Förföriska vindar över svensk kristenhet

Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:

Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.

Kyrkofädernas påstådda
nyckelroll.
- Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)
- Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)
-Vad vi idag inte alltid har insett är faran med att undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram.
(Ulf Ekman)

Några inledande anmärkningar till detta vurmiga intresse
för kyrkofäderna.
I det första citatet möter vi ett glädjerop över att kyrkofäderna numera klivit in i frikyrkligheten, där man tidigare knappast vetat om deras existens. Sin vana trogen framställer ”Keryx” frikyrkofolk som okunniga och inskränkta. Jag kom osökt att tänka på ett besök som jag gjorde hos en frikyrkopastor. Medan jag beundrade hans digra boksamling upptäckte jag att där fanns hela samlingen av kyrkofädernas skrifter på engelska. Eftersom jag kände pastorn ganska väl var jag övertygad om att böckerna inte bara var till prydnad i bokhyllan. Han hade säkert läst det mesta i dem. Alla har säkert inte studerat ämnet lika ingående. Men att folk i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet skulle vara så totalt okunniga om kyrkofäderna tror jag är ett dåligt underbyggt påstående. Att förkunnelsen inom frikyrkliga väckelserörelser inte gjort sig bemärkt för ett ständigt citerande av kyrkofäderna, är ju ganska naturligt. Det har alltid varit förkunnelsen av Bibelns budskap som varit den bärande stommen i all andlig väckelse.
Vad gäller de övriga citaten så är det förnämst en anmärkning som behöver göras. Det är att om jag inte haft vetskap om vem som hade skrivit dem, skulle jag utan tvekan trott att författarna var katolska eller ortodoxa teologer och apologeter. Att de skulle kunna ha sin hemvist i församlingar och rörelser som hör till den evangeliska familjen, förefaller vid första påseende helt otänkbart. Men tyvärr är det ju så i alla fall. Och då uppstår många frågor. Men vi måste hellre rikta sökarljuset på själva innehållet i ovanstående citat. Och vi måste se efter om denna vurm för traditionerna från kyrkofäderna är sund och förnuftig eller inte.

Kyrkofädernas påstådda nyckelroll för rätt Bibelförståelse.
Peter Halldorf vittnar om att det var kyrkofäderna som hjälpte honom att förstå Bibeln. Och han ställer frågan: Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Detta är egentligen en märklig fråga. Bibelns första del, de gammaltestamentliga böckerna, hade givetvis haft många läsare långt före kyrkofädernas tid. Men dessa omtalade fäder var absolut inte heller de första läsarna av Nya testamentets apostoliska skrifter. De som först läste exempelvis aposteln Paulus många brev, måste ju ha varit de troende i de församlingar, till vilka breven var adresserade. Detsamma gäller de övriga apostoliska skrifterna. De första adressaterna måste också ha varit de första läsarna. Dessa har knappast efterlämnat några skrivna vittnesbörd om hur de uppfattat budskapet i de apostoliska breven – inte utöver vad apostlarna själva har antytt. Paulus gläder sig till exempel över att de kristna i Tessalonika tog emot det ord som apostlarna predikade som ett Guds Ord. Eftersom de tog emot apostlarnas muntliga predikan på det sättet, finns det ingen anledning att tänka att de inte skulle ha gjort detsamma med apostlarnas skrifter.
Den viktiga frågan blir då till slut denna: Beror människors förståelse av det apostoliska budskapet på om de levde omedelbart efter apostlarnas tid eller först i en senare tidsepok? De andliga ledarna i den första generationen efter apostlarna kallas ofta ”apostoliska fäder”. Efter dem kom sedan de s.k. ”kyrkofäderna”, vilkas liv och inflytande sträckte sig åtskilliga sekler framåt i tiden och som kom att utforma det vi kallar ”fornkyrkan”. Men varför skulle inte den helige Ande kunna ge senare tiders kristna och även oss idag samma ljus över Skriften som både urförsamlingen och kyrkofäderna? Visar inte hela den kristna historien att det under alla tidsepoker funnits församlingsledare, teologer, förkunnare, missionärer och vanliga troende som haft en djup insikt i Guds Ord?
Vi får inte undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram, skriver Ulf Ekman. På grund av den förvirring som ibland råder då man talar om ”den historiska kyrkan”, måste vi ställa en fråga. Vilken var denna historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram? Rätt svar är: Det var givetvis den urkristna, apostoliska kyrkan. Och den bör vi naturligtvis inte undervärdera på något sätt. Men skulle benämningen ”den historiska kyrkan” syfta på den romerska rikskyrkan som så småningom blev påvekyrka, då uppstår historisk förvirring. De första kristna var nämligen inte romerska katoliker.

Kyrkofädernas tolkningar
stämmer inte alltid med
bibelns budskap.
Kyrkofäderna är alltså inte den jord ur vilken den heliga Skrift sprang fram. Påståendet att vår uppfattning av Bibelns lära kommer att spreta i alla möjliga riktningar, om vi inte håller oss till kyrkofäderna, stämmer inte heller med verkligheten. Det är att totalt romantisera kyrkofäderna. Pingstteologen Göran Lennartsson skriver: ”Det är inte en enhetlig kristen syn som kyrkofäderna lämnar efter sig. Vilka kyrkofäder skall man då följa? Ja, det blir den stora frågan. Följer vi dem alla kommer säkert vår uppfattning om Bibelns lära att spreta i alla möjliga riktningar. Kyrkofäderna är nämligen en brokig skara.
Men vi går vidare. Efter att ha varnat oss för att ignorera kyrkofäderna, ger Peter Halldorf oss alldeles gratis, men förmodligen omedvetet, två exempel på allvarliga avvikelser från biblisk tro som han hämtar från vissa kyrkofäder. Den första lyder så här:
- Den tidiga kyrkans viktigaste teologiska axiom var: ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud.”
Den meningen anses härstamma både från Ireneus (140-202) och Athanasius (295-373), men återges ofta något annorlunda, som exempelvis: ”Kristus blev som oss för att vi skulle bli som Han.” Betyder detta nödvändigtvis ett bokstavligt och totalt gudomliggörande av människan? Knappast. Gregorius av Nazianz, (329-389) uttrycker sig tydligare: ”Jag blir Gud när själen blir förenad med gudomen.” Dessa föreställningar om människan som blir Gud är intimt förbundna med olika former av mysticism. Enligt ortodoxt tänkande uppstår det nya livet i Kristus genom de heliga mysterierna (sakramenten) samt genom kontemplation och meditation. Människans gudomliggörande är ett stort tema i den ortodoxa kyrkan. Men även romerskkatolsk katekes innehåller detta teologiska axiom. Målet med Jesu människoblivande sägs vara att göra människan till Gud.
I vår tid har trosrörelsen förkunnat detta på sitt sätt. ”Den troende är lika mycket en inkarnation av Gud som Jesus är det.” (Kenneth Hagin). Olika grenar av ”New Age” erbjuder också en mängd tekniker och metoder som syftar till att göra människan medveten om sin egen gudomlighet. Man skall finna Gud inne i sig själv. Detta har blivit verkligt populärt i vida kretsar.

Vad säger Bibeln om detta?
Psalmisten sade till Herren i sin bön: ”Du är stor och du gör under. Du ensam är Gud.” (Psalm 86:10) Herren själv talade följande ord genom profeten Jesaja:
- Före mig blev ingen Gud formad, efter mig skall ingen komma. Jag är den förste, och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud. (Jesaja 43:10, 44:6)
Detta är en verkligt grundläggande biblisk sanning. Den sataniska lögn som förledde de första människorna var ”att de skulle bli som Gud.” (1 Mos.3:5) Och satan själv föll från sin höga ställning därför att han sade i sitt hjärta: ”Jag skall göra mig lik den Högste.” (Jes.14:14) Då den slutlige Antikrist framträder säger Bibeln att ”han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” (2 Tess.2:4) De som hävdar människans gudomliggörande befinner sig alltså i dåligt sällskap.
Men trots detta citerar givetvis också de Skriften. De påminner oss om att Jesus citerade Psalm 82, där det står: ”Ni är gudar, ni är alla den Högstes söner.” Det bibelordet handlar om överhetspersoner, som kallades gudar på grund av sitt gudomliga uppdrag. Det uppdraget skötte de ibland dåligt. Därför säger följande vers i Psalmen: ”Men ni måste ändå dö som människor dör.” Det står alltså klart att detta skriftord inte handlar om ett bokstavligt gudomliggörande av människan.
Det är sant att Gud skapade människan till sin avbild, men det betyder inte att Han gjorde en gudomlig kopia av sig själv. Det är också sant att psalmisten i sköna ordalag beskriver människan som ett Skaparens mästerverk.
- Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. (Psalm 8:5-6 i 1917 års översättning).
Uttrycket ”nästan till ett gudaväsen” visar människans höga bestämmelse. Svenska Folkbibeln översätter det med ”ringare än Gud.” Vi måste ha klart för oss att Psalm 8 har en dubbel betydelse. Den talar både om människan, som är satt till att råda över och bevara skapelseverket och om Jesus, den fullkomlige Människosonen, som en gång skall återupprätta skapelsens harmoni, vilket vi människor misslyckats med. Psalm 8 måste därför läsas i ljuset av Hebreerbrevets andra kapitel, men det kan vi inte gå närmare in på just nu.
Det är likaledes sant att Skriften säger att de troende en gång skall bli Jesus lik och formas efter hans bild, men det blir först och främst i hjärta och sinne. Enligt aposteln Petrus blir vi redan här ”delaktiga av gudomlig natur”. (2 Petrus 1:4) Det är ett av Bibelns sätt att definiera den nya födelsen, vilken dock inte gör oss till gudar, varken med stort eller litet ”g”. Då Paulus talade till filosoferna i Aten bekräftade han vad några grekiska skalder förut hade sagt, nämligen att ”vi är av hans (Guds) släkt.” (Apg.17:28). Det betyder att vi människor har ett gudomligt ursprung. Vi härstammar absolut inte från aporna. Vi är skapade till att ha gemenskap med Gud.
Av nåd skall vi i uppståndelsen få nya kroppar och bli delaktiga av oförgängligt liv. Men gudar blir vi inte. Tvärtom säger Guds Ord att
- Gud skall upprätta sitt tabernakel bland människorna och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk. (Uppb.21:3)
Himlen blir befolkad, inte av små gudar, men av Guds folk. Eftersom somliga kyrkofäder fört fram tanken att Jesu människoblivande (inkarnation) hade som mål att göra människan till Gud, tar vi också med apostelns ord i Galaterbrevet 4:4-5:
- När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.
Att få söners rätt betyder rätt till barnaskap hos Gud. Jesus blev alltså inte människa för att vi skulle bli ”gudar” men för att vi skulle kunna bli Guds barn.
En annan avvikelse från allmän kristen tro, som Peter Halldorf hämtar från en av östkyrkans fäder, kan rubriceras på följande sätt:

