta fokus på uppdraget som ska fullbordas. ”Ni ska bli mina vittnen!” Denna tid av Guds nåd som bokstavligen sköljer över mänskligheten är på väg att gå mot sitt slut. Snart är missionsuppdraget fullbordat.
Mitt ibland alla alarmerande händelser som skakar vår jord, befinner sig Guds församling, såsom bärare av det enda budskap som kan inge ett sant hopp och en sann framtid. Människor uppger andan av förskräckelse, allt medan man i Guds församling blickar framåt mot målet. Jesus sa att vi ska vara världens ljus och jordens salt. Fortfarande en liten tid pågår missionsuppdraget att vinna människor för Honom. Snart, vilken dag som helst, kommer Jesus.
Lagbrytare - i Jesu namn
Ledare av Berno Vidén
Skolan är ett område som upptar den mesta tiden för landets barn och ungdom, och där har föräldrarna inte något att säga till om. Det är skolan som utifrån Skolverkets direktiv och värderingar, ska forma och fostra barnen till goda samhällsmedborgare - ingen annan.
Midnattsropet har tidigare skrivit om hur svensk skollagsstiftning blivit alltmer totalitär i sina anspråk, bland annat i kraven på vem som får undervisa, och om vad. Alternativa undervisningsformer, såsom hemundervisning, motarbetas av myndigheterna, vilket är en linje som finner sin motsvarighet i Tysklands skollagar från 1933! Skrämmande!
För innevarande år har regering och riksdag beslutat att stoppa de föräldrar och barn som vill välja hemundervisning. Enligt nya skollagen som träder i kraft i sommar krävs något så kryptiskt som 'synnerliga skäl' för att erbjuda barnen alternativ undervisning.
I januari fälldes en man för brott mot innehav och spridande av barnpornografi, det så kallade "Manga-målet". Han hade spridit tecknade figurer, föreställande minderåriga, och dömdes till dagsböter av Uppsala Tingsrätt den 30 juni 2010, en dom som nu fastställts av Svea Hovrätt, och som de flesta nog anser vara helt riktig.
Men vad händer då i svenska skolan? Jo, där utsätts barnen och kränks utan att du som förälder har någon som helst möjlighet att ingripa. Med statliga miljoner inbjuds RFSU till skolorna för att med tecknad rörlig film visa hur barn har sex med barn. Barnpornografi, helt lagligt. Filmen har redan visats för ett stort antal elever och lärare över hela Sverige.
Tidigare har elever haft den möjligheten att utebli från vissa lektioner, men enligt nya skollagen är alla lektioner obligatoriska för alla elever. Dessutom ingår sexualundervisningen numera som genomsyrande element i flera ämnen, exempelvis svenska. Helt nyligen uppmärksammade media hur föräldrar som har barn i en skola i Tomelilla protesterade över att 13-åriga elever tvingades skriva uppsatser om sina sexuella upplevelser. För att få VG skulle texterna vara utförliga och inspirerade.
Utbildningsradion (UR), ett Public Service-företag reglerat av staten med hela svenska folket som uppdragsgivare, har på internet lagt ut RFSUs film till allmän beskådan. UR är polisanmält av minst två olika personer och själv överväger jag som svensk medborgare polisanmäla både UR och RFSU för spridande av barnpornografi.
Dock är risken liten eller obefintlig att det så kallade undervisningsmaterialet klassas som illegalt. I varje fall enligt Madeleine Leijonhufvud som är professor emirita i straffrätt.
– Man kan givetvis ha åsikter om filmen och vad den visar men ur ett juridiskt perspektiv har jag svårt att se att den skulle kunna fällas för något, säger hon till Världen idag.
Med andra ord: I Sverige är användandet av barnpornografiskt material i undervisningssyfte inte bara lagligt, utan även sanktionerat med statliga miljoner, där varje medborgare är med och betalar produktionen genom exempelvis tv-licensen.
Men det är förbjudet att på grund av religiös eller filosofisk övertygelse säga nej till att låta barnen delta i denna otillbörliga påverkan. Uteblir eleven från lektionen hotas föräldrarna med vite.
I denna obligatoriska undervisning uppmuntras barnen att pröva sig fram, genom att de tvingas studera rörliga tecknade personer som detaljrikt visar hur gruppsex och homosex kan gå till. Att hålla sitt barn borta från den undervisningen är ett lagbrott.
I skolan lär sig barnen ytterst lite om återhållsamhet och normalt samliv men desto mer om tillfälliga sexuella utlevelser. Att våga påstå att äktenskapet mellan en man och en kvinna utgör grunden för sexuellt samliv anses kränkande. Skolan gör intrång i områden som hör familjen till och skadar barnens integritet.
Troende förälder, om du är angelägen om att barnen ska bevaras från kränkning och övergrepp under skoltid, bland annat av det slag som nämnts ovan; ta dem ut ur skolan. Det finns alternativa lösningar, även om myndigheterna försöker odugligförklara dig och genom lagstiftning stänga möjligheten.
Bli en lagbrytare - i Jesu namn!
Midnattsropet 50 år
Ledare av Stina Fridolfsson
- ...hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. (Hebr 11:25-26)
Frihet att välja
Ledare av Berno Vidén
Det är valår i Sverige och medborgarna uppmanas att i sann demokratisk ordning mangrant bege sig till val-urnorna. Politiker i regeringsställning och opposition lägger fram löften för att vinna så många röster som möjligt. Något som betonats mycket det här året är vikten av att det ska finnas valfrihet för folket, med tyngdpunkten lagd på områden som exempelvis utbildning och skola. Alla ska ha rätt att välja. Men då man synar uttalade löften lite närmare visar det sig att det mesta handlar om dåligt förankrade illusioner; en illusorisk valfrihet utan verkan, där endast den respekteras som lydigt rättar sig in i ledet till den ideologi samhället bestämt varje medborgare ska följa. Det är en konst att få medborgarna att tro att de väljer själva när de egentligen fråntagits rätten att själva forma sina liv. Psykologiskt sett är det en viktig del av valkampanjen att lyfta fram valfriheten, för vem vill leva i en diktatur? Dock handlar valfriheten i det demokratiska Sverige mest om att välja nyanser. Kursen bestäms helt uppenbart av andra krafter än riksdagsvalen.
