Då trosgrunden vacklar - Förföriska vindar över svensk kristenhet

Text: Stig Andreasson

Svensk kristenhet är i stor förvirring.

En mängd ombytligt tankegods förs oupphörligt till torgs i vårt land. Speciellt på grund av inflytande från katolskt tänkande, har frågan om själva trosgrunden på nytt blivit brännande aktuell. Vad som gör situationen extra knepig är att kända och tongivande förkunnare, som trots att de inte direkt tillhör den katolska kyrkofamiljen, likväl talar med ”katolsk tunga.” Den fundamentala och tydliga gränsen mellan vad som är ”katolskt” och vad som är ”evangeliskt” håller därför på att suddas ut. Den gamla reformatoriska trosgrunden, som sammanfattas i uttrycket ”Skriften allena”, håller på att rivas ned.

De som jobbar med detta rivningsarbete kan bedriva sin verksamhet relativt ostörda. I en del kretsar får de till och med en extra stor plattform att stå på. De få som på något sätt opponerar sig mot rivningsarbetet anklagas vanligen för kritiksjuka, kärlekslöshet mot kristna bröder, trångsynthet, okunskap och... jag vet inte vad. Personligen har det alltid varit min princip att ägna mig åt sakfrågor och inte åt personfrågor. Därför avstår jag från att göra minsta personliga utlåtande om rivningsarbetarna som människor. Jag nöjer mig med att citera vad de har sagt och skrivit, och tar upp detta till prövning. Eftersom rivningsarbetet av många faktiskt betraktas som uppbyggligt, medan de som försöker bygga upp den halvt raserade grundmuren anklagas för nedbrytande verksamhet, är det tydligt att förvirringen är på väg mot sin höjdpunkt. Trots detta vågar vi oss på en liten analys av rivningsarbetet.

Den reformatoriska grundprincipen ”Skriften allena” förhånas och förlöjligas.

För evangeliska bibeltroende kristna har det alltid varit självklart att Bibeln, alltså den heliga Skrift, utgör vår enda och säkra trosgrund. Det latinska uttrycket ”Sola Scriptura” uttrycker vissheten om att Bibeln innehåller all den kunskap som är nödvändig för att finna frälsningens väg, för att få kraft till ett helgat liv och för att en kristen församling skall fungera normalt. Men även om Luther proklamerade denna grundprincip, så var det knappast han som uppfann den. Nej, den är faktiskt äldre än så. Redan aposteln Paulus skrev: ”Ni skall lära er den regeln... att inte gå utöver vad Skriften säger.” (1 Kor 4:6)

Den romersk-katolska kyrkan har alltid vägrat att följa den regeln. Bibeln är otillräcklig och innehåller inte allt vad vi skall tro, säger katolska teologer. Därför behövs kyrkans tradition som ett nödvändigt komplement till den heliga Skrift. Märk väl, att den katolska kyrkan inte förnekar Bibelns gudomliga inspiration, men hon hävdar Skriftens otillräcklighet. Den reformatoriska bibeltron betraktas på katolskt håll som ohållbar, ologisk, oacceptabel med mera. Allt detta har vi hört och läst sedan många år.

Nu kommer liknande uttalanden också från personer utanför den katolska kyrkan. Joel Halldorf skrev vid ett tillfälle följande i tidningen Dagen: -Luthers ”Skriften allena” är ett slagord vars naivitet modernitetens eskalerande modernism ofrivilligt avslöjat. ”Skriften allena” skapar ensamma människor som kramar sin Bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna.

Bilden är verkligen dyster. Efter ett långt liv tillsammans med bibeltroende kristna känner jag inte igen den. All mänsklig gemenskap har sina brister. Men bland dem som håller sig till ”Skriften allena” har jag upplevt så mycken fin gemenskap att minnenas album är fullt av vackra bilder. Många gånger har jag upplevat att både samfundsgränser, rasskillnader och språkproblem närmast varit obefintliga. Bilden av ensamma ”bibelkramare” som alla sitter ensamma i var sitt hörn utan gemenskap med andra, blir för mig en hånfull karikatyr av det folk som älskar och respekterar Guds Ord.

Även Ulf Ekman är ytterst skeptisk till principen ”Skriften allena.” I ”Keryx” skriver han: ”I detta resonemang, som handlar om hur man läser Bibeln, kommer svårigheterna med synen på Sola Scriptura fram. När nu reformationen mer eller mindre ersatte det historiska läroämbetet med den enskildes samvete, öppnades för en lång rad problem. Bara det faktum att tusentals människor, som alla tror på Bibelns auktoritet, ändå kommer till så många olika slutsatser har kanske mer än något annat bidragit till splittringen i Kristi kropp.”

Sådana uttalanden har vi läst otaliga gånger i katolsk propaganda. Där framställs vanligen reformationen och dess ”Sola Scriptura” som en beklaglig arbetsolycka och ett uppror mot kyrkans läroämbete. Resultatet blev kyrkosplittring och en ändlös uppdelning i sekter och samfund. En del läsare av de tidningar och tidskrifter som publicerar dessa angrepp på den evangeliska trosgrunden, riskerar möjligen att uppfatta detta som något nytt. Och nytt är det givetvis i den bemärkelsen att kristna ledare utanför den katolska kyrkan aldrig tidigare yttrat något liknande. Det skulle ju varit detsamma som att såga av den gren de själva alltid suttit på. Men själva tankegodset är inte nytt. Det är genuint romersk-katolskt!

Den kyrkliga traditionen framställs som ett nödvändigt komplement till Bibeln.