En extrem form av universalism, läran om allas slutliga
frälsning.
Vi citerar Halldorf:
- När det heter att ”Gud försonade världen med sig genom Kristus” är ingenting undantaget: varken människor eller djur, himmel eller jord, synligt eller osynligt, varken det som lever i haven, växer på marken eller rör sig i luften. Nej, säger Isak Syriern, en av östkyrkans främsta lärare, inte ens demonerna är undantagna. Kristi seger, då han nedsteg i dödsriket och uppstod igen, omfattade allt och skall en dag mynna ut i nya himlar och en ny jord.
Vad som är Guds vilja med avseende på alla människor behöver vi inte sväva i okunnighet om. Skriften säger att
- Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
(1 Tim.2:4)
- Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (2 Tess.5:9)
 Men frälsningen är inte villkorslös. Vi kan absolut inte förneka Jesu egna ord om den dubbla utgången. Han säger klart och tydligt:
- Den som tror på Sonen, han har evigt liv, men den som icke hörsammar Sonen skall icke få se livet, utan Guds vrede förblir över honom. (Joh.3:36)
Därför uppmanar Frälsaren oss att välja
- den trånga port och smala väg som för till livet istället för den vida port och breda väg som för till fördärvet.” (Matt.7: 13-14)
Vårt liv och vår vandring har alltså två möjliga utgångar och mål.
Men enligt kyrkofader Isak Syriern blir inte bara alla människor frälsta. Inte ens demonerna sägs vara undantagna i den slutfrälsning som gäller allt och alla. Vi måste beakta att i Bibelns lära om den slutliga domen görs ingen skillnad på demonerna och deras herre som är djävulen själv. Jesus talar om
- den eviga elden som är beredd för djävulen och hans änglar. ( Matt.25:41)
Förtappelsen var alltså ursprungligen ämnad att vara en förvisningsort för satan och hans demoner. Bibelns sista bok säger att
- djävulen skall kastas i sjön av eld och svavel, där han skall vara i evigheternas evigheter. (Uppb.20:10)
Både djävulen själv och hans demoner går alltså samma öde till mötes.
Den universalistiske kyrkofader som Peter Halldorf citerar stöder sig möjligtvis på orden i Kol.1:20 där det står att
- Gud beslöt att genom honom (Kristus) försona allt med sig, sedan han skapat frid genom blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.
 Säger dessa ord att alla blir frälsta till slut? Nej, men de säger att hela skapelsen en gång skall uppnå fullkomlig harmoni i kraft av Jesu försoningsverk. Upprättandet av denna harmoni innefattar emellertid också Guds rättfärdiga och slutliga dom över dem som motsätter sig Hans goda och kärleksfulla vilja.
Satan och hans demoner har ända från början valt att inte bara motsätta sig men också bekämpa Guds vilja. Kommer de en dag att förändra denna sin upproriska hållning? Bibeln har i varje fall ingen antydan om att den Helige Ande skulle kunna verka sinnesändring och trons lydnad hos de onda andemakterna. Jesus säger om satan att han är lögnens fader och att sanning inte finns i honom. Om djävulen och allt hans anhang skall bli frälsta måste Gud bruka sin allmakt och därmed tvinga dem till underkastelse och med våld fösa dem in i himlen. Vi har ingen antydan om att Gud någonsin har brukat eller kommer att bruka sin allmakt på ett sådant sätt. Han våldför sig inte på någon av sina skapade varelser. Ingen blir tvångsdeporterad till himlen.
Dessutom måste vi väl säga att om Isak Syriern har rätt då blir hela frälsningshistorien ett gigantiskt gyckelspel. I tusentals år har satan och hans demoner bedragit människor och skapat ett inferno av lidande, våld och krig på jorden och så skulle Gud till slut ta hela anhanget i kragen och tvinga dem att bli snälla och gudfruktiga, så de kan komma in i himlen! Nej, vår frälsnings historia är inte ett gyckelspel. Vi har inte svar på allt i Guds eviga rådslut. Men vi har ingen tillåtelse att gå utöver Skriftens tydliga ord. Därför måste vi ta avstånd från de kyrkofäder som proklamerade obibliska och spekulativa teorier.

Förföriska vindar över svensk kristenhet

Text: Stig Andreasson
Kyrklig tradition är inte alltid tillförlitlig

Ett nytt sätt att gå till angrepp på Bibeln

Bibeln har i alla tider utsatts för angrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips Bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika Bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår Bibeln såsom otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, som förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar Bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om Bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga Skrift.
 Följande citat av Peter Halldorf är ganska typiskt för denna kritiska hållning till det folk som alltjämt betraktar Bibeln som den enda säkra grunden för den kristna tron:
”Det olyckliga var det motsatsförhållande som uppstod under tidigt 1500-tal mellan skrift och tradition. Dessa två, som under den odelade kyrkans tid betraktats som oskiljaktiga, kom nu att glida isär. Med Parollen Sola Scriptura, Skriften allena, formulerades en hållning som separerade Bibeln från historien. Det skrivna Ordet åtskildes från Andens fortgående verk i kyrkans liv. Därmed var det fritt fram för var och en att bli sin egen bibelguide. När var och en blev sin egen auktoritet låg snart vägen öppen för en utveckling som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Den som menade sig läsa Bibeln i större trohet mot ursprungskristendomen än andra uppfattade sig ha mandat att bilda egen kyrka. Det protestantiska hjärtat, plågat av ensidighetens defekt, var fött.”
Ordet ”defekt” betyder på svenska något som är behäftat med fel och som inte fungerar. Enligt Peter Halldorf kommer vi alltså fel om vi håller oss till Skriften allena. Men då uppstår frågan: Hur är det med de kyrkliga traditionerna? Kommer vi alltid rätt om vi utan förbehåll godtar deras innehåll? Om kyrkliga traditioner är nödvändiga som komplement till Bibeln, så borde de väl i varje fall inte motsäga bibelordet. Finns det ingen måttstock enligt vilken också traditionerna kan bedömas? Hur fungerar egentligen traditionerna i förhållande till varandra och till Bibeln? Vi skall låta några konkreta exempel ge svar på de frågorna.

Kyrklig tradition är upphov till lärosatser som är fullständigt okända i den heliga Skrift
Enligt den katolska kyrkans tradition föddes Jungfru Maria utan synd, hon begick heller aldrig någon synd under sitt liv och efter tre dagar i graven uppstod hon och upptogs till himlen, där hon kröntes till himmelens drottning. En katolsk text omtalar hennes himmelsfärd i följande ordalag:
-Vi vet inte när och var Maria dog. Enligt gammal tradition dog hon på Sions berg i Jerusalem. Men det är mer sannolikt att hon dog i Efesus, om vi skall bygga på privata uppenbarelser från den heliga Birgitta från Sverige eller Anna Katarina Emmerich, vilket bekräftats av nya arkeologiska upptäckter.
Legenden förtäljer att då tiden för Marias död hade kommit blev apostlarna på mystiskt vis inkallade till Jerusalem och samlades vid hennes bädd. Ett himmelskt ljus fyllde rummet. Apostlarna föll på knä och himmelen öppnade sig. Där såg de Människosonen stå på en ljus sky och medan Marias ansikte strålade av moderskärlek, sprang hennes själ in i hennes sons armar. Nästa dag lindades hennes kropp in i en dyrbar linneduk, och apostlarna bar henne på sina skuldror till Getsemane örtagård och sänkte hennes kropp ned i graven. I tre dagar vakade de och bad vid graven. Då visade sig Herren för dem åtföljd av en härskara av änglar, som hälsade dem. Marias själ förenades då med hennes kropp, hon stod upp ur graven och fördes upp till himlen, ledsagad av änglaskaran. I tillbedjan av den heliga Treenigheten mottog Maria en strålande stjärnekrona och kröntes till himmeldrottning.
Marias himmelsfärd blev dogm först 1950, men traditionen, som omtalar den, sägs gå tillbaka till 300-talet och finns nu bara i etiopisk översättning. Flera apokryfer omtalar händelsen, bland annat syriska texter av senare datum. I några versioner blir händelsen som sagt förlagd till Efesus och inte till Jerusalem. Här har vi alltså ett exempel på vad man förkunnar som sann troslära, trots att den bara bygger på gamla traditioner, legender och apokryfiska texter, det vill säga texter vars äkthet inte är bevisad.
För att sätta tro till denna typ av legender måste man givetvis också tro att den katolska Kyrkan av Gud har fått makt och myndighet att ur traditionens gömmor plocka fram det som är sant. Man accepterar alltså att bli totalt beroende av kyrkan för att få kunskap om sanningen. Den nuvarande påven, som tidigare var ansvarig för övervakning av den rätta läran inom kyrkan, berättade om en katolsk teolog, som naturligtvis visste att Marias himmelsfärd var totalt okänd i den heliga Skrift. ”Men jag godtar den, för kyrkan är visare än jag,” konkluderade han. Men om nu apostlarna verkligen var ögonvittnen till Marias himmelsfärd, är det då inte märkvärdigt att de inte nämner ett ord om den i sina skrifter? Tänk, att ha fått se den förhärligade Frälsaren på en ljus sky och sen ha sett Marias kropp stå upp efter tre dagar i graven! Och tänk att ha bevittnat hur hon kröntes till himmelens drottning där ovan! Allt detta måste ju ha varit minst lika hänförande och spektakulärt som Jesu himmelsfärd! Och den ”glömde” apostlarna verkligen inte att berätta om!
Vi har tidigare konstaterat att apostlarna givetvis inte kunde skriva ned allt de sett och hört i detalj. Men de skrev helt säkert ned det som var viktigt och väsentligt. Eftersom de inte säger ett ord om Marias himmelsfärd finns det bara två möjligheter. Antingen ansåg de att denna händelse saknade betydelse. Därför var det ingenting att skriva om. Eller också är hela händelsen, som texten själv säger, ingenting annat än en from legend.