Frågan om hemundervisning är ett praktexempel på hur myndigheter topprider och försöker tvinga välmotiverade och ansvarsfyllda föräldrar att frånsäga sig uppfostraransvaret för sina barn. Genom att direkt och indirekt odugligförklara föräldrars kapacitet att fostra och bilda sina barn, undergräver myndigheterna internationella av Sverige ratificerade mänskliga rättigheter. Å ena sidan säger man att i Sverige är demokratin med religions- och åsiktsfrihet så starkt grundad i konstitutionen att den är omöjlig att rubba för att å andra sidan med lagstiftningen som vapen bekämpa och tvinga medborgarna att göra avkall på sin religiösa och filosofiska övertygelse.
Sverige som nation har genom olika väckelserörelsers enträgna böner och idoga arbete upplevt ett omvälvande lyft ur det allmänna förfall som raserade många hem under industrialiseringens tidiga år. Som en frisk och hälsosam fläkt nåddes en stor del av folket av evangelium, vilket resulterade i att man i många stugor bytte ut brännvinsflaskan mot bibel och psalmbok, något som kom att ha en enorm inverkan på samhället. Familjeliv stabiliserades och många blev helt överbevisade av att den kraft som går ut från evangelium också har makt att från grunden förvandla människors situation. Den upprättade familjen blev en stomme för det framväxande samhället.
Dock har det under mänsklighetens historia alltid förts en intensiv kamp mot familjen, den konstitution som utgör ett samhälles sammanhållande kitt. Under olika perioder kan man läsa om hur myndigheter och makthavare med hjälp av skiftande metoder försöker bryta sig in i familjens sfär för att försvaga den inneboende styrka som finns i just familjekonstitutionen. Det är som att världen – eller det styrande samhället – i ett fungerande familjeliv möter ett hot mot sin egen ideologi, något som till varje pris måste bekämpas. En orsak är att just familjens konstitution är en av grundpelarna också i Guds ord, och även en förebild på Kristus och församlingen.
Då man utifrån det ljus bibeln ger reflekterar över den förrädiska frihetskamp från överhet och moraliska normer som under anarkistiska former blossade upp och erövrade världen under 60-talet, är det lätt att där också finna ett öppet uppror mot Guds ord, eller som psalmisten säger; mot Herren och hans smorde: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” Man ser friheten i Kristus som en boja.
Att söka Guds rike först är ett val som kräver allt men som också ger allt! I korta ordalag handlar det om att följa rikets Konung Jesus, att vara hans lärjunge och låta honom vara Herre i både små och stora steg. Jesus själv satte upp gränser mellan världen och Guds rike. Han gick så långt att han deklarerade att hans rike inte är av denna världen och att världen därför hatar honom. På samma sätt kommer också den som valt att följa honom få uppleva detta främlingskap i världen.
Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen. (1 Joh 2:17)
Tid att säga nej!
Ledare av Emanuel Johansson
I vår värld finns mycket man kan imponeras av. Människan har lärt sig att hantera energi och tillgångar på ett sätt som får världen att verka liten samtidigt som det mänskliga blir allt större. Allt fler röster talar om att problemlösning och beslut i frågor som rör energi, säkerhet och ekonomi bara kan hanteras globalt om det ska ha någon verkan. Vi börjar ana konturerna av ett globalt världsrike vars styrka, makt och mått världen aldrig tidigare skådat.
I Bibelns undervisning om den yttersta tiden används i flera sammanhang illustrationen av ett vilddjur. Vi förstår att det handlar om världsriket som i sitt slutskede kommer att representeras av en man - Antikrist. Ett vilddjurs egenskaper handlar om forcerande styrka. En skräckinjagande best som kan få den tappraste att tappa modet. Men det profetiska facit avslöjar för oss att vilddjursväldet skall få en ände i förskräckelse då allt skall braka samman.
Bibeln stannar inte heller vid världsrikets sammanbrott och dom, den talar dess mer om ett annat rike. Ett rike som skall bestå och vars grundare och stadfästare är Jesus Kristus. Men här är det inte fråga om en best med forcerande styrka. Istället talar bibeln om ett lamm som såg ut som det hade varit slaktat. Om vi jämför bilden av ett lamm med ett vilddjur, så blir kontrasten total. Vad förmår ett slaktat lamm emot ett fruktansvärt vildjur? Dock är det alltså det rike som representeras av det slaktade Lammet som skall bestå. Det heter om Jesu vittnen i konfrontationen med vilddjursriket att:
Profetians lov till lammet utbrister:
Bibelns ord och profetior hjälper oss att identifiera det vi möter runt omkring oss i vårt dagliga liv och det är i det profetiska ljuset vi har möjlighet att förstå utvecklingen i det samhälle som omger oss.
I mitten av artonhundratalet var Sverige ett land i misär. Folket var utarmat, fattigt och alkoholiserat. Men så bröt väckelserna fram och lyfte en hel nation. Att nutidens historiker ofta bortser från folkväckelsernas betydelse för Sverige blir förklarligt när vi konstaterar den efterhand mycket tragiska utvecklingen, vars konsekvenser vi idag bevittnar.
Det handlar inte bara om ett folk som har vänt Gud ryggen. Att vända sig ifrån är också att vända sig till. Sverige har idag blivit en plattform för de vilddjurskrafter som kräver varje enskild individs tanke, handling och tillbedjan. Det är inte oskyldiga krafter som ligger bakom statens krav på att från tidiga år ta hand om och forma barnen med sin ideologi. Samma krafter är det som genom medias styrning och kyrkans välsignelse hetsar människor till synd och förakt för Guds Ord.
Mitt i allt detta finns också Lammets rike. Lammets rike representeras inte av några stora organisationer, religiösa sammanslutningar eller folkmassor. Att tillhöra Lammet idag innebär förakt och förföljelse. Det handlar om människor som lever i ständig konfrontation med sin samtid. Ofta är de enkla, svaga och trängda, men de har satt sitt hopp till Jesus sin frälsare från vilken de hämtar kraft att härda ut. Det är dessa som det profetiska ordet beskriver som segervinnare.
Framtiden för vårt land är inte ljus. Konsekvenserna av att ha vänt sig i uppror mot himmelens Gud stannar inte vid moraliskt förfall och andligt mörker. Vilddjursväldet skall skakas, falla och krossas, men än finns det tid för den enskilde att omvända sig.
Att omvända sig till Gud innefattar att säga nej till de anspråk vilddjuret ställer. Anspråken handlar om din tid, dina tankar, dina barn, dina resurser. Det är tid att säga nej, och istället börja leva för Gud.