Här kommer vi in på ett problematiskt område. Det visar sig att det faktiskt är ganska svårt att förstå vad denna tradition egentligen är och vad den består av. Både den katolska och den ortodoxa kyrkan lägger stor vikt på traditionen. Men vad består den av? Vänder vi oss först till de ortodoxa så sägs det att traditionen springer ut från flera källor, nämligen koncilier (kyrkomöten)och trosbekännelser, vidare kyrkans liturgiska liv samt kyrkofädernas undervisning och helgonens liv. Till sist nämns fortlöpande tradition, ett något gåtfullt uttryck som möjligen förtydligas i en annan text som säger:

-I den heliga traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och givit vidare till kyrkan i tal och levnad.

Bland ortodoxa texter möter vi också påståendet att ”den heliga traditionen är äldre än den heliga Skrift.” Detta verkar också gåtfullt. Även om den ortodoxa kyrkan skulle ha traditioner från förkristen tid, så kan väl hela traditionen inte vara äldre än den heliga Skrift. Koncilier, kyrkofäder och många helgon hör ju till efterapostolisk tid och måste då vara yngre än Nya testamentet. Nåväl, det är problem som den ortodoxa kyrkan själv får reda ut.

Vänder vi oss till den katolska kyrkan blir saken knappast enklare. Det står i en av de förklarande texterna.

-Traditionen består av trosföreställningar och bruk som Jesus gav människorna genom apostlarna.

Vad slags trosföreställningar gav då Jesus till människorna via apostlarna utöver den undervisning som apostlarna själva skrev ned i de nytestamentliga skrifterna? Naturligtvis vet vi att apostlarna inte skrev ned allt som Jesus lärde och gjorde. Johannes avslutar ju sitt evangelium med orden:

-Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. (Joh 21:25)

De flesta uppfattar väl dessa ord som hyperboliska (ord som uttrycker en medveten överdrift för att understryka den enorma betydelsen av en sak). Vi kan väl förstå det så att om allt som rör Jesu person och verk i detalj skulle skrivits ned, då hade det blivit alldeles för mycket för oss. Vi skulle inte kunna sätta oss in i det. Vi skulle också behövt många liv för att i någon mån kunna ana höjden, längden, bredden och djupet av Hans underbara person och verk. Nu har Gud i sin nåd och kärlek gett oss det väsentliga trosinnehållet genom apostlarnas skrifter. Allt blev naturligtvis inte nedskrivet, men det som apostlarna skrev hade ett bestämt mål. Johannes skrev i kapitel 20, vers 30-31 av sitt evangelium:

-Många andra tecken, som inte är nedskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nedskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.

Eftersom apostlarna inte kunde skriva ned allt, måste de helt naturligt ha valt att nedteckna det väsentliga. Och detta är alltså enligt apostelns egna ord tillräckligt för att skapa tro på Jesus i våra hjärtan och ge oss nytt liv i Honom. Varför skulle vi då bekymra oss om det som apostlarna inte skrev? Och förresten, vart skall vi vända oss för att få kännedom om eventuella hemliga (ockulta) traditioner som muntligen överförts från generation till generation efter apostlarnas död? Om sådana traditioner verkligen finns, vem kan garantera att de inte blivit förvanskade och förändrade under tidernas lopp? Varför överge den bibliska principen som säger:

-Skriv detta och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt. (Jes 30:8)

Ingen vill väl opponera sig mot det gamla latinska ordstävet ”Verba volant, scripta manet.” (Ord flyger bort men det skrivna består). Alla vet vi ju att muntliga traditioner både faller i glömska och förändras. Bara det som blir nedskrivet kan bevaras intakt. Allt detta gör det givetvis svårt för den katolska kyrkan att både förklara traditionens verkliga natur och att garantera att den är tillförlitlig.

Senare tiders utveckling av den katolska läran om traditionen kan kanske kasta lite mer ljus över dessa dunkla sammanhang. I äldre katekeser sägs det att tron kommer från två källor, Skriften och Traditionen. Efter Vatican II omtalas dessa två källor mer som en enhet. Då en katolsk teolog använder uttrycket ”Guds Ord” menar han både Skriften och Traditionen. Men inte bara det. Katolsk teologi förde sakta men säkert fram till den uppfattningen att den apostoliska sanningen visserligen var fullt färdig på apostlarnas tid, men den uppenbarades dels ”explicite” (uttryckligt) och dels ”implicite” (underförstått). Förståelsen av ”det underförstådda” i Skriften betraktas som en viktig del av det teologiska studiet genom tiderna. Det kan se ut som om kyrkolärare och kyrkofäder ibland kommer med nya trosföreställningar och lärosättningar. Men fröet till dessa fanns redan i apostlarnas tankar, påstår man. Det som kallas ”tradition” är alltså ingenting annat än en djupare och vidare förståelse av det apostoliska budskapet, som utvecklat sig inom kyrkan under seklernas lopp.

Detta verkar utan tvekan ganska invecklat. Och det kräver ett absolut tillförlitligt läroämbete som kan garantera att fröet till alla kyrkans dogmer och seder verkligen finns i apostlarnas budskap, om än bara i underförstådd mening. Den problematiken har den romersk-katolska kyrkan löst för längesen genom att proklamera sig själv som bärare av ett ofelbart läroämbete, speciellt då i påvens person. Påvens ofelbarhet är katolsk dogm sedan 1870. Inom den katolska kyrkan kan den med andra ord aldrig ifrågasättas.

Vad blir så följden av allt detta? Professor Vittorio Subilia från Valdenserfakultetet i Rom skriver att de två troskällorna, Skriften och Traditionen, nu utökats med en tredje, nämligen Kyrkans auktoritet i lärofrågor. Det är kyrkans läroämbete som i sista hand avgör hur Bibeln vanligen skall tolkas, men också var man finner det bibliska fröet till historiens många traditioner. Dessa har ett enormt inflytande på hela den katolska teologin. Professor Subilia sammanfattar det hela med följande ord:

-Skriften läses i Kyrkan och förstås i den betydelse som traditionen genom historien gett den. Den kan accepteras som normativ norm men måste likväl till förklaring och utveckling betraktas i ljuset av en annan norm. Denna tillhandahålles genom traditionen och kyrkans auktoritet i lärofrågor.”