Kyrklig tradition omtolkar ofta tydliga utsagor i den heliga Skrift
Så här skriver den katolske teologen Per Beskow:
- För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Kyrkan hämtar sin tro ur Bibeln men också Bibeln måste tolkas utifrån kyrkans apostoliska tro.
Man kan alltså inte vara säker på att förstå Bibeln rätt om man inte vägleds av kyrkan och dess läroämbete. Låt oss nu som exempel ta några utsagor i Skriften som är väldigt tydliga och som knappast kan förstås på mer än ett sätt. Sedan skall vi se hur den katolska kyrkan i sin tradition har ”tolkat” eller snarare omtolkat dessa tydliga utsagor.
Aposteln Petrus, som av katolikerna räknas som den förste påven, var en gift man. Evangelierna omtalar nämligen hans svärmor, som Jesus helade från en febersjukdom. Och aposteln Paulus skrev:
-Har vi inte rätt att föra med oss en troende hustru, vi liksom de andra apostlarna och Kefas (Petrus).
Vidare säger Skriften att en församlingsledare skall vara en enda kvinnas man (1 Tim.3:2), ty äktenskapet skall hållas i ära bland alla.(Hebr.13:4) Slutligen sägs det också att somliga skall avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars lära, vilket bland annat handlade om att förbjuda äktenskap.( 1 Tim.4:1-3 )
Allt detta är väldigt klart och tydligt. Petrus och de övriga apostlarna samt urkristna församlingsledare var i allmänhet gifta män. Tvångscelibat omtalas som villfarelse och onda andars lära och äktenskapet bör hållas i ära av alla. Allt detta kan knappast förstås eller tolkas på mer än ett sätt.
Låt oss nu göra som Per Beskow rekommenderar. Vi ber att påvekyrkan utifrån sin apostoliska tro ger oss den rätta tolkningen av dessa bibliska utsagor. Vad finner vi då? Jo, efter århundraden av diskussioner instiftade påve Gregorius VII år 1074 celibattvånget för den katolska kyrkans prästerskap. Då hade kyrkans lärde kommit fram till att alla kyrkans präster, inklusive biskopar och påvar måste vara ogifta. Detta skulle då vara kyrkans apostoliska tro! Men först tusen år efter apostlarnas tid fick man fram den rätta tolkningen av bibelordet på detta område. Naturligtvis uppstår ett jättestort och olösligt problem med en sådan tolkning. Hur kan kyrkans apostoliska tro innebära raka motsatsen till det som så tydligt står skrivet i apostlarnas skrifter?
Detta är emellertid inte allt om kyrkliga traditioners villovägar. Enligt Wikipedia gäller följande bestämmelser inom den romerskkatolska kyrkan:
- Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster.”  Utan kommentarer! ”I de östligt ortodoxa kyrkorna är endast klosterandliga och höga prelater förbundna till celibat. Det lägre prästerskapet däremot äger ej endast rättighet, utan är förpliktat att gifta sig.
Både katoliker och ortodoxa håller sina traditioner väldigt högt. Den ena kyrkans tradition förbjuder prästerna att gifta sig, den andra påbjuder dem att göra det. Båda traditionerna har tydligen drabbats av den ”ensidighetens defekt”, som Peter Halldorf bara ser hos protestanterna. I traditionernas virrvarr känns det skönt att återvända till apostlarnas enkla och klara budskap i den heliga Skrift.     u
Kyrklig tradition kan även ha ett rent blasfemiskt och
hädiskt innehåll
Här skall jag i korthet berätta vad en fransk pastor upplevde för några år sedan. Det hela började med en bokutgivning på förlaget Saint-Paul (Paris-Fribourg). Boken var en ny upplaga av skriften ”Marias härligheter”, skriven av ingen mindre än den italienske teologen Alphonse de Ligouri, som dog år 1787 och senare blev helgonförklarad (kanoniserad) av påven. Han är också upphöjd till att inneha titeln kyrkolärare. Ärkebiskopen i Lyon satte kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd) på boken. Denna s.k. ”imprimatur” är en garanti för att bokens innehåll, både moraliskt och läromässigt, godkänns av katolska kyrkan.
Under läsningen av boken upptäckte pastorn att innehållet faktiskt var en lång rad av hädelser i förhållande till biblisk tro och riktade mot Herren Jesus Kristus själv. Först blev han chockerad över uttalanden i stil med:
- Man kan be Gud om många ting utan att bli bönhörd. Ber man mycket till Maria får man bönesvar.” Eller följande: ”Att be utan Maria är som att försöka flyga utan vingar.
 Men höjden av skändligheter nåddes då följande text dök upp:
- Broder Leon såg en dag två stegar, en röd som Jesus Kristus stod på, och en vit där Maria stod. Han såg att de själar som försökte gå upp på den röda stegen klarade att gå upp några trappsteg men föll sedan tillbaka. De försökte på nytt men föll alltid ned igen. Då fick de rådet att försöka den vita stegen och då gick det uppåt, för Maria tog dem vid handen, och de nådde lyckligt fram till paradiset.
Nu hade pastorn fått nog. Inte kan man vara kristen och skriva under på sådana vederstyggligheter, tänkte han. Därför skrev han till Kardinal Ratzinger (nuvarande påven) som då var prefekt för troslärokongregationen i Vatikanen och frågade om han som trons övervakare kunde godta sådana kätterska påståenden. Kardinalen svarade genom sin sekreterare.
- Herr pastor, Ert brev har nått fram till Hans Höghet Kardinal Ratzinger, som har ålagt mig att bekräfta detta. Kardinalen har inte haft möjlighet att läsa den bok Ni citerar och kan alltså inte besvara Er fråga. Han föreslår att Ni tar kontakt med ärkebiskopen i Lyon eftersom det är han som har gett utgivningstillståndet för denna bok till Förlaget Saint-Paul.
Sagt och gjort. Pastorn skrev till ärkebiskopen. Svaret kom på årets första dag:
- Herr pastor, Jag kan förstå att Ni är chockerad. Men alla texter måste placeras i sitt historiska och kulturella sammanhang. Alphonse de Ligouri är en pionjär och endast ett vittne. Hans liv var exemplariskt. Gott Nytt år!
Till sist undrar pastorn:
-Vad skall man tänka om svaret från kardinal Ratzinger? Är det inte lite grovt att påstå att han inte känner till Ligouris skrifter? Denne är ju moralteologernas skyddspatron och citerades nyligen av påven. Vad gäller ärkebiskopen i Lyon så borde man väl kunna vänta sig bättre av en så stor prelat. Svaret från en sådan ”höjdare” inom fransk katolicism är en stor besvikelse. Egentligen frågade jag ju bara om en sak. Det var om de båda i denna ekumenikens tidsålder kunde skriva under på Ligouris lära.
Eftersom pastorn aldrig fick något klart svar, konkluderade han: ”Som det kända ordstävet säger: Den som tiger han samtycker.”
Allt vad apostoliska fäder, kyrkofäder och teologer har skrivit under seklerna hör till den kyrkliga traditionen, som både innehåller rika värden och farliga sidospår.  En del religiösa författare anses ha gett ett speciellt viktigt bidrag till den katolska kyrkans tradition. Till dem hör Alphonse de Ligouri. Vi har nu smakat lite på vad han var kapabel att skriva. Peter Halldorf och många med honom beklagar idag att reformationen skapade ett motsatsförhållande mellan Skrift och tradition. Men hur skall vi undvika att konfronteras med detta motsatsförhållande? Det står ju bara där som ett orubbligt faktum, som inga fromma eller finurliga fraser kan bortförklara. Därför står det klart att endast ”Skriften allena” ger oss fast mark under fötterna.

När kristna ledare inte ser

Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.

För en tid sedan reste sex representanter för den svenska Pingströrelsen till Rom och Vatikanen tillsammans med lika många representanter för den katolska kyrkan i Sverige, däribland den katolske biskopen Arborelius. Resan kan betraktas som en fortsättning på den dialog mellan pingstteologer och katolska teologer som pågått sedan 2003. Både dialogen och resan sägs ha som mål att bättre lära känna varandra samt fortsätta samtalen i teologiska frågor. På sätt och vis var då denna resa till Rom en slags studieresa. Strax efter hemkomsten från Vatikanbesöket och audiensen hos påven sade en av pingstledarna: ”Jag kan inte se annat än att katolikerna tror på samme Jesus som vi i Pingströrelsen.”

Då jag läste detta i tidningen Dagen dök ett varningsord från Bibeln upp i mitt sinne. Det var Paulus ord i 2 Kor.11:4, där det står:
-Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium, som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl. Det fanns alltså två problem redan i apostlatiden. Dels var det förekomsten av en falsk kristusförkunnelse. Och dels var det den tanklösa likgiltighet inför detta som besjälade en del kristna. Oavsett vad vi nu menar om pingstledarnas Romresa, så bör vi inte hoppa över Bibelns varningsord. Innan vi går vidare i saken skall vi därför understryka och precisera den bibliska varningen.

Se Upp! Några förkunnar en annan Jesus!
En lång rad sekter och religiösa riktningar har Jesus med i sina lärosystem. Men antingen vi lyssnar till mormonerna eller Jehovas vittnen eller läser liberala protestantiska teologers böcker gör vi samma smärtsamma upplevelse. De förkunnar alla en annan Jesus än den som Bibeln framställer för oss. De gör det på olika sätt, men resultatet är detsamma. För att kunna skilja alla dessa falska Jesusgestalter från den sanne Kristus måste vi pröva dem i Skriftens ljus. Och då räcker det inte med att se efter vilka ord och uttryck som används. Bakom dessa döljer sig nämligen ofta helt olika begrepp.

Vi kan säga, att vi här står inför samma problem som då vi skall svara på det numera vanliga påståendet att Islams Allah och Bibelns Gud är samme Gud. Även om arabiska bibelöversättningar använder ”Allah” som beteckning för Gud, precis som Koranen gör, så bevisar inte detta att Islams Gud är identisk med Bibelns Gud. Det som speciellt kännetecknar Bibelns Gud är att han har sänt sin enfödde Son i världen till vår frälsning. Koranens Allah har sänt profeten Muhammed till världen med sitt budskap. Vi måste därför ta reda på vilken gudsbild som förmedlas genom de benämningar som används. Vi måste göra detsamma med Jesusnamnet. Vilken bild av honom förmedlas genom den aktuella förkunnelsen? Idag går det inte an att vara så naiv som den något godtrogna damen, om vilken det blev sagt: ”Bara hon hör att de nämner Jesus-namnet, så tror hon att allting är bra.” Nej, vi måste nog se närmare efter om det är Bibelns Jesus eller en annan Jesus som förkunnas. Och nu kommer vi till den brännande frågan.

Hurudan är då den Jesus som den katolska kyrkan förkunnar?
Påståendet att Påvekyrkan inte skulle förkunna samme Jesus som alla evangeliska kristna, inklusive pingstvännerna, verkar säkert för många helt oerhört, för att inte säga blasfemiskt. Alla vet ju att den katolska kyrkan tror på den bibliske, historiske Jesus, född av en Jungfru, död för våra synder och uppstånden på tredje dagen. Därom vittnar den nuvarande påvens ”Jesusbok” mycket klart. Men frågan är vilken bild av Jesus och hans försoningsverk som den katolska kyrkan egentligen förmedlar till oss. Detta är en viktig fråga och den måste få ett sakligt svar.

Centrum i den katolska gudstjänsten är mässan. Om den säger den katolska katekesen:
-Kristus förnyar i den heliga mässan sitt korsoffer. Korsoffret och det heliga mässoffret är samma offer. Det heliga mässoffret är det nya förbundets beständiga, oblodiga offer i vilket Kristus genom prästens händer frambär sig under brödets och vinets gestalter åt sin himmelske far.

Den norske katoliken pater Müller förklarar detta närmare:
 -I Hebreerbrevet läser vi att Jesus är präst till evig tid. Vi läser vidare: En översteprästs uppgift är att frambära gåvor och offer, och i fortsättningen läser vi: Men då måste också denne (Jesus) ha något att frambära. Vi frågar: Vilket offer bär han så fram inför sin fader i himmelens allraheligaste? Det kan inte vara något annat än hans livs självutgivande offer, som nådde sin förtätade höjdpunkt då han hängde på korset. När vi så tror att det är densamme uppståndne och himlafarne överstepräst som är närvarande under mässan, då har vi också lov till att tro att han också här lägger ned sitt livs offer för Fadern – till hans ära och mänsklighetens frälsning.
Den katolske Jesus är alltså en Frälsare som dagligen i himmelen frambär sig själv till Fadern som ett soningsoffer för världens synd. Men inte bara däruppe i himmelens allraheligaste. På altaret i alla katolska kyrkor gör han detsamma – genom prästens händer. Det katolska prästerskapet sägs nämligen ha fått gudomlig makt till att bokstavligen förvandla bröd och vin till Jesu lekamen och blod. Den katolska teorin om detta förvandlingsunder kallas ”transubstantiationsläran.” Man menar nämligen att själva substansen av brödet och vinet förändras. Det är bara den yttre skepnaden som förblir densamma. Denna förvandlingsteori leder helt naturligt fram till den egendomliga uppfattningen att nattvardsbrödet är identiskt med Jesus själv. Nattvardsbrödet kallas ”oblat” eller ”hostia” och efter varje mässa är det några av dem som blir över. Dessa låses in i ett altarskåp, som kallas ”tabernaklet”. Där är Jesus närvarande! Det förvandlade brödet är nämligen bokstavligen identiskt med Jesu lekamen. Därför är det också rätt att tillbe Altarets allra heligaste sakrament som nattvardsbrödet också kallas. Ibland sätts oblaten in i en förgylld utsmyckad ring, en så kallad ”monstrans”, som sedan visas fram för folket. Då ett litet bröd, som bakats i en ugn, blir betraktat som en inkarnation av Kristus själv, kan detta knappast betraktas som något annat än en form av avgudadyrkan.

Stämmer den katolska kyrkans lära med Bibelns beskrivning av Jesus och hans försoningsverk?

I Hebreerbrevet läser vi:
-Inte heller gick han (Jesus) in (i himlens allraheligaste) för att offra sig många gånger. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har satt sig på Guds högra sida.
Gud vare tack! Jesus behöver inte offra sig många gånger! Hans försoningsverk är fullbordat. Utför han då ingen översteprästerlig tjänst i himlen? Jo visst, men den består inte i att han offrar sig själv igen och igen utan att han manar gott för oss. Han går i förbön för oss.

I Bibelns ljus blir den katolske Jesus en karikatyr av den sanne Kristus. Av allt att döma har inte pingstbröderna, som nyss varit i Rom, tillfullo upptäckt detta. Eller också menar de att den markanta skillnad på den katolske Jesus och Bibelns Jesus, som jag här har påtalat, inte är särskilt betydelsefull. Detta är i så fall djupt beklagansvärt. Tänk, att inte se denna markanta skillnad, inte ens efter åtta års teologiska samtal med katolska teologer! Vi får bara hoppas att dessa bröder inte hör hemma i den av Paulus omtalade kategori av människor,
-som alltjämt håller på med att lära, men aldrig kunna komma till kunskap om sanningen. ( 2 Tim.3:7 )

Någon kanske tror att jag har ett horn i sidan till pingstvännerna eftersom jag skriver om detta. Men det stämmer inte. Några av de bästa grannarna i min hembygd var pingstvänner. Jag har predikat i pingstförsamlingar både i Sverige och Norge, Frankrike och Belgien och även samarbetat med pingstmissionärer. Men vad som bedrövar mig idag är att vår tids pingstledare verkar vara så annorlunda jämfört med sina föregångare. Tyvärr verkar detta vara fallet också med ledarna inom andra kristna kretsar.