Det vi ser av Lammets rike här i tiden har inte mycket att ståta med i jämförelse med världsriket. Men Lammets rike erbjuder en framtid och ett hopp. Hoppet handlar om att Jesus kommer tillbaka för att hämta sin församling. Framtiden handlar om Lammets rike som består, som aldrig kan skakas och som alltid skall finnas.
Vilket rike tillhör du? Vilken gemenskap söker du? Vilken framtid väntar dig?
Bed om väckelse, bed om kraft att våga stå trogen Lammet som blev slaktat för vår frälsnings skull.
Herren Kommer!
Församlingen - i ändens tid
Ledare av Berno Vidén
Apostlagärningarnas gemenskapsideal har många gånger blivit hårt kritiserat. En vanlig ingrediens i nutida pastorsutbildningar är att få lära sig hur fel den urkristna församlingen handlade då de troende sålde vad de ägde, delade ut åt var och en som behövde och på det sättet gjorde sig beroende av varandra. Man menar att de istället skulle ha placerat sina resurser för att få så god avkastning som möjligt och på det sättet skapa en trygg och säker framtid. Nu gjorde inte församlingen så. Istället utblottade man sig så totalt att man nödgades träffa varandra till och med för den dagliga måltiden. Samma tillvägagångssätt kan vi läsa om hos församlingen i Antiokia.
Vi tar gärna till oss apostlarnas undervisning, fram tills det börjar brännas i det egna jaget. Men faktum är att Guds ord gång på gång påminner om vikten av att leva rättfärdigt och vad det innebär att förneka sig själv och ta sitt kors på och följa Jesus. För lärjungarna var det en naturlig konsekvens att fortsätta på den väg Jesus undervisat om; att lämna allt och följa honom. Det lärjungaskap Jesus lärde dem handlade inte bara om en episod i deras liv, utan det var något som skulle fortsätta och fortplantas, till dess att han skulle komma tillbaka.
År 2010 har hitintills varit uppseendeväckande på många sätt, med omvälvande händelser som direkt för våra tankar till Jesu eskatologiska tal. Exempelvis då han svarade sina lärjungar på frågor de bar på om vad som skulle hända i framtiden. Jesus börjar tala om naturkatastrofer såsom jordbävningar, översvämningar och andra naturfenomen. Han talar också om hur krig och terror kommer att intensifieras utöver jorden och om hur religionerna i Jesu namn kommer att förvilla många, händelser som eskalerat mycket i våra dagar. Men vad han framförallt ingjuter hos sina lärjungar är vikten av att vaka och ständigt vara redo samt att ha en sund inställning och ett levande förhållande till honom och hans församling.
Ögonblicken innan Jesus inför lärjungarnas åsyn lyfts upp på skyn för att återvända till Fadern, frågar de honom om när Israels rike ska upprättas. Jesus svarar att det inte är deras sak att veta, samtidigt som han tillägger något mycket viktigt:
-När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen.Församlingens uppdrag var inte att med politisk eller militär makt befria Israel från ockupationsmakten. Däremot skulle de satsa allt på att vittna om honom i det nya förbund som Jesus själv beseglade med sitt eget blod. Tidigare hade han talat med dem om hur viktigt det var att äta hans kött och dricka hans blod. Nu var stunden snart inne för församlingen att träda fram som hans röst och liv; att vara världens ljus och jordens salt.
Jesus lämnar lärjungarna som blir stående med blickarna riktade mot skyn då budet från himlen når dem: Han ska komma igen! Med dessa erfarenheter och löften inleds en ny tidsepok i mänsklighetens historia, nämligen det som Paulus så passionerat beskriver som Kristi hemlighet – församlingens tidsålder. Församlingen var ingen byggnad eller organisation, men däremot en levande kropp för Jesus synliggjord här i tiden.
Med sin funktion på jorden och sitt medborgarskap i himlen präglas denna nya skapelse i allt av sin Herre och Frälsare. Församlingsliv blir vardagsliv i daglig efterföljelse och gemenskap, med det korta perspektivet i sikte som säger att Herren kommer! Allt vi här i tiden gör för Jesus kommer att bära bestående frukt för evigheten.
-Samlen eder inte skatter på jorden, där mott och mal förstöra,och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal inte förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.Jesus är tydlig i sin undervisning om församlingens ställning här i tiden. Han jämför hennes situation även med liljorna på marken och fåglarna under himmelen som vare sig sår eller skördar. Dock har Fadern omsorg om dem.
Att församlingen i Jerusalem tog steget fullt ut och sålde sina privata egendomar för att dela med sig åt den fattige, var inget misstag. Snarare ser man här ett uttryck för sann brödrakärlek, ett resultat av den helige Andes verk:
-Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.
Haiti - en månad efter
Ledare av Berno Vidén
I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.
Det här numret av Midnattsropet präglas av Haiti, likaså ledaren. Församlingens arbete bär även det efter katastrofen samma prägel, med målinriktade insatser som snabbt har fokuserat på Haiti, dels hemifrån Sverige, men främst ute på missionsfältet i Dominikanska republiken, där flera resor med hjälpsändningar gjorts in i Haiti.
De platser som besökts är områden dit ingen annan hjälp nått fram. Det finns många sådana platser, vilket i sig utgör en stor utmaning för fortsatta resor in i Haiti. Eftersom Maranataförsamlingen arbetat i Dominikanska republiken under de senaste 30 åren är det en självklarhet att fortsätta bistå med så mycket hjälp som möjligt.
Tack vare gåvor som skickats in till församlingen från olika platser i hela Skandinavien har snabba insatser kunnat göras. Nu gäller det att gå vidare och ta nya steg. I och med besöken i Haiti knyts även kontakter med människor som får nytt hopp genom den hjälp de tar emot. Förutom den direkt humanitära hjälpen finns det också en hunger efter meningen med livet, att återfå det människovärde Gud själv ger varje människa. Något som är möjligt i och genom församlingen.
I det här numret uppmärksammas också hur Maranataväckelsen bröt fram i Sverige för 50 år sedan, samma år som även tidningen Midnattsropet påbörjade sin utgivning. För 40 år sedan växte den första storfamiljen fram inom församlingen. Ett föredrag publicerat i detta nummer är från 1976, där Arne Imsen förmedlar en visionär förkunnelse om kampen för ett urkristet församlingsliv, om storfamiljen och att leva i uppbrott, en livsstil som bidragit till att det i församlingen varit möjligt att satsa tid, kraft och medel i den utsträckning som gjorts för exempelvis missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Missionen är inte en separat gren utanför församlingen, utan istället ett naturligt utflöde som utgår från dess mitt.