Den katolska kyrkan gör således Bibeln till en mysteriebok som en vanlig människa inte förstår så mycket av. Kyrkohistoriker kan påvisa att många katolska dogmer och seder absolut inte finns i form av något ”frö” i en eller annan bibeltext men kommer istället från utomkristna religioner och föreställningar. En ofelbar kyrka låter sig emellertid inte bedömas av någon, varken av kyrkohistoriker eller andra. ”Till Petri stol (påven) kan villfarelsen inte nå”, är ett påstående som är självklart i Roms kyrka.

Nu har vi gjort ett litet försök att förstå vad ordet ”tradition” står för bland ortodoxa och katolska kyrkolärare. Klarheten är knappast bländande. Om vi nu går till deras eftersägare utanför dessa kyrkor, vad får vi då veta? Får vi tydligare besked? En sak är säker. Här undviker man konsekvent att ta upp det problematiska förhållandet mellan den heliga Skrift och kyrklig tradition, nämligen det faktum att de två ofta är på kollisionskurs med varandra. Man väljer att omtala traditionen i mycket allmänna ordalag och som något helt problemfritt. Vi tar med ett par citat och kommenterar dem:

-Tradition är ingenting annat än den helige Andes liv i Kyrkan genom en tusenårig historia. (Peter Halldorf)

Givetvis har den helige Ande verkat och fortsätter att verka i Guds församling, också efter att Nya testamentet blev till. Men införandet av nya dogmer, som är okända i apostlarnas skrifter, kan aldrig vara ett resultat av Andens liv. Tvärtom måste väl allt som påstås vara den helige Andes verk prövas i ljuset av apostlarnas lära.

-Det som han (Gud) uppenbarade för Abraham, Moses, David, profeterna och apostlarna får varken försvinna eller förvanskas. Det måste föras vidare troget från generation till generation. Detta är vad tradition är. (Ulf Ekman)

Rent språkligt betyder ordet ”tradition” helt enkelt ”något som överförs från släkte till släkte.” Det som Ekman här benämner ”tradition” tycks hänsyfta på bibliska personer, vilkas budskap finns i de heliga skrifterna. Naturligtvis är vi överens om att detta skall föras vidare. Men då blir det gåtfullt varför Ekman samtidigt har svårigheter med principen ”Sola Scriptura”. Det som vi kristna skall förmedla till kommande släktled och som inte får försvinna eller förvanskas, måste självfallet vara Bibelns evangelium. Kyrkliga traditioner som inte stämmer med apostlarnas undervisning har vi däremot ingen plikt att föra vidare. I den här artikeln har vi tagit upp de kyrkliga traditionerna i ortodox och katolsk mening, alltså i betydelsen något som står vid sidan av den heliga Skrift. Och då blir det helt klart att skall vi som Guds församling kunna bevara evangeliet rent från främmande element, då måste vi hålla oss till ”Sola Scriptura” (Skriften allena).

Vad kan vi vänta nu i arabvärlden?

Av B V Henry

Broder Henry besökte Maranataförsamlingen nyligen, just då demonstrationer och uppror pågick i flera arabländer i norra Afrika och inbördeskrig utbröt i Libyen. Han har verkat som missionär i flera av dessa länder. För många år sedan satt han under nio månader fängslad i Libyen för att han spridit evangelium. Vi hade ett extra insatt möte där han talade om vad som sker och hur vi som kristna måste förstå vårt uppdrag att nå ut med evangelium.