Den svenska pingströrelsen har framfött många hängivna missionärer, varav en del har verkat i katolska länder. Många av dem som arbetat i Frankrike, Belgien eller Portugal hade jag glädjen att bli bekant med. Missionärerna i Belgien skrev tillsammans en bok, som fick titeln ”Belgien kallar” och den visar vilken nöd de hade för de katolska folkskarorna. Pingstvännen och författaren Arthur Sundstedt skrev både böcker och artiklar av stort värde. Efter ett besök i ett katolskt land skrev han en gripande artikel om den andliga nöden han mötte där. Av allt att döma var det inte hans uppfattning att katolikerna i allmänhet hade den rätta kunskapen varken om Försonaren eller försoningsverket. Han avslutade nämligen artikeln med följande ord:

-Kom ihåg missionen bland de katolska folken i dina böner och med dina offer, och kallar Herren dig att dra åstad med evangelium till dessa som sitta i mörker och dödsskugga, så låt intet hindra dig att gå lydnadens välsignade väg. Låt inte detta makedoniska rop gå dig förbi! Gör vad Gud bjuder dig och vad dig tillkommer, så att de katolska folken må undfå den sanna kunskapen om korset, försoningen och Försonaren!

Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.

Historiska resor till Rom

• Aposteln Paulus ca år 65: Avrättas med svärd på befallning av kejsar Nero efter att ha förts som fånge till Rom. Från fängelsehålan i Rom skriver han: I evangeliets tjänst är det jag lider och till och med bär bojor som en förbrytare. Men Guds ord bär inte bojor. (2 Tim 2:9)

• Ignatius av Antiokia dömdes år 108 att dö i Roms Kolosseum, till att ätas upp av lejon.

• Kejsar Konstantin proklamerade år 313 rätt för kristna att fritt utöva sin religion. Kristendomen upphöjs till statsreligion och går från att vara en förföljd minoritet till att få politisk makt. Förföljelsen riktades nu istället mot dem som inte böjde sig under den snabbt framväxande påvestolen i Rom.

• Inkvisitionen har från 1200-talet sitt huvudkvarter i Rom, dit många så kallade kättare fördes för att under svår tortyr förhöras. Många kristna led martyrdöden under den påvligt tillsatta domstolen, vilken fortfarande existerar.

• Martin Luther sändes till Rom år 1510 där han chockades av prästernas världslighet, avlatshandel och förtryck av folket. På illustrationen nedan syns Martin Luther bränna påvens bannlysning av honom utanför Wittenburgs stadsport.

• Pastor Lewi Pethrus besökte Rom 1925: Nästa dag gick jag genom Vatikanen. Det var tillfälle för mig att få se och hälsa på påven, ty han hade mottagning, då jag besökte hans makalösa palats, men på förfrågan meddelades det mig, att man då var skyldig att kyssa hans hand, vilket ju innebär ett erkännande och en viss dyrkan av honom, varför jag utan tvekan avstod från att möta denna antikrists förebild. (Ur boken I bibliska farvatten)

• Pastor C G Hjelm reste till Rom 1953: Prästen som jag klockan sex på morgonen mötte med den stora kollektsäcken, går fortfarande omkring och tar upp kollekt. Äntligen har han fått säcken full. Jag har aldrig sett kollekt upptagas säckvis förrän i denna kyrka. (Ur boken Mot märkliga mål)

• Peter Halldorf på 90-talet: Mötet med påven på Petersplatsen klyver känslorna. På den plats där blodet från de första kristna skvätte när kejsaren bjöd på folknöje, står de mäktiga kolonnaderna i givakt och välkomnar pilgrimer från hela världen. Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man kunna säga. Över Petrus påvegrav reser sig ett av världens arkitektoriska underverk; Peterskyrkan. Så var det alltså kyrkan, den kristna tron, som tog hem spelet. (MR 5/97)

• MR kommenterar: Det finns väl ingen kejsare i historien som har utrotat, likviderat, plågat så många människor på grund av deras tro, på grund av deras liv, på grund av deras protester mot förtryck och förnedring, som påven. Det finns ingen kejsare i världen som har utplånat så många oskyldiga människor som påvestolens innehavare i Rom. (Arne Imsen i MR 5/97)

• Pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin om förestående resa till Rom 2011: Sedan januari 2003 har en officiell dialog pågått mellan Pingst och Romersk-katolska kyrkans stift i Sverige. Sedan starten är jag en av flera pingstvänner som av Pingsts styrelse valts att finnas med i dialogen. Som ett led i denna dialog planeras en gemensam resa till Rom - - - I dialogen mellan Pingst och Katolska kyrkan i Sverige har vi kunnat glädjas åt den vilja att förstå varandra som bägge parter uppvisat. Samtalet har omgetts av bön och omfattats av besök i varandras miljöer. Det har lett till en större förståelse för våra respektive traditioner. - - - Påven Benedikts böcker om Jesus har tagits emot med glädje av kristna i alla kyrkor. Alla som läser dem möter här en enkel, självklar och varm tro på evangeliets kraft. (Dagen)

• Olof Djurfeldt var också med på resan till Rom: -Målet med dialogen har hela tiden varit att samtala i teologiska frågor och lära känna varandra – inte att bilda union eller gå samman. (Dagen)

• MR kommenterar: Den romerska katolska skökan nöjer sig dock inte med dialog, vilket är väl känt. Hon lockar, förblindar och förslavar. Steget till att fullt ut erkänna påvetolens höghet framför andra är inte långt.

• Pingströrelsens nuvarande ledare Pelle Hörnmark om resan till Rom 2011: -Jag har fått en hel del mejl från personer som är kritiska. Jag kan förstå att de undrar vad som händer. En del säger: “Är det inte en annan Ande?” Men när jag är tillsammans med Fredrik, biskop Anders och andra från Katolska kyrkan ser jag inte något annat än att de tror på samma Jesus som vi i pingströrelsen. - - - Vi är väldigt präglade av Lewi Pethrus ord. Han sa för länge sedan att pingströrelsen aldrig fick bli ett nytt kyrkosamfund utan en levande väckelserörelse. Det synsättet präglar oss fortfarande. Det är nog bäst om vi blir vid vår läst... (Dagen)

• Vad sa då Lewi Pethrus om närmandet till katolicismen: För min personliga del känner jag mig djupt tacksam till Gud, att jag får tillhöra en andlig inriktning, som konsekvent hållit sig utanför detta ödesdigra alliansväsen. - - - Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar, har pingstväckelsen fått sin dödsdom. Den kan icke leva sitt liv tillsammans med katolska villfarelser och bibelkritik. - - - Vi veta av Guds ord, att avfallet skall bliva stort i den yttersta tiden, men att det på så kort tid skulle få en sådan makt över en så mäktig andlig rörelse som frikyrkorörelsen i Sverige, det har troligen ingen kunnat tänka sig. Må Gud bevara sitt fria folk från att följa med i utförsbacken! (Evangelii Härold Nr 50 1927)

Femtekolonnare inom svensk kristenhet

Av Stig Andreasson

Efter mera än femtio års kamp för evangelium i det katolska Frankrike, upplever artikelförfattaren att de väckelserörelser som tidigare ivrade för mission nu sviker sitt uppdrag:

-I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.

Den andliga striden
Vår olyckliga värld har alltid varit och är alltjämt en krigsskådeplats där ljus och mörker, sanning och villfarelse kämpar om makten. Den kristna tron och den kristna församlingen har under alla tider utsatts för fientliga angrepp. Ibland genom regelrätt förföljelse från den gudlösa världen.  Men lika ofta genom den omgivande hedniska kulturen, som utövat en sådan press på församlingen att den inte kunnat stå emot och därför blivit påverkad.  Men fiendens allra farligaste vapen i striden mot den kristna församlingens tro och liv sker genom infiltration av falska förkunnare och främmande läror bland Guds folk. När så dessa läror och åsikter får aktiva anhängare bland de ledande i församlingen, då blir resultatet en korrumperad kristendom.
Det är denna fara som Paulus varnade för då han tog avsked med de äldste i Efesus - församlingen: ”Jag vet”, sade han, ”att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.  Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen.”  Vid andra tillfällen talar han om ”falska bröder, som nästlat sig in” bland de kristna för att föra dem till lagträldom. Ja, han omtalar också ”falska apostlar, som uppträder som Kristi apostlar.” Samtidigt understryker han att ingenting av detta egentligen borde överraska oss. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Han uppträder vanligen inte alls som en skräckinjagande figur med horn i pannan och eldgaffel i handen.

Försåtliga angrepp inifrån
Idag verkar det som om de mest försåtliga angreppen på den kristna tron faktiskt kommer inifrån den officiella och bekännande kristenheten själv.  Det ser ut att finnas ”en femte kolonn” innanför de evangeliska och reformatoriska kyrkosamfunden. Uttrycket ”femte kolonn” eller ”femtekolonnare” är kanske inte bekant för alla tidningens läsare. Det har sitt ursprung i spanska inbördeskriget som rasade mellan 1936 och 1939. General Franco marscherade då mot Madrid med fyra kolonner av soldater. Men inne i Madrid fanns en ”femte kolonn”, som på olika sätt skulle sabotera den lagliga regeringens verksamhet och på så sätt medverka till general Francos seger, vilket tyvärr också skedde.  Sedan dess har uttrycket ”femte kolonn” blivit en beteckning på dem som inifrån försöker sabotera en regerings eller rörelses grundprinciper. Finns det då ”femtekolonnare” i kristenheten? Ja, utan tvekan. Här följer några exempel.

Den liberala teologin och dess vapendragare 
På de flesta av vår tids teologiska fakulteter har man antagit den historisk-kritiska bibeltolkningen Den utgör normen för utbildningen av präster och pastorer, som sedan för samma budskap vidare. Vad handlar det hela egentligen om? Jo, man anser att Bibeln måste tolkas efter den moderna vetenskapens principer för att passa vår tids människor. Och vilka är då naturvetenskapens principer? Helt enkelt att allt som sker i denna världen måste ha sin orsak i denna världen. Det finns inga utomvärldsliga, övernaturliga makter som kan gripa in i vår tillvaro. Ett mirakel kan inte ske. Därmed måste man förneka och omtolka både jungfrufödelsen och Jesu uppståndelse samt alla andra under som är omtalade i Bibeln. Därmed bryts den sanna evangeliska tron ned inom många kyrkosamfund och det sker inifrån. Det liknar verkligen en femte kolonnverksamhet. Så kommer vi till en annan företeelse.