Fortsätt vara med att bedja och offra för Haiti och församlingens fortsatta mission där. Behoven är enorma och vi vill göra vad vi kan för att mätta en både andlig och lekamlig hunger.
I slutet av februari månad är Comunidad Maranata inbjudna till en haitisk bergsby som heter Baptiste. Där finns för närvarande ca 1500 bostadslösa flyktingar som är i behov av vatten, mat, kläder och mediciner.
Baptiste är ett mycket fattigt samhälle med ca 30 000 invånare där 25 procent av barnen aldrig haft möjlighet att gå i skola. Vi har också där erbjudits ta över ett markområde med syftet att ordna skollokaler. Allt det här är en stor utmaning för missionen och vi erfar hur vi steg för steg får gå i av Gud förutberedda gärningar
Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.
I världen liden I betryck; men var vid gott mod, jag har övervunnit världen
Ledare av Berno Vidén
Det alltmer globaliserade samhället fortsätter sitt målmedvetna arbete med att sätta upp tydliga gränser gentemot allt som kan tänkas andas kristendom. Något annat är inte heller att vänta. Hela världen är i den ondes våld och bibeln deklarerar att ondskan ska tillta i den yttersta tiden. Den kristnes lott här i livet är att gå till Jesus, utanför lägret, och bära hans smälek.
Bibeln uppmanar: "Skicken eder icke efter denna tidsålders väsende". Det är ett ställningstagande som innebär konflikt på många områden, speciellt där lagstiftning och kulturliv kolliderar med de värderingar som Guds ord framställer som norm. Ett sådant område är den bibliska synen på familj och samliv, och bland annat där visar det sig att församlingens väg här i tiden blir allt trängre.
Att ett flertal nationer under bara några decenniers tid har lyckats med att totalt omskapa bilden av vad normala mänskliga relationer är, talar om vilka intentioner som finns och vilka gudsfientliga krafter som ligger bakom, något psalmisten väldigt träffande sammanfattar med följande ord:
Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: -Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss. (Ps 2:2-3)
Då Sveriges riksdag beslutar om att ändra i äktenskapslagstiftningen genom att riva upp ett av samhällets grundfundament, gör man det i en medveten anda av protest mot det kristna budskapet. Allt medan bibeln säger: Till man och kvinna skapade han dem, vill samhället genom modern genuspolitik slå sönder begreppet och ge det en ny innebörd som säger att det är fullt normalt att män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Den normen ligger sedan till grund för den skeva familjesyn barnen genom obligatorisk genuspedagogik indoktrineras uppfatta som något normalt. För Guds församling är det angeläget att tydligt markera avstånd från den abnorma utveckling som med bedrägeri lockar till det Guds ord varnar för.
Församlingen hör Guds rike till! Världen och Guds rike ligger i strid med varandra och kommer aldrig någonsin att förenas. Jesus själv säger att om vi vore av världen, så älskade världen vad henne tillhörde. Men nu har församlingen blivit utvald av Jesus och av honom tagen ut ur världen. Därför hatar världen henne.
-Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge. (Luk 14:27)
Det är Jesus som undervisar om lärjungaskapets villkor. Orden är konkreta och direkta. Bibeln presenterar ingen förskönad världsbild med kristendomen som ett lyckorike mitt i världen. Däremot visar den på hur Gud bereder sitt folk en väg rakt igenom tiden, en väg förenad med smädelser och förföljelse.
-Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. (Matt 5:10-11)
Det här handlar varken om verklighetsflykt eller självömkan. En sann verklighet för mer än 100 miljoner kristna i världen idag är att man öppet förföljs på grund av att man valt att följa Jesus. Sverige ligger inte långt efter. Trots allt tal om mångfald, demokrati och religionsfrihet blir det allt trängre för den som vill ta sin tro på allvar. Stötestenen är Jesus.
Församlingens uppgift i tiden är långt större än att försöka reformera och förbättra en värld som är på väg att gå under. Att följa Jesus är att gå från död till liv. Johannes skriver:
-Världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen. (1 Joh 2:17)
Att göra Guds vilja handlar om att i ord och handling förkroppsliga Hans rättfärdighet.
Tiden är verkligen kort och på väg att gå mot sitt slut. Dock ligger framtiden hos Guds folk: Jesus kommer, och med honom rättfärdighetens segerkrans. Fortsätt ropa ut denna sanning, så länge det heter idag!
-De som så med tårar skola skörda med jubel. (Ps 126:5)
Proklamation: Jesus är Gud!
Ledare av Berno Vidén
Namnet och personen Jesus har alltid varit och kommer alltid att vara en stötesten, en orsak till fall och splittring. Jesus själv talade öppet om hur hans lärjungar skulle komma att bli förföljda för hans namns skull. En av de främsta orsakerna till det uppenbara hat som riktades mot honom var att han talade om sig själv som Gud Faderns son, något som blev för mycket för judafolkets religiösa företrädare. Då Jesus exempelvis uttryckte; 'Jag och Fadern är ett', ville det rådande prästerskapet helst stena honom där och då.
Allt Jesus gjorde var nytt och revolutionerande. Han talade med myndighet och agerade med makt. Oavsett vem han träffade så innebar ett möte med honom en förändring. Antingen tog man emot hans budskap eller också förkastade man det. Antingen ledde ett möte med Jesus till befrielse eller också till förhärdelse. Han till och med förlät människor deras synd, på ett sätt som ingen människa vare sig kan eller får göra.
Skillnaden mellan Jesus och alla andra människor som någonsin levt på denna jord är att han är sann Gud och sann människa. Som Gud är Jesus också det eviga Ordet, genom vilket allt skapat blivit till. 'Ordet var Gud', skriver Johannes. Då Gud i skapelsens begynnelse sa: 'Låt oss göra...', beskrivs den gudomliga enhet som från evighet funnits mellan Fadern och Sonen. Genom Jesus, den förstfödde före allt skapat, skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt. Alltsammans har blivit skapat av honom, genom honom och till honom.