Sedan jag var här förra gången har många omskakande ting hänt och händer fortfarande. Efter årsskiftet har vi fått uppleva att hela arabvärlden skakar. Vi kan undra vad som blir nästa kapitel i skeendet. Jag har bott i flera av dessa länder, inklusive Libyen, och har lagt märke till olika ting under årens lopp. Jag är inte särskilt förvånad över vad vi ser idag. Ur politisk synpunkt har man kunnat vänta sig detta. Förr eller senare skulle människor resa sig upp i revolt emot dessa många gånger laglösa regimer, som är mer eller mindre diktatoriska. I de flesta av dessa länder har det aldrig varit pluralistiska val. Ofta har det varit nepotistiska regimer, dvs regeringsmakten går från den ene släktingen till den andre. Ständigt korrumperad regim, full av orättfärdighet. Även fastän man i konstitutionen i de flesta av dessa länder har inskrivet religionsfrihet, så existerar den inte i praktiken. Det har varit ständiga missbruk från makthavarnas sida och en nomenklatur. Det är bara en liten klick människor som regerar, och idag ser vi att de som förtryckts under dessa regenter rest sig emot dem. År efter år har jag ständigt bett till Herren att han skulle få sista ordet i dessa länder. Att dörrarna i länder som Libyen, Bahrain och Jemen skulle öppnas för evangelium. Och Gud hör fortfarande bön. Vi vet inte hur Gud kommer att  handla, eller hur han kommer att tillåta andra att agera i sin suveräna makt. Men vi vet att allas ögon ska se honom. Detta bör vara vår önskan att människor i hela arabvärlden; muslimer, druser, kristna och alla andra verkligen ska få se Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte. Jag hoppas att detta är vår bön och önskan.
Vi ska nu läsa i Kolosserbrevet. Här uttrycker sig Paulus:
-Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. Be också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan predika Kristi hemlighet - det är för den jag är fånge - och att jag talar som jag bör, när jag avslöjar den. (Kol 4:2-4)
Det är väldigt viktigt att vara uthållig i bönen. Men också alert och vakande över vad som sker omkring oss. Vi vet att i en del av dessa länder finns några vederkvickelsens oaser. Där finns levande, vitala församlingen. De finns i Syrien, Egypten, Irak och en del andra arabländer. Där finns större eller mindre församlingar. Men ofta får dessa bröder och systrar i Herren möta svårigheter och förföljelse. Och  många av dessa är fängslade. Och liksom Paulus kan dessa säga: Bed för oss att Herren må öppna en dörr för ordet, med all dess kraft och vederkvickelse. Och vad som sker idag kanske är ett sätt Gud använder för att öppna nya dörrar. Efter revolutionen i Iran använde Gud turbulensen där för att dra tusenden och åter tusenden iranier till sig. Gud har alltså använt människans grymhet på ett sådant sätt att det lett till hans ära. Som vi kan läsa i Ps 76:11:
-Människors vrede skall då bli dig till pris, vad som finns kvar av vrede skall du ikläda dig.
Detta bevittnar vi rakt igenom hela muslimvärlden idag. Vem skulle kunna gissa att en isolerad, händelse – en ung tunisier som i desperation brände sig själv och offrade sitt liv som en protestaktion mot regeringens orättfärdighet – skulle få sådan återverkan. Denna händelse blev en avgörande katalysator och utlösande faktor för det som nu sprider sig över hela arabvärlden. Det har under de senaste dagarna påverkat  Syrien. Vilket land ska komma härnäst? Nu ser vi att västvärlden befinner sig i krig med Libyen. Och det utvecklas i en spiral som inte påverkar bara arabvärlden utan också västvärlden. Människors vrede som Gud kan styra för sina egna syften. Jag vet inte vad vi kan vänta oss härnäst i arabvärlden. Kommer det att bli bättre, blir det sämre? Kommer det att bli ett demokratiskt styre eller inte? Och är människor i arabvärlden redo att ta konsekvenserna av detta? Och om de i Egypten genomför flerpartisystem – vilket kommer att vinna? Ett scenario som många människor fruktar, och de lokala kristna mer än andra, är att de radikala muslimerna kommer i majoritet. Och skulle minoriteten finna sig i detta, om deras rättigheter inte blir respekterade? Det kan naturligtvis bli många andra scenarier.

Men vi har inte vår tro förankrad i politiken, för vi vet att inte något politiskt system kan erbjuda ett svar till arabvärlden. De olika religionerna utgör inte heller något svar. Naturligtvis har människor legitim rätt till frihet och fundamental rättighet till rättvisa och en lika fördelning av de enorma resurser som finns i dessa länder. Den som styrde Egypten är en av de tio rikaste i världen, medan majoriteten av människorna där levt i misär och lidande. Det är inte förvånande att människor slutligen reser sig mot dessa regimer som missbrukat sin makt. De begär rättvisa och en lika fördelning av landets tillgångar. Medan en liten klick av deras regenter och ledare levde i sina palats, kunde människor svälta ihjäl i ett underutvecklat land. Under en hel generation hade 25% och ibland upp till 40% av befolkningen inga framtidsutsikter i det politiska sammanhang de levde i. De unga har förenat sig med de äldre i dessa dagar.
Vi ser att politiken alltid är ett spel. Från början till slut är det egenintresse. Det är alltid politiska och finansiella intressen som styr. Man bryr sig inte så mycket om mänskligt lidande. När det blir revolter och oro, verkar de alltid börja med att man gör en självkritisk analys och ställer frågor vad som har gått snett. Hur kunde det komma sig att dessa diktatorer fått sådan makt under så lång tid? Det beror på att de fått stöd från västvärlden. Vi borde skämmas. Både diplomatiskt och militärt stöd har de fått. Jag kan förstå att gräsrötterna i arabvärlden är äcklade över västvärlden, fastän  de fortfarande söker hjälp för att bli beskyddade från den ondskefulle regenten.

Vilken inkonsekvens när man betraktar hela situationen i arabvärlden. Vi hör på nyheterna att nu har väst gått emot Libyen, medan man samtidigt stöder regimen i Jemen. Det här är rent schitzofrent tänkande – dubbelmoral där olika intressen spelar mot varandra. Kära syskon, låt oss inte kalla ont för gott och gott för ont. Jag tror vi kan visa vår solidaritet mot dessa arma människor i arabvärlden, som så lång tid har lidit under orättfärdiga regeringar, där tortyr hört till ordningen, människor har försvunnit, man vet inte var. Men genom människors vrede ska Gud uppenbara sig. Inte så att Gud uppenbarar sig i vreden, men han uppenbarar sig i barmhärtighet. Gud går fortfarande till väga på detta sätt. Vi har också anledning fråga oss: Om nu demokratiska val kommer till stånd i några av de arabiska länderna – vilken position kommer Israel att få? Vi vet redan att det genomgående finns en slags fientlighet emot det lilla landet. Hela världen skakar. Vart ska vi vända oss, vad ska vi göra? Låt oss överlämna allt i Guds hand, för det är bara i hans hand vi kan vara trygga. Vi vet att bara där finns det fred och framgång.
I en del av dessa länder; Libyen, Mauritanien och även Saudiarabien vill människor få tillgång till Guds ord, men enda sättet att få in det tryckta gudsordet till dessa länder är att smuggla in det. Paulus vädjan till Kolosserna är: Bed för oss att Guds ord får framgång att fritt komma in till dessa länder så att de som vill höra kan få veta vem Jesus är.