Den breda ekumenikens talesmän
Kommuniteten i Taizé är vida känd och berömd i vår tid. Den bildades ursprungligen av två pastorer från den reformerta kyrkan. Men båda hade så starka sympatier för den katolska kyrkan att en av dem en gång fick frågan: ”Varför går du inte över till den katolska kyrkan?” Svaret var nog så avslöjande: ”Går jag nu, går jag ensam. Väntar jag en tid får jag många med mig.” Därmed var syftet med Taizé ganska klart, vilket gjorde att evangeliska ledare nere på kontinenten omtalade Taizé som en ”femte kolonn”, vars mål var att påverka protestanter till att bli katoliker.  Senare gick båda grundarna av Taizé över till den katolska kyrkan, men det gjorde de i hemlighet. Taizés nuvarande ledare är en tysk katolik.  Den kände schweiziske teologen René Pache omtalade på sin tid Taizé under rubriken ”Katoliserande tendenser inom protestantismen.”
Förbundet för kristen enhet bildades i Sverige år 1965. Målet var ända från början att på sikt skapa en synlig enhet mellan Svenska Kyrkan och den romersk-katolska kyrkan. På deras hemsida kan man få fram en utläggning som heter ”Katolsk tro i Svenska Kyrkan.” Den överensstämmer nästan ordagrant med en katolsk katekes. Den svenska kyrkan vilar officiellt på luthersk och reformatorisk grund. Om den skall förbli på den grunden kan den inte öppna för katolsk tro. Vad skall man då säga om personer som tillhör en sådan reformatorisk kyrka och som därmed skriver under på dess trosbekännelse, men som samtidigt arbetar för att få den att ändra trosbekännelse och bli katolsk? Vore det inte ärligare att gå ut ur den lutherska kyrkan och över till katolicismen och sedan därifrån påverka lutheranerna?  Men nej, man tror tydligen mer på den femte kolonnens princip, att bryta ned den reformatoriska kyrkan inifrån.
Enhetens kyrka är ett ännu färskare exempel. Den har byggts upp av lutherska och anglikanska teologer och kyrkomän samt representanter från andra protestantiska samfund som är beredda att ställa sig bakom en deklaration med innehållet: Rätten och motiven till separat existens för de samfund som skildes från den romerska kyrkan vid 1500-talets reformation finns inte längre.
Har man hört på maken!  Att somliga ekumener inte kan finna något motiv eller någon orsak till att stå utanför den katolska kyrkan, är ju inte något nytt. Men att förvägra evangeliska kristna rätten till separat existens i förhållande till Påvekyrkan låter rent av hotfullt.  Dessa kyrkoledare talar som om de inte kände till religionsfrihetens princip. Påven är givetvis enig i dessa uttalanden. Men i detta fall är det inte han själv som talar, utan ledare för de reformatoriska kyrkorna och därmed går de påvens ärende. De är verkligen vår tids religiösa ”femtekolonnare”.
Men fortsättningen av deklarationen från Enhetens Kyrka är ännu mer chockerande. Läs och tänk!
-Vi uppfattar påven Benedikt XVI som talesman för den klassiska kristna tron och etiken i mötet med såväl den sekulariserade kulturen i Väst som med de andra världsreligionerna i Öst i långt större utsträckning än de som har makten i de kyrkosamfund vi tillhör. Och här förgrenar sig nätverket långt utöver de kretsar som betecknas som ”högkyrkliga” eller ”katoliserande.”  Påtagligt är att den världsomspännande med böneveckan för enheten jämnåriga pingstväckelsen, som på 60 – 70- talen trängde in som karismatisk förnyelse i de traditionella kyrkorna och samfunden, också sluter upp och nu kommer med i denna samling genom framträdande representanter, så som samlingen i uppropet för Enhetens Kyrka just manifesterar.
Detta uttalande borde göra varje medlem av något reformatoriskt, evangeliskt och frikyrkligt trossamfund totalt mållös.  Bland de som aktivt stöder denna ”Enhetens kyrka” finner vi naturligtvis katoliker, men som ovanstående deklaration säger, även framträdande representanter från en rad samfund, som hittills har ansetts som klart frikyrkliga, evangeliska och bibelförankrade med rötter i gångna tiders väckelserörelser. Deras namn kan vem som helst läsa på det offentliga dokument som ”Enhetens Kyrka” publicerat. Här kan vi bara nämna att de kommer från Pingstväckelsen, Trosrörelsen, Lutherska kyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Missionsförbundet m.fl.

Menar verkligen dessa representanter att Påven är den bäste talesmannen för klassisk kristen tro? Vad menar man förresten med det uttrycket? Hör exempelvis tron på Maria som Himlens Drottning och Kyrkans Mor till klassisk kristen tro? Och menar dessa representanter att deras egna samfund varken har rättighet eller något giltigt motiv till att stå utanför den katolska kyrkan? I så fall jobbar de aktivt på de fria väckelserörelsernas undergång och det jobbet utför de medan de själva ännu står med i dessa rörelser. Vad skall man kalla en sådan verksamhet? Är det inte en typisk ”femtekolonnaktivitet”?
 ”Keryx” är en relativt ny kristen tidskrift som vill vara på hög akademisk nivå. Tillsammans med vissa alster från kristna bokförlag och en del evangeliska tidningar återspeglar denna tidskrift den besynnerliga situation vi nu befinner oss i. ”Keryx” står emellertid i särklass. Den ges ut av Livets Ord i Uppsala. Jag skall vara rättvis och medge att vissa artiklar i denna tidskrift är goda och läsvärda, beroende på vilket ämne som behandlas. Men ”Keryx” vimlar framför allt av negativa påståenden om de fria väckelserörelsernas folk. De är offer för otroliga fördomar. De kännetecknas av en otrolig okunskap. De begriper ingenting av den levande traditionens viktiga funktion. De saknar förståelse för värdet av en hierarkisk organisation. De är totalt okunniga om kyrkofäderna m.m. m.m. Eftersom utgivarna av ”Keryx” av allt att döma betraktar sin egen rörelse som framsprungen ur en väckelse skulle dessa skriverier kunna uppfattas som sträng självkritik och därmed som tecken på ovanlig ödmjukhet. Problemet är att i bakgrunden skymtar hela tiden bilden av en kyrka som har en rätt förståelse av sakramenten, av ett hierarkiskt ämbete, av Jungfru Marias verkliga betydelse och som har tagit vara på den levande traditionen.  Detta verkar nästan som en sorts propaganda för en sakramental ämbetskyrka, som för tankarna till Rom. Om författarna till artiklarna i ”Keryx” menar att de skriver något nytt, tar de gruvligt fel.  Personligen kan jag intyga att jag har läst samma argument många gånger förr. Men då var det katolska teologer som höll i pennan.  Det kunde säkert varit behövligt att ge några konkreta exempel på detta. Men det får bli vid ett senare tillfälle.
Innehållet i ”Keryx” är gåtfullt.  Tidskriften ges ut av en församling som trots allt anses höra hemma i den evangeliska kristenheten. Varför då denna svartmålning av väckelserörelserna, inklusive pietismen och denna skönmålning av den sakramentala och hierarkiska ämbetskyrkan, som just i Påvekyrkan får sin starkaste utformning? Från evangelisk-kristen synpunkt kan sådant bara ha en negativ effekt. Därför ser vi också här en form av femtekolonn-verksamhet.

Den nakna sanningen
Journalisten Tomas Dixon, som själv tidigare var katolik, känner mycket väl den katolska kyrkans lära och historia. Han är inte lika hänförd över vurmen för enhet med Påven som vissa frikyrkoledare tycks vara. Han skriver bl. a. följande:
-Så enhetlig som många just nu inbillar sig är inte katolska kyrkan. De andliga och teologiska skillnaderna inom den är knappast mindre än mellan protestantismens olika samfund.  Det finns katoliker längs hela skalan från kyrkligt konservativa (som vill återinföra latinet) till totala modernister och liberalteologer av alla slag.
Med anledning av att somliga också betraktar påveämbetet som enhetens symbol skriver han:
-Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17?
Hela saken har också en annan sida. Tomas Dixon påminner oss om något som femtekolonnarna totalt förbiser. Han skriver:
-Det finns många katoliker som inte tror på Gud alls.
...
-Det finns också katoliker som bekänner sig till Gud och katolska kyrkan med sina läppar men som inte bryr sig om varken Guds moral eller påvens bud.
Han nämner också de många s.k. ”Marianisterna” som praktiserar en ytterliggående Mariadyrkan. Till detta kan vi tillägga att massor av människor i de katolska länderna aldrig har öppnat en Bibel! Vilken andlig nöd och vilket missionsbehov! Men vem tänker på det idag?
I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet. Kontrasten mellan de ledare som stod i spetsen för väckelserörelsernas folk för 50 år sedan och deras nutida efterföljare är så stor att de verkar ha lite eller ingenting gemensamt. Kyrkopolitiken tycks tyvärr ha ersatt själavinnarglöden.

Den ofelbara kyrkan, del 3

Katolska prästers sexövergrepp mot barn  - ett jättestort moraliskt problem


Från det ena landet efter det andra har det på senare år kommit rapporter om sådana övergrepp. Som vanligt är det den offentliga debatten som tvingar kyrkan att erkänna och beklaga skandalerna. En biskop avgick nyligen från sin post. För 20 år sedan hade han gjort sig skyldig till sexövergrepp mot en minderårig pojke. Denne hade nu betrott sig till en präst. Då biskopen blev konfronterad med anklagelsen erkände han sig skyldig och begärde avsked. Men officiellt hette det att han avgick ”på grund av samarbetsproblem inom församlingen.” I det längsta försökte man alltså hemlighålla den verkliga orsaken. Och under de 20 år som övergreppet inte varit känt verkar det inte som om biskopen haft stora samvetsproblem. I varje fall inte stora nog till att framkalla ett erkännande med påföljande avskedsansökan.
Påven tvingas idag att resa omkring lite överallt och be om ursäkt för sina präster, som inte kan hålla fingrarna borta från små barn och halvvuxna ungdomar. Som ledare för en ofelbar kyrka måste han till och med erkänna att han leder ”en sårad och syndig kyrka”. Det hörs nog så ödmjukt, och vi kan givetvis inte bedöma graden av hans uppriktighet. Men det faktum att den katolska kyrkan har ett hemligt arkiv för sexuella övergreppssaker, ett arkiv som den vägrar öppna för all insyn utifrån, ger oss inte intryck av att man verkligen vill gå till botten med det onda. I praktiken har det varit vanligt att man löst prästernas sexskandaler genom att flytta dem till andra pastorat. Plus att man försökt hemlighålla det hela genom att hänvisa till att skandalerna oftast uppenbarats i biktstolen, där prästerna har absolut tystnadsplikt. I de flesta länder är det emellertid så att plikten att avvärja allvarliga brott står över tystnadsplikten både för präster, läkare och advokater. Men enligt katolsk uppfattning står kyrkans kanoniska lag över alla andra lagar. Det borde skapa problem för det moraliska samvetet hos kyrkans ledare.