Genom Jesus föddes också den nya människan. Hela mänskligheten är sedan den förste Adams tid träl under synden. Gamla testamentet beskriver hur Gud på olika sätt förbereder Sonens människoblivande. Förebilderna och de profetiska budskapen som blickar fram emot Jesus är många. Genom Guds handlande i frälsningshistorien förbereddes skapelsen inför det ögonblick Gud Fadern i sin makt fastställt. Skuggbilder skulle bytas ut mot verkligheten själv. När tiden var inne blev Gud människa! 'Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss.'
Bibeln talar även om en ny skapelse och ett nytt förbund, där Jesus är ursprunget och förutsättningen för den nya människan. Gud inte bara steg ned hit till jorden. Genom Jesus Kristus försonade han också människan med sig själv. I Jesus har vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder. Han gav sitt liv till lösen för att rädda mänskligheten från syndens makt. Genom sin död gjorde Jesus dens makt om intet, som hade döden i sitt våld. Den nya födelsen är det största under en människa kan få erfara. I det ögonblick vi tar emot Kristus i våra liv, förvandlas vi i ett nu från död till liv. Om någon är i Kristus är han en ny skapelse.
Gud har genom Kristus en ny kropp på jorden - församlingen. Genom Golgata under utplånades den gamla människan och i Jesu uppståndelse föddes den nya människan. Den som genom tro tar emot Jesus i sitt liv blir totalt förenad med honom både i hans död och uppståndelse, och får som gåva evigt liv.
Jesus är huvudet för kroppen, vi är lemmarna. En av de förebilder Gamla testamentet ger oss är när Gud efter skapelsens fullbordan bygger en ny människa av ett revben ur Adams kropp, varefter mannen utbrister: 'Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött'. Jesus själv sa att den som inte äter hans kött och dricker hans blod inte heller har liv, men att den som äter av honom också ska få leva genom honom.
Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Guds Son, har inte heller livet. Den som förnekar Jesu gudom ställer sig utanför frälsningen och utanför det verkliga livet. Jesus sa: 'Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min Fader som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.'
Pride nästa
Ledare av Berno Vidén
Tiden är ond! Så kan man med korta ord sammanfatta de dagar vi lever i. Jesus själv informerade och förvarnade vid flera tillfällen sina lärjungar om vad som skulle komma och i sammanhangen använde han uttryck som Vaken! Flyn! Ni är inte av denna världen! Världen kommer att hata er för mitt namns skull!
Jesus beskriver också den yttersta tidens dagar genom att jämföra dem med Lots och Noas tider, vilka präglades av att ondska och perversiteter upphöjts till norm. I Bergspredikans förunderliga undervisning förtydligar Jesus något av vad efterföljelsen handlar om; nämligen att försaka sig själv. Inte i en egocentrisk självmedömkan där försakelsen tar sig uttryck i religiösa riter, men däremot en försakelse som vittnar om att vi är tagna ut ur världen och tillhör ett annat rike; Guds rike! Bergspredikans budskap sätter fokus på himmelrikets sanna realiteter och avslöjar världens förrädiska lockelser och dess öde.
I Bergspredikan varnas allvarligt för att träda in på den breda vägen, den väg Jesus säger att många vandrar på och som leder till fördärvet. Den breda vägen erbjuder skenbara fördelar, är bekvämare och anpassad till ett liv i syndig njutning, samtidigt som konsekvenserna är undergång. Den breda vägens vandrare ser enbart till sina egna intressen, och styrs vanligen av sådana drifter som oundvikligt leder till ett både tidligt och evigt fördärv.
Uppenbarelseboken talar också om en bred väg som många dras in på; en multireligiös väg där alla ska rymmas och trivas, en Babylons väg, som blivit ett tillhåll för all slags ogudaktighet och vederstyggliga ting i Guds namn. Många av kristenhetens förgreningar finner sin näring och stoff för sin mission i dess otaliga boningar. I Babylon sätts inga gränser. Där är allt tillåtet, och normalt, men Bibeln avslöjar mer; dess slutdestination är evigt fördärv!
Att frikyrkliga företrädare sätter sig i offentlig dialog med gudomens förnekare och förespråkare för en livsstil som Guds ord med tydlighet varnar för, är alarmerande men dock inte förvånande. Snarare får det ses som ett resultat av att man inom svensk kristenhet under lång tid i ekumenikens namn hämtat sin näring från Babylons boningar. Det är en sak att mötas för att varna för syndens konsekvenser, men i fallet med det möte som arrangerades mellan EFK's företrädare Stefan Swärd och den ständigt omskrivne religiöse gayikonen Jonas Gardell, är det bara att beklaga. Istället för att med Guds ord som grund sätta gränser, är Stefan Swärd med och välsignar den perversa livsstil Gardell vigt sitt liv åt att normalisera.
Den kristna tidningen Dagen följer naturligtvis upp genom att göra ett förskönat hemma-hos-reportage med den säljande Gardell, där han i familjerutan får presentera sin manlige "make" och familj, utan att tidningen ens i tanken närmar sig att uttrycka någon slags varning för den homosexuella livsstilen. Snarare tvärtom. Detta är babyloniskt i allra högsta grad!
Dagens medarbetare Jaktlund skriver stolt att de artiklar som handlar om Gardell är de mest lästa och har hamnat på medaljplats på dagen.se.
I den rasande takt som anpassningen till ett homosexualiserat samhälle äger rum, får vi snart räkna med att kristna företrädare från Swärds led och från den kristna tidningen Dagen, som menar sig vara det bibliska äktenskapets försvarare, kommer att tåga sida vid sida med Gardell och Levengood i den homosexuella rörelsens årliga demonstration, "Stockholm Pride".
För Guds församling finns dock bara en väg och den går utanför lägret med Kristus:
-Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
Kampen för nådens evangelium
Ledare av Berno Vidén
Galaterbrevet är olikt Paulus övriga brev. Redan från inledningen märker man att det är mycket speciella skäl som ligger till grund för det han skriver.
Efter sin första missionsresa, då han tillsammans
med Barnabas förmedlat evangelium till Galatiens bygder, vilket resulterade i att minst fyra nya församlingar föddes till liv, går det inte lång tid, kanske ett år, innan han nås av oroande rapporter om hur judaiserande bröder från Jerusalem besökt de platser han varit på. Deras ärende var att omkullkasta det evangelium Paulus predikat och påföra dem ett religiöst ok genom att blanda in judiska traditioner och riter i evangeliet.