Vad händer härnäst i Libyen? Kommer landet att splittras i bitar? De som koloniserade områdena skapade articifiella gränser. Är det så också med Libyen? Libyen bestod innan det koloniserades av Italien av tre olika regioner. Flera av dessa länder består fortfarande av olika folkstammar, och lojaliteten är knuten till den egna, lokale ledaren. Det här ser vi i Libyen. Folk är allierade med sina stammar. De är knutna till den stamgruppering man tillhör, och man bekämpar varandra. Tre grupper som nu utgör ett land, kanske åter blir tre riken. Det är sant att många av dessa arabiska länder är artificiella, precis som Libyen. Och det finns många problem mellan de olika politiska och religiösa samhällena. Olika inflytelserika familjer har inflytande på politiken. De olika regionerna är så explosiva i sig själva, flyktiga, och det är över huvud taget oförutsägbart vad som kommer att ske härefter. Men Gud är ännu på tronen. Riken uppstår och riken faller. Men käre broder och syster, än om allt annat skakar, så tillhör vi ett rike som inte kan vackla, och vårt budskap är evigt. Vi kan gå till de namnkristna liksom också till muslimerna.
Paulus ville att Kolosserna skulle bedja: Bed att Gud öppnar en dörr – men för vad? Jo, för Guds Ord, det är vad människor behöver höra! Vi måste visa på vad Guds Ord säger. Tro kommer av hörande, och hörandet av Kristi Ord. Det är bara genom Guds Ord och Ande det kan bli ordning i detta politiska kaos. Så viktigt det är för oss i förhållande till de muslimska folken, att möta dem där de är. Ofta är deras religion ett arv. De är födda med den, liksom också många kristna är födda som kristna är muslimer födda in i sin religon. Vi ska naturligtvis inte komma till dem med kritik och fördömelse, men med ljuset som kommer från Guds nåd.  Det är uppenbart att en många muslimer försöker finna en bättre väg. De vill lära känna den Gud de känner utan att de egentligen känner honom. Här kan vi spela en vital roll och visa dem den verkliga, sanna vägen till frid. Den är inte politisk, men andlig. Fången måste bli fri. Det är så viktigt att vi använder Guds Ord. Det är det enda medel vi har. Vi får veta något av vad människor redan tror. Istället för att förbanna mörkret, bringa dem ljus. Det är bara Guds ljus som kan skingra mörkret. Muslimerna har sin bok som vi inte tillskriver någon trovärdighet. Men de har blivit undervisade från den, och det kan de inte hjälpa. Ibland går det ta fasta på vad de redan tror och vet. Det är något som är intressant i Koranen. Fastän Jesus som Guds son förnekas, så kallas han i Koranen om och om igen för Messias. Vi ser hur detta upprepas många gånger i Koranen. Att vara Messias, det är att vara den Smorde. Man kan ju ställa frågan till en muslimsk sökare. Varför kallas Jesus den Smorde? Då får vi gå till Guds Ord. Låt oss läsa i Lukasevangeliet:
-Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:  Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.
(Luk 4:16-19)
Det är detta vi måste betona för muslimerna. De tror att Jesus var en profet, en helbrägdagörare, och den ende profeten som kallas Messias. Alla profeter hade ett budskap, men här har vi en profet med en smörjelse från Gud. Av vilken orsak? Det står att Jesus växte upp i Nasaret, och han gick till synagogan. Han läste där helt enkelt ur profeten Jesajas bok. Käre broder och syster, det är inte nödvändigt att vara en teolog, inte ens en bibelutläggare. Låt bara Ordet tala som det står skrivet. Och Gud kommer att levandegöra Ordet med sanningens kraft. Jesus lade aldrig ut texten. Han sade bara att Herrens Ande är över mig, för han har smort mig att predika evan-gelium för de fattiga och behövande. Han har sänt mig att läka dem som har ett förkrossat hjärta.

Tänk hur många människor som upplever hjärtats förkrosselse idag. Man är inkastad i en akut situation i Japan idag, dessutom i hela arabvärlden och även i Sverige. Han har sänt mig att läka dem som har ett förkrossat hjärta, att förkunna frihet för de fångna och ge de blinda sin syn. Så många människor det finns som är religiöst blinda. Bara Herren kan öppna deras ögon så att de kan se vad han vill de ska se.  Han vill sätta de förtryckta i frihet. Det finns så många av dessa älskade araber som vet vad det innebär att vara förtryckt och fattig. Vad det innebär att möta politiska ledare som är blinda för de grundläggande behoven.
Han har sänt mig för att ge de fångna frihet och proklamera ett nådens år från Herren. Det här var citat ur Jesaja bok. Herren stannade upp där, han läste inte hela profetian. Han förklarade att nu hade nådens år brutit in. Och det är där vi fortfarande är. Om du fortsätter läsa detta citat från Jesaja, står det om en dom, men den kommer senare. Herren kommer en andra gång med dom. Men nu lever vi i nådens år. Nåd, nåd, nåd och frälsning! Så ser vi att Herren stängde boken, och allas ögon i synagogan var riktade mot honom. Sedan sade Jesus till dem: - Idag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron. Det är enkel undervisning i all sin klarhet. Idag är detta skriftens ord, denna profetia fullbordad inför era öron. Ni behöver inte vänta. Nådens år är här. Måtte Herren öppna dörrar i hela arabvärlden; från Jemen till Marocko och från Mauritanien till Bahrain. Omkring ett tjugotal arabländer är hermetiskt tillslutna för evangelium. Kära systrar och bröder, informera er om vad som sker, och låt oss bedja ihärdigt och med förstånd: Herre, öppna dörrar! Dessa dörrar var en gång stängda. Herre, du har nycklarna. Öppna dessa dörrar, öppna fler dörrar så att evangelium finner en fri väg dit in!