Enskilda katoliker kan begå fel men inte kyrkan som sådan. 
Varje försök till verklig förändring av kyrkans struktur strandar på ofelbarhetsdogmen. Tomas Dixon, som själv tidigare tillhörde den katolska kyrkan, har uttryckt detta mycket klart i boken ”Enhet under påven?” där han skriver:
-Katolska kyrkan har lagt in en effektiv spärr mot syndabekännelse, förlåtelse och nystart genom att proklamera sitt läroämbete ofelbart – det kan inte ha haft fel, alltså finns det inget att be om förlåtelse för.
Här hör jag någon protestera. Jo, påve Johannes Paulus II bad om förlåtelse för kyrkans felgrepp både mot judarna och andra icke katoliker! Kyrkan har alltså ett känsligt moraliskt samvete! Ja, L’Osservatore Romano, Vatikanens officiella nyhetstidning, gjorde stort nummer av detta. Dess kommentar löd:
-Påve Johannes Paulus II firade den heliga mässan i Sankt Peters Basilika och bad då Herren om förlåtelse för tidigare och nuvarande synder som begåtts av kyrkans söner och döttrar.
 Alltså synder begångna av kyrkans söner och döttrar, men inte av Kyrkan som sådan! Ungefär detsamma gjorde samme påve under det stora ungdomsmötet i Paris för några år sedan. Han höll då ett tal inför en tusenhövdad publik och representanter från protestantiska kyrkor satt också på plattformen. Påvens tal inföll på samma datum som den ohyggliga ”Bartolomeinatten” i augusti 1572, då minst 2.000 protestanter lönnmördades och kastades i Seinefloden. Eftersom denna massaker lyckades så bra, beslutade landets katolska myndigheter att göra detsamma ute i landsorten, vilket förde till att ytterligare 8.000 oskyldiga människor mördades på samma omänskliga sätt som i Paris. Nu stod påven på talarstolen i den franska huvudstaden just på det datum då massakern startade. Alla väntade att han skulle säga något om detta. Det gjorde han också. Först med några ord om att orsakerna till Bartolomeinattens fasor var oklara. Själv följde jag påvens framträdande på fransk TV, och kan bara komma ihåg en enda mening i påvens tal som egentligen berörde det moraliska ansvaret för den omtalade tragedin. Den meningen löd så här: ”Kristna har begått handlingar som evangeliet förkastar”. Punkt och slut. En bekännelse i mer allmänna ordalag kan man knappast tänka sig. Egentligen kunde ju ingen med säkerhet veta om påven avsåg enbart Bartolomeinattens massaker. Den korta meningen kunde också tillämpas på protestanter, som tog till vapen och dräpte sina katolska förföljare eller på andra liknande händelser. Men vi konstaterar alltså att påven i alla fall erkänner att en del av kyrkans dåligt upplysta söner och döttrar kan ha begått fel. Enskilda kristna kan ha gjort förkastliga handlingar. Men kyrkan själv och dess ledning nämns inte i det sammanhanget.
Ja, men det var ju heller inte kyrkan eller påven som organiserade massakern under Bartolomeinatten, hör jag någon säga. Det är riktigt, men den dåvarande påven uppmuntrade dock de styrande i Frankrike att bekämpa kätteriet. Alla som har läst lite historia vet också, att då nyheten om massakern av protestanterna nådde påvens palats i Rom, blev det glädjefest i den eviga staden. Den franske författaren Puaux beskrev detta med orden:
-Kanonerna dånade och påve Gregorius XIII lät slå en medalj. Det Te Deum som på hans befallning sjöngs under Petruskyrkans valv, medan Loires, Seines och Rhones vågor förde med sig protestanternas lik, var en djävulsk konsert.
 Författaren Stendhal skrev:
-Det finns sålunda en plats i Europa, där mord offentligt hedras.
Det är onekligen svårt att förstå hur någon kan vara ofelbar i det som rör sedeläran (moralen) och samtidigt förhärliga lönnmord på oskyldiga människor. Borde inte det moraliska samvetet förbjuda både teologer och apologeter att på något sätt rättfärdiga eller urskulda sådana ogärningar?  

Syndabekännelse eller självförsvar?
Vi skall se ännu lite närmare på den påvliga syndabekännelsen. Vi kan inte läsa vad som försiggår i en människas hjärta, inte heller i påvens. Men vi måste ha lov att lägga märke till de ord och uttryck han använder vid de tillfällen då han i egenskap av kyrkans högste ledare frambär syndabekännelse. Orden förefaller ofta ganska tvetydiga. Påven använder ibland relativt milda ord om de ohyggliga brott som har begåtts under historien. Vid ett tillfälle ber han exempelvis om förlåtelse för det bruk av våld som somliga har gjort i tjänsten för sanningen. Katolska våldshandlingar hade alltså som mål att tjäna sanningen! Påven erkänner att dessa handlingar tidvis var något extrema och att somliga katoliker kan ha varit överdrivet nitiska i att främja sanningen med hjälp av svärdet. Men sanningens tjänare var de! Att de som blev offer för den katolska kyrkans förföljelser och religionskrig möjligen skulle haft något av sanningen på sin sida är då givetvis uteslutet. Den katolska ofelbarhetsdogmen gör det omöjligt för påven att tänka något sådant. Därför kan han heller inte direkt bekänna kyrkans synder. En ofelbar kyrka kan aldrig ha haft totalt fel. Enskilda katoliker kan ha varit överdrivet nitiska i sin tjänst för kyrkan och sanningen. Men kyrkan själv har aldrig gått vilse från sanningens väg. För den som har läst om påvekyrkans massaker av albigenser, valdenser, hugenotter och många andra lämnar denna typ av syndabekännelse en obehaglig bismak. Sådana gudsmän som Wicliff, Huss och Savanarola, som ville reformera sin tids katolska kyrka, hade alltså fel. De som brände deras kroppar gjorde detta för att främja sanningen! Detta är vad man måste tro om man håller fast vid den katolska kyrkans ofelbarhet. Syndabekännelsen urartar därför närmast till ett sorts försvar för gångna tiders förkastliga handlingar. Det kan inte vara hälsosamt för det moraliska samvetet.
Ofelbarhetsdogmen för också till att den katolska kyrkans inställning till andra kristna fundamentalt inte kan ändras.
Jo, kyrkopolitiken kan ändras. Men hur är det exempelvis med de förbannelser, som kyrkan uttalat över annorlunda troende under tidigare ofelbara kyrkomöten, ledda av ofelbara påvar? Vi tar bara ett exempel i högen. Så här står det bl.a. i ett dokument från det stora kyrkomötet i Trent:
-Om någon säger, att den rättfärdiggörande tron inte är något annat än tillit till den gudomliga barmhärtighet, som förlåter synderna för Kristi skull, och att vi blir rättfärdiggjorda bara genom denna tillit, han vare förbannad.
Tomas Dixon frågade den katolske biskopen Arborelius vad han hade att säga om Trentförbannelserna och fick följande svar:
-Anatema-satserna  (förbannelserna ) är riktade mot idéer, som man ser som avvikelser från tron, inte mot personer. De utsäger inte att lutheraner alltid tänker just så.
Du kan med andra ord tillhöra en annan kyrka än den katolska, exempelvis den lutherska, bara du inte omfattar de idéer som kyrkomötet förbannade!  Men alla bibeltroende evangeliska kristna omfattar ju precis dessa idéer! Vi har ingen annan frälsningsgrund än Guds nåd och barmhärtighet uppenbarad i Jesus Kristus. Därmed står vi under påvekyrkans förbannelse. Man kan faktiskt säga, att påvekyrkan förbannar den sanna tron på evangelium. Lyckligtvis säger Bibeln att ”en grundlös förbannelse har ingen verkan”. (Ordspr. 26:2) Men borde inte ett normalt samvete få problem med en trosbekännelse som till stor del består av förbannelser över oliktänkande? Och varför inte återkalla dessa förbannelser? Problemet är att de fastställdes av ofelbara påvar och en ofelbar kyrka och kan därför inte ändras.
Så några ord om bannlysningen av Martin Luther. Nu sägs katoliker och lutheraner vara eniga i läran om rättfärdiggörelsen. Båda parter erkänner att deras strider berott på missförstånd. Då borde väl bannlysningen av Luther kunna upphävas. Men nej, upphävning av en bannlysning måste ske medan den bannlyste ännu är i livet, säger Roms kyrka. Det är märkligt, för kyrkan sysslar eljest ovanligt mycket med de döda. Under mässan ber man för de döda, och i helgonkulten ber man också till de döda. Ingen blir helgonförklarad förrän efter sin död. Befriad från skärselden blir man heller inte förrän efter döden. Varför kan då inte en bannlysning över någon som är död likaledes upphävas? Orsaken är antagligen den, att upphävs en bannlysning av en död person, som därför inte kan göra avbön, så innebär det i viss mån ett erkännande av att bannlysningen var ett misstag. Men en ofelbar kyrka gör ju inga misstag. Ofelbarhetsdogmen har fått kyrkan att fastna i sin egen snara. Enligt katolsk tro kan aldrig någon som protesterat mot den ofelbara kyrkan ha haft rätt. Alla protestanter har nödvändigtvis alltid haft fel. Detta är ödesdigert för det moraliska samvetet och hindrar varje möjlighet till sund självrannsakan.

Ofelbarhetsdogmen blir extra problematisk i ljuset av påvarnas historia.
Ofta hör vi katolska apologeter poängtera, att det bara är i lärostolen som påven är ofelbar. Som människa är han bristfällig som alla andra. Ibland erkänner de till och med att både stora helgon och stora syndare har suttit på påvestolen. Stora syndare på påvestolen! Det hörs närmast chockerande.
Låt oss nu vara sakliga. Bibeln säger tydligt ”att det finns ingen människa som inte syndar” ( 1 Kon.8:46 ). Ingen kan begära att påvarna skulle utgöra ett undantag från den regeln. Bibeln säger också att ”vi begår alla många fel”. (Jakob 3:2 ) Ingen uppnår således den absoluta fullkomligheten här i tiden. Eftersom Skriften säger att alla begår fel, så blir det genast suspekt om någon människa eller någon mänsklig institution gör anspråk på ofelbarhet på något område. Själva ofelbarhetstanken är faktiskt suspekt i Skriftens ljus. Men detta är inte allt. Bibeln understryker också att det är en markant skillnad på två ting. Det är att som oomvänd praktisera synd som vana och levnadssätt och att som kristen stundom misslyckas med att göra Guds fullkomliga vilja. Det är med andra ord skillnad på att leva ogudaktigt och att leva gudfruktigt. Ingen är fullkomlig, det är sant. Men en sann kristen lever, trots sin ofullkomlighet, i lydnad för Guds bud. Jesus sade: ” Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord”. ( Joh.14:23) Då en Jesu lärjunge misslyckas och snubblar på vägen, reser han sig igen, bekänner sin synd och vandrar vidare på lydnadsvägen. Den som däremot framhärdar i grov synd och orättfärdighet kan inte vara en sann kristen, även om han bekänner sig som sådan och tillhör någon kyrka. Om sådana namnkristna säger Skriften:
-De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, odugliga till varje god gärning. (Titus 2:16)
Alltsedan urkristen tid har de församlingar, som vill följa Guds Ord, därför praktiserat någon form av församlingstukt. Personer som lever i uppenbar synd och vägrar att omvända sig, måste då uteslutas ur gemenskapen, i hopp om att detta skall föra dem till besinning.
Låt oss nu med kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist ta en titt på några av dem, som suttit på påvestolen i gången tid. En av påvekyrkans allra mörkaste perioder inföll på 900-talet. Härom skriver Holmquist:
-Dryckeslagen blev vanliga även på de heliga platserna. Domkyrkorna voro om nätterna platser för otroliga orgier, bönehusen hade blivit rövarkulor. I Rom skulle det enligt samtidas vittnesbörd varit svårt att finna en enda präst som inte var okunnig, svag för pengar och försedd med konkubiner. Fördärvet var inte mindre i klostren, som nästan förvandlades till rövarborgar. Kanske var tillståndet allra värst hos påvedömet självt. Påvar av – och tillsattes, bekämpade och mördade varandra. På 8 år blev 8 påvar valda och störtade. Ännu värre tider stundade, en nära 50-årig ”pornokratiens” tid. Teodora, en romersk senators hustru, lika känd för sin underbara skönhet som för sin lastbarhet och härskartalang, kom nu att med sina lika sköna och lastbara döttrar under ett halvt århundrade besätta Petri stol med sina älskare, söner och barnbarn, vilka voro den ene ovärdigare än den andre. Den 16-årige Octavianus lät sig smörjas till påve under namnet Johan XII. Redan som 16-åring var han en liderlig usling och förde påvestolen till dess djupaste förnedring. Han drack vid sina orgier djävulens skål, levde i blodskam, mördade sina konkurrenter och sålde allt heligt för pengar, tills han efter 8 års regering fann döden mitt i sina utsvävningar.
Först en enkel fråga. Tror du att apostlarna på sin tid skulle ha utvalt personer av samma kaliber som ovannämnda påvar till att bli församlingsledare? Bland de villkor som krävs för att bli en sådan ledare nämner de apostoliska breven bl. a. följande:
-Han skall ha gott anseende bland dem som står utanför, så han inte får dåligt rykte. – Han skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig. – Han får inte missbruka vin eller vara våldsam.
 Ännu flera ting nämns, men detta räcker för att vi skall förstå att åtskilliga påvar aldrig skulle kunnat bli ledare i den urkristna församlingen. De hade inte ens blivit betraktade som kristna, ty sanna och normala kristna  lever inte som flera av dessa påvar uppenbarligen levde. Men inte ens detta är allt. I ett nutida demokratiskt rättssamhälle hade många av dessa påvar med rätta behandlats som kriminella och hamnat i fängelse på livstid.
Stora syndare har suttit på påvestolen, erkänner katolska apologeter.  Lyckligtvis kan stora syndare bli frälsta om de omvänder sig och tar emot Jesus som Frälsare. Blodröda synder blir då snövita och en livsförvandling sker. Men så länge  ingenting tyder på att en sådan omvändelse och livsförvandling har skett och så länge någon lever ett uppenbart ogudaktigt liv är det givetvis orimligt att betrakta honom som en möjlig kandidat till ledarskapet i en kristen församling. Ännu orimligare blir det om man tror att insättningen av en sådan person i ett andligt ämbete skulle göra honom ofelbar. Denna olyckliga ofelbarhetsdogm tvingar alla katoliker att betrakta även ovannämnda påvar som Kristi ställföreträdare på jorden. De måste betrakta dem som teoretiskt ofelbara i dogmatik och morallära. De måste se dem som förmedlare av apostolisk succession och som högsta ledare av en ofelbar kyrka. Men samtidigt måste de erkänna att dessa påvar begick handlingar som säkert fick vanligt folk att rysa och få mardrömmar! Det måste vara farligt och osunt för samvetet att acceptera en sådan kombination av orättfärdighet och religiös förmätenhet.  
Samvetet kan både väckas och bedövas. Därför är det viktigt att både sanning och lögn, rättfärdighet och orättfärdighet får stå för vad de är och omtalas med rätt namn. Hur lärda män kan försvara den katolska ofelbarhetsdogmen utan att få problem med sitt moraliska samvete är och förblir en gåta.