Anklagelserna som riktades mot Paulus antog de mest lögnaktiga former men gick i stort sett ut på att misskreditera honom som apostel och utmåla honom som en person som på ett lättvindigt sätt anpassar evangeliet till den som lyssnar.
På grund av de stridigheter som blossade upp har den kristna församlingen i alla tider haft tillgång till den undervisning Galaterbrevet
ger, där evangeliets grundsatser med himmelsk
auktoritet fastslås. Ingen människa kan bli frälst vare sig genom religiösa traditioner eller genom sina egna gärningar!
T
raditionens förbannelse har under seklernas
gång satt sina spår inom kristenheten. Miljontals människor har exempelvis genom den romerska katolska kyrkan förvillats in i en falsk tillvaro där man förlitar sig till de sakrament
kyrkan erbjuder som frälsningsmedel. Den moderna ekumeniken banar vägen för ytterligare kategorier av kristenheten in under katolicismens förrädiska inflytande. I den traditionella
frikyrkliga församlingen är förvirringen
idag förödande. Dess företrädare väljer medvetet att i ekumenikens namn fördjupa gemenskapen med Rom, med de sammanhang
där man i egenskap av medlemskyrka i Sveriges Kristna Råd skrivit under på Charta Oequemenica, där första kapitlet fastslår: "Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka".
Den nyligen avslutade Jesusmanifestationen i Stockholm, där massorna enades i tillbedjan bland korstecken, madonnabilder, Kristusbilder,
Jesusplakat, kors, krucifix och inför brännofferaltaret där den svarta röken steg upp mot skyn, bekräftar avfallet inom svensk kristenhet.
Parallellt i tiden växer det upp messianska rörelser som förändrar frälsningsbudskapet genom att lägga till och dra ifrån bibliska sanningar. Man grumlar budskapet och talar allt mer om att vägen till frälsning inte är så enkel som bibeln lär. Det märkliga är att även evangeliska kristna låter sig attraheras av dessa bedrägliga läror. Inom exempelvis den Messianska
föreningen säger man att "frälsning handlar om att konvertera till den messianska judendomen”, varefter man pålägger människor
att hålla judiska riter, seder och bruk. Med andra ord säger man att frälsning uppnås genom påbudet att hålla Mose lag.
P
aulus proklamerar: "Om rättfärdighet kunde
vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden", och "om någon förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad."
I samma brev till galaterna beskriver Paulus hur han fick gå tillrätta med Petrus som av fruktan för judiska bröder från Jerusalem föll tillbaka in i judiskt väsende. Tidigare hade han delat en fullödig församlingsgemenskap med både judar och hedningar vilket innebar att man även åt vid samma bord. Nu drog Petrus sig undan från bordsgemenskapen, något Paulus
kallar för skrymteri, för att i nästa andetag påminna om vikten att vandra med fasta steg enligt evangelii sanning.
Paulus hade alla möjligheter att själv berömma
sig av laggärningar, men sedan han mötte Jesus förvandlades hela hans liv. Allt som var innan räknade han som avskräde – för att vinna Kristus. Med samma håg och övertygelse får vi fortsätta kampen för nådens evangelium, ty det – och inget annat – är en Guds kraft till frälsning!
Himmelska medborgare med himmelskt uppdrag
Ledare av Berno Vidén
För snart fyrtio år sedan förmedlade Arne Imsen en väckande appell om Jesu tillkommelse. Talet, som bland annat finns med på cd-skivan "Jesus kommer", var kort och komprimerat och innehöll ett brett spektra av händelser som idag äger större aktualitet än då budskapet förkunnades. Det handlade om den materialistiska kulturens bräckliga grund och snara undergång, något ekonomiska analytiker ofta påminner om idag.
Som en motpol till världens politik, där man med orättfärdighet bygger upp sina välfärdssamhällen, har Gud tagit ut ett folk, som i liv och gärning proklamerar Guds rikes politik som församlingens politik. I församlingen råder Gudsstyre och där härskar rättfärdigheten. Där finns vare sig fattig eller rik, men däremot en förnöjsamhet över Guds dagliga omsorg. Jesus sa:-Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?
I världen är det militär och ekonomisk styrka som gäller samtidigt som man brottas med interna och mänskligt sett olösliga problem. Kris efter kris med gigantiska konkurser, konfiskerade hem i tusental, soppkök för att överleva, snart också hungerkatastrofer, sådana vi är vana att genom media se på behörigt avstånd, etc. avslöjar den bräckliga verklighet den rika delen av världen befinner sig i.
Orsaken är inte en depression eller en ekonomisk svacka i tillvaron, men att tiden för Guds vrede är inne. Omoral och förfall härskar i världen och grundvalarna är sedan lång tid tillbaka upprivna. För världen återstår inte längre något annat än en Guds dom.
Jesus sa att då allt detta börjar hända, så närmar sig också dagen för Guds barns förlossning. Det gäller att väl ta tillvara de tillfällen som ges och intill änden proklamera det budskap som är det enda som kan ge människan ett sant framtidshopp: Jesus kommer!
Du bär en bild i ditt liv; antingen kejsarens eller Guds. Du kan omöjligt tjäna båda två. Om du av hela ditt hjärta ger Gud vad honom tillhör är du förlorad för världen. I det romerska riket var lojaliteten till kejsarens politik inte förhandlingsbar. Den som inte erkände honom som gudomligt överhuvud utsatte sig själv för omedelbar fara. Då Jesus stod anklagad inför Pontius Pilatus var det landshövdingens lojalitet till kejsaren som bidrog till att den orättfärdiga dödsdomen utverkades. Judarna ropade: "Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän." Översteprästerna gick så långt i sitt hat mot Jesus att de i lojalitet med det romerska kejsardömet utropade: "Vi hava ingen annan konung än kejsaren."
Mitt rike är icke av denna världen! sa Jesus. Världen försöker med ena handen fånga Guds barns uppmärksamhet och uttrycker hur väl församlingen behövs för att bygga upp en drägligare värld samtidigt som den med andra handen ivrigt förnekar och motarbetar det som är Guds kraft till frälsning, nämligen korsets budskap. Utan korset kan ingen människa uppleva sann befrielse och rening från synden.