Det är bara evangelium som kan göra dessa människor fria. Jag vet inte vilket slags politiskt system som ska komma härnäst. Det kan bli bättre, det kan också bli värre. Gud tillåter ting gå så långt det behövs för att tjäna hans syfte. Men alltjämt, bliver människans vrede Honom till pris. Han kommer att se till att hans löften går i uppfyllelse. Onda människor ser ut att gå sin egen väg, men det är alltid en fråga om tid. Därför att Gud är rättfärdig, och kommer inte att tillåta ondskan gå längre än det han har bestämt. Låt oss bedja att oskyldiga människor i Libyen och andra länder blir skonade i denna kaotiska situation som råder. Herren kan fortfarande ta bort ogudaktiga människor från deras regeringspositioner och även hjälpa araber överallt att se högre än till politikerna. Det är bara Herren som aldrig någonsin gör någon besviken. Politiker och diplomater är ofta kluvna människor med egen-intresse. Men Gud är intresserad av oss till både kropp och själ. Ära vare hans namn.
Det finns bara ett svar för världen idag. Det är Jesus, den Smorde Messias, den levande Gudens son,  Guds Lamm, korsfäst, uppstånden, uppfaren till himmelen. Vi väntar att han ska komma på skyar och hämta oss alla. Maranata! Amen. n

Femtekolonnare inom svensk kristenhet

Av Stig Andreasson

Efter mera än femtio års kamp för evangelium i det katolska Frankrike, upplever artikelförfattaren att de väckelserörelser som tidigare ivrade för mission nu sviker sitt uppdrag:

-I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.

Den andliga striden
Vår olyckliga värld har alltid varit och är alltjämt en krigsskådeplats där ljus och mörker, sanning och villfarelse kämpar om makten. Den kristna tron och den kristna församlingen har under alla tider utsatts för fientliga angrepp. Ibland genom regelrätt förföljelse från den gudlösa världen.  Men lika ofta genom den omgivande hedniska kulturen, som utövat en sådan press på församlingen att den inte kunnat stå emot och därför blivit påverkad.  Men fiendens allra farligaste vapen i striden mot den kristna församlingens tro och liv sker genom infiltration av falska förkunnare och främmande läror bland Guds folk. När så dessa läror och åsikter får aktiva anhängare bland de ledande i församlingen, då blir resultatet en korrumperad kristendom.
Det är denna fara som Paulus varnade för då han tog avsked med de äldste i Efesus - församlingen: ”Jag vet”, sade han, ”att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.  Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen.”  Vid andra tillfällen talar han om ”falska bröder, som nästlat sig in” bland de kristna för att föra dem till lagträldom. Ja, han omtalar också ”falska apostlar, som uppträder som Kristi apostlar.” Samtidigt understryker han att ingenting av detta egentligen borde överraska oss. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Han uppträder vanligen inte alls som en skräckinjagande figur med horn i pannan och eldgaffel i handen.

Försåtliga angrepp inifrån
Idag verkar det som om de mest försåtliga angreppen på den kristna tron faktiskt kommer inifrån den officiella och bekännande kristenheten själv.  Det ser ut att finnas ”en femte kolonn” innanför de evangeliska och reformatoriska kyrkosamfunden. Uttrycket ”femte kolonn” eller ”femtekolonnare” är kanske inte bekant för alla tidningens läsare. Det har sitt ursprung i spanska inbördeskriget som rasade mellan 1936 och 1939. General Franco marscherade då mot Madrid med fyra kolonner av soldater. Men inne i Madrid fanns en ”femte kolonn”, som på olika sätt skulle sabotera den lagliga regeringens verksamhet och på så sätt medverka till general Francos seger, vilket tyvärr också skedde.  Sedan dess har uttrycket ”femte kolonn” blivit en beteckning på dem som inifrån försöker sabotera en regerings eller rörelses grundprinciper. Finns det då ”femtekolonnare” i kristenheten? Ja, utan tvekan. Här följer några exempel.

Den liberala teologin och dess vapendragare 
På de flesta av vår tids teologiska fakulteter har man antagit den historisk-kritiska bibeltolkningen Den utgör normen för utbildningen av präster och pastorer, som sedan för samma budskap vidare. Vad handlar det hela egentligen om? Jo, man anser att Bibeln måste tolkas efter den moderna vetenskapens principer för att passa vår tids människor. Och vilka är då naturvetenskapens principer? Helt enkelt att allt som sker i denna världen måste ha sin orsak i denna världen. Det finns inga utomvärldsliga, övernaturliga makter som kan gripa in i vår tillvaro. Ett mirakel kan inte ske. Därmed måste man förneka och omtolka både jungfrufödelsen och Jesu uppståndelse samt alla andra under som är omtalade i Bibeln. Därmed bryts den sanna evangeliska tron ned inom många kyrkosamfund och det sker inifrån. Det liknar verkligen en femte kolonnverksamhet. Så kommer vi till en annan företeelse.