Mot Rom - eller utanför lägret med Jesus

Analys av Emanuel Johansson

Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en maria-staty, den börjar med en förändrad hjärteinställning.

Historien bär många vittnesbörd om människor som för Guds Ords skull blivit förföljda. Människor som fått möta Gud och inte dragit sig för konsekvenserna av att leva ut sin tro. Tron på Jesus och på Bibeln som Guds ord har många gånger inneburit ett martyrium.

De förföljda är oftast enkla människor utan möjlighet att försvara sig mot sina förföljare. Förföljaren i sin tur är stor, innehar makt och rikedom. Från den tidiga martyrhistorien så var förföljaren ett gudlöst imperium som krävde människors underkastelse. Att inte ge kejsaren eller någon annan avgud sin tillbedjan kunde innebära dödsstraff. Så långt är det enkelt, ont mot gott, hedniskt mot det kristna. Lite svårare blir det senare när förföljaren har bytt skepnad, men mönstret känns igen. Ett imperium styrd av en ofelbar person med stora tillgångar, maktmedel, rikedomar och undersåtar. Påven med den katolska kyrkan krävde människors underkastelse. Otaliga är de historiska exempel där kyrkan utstött, förföljt och dödat.

Hur kunde det gå så snett? Hur kunde den förföljda bli förföljaren?

Det är stor skillnad mellan den skara som följde efter Jesus, det liv och det verk de utförde och den förstatligade maktapparat den katolska kyrkan kom att bli. När Jesus blev förhörd av Pilatus strax före sin död på korset nämner han en sanning som ger ljus över situationen. Han säger:

-Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen. (Joh 18:36)

Guds rike är där Jesus är Herre. Hans folk är ett avskilt folk, ett från världsliga förpliktelser och symbioser fritt folk. Ett folk i ständig konfrontation med världens rike. Ett folk utan oheliga allianser. Men när kyrkan allierar sig med världen förändras den i grund och kan mycket väl bli en förföljare. Den fria församlingen har alltid stått i kontrast till de religiösa institutionerna i tjänst för stat och värld. Så var det på Jesu tid när de religiösa gick i täten för motståndet mot Jesus. Så var det när kyrkan införlivades i det romerska imperiet och kristendomen som religion blev ett maktmedel över folken samtidigt som de som inte underkastade sig förföljdes. Vi ser det i 1700-talets martyrhistoria, i 1800-talets väckelserörelser och ända fram till 1900 talets början där stat och kyrka hand i hand förföljde den fria församlingen.

När vi idag betraktar den katolska kyrkan ser vi en traderad tro som förändrats till oigenkännlighet. Mariadyrkan och helgondyrkan, sakrament, riter och liturgi, en materialiserad trosutövning som skymmer det enkla evangeliet. Avstegen från evangeliets sanning är allvarlig och har skett steg för steg, men orsaken och det stora avsteget var alliansen med världen.

Idag pågår en återkatolicering i Sverige. Det är omodernt att påminna om väckelsehistorien och kyrkans mörka roll som förföljare. Det är nya tider nu, inga martyrbål brinner i Europa idag. Ja, det är fredstider i kristenheten och allianser bildas till höger och vänster. Väckelsekristna rörelser som för länge sedan har gjort upp med katolicismen rättar in sig i tåget mot Rom, men avsteget skedde inte direkt. Innan inriktningen mot Rom var antagen har vi i Sverige fått se hur fria väckelsekristna församlingar allierat sig med världen. En rörelse som vuxit sig stor, och som innehar numerär och resurser, ser möjligheterna och frestas att träda in på världens spelplan i politik och andra mänskliga maktdemonstrationer. Men, att Jesu tjänare inte kämpade för hans befrielse berodde dock inte på bristande resurser. Kampen var en annan. Ambitionen kanske har varit att genomsyra samhället med kristen etik och moral. Detta har inte lyckats, istället ser vi kyrkor som väl kan serva samhället med religiösa tjänster, tillhandahålla kultur och underhållning, men som inte längre representerar ett annat rike.

Katoliceringen i svensk kristenhet började alltså långt innan Ulf Ekman började tala om nådamedlen i sakramenten, Maria som evig jungfru och så vidare. När församlingsliv inte är en livsstil utan ett fritidsintresse och kyrkan bara blivit ett trevligt inslag i livet istället för en kamp på liv och död, och kampen har fallit till att handla om jord och värld, då är Rom närmare än man anar.

Se på henne, vilket inflytande, vilken prakt, vilken styrka, och trots allt står hon för den kristna etiken som vi förgäves försökt genomsyra vårt samhälle med. Hennes famn är öppen för en vilsen kristenhet. Tillsammans med sina döttrar skall hon ha inflytande över kungar och stormän när folk dricker sig druckna av hennes vin. Du som läser Bibeln känner igen beskrivningen av skökan i uppenbarelseboken. Min förhoppning är att parallellerna med det vi ser i vår tid är så tydliga att jag inte behöver dra slutsatserna åt dig. I Matt 24 läser vi om husbondens tjänare som börjar dricka med de som är druckna. Den osunda och oheliga gemenskapen har sin grund i en förändrad hjärteinställning; "Min herre kommer inte så snart".

Kallelsen är att predika ett enkelt och klart evangelium, men allt för många har gett sig hän åt den förföriska ekumeniken som med sina band och förpliktelser till höger och vänster förvanskar budskapet.

Var är den fria församlingen idag? Var finns de som ser nödvändigheten av att bryta upp och dra ut? Låt oss ta Bibelns uppmaning om att gå ut till Jesus utanför lägret på allvar.

I år firar Midnattsropet 50 år. Under lika lång tid har tidningen varnat för ekumeniken och katolicismen. Själv kommer jag ihåg hur Arne Imsen på 90-talet varnade för katolicismen. En mötesserie annonserade han ämnet "Primitiv väckelseförsamling eller katolsk kulturkyrka". En annan gång hade Benny Hinn varit på besök i Uppsala, Livets Ord. Arne Imsen uppmärksammade hur Benny Hinn talade om att alla katolska kyrkor öppnats för honom, detta efter ett besök hos påven i Rom. Arne menade att detta på ett särskilt sätt visade vart det bar hän.

Många hånade honom och viftade bort varningssignalerna.

Idag är situationen mer uppenbar. För en tid sedan hölls en konferens i Stockholm anordnad av Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige i samverkan med Stockholms katolska stift och S:ta Clara kyrka. Med Ulf Ekman och den katolske biskopen Arborelius som framskjutna talare kunde vi bevittna hur katolicismen vinner mark. Språket handlar om fred och förståelse. Men räkna med att de som inte sätter sig på det ekumeniska skeppet mot Rom kommer att få uppleva förföljelse. Påven med den katolska kyrkan kräver fortfarande människors och församlingars underkastelse.

Är man med i Maranataförsamlingen, läser Midnattsropet eller bara håller sig borta från allt vad ekumenik heter är det lätt att luta sig tillbaka i betraktarens stol. Se upp! Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en mariastaty, den börjar med en förändrad hjärteinställning. Var har vi vårt hjärta? Vad kämpar vi för? Vad lever vi för? Jesus sa:

"-Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!"

Hör du signalen?

-Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.

Den ofelbara kyrkan -ett dilemma för den moderna ekumeniken

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Idag drömmer många evangeliska kristna i vårt land om en alltomfattande framtida enhet, där både den romerskkatolska och den ortodoxa kyrkan finns med. Faktum är att den ekumeniska önskedrömmen stöter på ett mycket stort problem. Både den romerskkatolska och den ortodoxa kyrkan betraktar faktiskt sig själva som den enda sanna kyrkan. Här skall vi av utrymmesskäl begränsa oss till den katolska kyrkans hållning. Vi skall försöka svara på frågan om ekumenernas önskedröm någon gång kan bli verklighet och i så fall hur.

Önskedrömmens dilemma – ofelbarhetsdogmen

Framför mig har jag en liten skrift med titeln ”Rätt tro”, som bär den katolska kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd). På frågan ”Är kyrkan ofelbar?” ger skriften följande svar:
-Kristus har i sin kyrka instiftat ett ofelbart läroämbete, påven och de med honom förenade biskoparna: när denna lärande kyrka fattar ett bindande beslut i trosfrågor, är hon genom den helige Andes bistånd bevarad från all villfarelse.
På den mer precisa frågan om påvens ofelbarhet lyder svaret:
-Påven är ofelbar, då han som kyrkans överste herde förklarar för hela kyrkan tros-eller sedeläran. Påvens avgöranden har i dylika fall alltid blivit erkända som ofelbara; man har alltid hållit fast vid grundsatsen: ”Rom har talat; saken är avgjord” och vid Cyprianus’ ord: ”Till Petri lärostol kan villfarelsen icke komma.”

Någon kanske säger: ”Så talade den katolska kyrkan förr i tiden. Den har ändrat sig på senare år.” Ett sådant yttrande avslöjar en mer än lovligt stor okunnighet om fakta. I vissa yttre avseenden har den katolska kyrkan ändrat sig sedan Vatikan II på 1960-talet, men inte på denna avgörande punkt. Påvens ofelbarhet i lärofrågor och den katolska kyrkans absolut felfria läroämbete är en katolsk dogm som aldrig kan förändras. Den dogmen blev fastslagen under Vatikan I år 1870 och den står naturligtvis lika orubbligt fast idag. Den allra modernaste katolska katekesen bekräftar detta.

Är inte detta ett jättestort ekumeniskt dilemma? Det borde i varje fall vara det. Den som vill gå in i en full och verklig enhet med Roms kyrka måste med andra ord godta att den nuvarande påven, plus alla andra påvar under hela historien, utan undantag varit ofelbara i lärofrågor, samt också i frågor som rör sedeläran (moralläran). För att skriva under på en sådan lärosats måste man helt visst ignorera många kapitel i kyrkohistorien.

Hur och varför ofelbarhetsdogmen kom till

Först måste vi förklara en företeelse, vars namn troligen är okänt för de flesta av oss. Det är den s.k. ”ultramontanismen”. Uttrycket kommer från latinets ”ultra montes”, ”på andra sidan bergen”, det vill säga Alperna. Från Frankrike räknat ligger ju påvens Rom på andra sidan Alpernas bergskedja. Ultramontanismen är namnet på den katolska riktning som i modern tid vill samla all kyrklig makt i påvens hand och den hade egentligen sitt ursprung just i Frankrike. Den bekämpades av den s.k. ”gallikanismen”, en annan riktning som ville att Frankrikes katolska kyrka skulle styras från Frankrike.