I sitt profetiska tal från 1970 gav Arne Imsen bland annat följande uppfordrande hälsning:-Vi vet att Jesus kommer. Förmodligen lever du och jag i den generation som kommer att få vara med om detta bokstavligen. Och ändå kan människor ägna sig åt något sådant spegelfäkteri som politiskt arbete och social verksamhet, som inte är någonting annat än ett utanpåverk, när Jesus kommer! Vi vet det här. Gud, hjälp oss så att vi inte gör oss skyldiga till förräderi på det sättet att vi lojalt underordnar oss världens ande och förtiger denna sanning, som behöver ljuda som ett midnattsskri genom hela världen: Jesus Kommer!"
Yttersta tiden är idag!
Ledare av Berno Vidén
Redan aposteln Johannes lät meddela att han levde i den yttersta tiden. Han väntade Jesus tillbaka under sin tid. Likaså Paulus som inspirerande vänder sig till Tessalonikerförsamlingen med hoppet om att ”vi som då leva kvar ”, ska tillsammans med de som gått före, möta Jesus på skyn. Petrus skriver att Herren inte fördröjer uppfyllelsen av sitt löfte, men att han är långmodig och att han vill att fler ska bli frälsta.
Jesus själv lovade att han skulle komma tillbaka, men att få kommer att vänta honom. Tystnaden om Jesu tillkommelse är talande. För de flesta av jordens invånare blir hans tillkommelse likt en tjuv som kommer om natten. Ett ögonblicksverk, i ett nu. Hans dyrt köpta församling, alla de som tagit emot honom som sin Frälsare och blivit tvagna rena i hans blod, kommer den dagen att lyftas upp på skyn, Herren till mötes. Församlingen, Kristi brud, lever i parusin, och låter sitt liv formas utifrån det hoppet. Hon har sin blick riktad mot sitt himmelska hem. Tänk om han komme idag!
Bibeln innehåller många profetior varav en del ännu inte gått i uppfyllelse. Men då det gäller församlingens förhållande till Jesus, och hennes upptagande till himlen, finns det inga profetior som först måste uppfyllas. Det enda som skiljer bruden från hemfärden är ett kommandorop: Kom hit upp! Johannes, människa som du och jag, vittnar om hur han i ett ögonblick förflyttades från fångön Patmos, där han utstod lidande för Jesu skull, till att stå inför Guds tron i himlen.
I den yttersta tiden ska en man träda fram som Bibeln kallar för Antikrist. Johannes skriver att många antikrister redan har trätt fram. I Uppenbarelseboken 13 beskrivs ett scenario där ondskan tycks ha expanderat och genom bedrägeri har skaffat sig en total makt över mänskligheten. Genom tecken och under blir jordens inbyggare förförda att ge Vilddjuret sin hyllning, och att låta giva sig ett märke på högra handen eller pannan. Den totalitära myndighet som beskrivs är redan idag verksam. Vi behöver inte gå och vänta på något förrädiskt mikrochip eller något annat övervakande kontrollorgan. På många platser är förföljelsen mot kristna öppen och brutal. Hundratusentals kristna i länder som Kina, Indien, Nepal, Ryssland, Iran, Irak, Egypten osv. tvingas utstå en grym förföljelse. Den mest naturliga mötesplatsen för dessa kristna är husförsamlingen eftersom offentliga möten innebär förföljelse.
Hur är det i Sverige? Vi har mötesfrihet och yttrandefrihet, men... Hur är det med religionsfriheten för den som vill ta evangelium på allvar och leva ett gudfruktigt liv? Vilddjurets märke är mer utbrett och finns närmare än vi kan ana. Vi ber om väckelse samtidigt som vi skickar våra barn till utbildningsanstalter där en antikristlig läroplan styr undervisningen. Kristna friskolor skriver under på statens direktiv om att anpassa skolmiljön till att vara ”objektiv”, en objektivitet som berövar barnen Gudstron och deras identitet som pojke och flicka. Genustänkandet är förenat med direktiv som tvingar hela den offentliga sektorn att anpassa sig, från dagis och upp till landets högsta lärosäten. Förskolor informeras och informerar om att vi inte föds med något manligt eller kvinnligt utan det är den påverkande mijön som avgör.
Andra arbetsplatser är också styrda av detta genustänkande. Hela världen är i den ondes våld. Kristen vårdpersonal finner sig i att assistera vid aborter och att tiga vid någons dödsbädd istället för att tala om Jesus. Samvetet och trons principer kompromissas med för att inte förlora jobbet. Jobbet är något av en förutsättning för att kunna köpa och sälja. Så visst har Johannes rätt då han skriver om den yttersta tidens närvaro.
Uppmaningen att gå till Jesus utanför lägret blir påtaglig och närgången när man tänker på vad det innebär att följa honom i livets vardagliga händelser. Men det är värt priset.
KRISBEREDSKAP Gå ut till Jesus - utanför lägret
Ledare av Karin Vidén
Då Jesus Kristus föddes in i mänskligheten som Guds frälsning fanns ingen plats för honom i härbärget utan han fick redan från början erfara att han inte var av denna världen. Vi går in i en julhelg då hans födelse ånyo uppmärksammas i kyrkor och tempel, och människor ser sitt tillfälle att ge den kristna ceremoniella traditionen sin högtidliga uppmärksamhet. Dock förblir han för de flesta det lilla näpna barnet i krubban, och den enorma frälsningsplan han kom för att fullborda går genom kyrkans och prästerskapets försorg människor helt förbi.
Jesus Kristus smädas och begabbas, hans namn bespottas, och så även den skara som tror på honom, och som valt att följa honom. Genom förtalskampanjer med påföljande diskriminering och förföljelse ser vi hur kristna människor världen över är utsatta i olika grad. Även i mångfaldens Sverige hånas det kristna namnet och den tolerans och acceptans man så gärna bevisar oliktänkande inom alla områden, visar sig ha en klart och tydligt markerad gräns vid den levande och bibelförankrade Gudstron. Att skådespelaren och pajasen i sin glittriga nöjesvärld, och den världsliga kultureliten i sin till synes förvirrade trendjakt, hånar och förlöjligar den kristna tron och övertygelsen är inget nytt, och något annat är inte heller att förvänta sig. Där denna världens ondska med sina demoner och avgrundskrafter får fritt spelrum genom disponibla språkrör, anses bespottelse av den Smorde, Jesus Kristus, fullt legitimt, och i den religiösa och politiska världen ser vi samma sak; Jesus Kristus och hans efterföljare begabbas och smädas.