Den breda ekumenikens talesmän
Kommuniteten i Taizé är vida känd och berömd i vår tid. Den bildades ursprungligen av två pastorer från den reformerta kyrkan. Men båda hade så starka sympatier för den katolska kyrkan att en av dem en gång fick frågan: ”Varför går du inte över till den katolska kyrkan?” Svaret var nog så avslöjande: ”Går jag nu, går jag ensam. Väntar jag en tid får jag många med mig.” Därmed var syftet med Taizé ganska klart, vilket gjorde att evangeliska ledare nere på kontinenten omtalade Taizé som en ”femte kolonn”, vars mål var att påverka protestanter till att bli katoliker.  Senare gick båda grundarna av Taizé över till den katolska kyrkan, men det gjorde de i hemlighet. Taizés nuvarande ledare är en tysk katolik.  Den kände schweiziske teologen René Pache omtalade på sin tid Taizé under rubriken ”Katoliserande tendenser inom protestantismen.”
Förbundet för kristen enhet bildades i Sverige år 1965. Målet var ända från början att på sikt skapa en synlig enhet mellan Svenska Kyrkan och den romersk-katolska kyrkan. På deras hemsida kan man få fram en utläggning som heter ”Katolsk tro i Svenska Kyrkan.” Den överensstämmer nästan ordagrant med en katolsk katekes. Den svenska kyrkan vilar officiellt på luthersk och reformatorisk grund. Om den skall förbli på den grunden kan den inte öppna för katolsk tro. Vad skall man då säga om personer som tillhör en sådan reformatorisk kyrka och som därmed skriver under på dess trosbekännelse, men som samtidigt arbetar för att få den att ändra trosbekännelse och bli katolsk? Vore det inte ärligare att gå ut ur den lutherska kyrkan och över till katolicismen och sedan därifrån påverka lutheranerna?  Men nej, man tror tydligen mer på den femte kolonnens princip, att bryta ned den reformatoriska kyrkan inifrån.
Enhetens kyrka är ett ännu färskare exempel. Den har byggts upp av lutherska och anglikanska teologer och kyrkomän samt representanter från andra protestantiska samfund som är beredda att ställa sig bakom en deklaration med innehållet: Rätten och motiven till separat existens för de samfund som skildes från den romerska kyrkan vid 1500-talets reformation finns inte längre.
Har man hört på maken!  Att somliga ekumener inte kan finna något motiv eller någon orsak till att stå utanför den katolska kyrkan, är ju inte något nytt. Men att förvägra evangeliska kristna rätten till separat existens i förhållande till Påvekyrkan låter rent av hotfullt.  Dessa kyrkoledare talar som om de inte kände till religionsfrihetens princip. Påven är givetvis enig i dessa uttalanden. Men i detta fall är det inte han själv som talar, utan ledare för de reformatoriska kyrkorna och därmed går de påvens ärende. De är verkligen vår tids religiösa ”femtekolonnare”.
Men fortsättningen av deklarationen från Enhetens Kyrka är ännu mer chockerande. Läs och tänk!
-Vi uppfattar påven Benedikt XVI som talesman för den klassiska kristna tron och etiken i mötet med såväl den sekulariserade kulturen i Väst som med de andra världsreligionerna i Öst i långt större utsträckning än de som har makten i de kyrkosamfund vi tillhör. Och här förgrenar sig nätverket långt utöver de kretsar som betecknas som ”högkyrkliga” eller ”katoliserande.”  Påtagligt är att den världsomspännande med böneveckan för enheten jämnåriga pingstväckelsen, som på 60 – 70- talen trängde in som karismatisk förnyelse i de traditionella kyrkorna och samfunden, också sluter upp och nu kommer med i denna samling genom framträdande representanter, så som samlingen i uppropet för Enhetens Kyrka just manifesterar.
Detta uttalande borde göra varje medlem av något reformatoriskt, evangeliskt och frikyrkligt trossamfund totalt mållös.  Bland de som aktivt stöder denna ”Enhetens kyrka” finner vi naturligtvis katoliker, men som ovanstående deklaration säger, även framträdande representanter från en rad samfund, som hittills har ansetts som klart frikyrkliga, evangeliska och bibelförankrade med rötter i gångna tiders väckelserörelser. Deras namn kan vem som helst läsa på det offentliga dokument som ”Enhetens Kyrka” publicerat. Här kan vi bara nämna att de kommer från Pingstväckelsen, Trosrörelsen, Lutherska kyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Missionsförbundet m.fl.

Menar verkligen dessa representanter att Påven är den bäste talesmannen för klassisk kristen tro? Vad menar man förresten med det uttrycket? Hör exempelvis tron på Maria som Himlens Drottning och Kyrkans Mor till klassisk kristen tro? Och menar dessa representanter att deras egna samfund varken har rättighet eller något giltigt motiv till att stå utanför den katolska kyrkan? I så fall jobbar de aktivt på de fria väckelserörelsernas undergång och det jobbet utför de medan de själva ännu står med i dessa rörelser. Vad skall man kalla en sådan verksamhet? Är det inte en typisk ”femtekolonnaktivitet”?
 ”Keryx” är en relativt ny kristen tidskrift som vill vara på hög akademisk nivå. Tillsammans med vissa alster från kristna bokförlag och en del evangeliska tidningar återspeglar denna tidskrift den besynnerliga situation vi nu befinner oss i. ”Keryx” står emellertid i särklass. Den ges ut av Livets Ord i Uppsala. Jag skall vara rättvis och medge att vissa artiklar i denna tidskrift är goda och läsvärda, beroende på vilket ämne som behandlas. Men ”Keryx” vimlar framför allt av negativa påståenden om de fria väckelserörelsernas folk. De är offer för otroliga fördomar. De kännetecknas av en otrolig okunskap. De begriper ingenting av den levande traditionens viktiga funktion. De saknar förståelse för värdet av en hierarkisk organisation. De är totalt okunniga om kyrkofäderna m.m. m.m. Eftersom utgivarna av ”Keryx” av allt att döma betraktar sin egen rörelse som framsprungen ur en väckelse skulle dessa skriverier kunna uppfattas som sträng självkritik och därmed som tecken på ovanlig ödmjukhet. Problemet är att i bakgrunden skymtar hela tiden bilden av en kyrka som har en rätt förståelse av sakramenten, av ett hierarkiskt ämbete, av Jungfru Marias verkliga betydelse och som har tagit vara på den levande traditionen.  Detta verkar nästan som en sorts propaganda för en sakramental ämbetskyrka, som för tankarna till Rom. Om författarna till artiklarna i ”Keryx” menar att de skriver något nytt, tar de gruvligt fel.  Personligen kan jag intyga att jag har läst samma argument många gånger förr. Men då var det katolska teologer som höll i pennan.  Det kunde säkert varit behövligt att ge några konkreta exempel på detta. Men det får bli vid ett senare tillfälle.
Innehållet i ”Keryx” är gåtfullt.  Tidskriften ges ut av en församling som trots allt anses höra hemma i den evangeliska kristenheten. Varför då denna svartmålning av väckelserörelserna, inklusive pietismen och denna skönmålning av den sakramentala och hierarkiska ämbetskyrkan, som just i Påvekyrkan får sin starkaste utformning? Från evangelisk-kristen synpunkt kan sådant bara ha en negativ effekt. Därför ser vi också här en form av femtekolonn-verksamhet.