Varför blev ultramontanismen då så aktuell mot slutet av 1800-talet? Det var helt enkelt på grund av den dramatiska situation som den katolska kyrkan befann sig i. Dess makt och inflytande hade minskat. Napoleon besatte Rom och förde påven Pius VII som fånge till Frankrike. Påven kom visserligen tillbaka till Rom och återupprättade då Jesuitorden, samt satte igång över 700 kättarprocesser. Men samtidigt hade den liberala teologin fortfarande ett visst inflytande. Hur skulle den katolska kyrkan kunna återta förlorad mark? Vår eminente kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist förklarar detta på ett utmärkt sätt i boken ”Påvedömets historia 1800 – 1920”. Vi tar med följande citat:

”Pius IX sökte räddningen genom ökning av påvens andliga makt. Han utfärdade en förteckning på ”vår tids viktigaste villfarelser.” Det var den ryktbara SYLLABUS från 1864. Där möttes om varandra samvetsfrihet, protestantism, bibelsällskap, förnekandet att påvens rätt såsom gudomlig står över staternas osv. Syllabus hade uppstått i det romerska jesuitkollegiet. Dess proklamation var en ny seger för jesuiterna och för påveabsolutismen. Nu gick man till det direkta förberedandet av dennas dogmatiska fastställande. Kyrkans ofelbarhet erkändes av alla katoliker, nu skulle denna koncentreras i påvens ofelbarhet. Här vågade emellertid ej ens Pius handla utan stöd av ett kyrkomöte. När konsiliet kallades att möta samman i Vatikanen i dec. 1869 omnämndes denna fråga inte officiellt. Men överallt anade man att den skulle komma fram och en skarp strid om den fördes redan före konsiliets början. Mot ofelbarhetslärans lämplighet uttalades bl.a. av Newman Montalembert; dess historiska ohållbarhet påvisades bl. a. av Döllinger och andra betydande teologer, för vilka den historiska sanningen gick före ultramontanismens krav.
Det visade sig att en väldig majoritet fanns för ofelbarheten. Oppositionen räknade blott omkring 200 biskopar, men dit hörde i allmänhet de mest bildade: tyskar, fransmän och amerikanare, bl. a. Paris betydande ärkebiskop Darboy. Efter 35 sammanträden i den odrägligt heta juli månad tröttnade minoriteten och avreste till större delen från Rom, för att slippa rösta mot en lärosats, som ändock skulle bliva kyrkans. För jesuiterna och deras påve återstod bara att fira segern. Den 18 juli skedde slutomröstningen i Peterskyrkan vid skenet av blixtarna från ett häftigt åskväder. Vaticanum förkunnade att när den romerske påven talar ex. Cathedra, dvs. när han i utövandet av sitt ämbete avgör en lära, som rör tron eller sederna och som gäller hela kyrkan, då är han och har alltid varit ofelbar. Därför är också sådana påvens avgöranden oföränderliga. Även denna sista tillspetsning av påvemakten var byggd på en förfalskning av historien, såsom den katolska kritiken till full evidens har uppvisat. Men Vaticanum föreskrev att om historiska fakta syntes tala mot dogmat, skulle de omtolkas till dess fördel.
Sedan ofelbarheten blivit en för saligheten nödvändig troslära underkastade sig ock minoritetens män steg för steg och förkunnade Vatikankonsiliets beslut i sina stift. Endast Döllinger och en del teologer kunde icke uppge sin historiska övertygelse utan protesterade mot konsiliebesluten. De ville förbliva trogna den katolska kyrkan sådan den var före 1870 och kallades därför ”gammalkatoliker.” Av påven bannlystes de. Döllinger fick liksom Lamennais gå sin väg utanför kyrkan.”

De tragiska konsekvenserna av ofelbarhetsdogmen

Alla som omfattar den tvingas oundvikligen att se bort från en rad historiska fakta. Låt oss tänka efter! Om alla påvar alltid varit ofelbara i lärofrågor borde de i varje fall aldrig ha motsagt varandra eller haft olika teologiska uppfattningar. Men kyrkohistorien vimlar av sådana motsägelser. Dessutom visar kyrkohistorien att under lång tid var läran om påvens absoluta ofelbarhet en okänd företeelse även i den katolska kyrkan. Kyrkomötet i Konstantinopel räfsade påve Honorius I för hans tvetydiga uttalanden om Kristi natur och gärningar. Han blev alltså förklarad som ”heretiker” (villolärare) på detta kyrkomöte.
Att alla påvar inte alltid varit överens med sina föregångare (eller efterträdare) är Hadrian VI ett exempel på. Han blev påve år 1522 och han hade goda avsikter. Han ville avskaffa både avlatshandeln, den tvivelaktiga seden att ge kyrkliga ämbeten till släktingar samt praktiserandet av ”simoni” (rätten till att köpa kyrkliga ämbeten för pengar). Han fick emellertid motstånd från kardinalerna, och eftersom hans påveämbete varade bara i ett år, kom han inte särskilt långt i sina reformsträvanden. Avlaten praktiseras ju än idag. Den nuvarande påven tycks inte i likhet med sin ovan nämnde företrädare vilja avskaffa den. Han har som känt under de senaste åren vid flera tillfällen erbjudit full avlat under vissa betingelser. Det är således fullständigt omöjligt att betrakta samtliga påvar som ofelbara utan att förneka uppenbara historiska fakta.

Ofelbarhetsdogmen för också till en enkelriktad ekumenik. Häftet ”Rätt tro”, som jag citerade i början av denna artikel, säger att bara den katolska kyrkan är Kristi sanna kyrka.
-Alla andra är avfallna från den sanna tron, avskurna och vissnade grenar, sekter.
Katolska kyrkans nya, kortfattade katekes säger:
-Jesus kan inte ha mer än en hustru och denna hustru är katolska kyrkan.
Biskop Arborelius fick under en intervju frågan om den enhet han vill se är alla kristna samlade under påven. Han svarade:
-Ja. Katolsk betyder allmän, och vi tror att alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven.
Katolsk ekumenik är alltså behäftad med en tung baktanke.

Försök på att lösa dilemmat med ofelbarhetsdogmen

Naturligtvis gör både katolska apologeter och protestantiska enhetsivrare sina försök att lösa enhetsproblematiken. Ett sätt är att bagatellisera den katolska kyrkans totalitarism. Man påstår att påvarna ytterst sällan talar i ex cathedra, alltså i egenskap av ofelbara lärare. Någon skrev att detta bara hade hänt två gånger i historien. Det är ett löjligt påstående. Varför skulle Gud ha inrättat ett ofelbart läroämbete som praktiskt taget aldrig varit i funktion, med bara ett par undantag? Och vad skall man då tänka om alla de dogmer och läror, som kyrkan har fabricerat under seklernas gång? Om påven bara använt sin ofelbarhet två gånger, då skulle en mängd dogmer inte vara garanterat ofelbara och kan då ifrågasättas. Men kyrkans egna texter säger uttryckligen att ingen villfarelse någonsin kommit in i den katolska kyrkan. Ofelbarheten är absolut. Beträffande påståendet att påven så sällan talar i ex Cathedra så hade Hjalmar Holmquist en annorlunda uppfattning. Han skrev:
-Då påven praktiskt taget aldrig själv anger, när han talar som ofelbar, har resultatet blivit att den kyrktrogne katoliken för säkerhets skull måste obetingat böja sig under alla påvliga uttalanden såsom ofelbara.

Man säger också att sedan Vatikan II är det snarare kyrkan i sin helhet än påven personligen som är ofelbar. Kyrkan har blivit mer demokratisk. Problemet är att texten från den dag då ofelbarhetsdogmen antogs, alltså Vatikan I år 1870, faktiskt säger det motsatta. I kapitel 3 står det bl.a. följande:
-Alltså far de vilse från sanningens rätta stig, som påstår, att man äger att vädja rörande de romerska biskoparnas utslag till ett allmänt kyrkomöte så som en högre instans över den romerske biskopen.
Den högsta makten ligger med andra ord i påvens egna händer, inte i kyrkomötesbeslut.

Dagens ekumener tycks inte tänka särskilt långt

I Sverige finns nu något som heter ”Enhetens kyrka” och ”Enhetens vänner”. De ledande inom dessa kretsar gör ingen hemlighet av att de hoppas på en enhet under påvens förmyndarskap. Enhetens kyrka understöds av representanter från Pingströrelsen, Trosrörelsen, Missionskyrkan, Evangeliska frikyrkan och den Lutherska Kyrkan m.fl. Utgör ofelbarhetsdogmen inget problem för någon av dessa?
Enligt min mening borde den faktiskt göra det. Pastor Marc Boegner var i många år president i Frankrikes protestantiska federation. Också han var en ivrig ekumen och skrev redan 1946 en bok om kristen enhet. Men han hade inte slutat att tänka. Därför var det en sak som för honom utgjorde ett oöverstigligt hinder för enhet mellan de olika kyrkosamfunden. Det var den katolska kyrkans krav på att bli betraktad som den enda sanna kyrkan. Med en viss pessimism frågade han sig om påvekyrkan någon gång skulle kunna avstå från detta totalitära krav. Själv kunde han på sin tid inte se några tecken till det. Det kan vi inte idag heller. Den nye påven har nyligen sagt att protestantiska kyrkor inte är kyrkor i egentlig mening. De saknar nämligen apostolisk succession och därmed fullheten av alla frälsningsmedlen. Han har också sagt att det är genom den apostoliska successionen som Kristus är närvarande ibland oss. Enligt påven skulle då Kristus helt enkelt vara frånvarande i de kyrkor, som inte sorterar under hans överhöghet.

Förförelsens makter arbetar på lång sikt

Påvekyrkans första mål är inte att göra alla protestanter till romerska katoliker i ordets fulla bemärkelse. Målet är snarare att övertyga de protestantiska samfunden om att all kritik av påvekyrkans lära är oberättigad. Protestantiska förkunnare bör därför inte predika något som direkt strider mot den katolska kyrkans dogmer. En del av innehållet i ”Charta Oekumenia” går i den riktningen. Katolska apologeter kommer att fortsätta med att försköna påvekyrkans ansikte och därigenom få alla protestanter att sluta protestera mot romerska dogmer. Det målet är praktiskt taget redan uppnått.
Den katolska propagandan är ytterst finurlig. Anders Piltz, dominikansk präst och teolog, skriver följande:
-Om Luther hade levat idag hade han säkert varit katolik. Den katolska kyrkan är idag en reformerad kyrka.
Om inte ett sådant yttrande varit så förrädiskt skulle vi väl säga att det närmast är komiskt. Piltz känner naturligtvis till ofelbarhetsdogmen. Då uppstår frågan: Behöver verkligen en ofelbar kyrka reformeras? Och kan en ofelbar kyrka över huvud taget reformeras? Nej, inte på väsentliga punkter. Det skulle ju innebära ett förnekande av ofelbarheten.

För alla evangeliska kristna som har en bibelförankrad tro är enhet under påven en omöjlig utopi. Men när tron blir så flummig och konturlös som den är idag inom många evangeliska samfund är det fullt möjligt att påven en dag kan bli accepterad som en viktig enhetsfaktor för en världsvid namnkristen gemenskap. Inom alla samfund kommer det dock säkert att finnas en kvarleva av trogna, som inte kommer att gå med i denna typ av religiös världsenhet. En sådan ”världskyrka” kan nämligen bara bli en förrädisk karikatyr av det som Bibeln kallar ”Guds församling” och ”Kristi kropp”. Den på sin tid mycket omtalade och delvis kontroversielle svensk-amerikanske förkunnaren Gustaf F. Johnson skrev en del just om detta. Han menade att det är de opånyttfödda medlemmarna inom frikyrkosamfunden som kommer att gå in i en religiös världsenhet tillsammans med katolska kyrkan. Guds pånyttfödda folk inom de olika samfunden ansåg han vara på väg mot en annan destination. Det är viktigt för var och en av oss att vi är säkra på att vi tillhör just det folket.