Kristen media höjer rösten och försöker försvara religionsfriheten; den religionsfrihet som vårt land med stolthet sett som ett av den demokratiska frihetens kännetecken. Samtidigt med denna avkristningsprocess börjar ett nytt vittnesbörd få fäste, nämligen "det ekumeniska vittnesbördet", och man menar att det idag finns behov av breda ekumeniska mötesplatser kring religionsmötet. Man lyfter fram frågorna om religionsteologi och missionsteologi som speciellt angelägna och intressanta för att söka finna gemensamma vägar att tillsammans visa omvärlden på den tro som förenar.
Detta handlar om ett ekumeniskt vittnesbörd om en ogripbar och opersonlig gud som finns för alla, i alla former och i alla bekännelser, eller varför inte i formen som en gudomlig och positiv energi. Den gud som tar sin plats i den religionsekumeniska gemenskapen är inte bibelns Gud, och han är inte heller den sanning människan söker och inte det liv som aldrig dör. Istället handlar det om en av människans själsliga behov och önskningar frammanad förebild som passar alla, i alla situationer, oavsett tro och tillhörighet. En förebild som ger den egofokuserade människan alla sina rätt och fel efter vars och ens behov. En "lagom gud" att ta med sig i bakfickan som en trygghet ifall något går snett under livets konstanta sökande efter mening med livsdagarna, ett sökande som i sig blivit trendigt, kultiverat och modernt. En gud som tillfredsställs av människans ritualer och kulturellt utsmyckade tillbedjan, och som ger henne en emotionell upplevelse av tillhörighet. Den diffust tärande och djupare liggande oroande frågan om den evighet som kanske ändå finns där bortom, letar sitt svar bland religionernas riter och kulter, bland ikoner och krucifix, men förblir obesvarad. Vilseförda människor trevar sig fram i den ekumeniska religionslabyrinten och söker minsta gemensamma nämnare i ett ekumeniskt vittnesbörd. Det kristna svaret på livsfrågorna, tron på en levande frälsare, har medvetet tonats ned som mindre intressant, och nu är det andra frågor som står högt på agendan.
Då Sveriges Kristna Råd, med sina 27 medlemskyrkor, i november inbjöd till "den globala veckan", fanns på programmet allt utom det evangelium som vägleder fram till frälsning från synd och evig dom. På bästa högmässotid hölls i kyrkorna miljömässor av olika slag för att uppmärksamma konsumtionens följder på klimatet, eller varför inte familjemässa där hushållssoporna stod i centrum, eller en klimatshow med "domedagskomik". I en kaotisk tid då människors inre mer än någonsin ropar efter frid med Gud, och efter svar på evighetsfrågan, då hela jorden skälver och människors vardagskris och ovissa framtid ger djup ångest, svarar landets kyrkofamiljer med att "handla skapelsevänligt", och hur vi ska bli "skapelsevänliga församlingar", och "påtaglig världsförbättring utlovas"! Det interreligiösa klimatmötet Interfaith Climat Summit följer upp, och klimatfrågan blir en solidaritetsfråga som sträcker sig över nationer, kulturer, folk och religioner; en för Guds folk snärjande identitets- och associationsfråga som i slutändan leder till högförräderi emot den Smorde.
Skapelsen tar Skaparens plats i kyrkor och samlingslokaler, och de inomvärldsliga miljö- och klimatproblemen tar över den plats syndaproblemet och frälsningsfrågan borde ha i den tid som Guds ord benämner som den yttersta tiden. Vad återstår att rädda då himmel och jord skall förgås? Den krisberedskap Herren förväntar sig av sitt folk idag handlar om ett budskap, en maning från höjden, att förmedla till samtiden: Bered dig möta Gud! Bered dig människa, på att nådatiden snart har runnit ut. Bered dig på att skyn snart brister och Jesus kommer åter! En sådan framtidsvision betraktas idag i många läger som verklighetsflykt, en flykt från ansvar och engagemang för en bättre morgondag, och parallellt ser vi hur evangelium mister sin sälta och politiseras för att genom till synes goda mänskliga krafter och idéer söka hejda upp och vända en nedåtgående spiral av destruktion och förvirring.
Då Jesus plågades av allas vår missgärning som drabbade honom, står det om honom att han:
-ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun.(Jes. 53:7)
Guds folks kamp mot orättfärdigheten är av en helt annan art än den som politiskt samhällsengagemang kan åstadkomma. Då man studerar de politiska partiernas olika program, värderingar och människosyn, är det i förstone en helt fantastisk och översvallande upplevelse av framtidslöften och vackra ord som flödar fram som lösningar på allas våra frågor. Plockar vi däremot ned bokstäverna i verkligheten tonar snabbt en annan verklighet fram, en verklighet där inget parti och ingen allians, kristen eller ej, visar sig vara ett alternativ för den som valt att följa Jesus. Vi kommer exempelvis inte undan abortfrågan, den diskussion som blir alltmer ohygglig och kliniskt kall, och att höra både förespråkare och motståndare tala om mer eller mindre humana abortmetoder är som en samhällets dödsstöt. Hur ska ett samhälle som anammar en dylik grotesk människosyn, kunna värna om miljö och klimatfrågor? En dom vilar över landet och Herren behöver profeter som träder upp utan egen personlig vinning eller prestige; profeter som talar och proklamerar Guds ord som en odiskutabel sanning, och ett är säkert, de är inte välkomna in i de politiska kamrarna, i varken kommun eller riksdag. Den som ser sitt uppdrag att vara en Guds röst för sin samtid måste räkna med att stå utanför - utanför lägret.
-Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter, där bespottare sitta. (Psalm 1:1)
Var sitter vi, i vilka orättrådiga gemenskaper och råd är vi delaktiga? Är det människors råd som får vara vägledande, eller den Allsmäktiges rådslut? Vem får min röst och mitt bifall? Är det måhända bespottande och kristusfientliga läger vi identifierar oss med i vår vardag, i skolor, på utbildningsorter, arbetsplatser, i fritidsaktiviteter och kanske till och med i vår religionsutövning? Må vi se till att vi inte sitter i de råd där bespottare och smädare agerar, utan går ut därifrån, som ett levande och konkret vittnesbörd om att Jesus Kristus är Herre!
Det väckande kristna vittnesbördet idag, då all vår nit och strävan, då alla våra ord så ofta drunknar i det allianspolitiska och interreligiösa informationsflödet, är både praktiskt och konkret, och kan sammanfattas i:
-Låtom oss alltså gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. (Hebr 13:13-14)
Maranata- Jesus kommer!