Den nakna sanningen
Journalisten Tomas Dixon, som själv tidigare var katolik, känner mycket väl den katolska kyrkans lära och historia. Han är inte lika hänförd över vurmen för enhet med Påven som vissa frikyrkoledare tycks vara. Han skriver bl. a. följande:
-Så enhetlig som många just nu inbillar sig är inte katolska kyrkan. De andliga och teologiska skillnaderna inom den är knappast mindre än mellan protestantismens olika samfund.  Det finns katoliker längs hela skalan från kyrkligt konservativa (som vill återinföra latinet) till totala modernister och liberalteologer av alla slag.
Med anledning av att somliga också betraktar påveämbetet som enhetens symbol skriver han:
-Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17?
Hela saken har också en annan sida. Tomas Dixon påminner oss om något som femtekolonnarna totalt förbiser. Han skriver:
-Det finns många katoliker som inte tror på Gud alls.
...
-Det finns också katoliker som bekänner sig till Gud och katolska kyrkan med sina läppar men som inte bryr sig om varken Guds moral eller påvens bud.
Han nämner också de många s.k. ”Marianisterna” som praktiserar en ytterliggående Mariadyrkan. Till detta kan vi tillägga att massor av människor i de katolska länderna aldrig har öppnat en Bibel! Vilken andlig nöd och vilket missionsbehov! Men vem tänker på det idag?
I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet. Kontrasten mellan de ledare som stod i spetsen för väckelserörelsernas folk för 50 år sedan och deras nutida efterföljare är så stor att de verkar ha lite eller ingenting gemensamt. Kyrkopolitiken tycks tyvärr ha ersatt själavinnarglöden.

Angreppet mot familjen

Text: Emanuel Johansson

Att människan har ett värde och syfte som inte slumpen kan erbjuda och att familjen är av Gud instiftad och oersättlig för den uppväxande generationen är grundläggande för den kristnes människosyn.

Familjen är instiftad av Gud. I bibeln och i historien är familjen den självklara grunden för kultur och samhälle. Att fostra barnen, rusta dem för framtiden och ansvara för deras utbildning har i fungerande kulturer varit föräldrars och familjens uppgift. Att vårda sig om de äldre och ta till sig av deras erfarenhet har också varit självklart för familjen. Att låta hemmet stå öppet för främlingen, den faderlöse och änkor i deras nöd är bibelns ideal och har också fungerat i kulturer där familjen varit grunden för samhällsbygget.
I det moderna västerländska samhälle vi lever i idag finns inget av detta. I takt med att välfärden har byggts ut har familjen fråntagits sin uppgift och betydelse. Välfärdsstaten har ansvaret för att ta emot flyktingar och livet för familjen är lättare. Familjen har inte någon anledning att oroa sig för människor i nöd utan kan hänvisa till samhällets institutioner. Staten tar hand om de äldre och familjerna behöver inte göra sig besvär. Staten tar hand om barnens utbildning och föräldrar behöver inte känna ansvar att rusta barnen för framtiden.
I och med välfärden har mycket blivit enklare för familjen. Men allting har ett pris och frågan är vad som gått förlorat i och med de bekvämligheter välfärden erbjuder.
Att det finns möjlighet att få hjälp med de uppgifter och ansvar familjen har kan helt klart vara bekvämt och på så vis eftertraktat. Men när all hjälp inte bara blir en möjlighet utan ett tvingande måste, har något gått väldigt fel. Detta är situationen idag. Det som tvingar är lagstiftning som uppfostrar och underkänner föräldrar i sitt ansvar att övervaka, utföra och avgöra barnens bästa. Ekonomin är ett annat starkt påtryckningsmedel som utformats så att en familj med normal levnadsstandard och normal ekonomi är hänvisad till samhällets institutioner. Föräldrar tvingas sätta förvärvsarbete framför föräldraansvaret.
Så länge föräldrars och statens värderingar och meningar om vad barnen behöver för att rustas för framtiden är något så när lika är kanske ett tvingande system inte något problem. Men när föräldrars mening om vad som är bäst för barnen inte är underdånig den av staten auktoriserade, visar sig statens totalitära natur. Att styra dina tankar och att ha kontroll över vad barnen får för värderingar och tänkesätt, är långt effektivare än diktatoriska lagar som bestämmer vad du ska göra.
Om vi tittar ut över institutionerna upptäcker man snart en ateistisk och homosexualiserad människosyn. Att ateistisk evolutionsteori om människans ursprung och tillvaro på ett mycket tidigt stadium presenteras som fakta är knappast någon nyhet. Inte heller att den normala familjekonstellationen inte framställs som norm. Utifrån ett bibliskt perspektiv är detta förödande. Att människan har ett värde och syfte som inte slumpen kan erbjuda och att familjen är av Gud instiftad och oersättlig för den uppväxande generationen, är grundläggande för den kristnes människosyn. Trots det lyser reaktionerna med sin frånvaro. Familjen har inte bara fråntagits sin uppgift och betydelse, den är angripen med syfte att utraderas helt.
Barn i institutionernas händer är idag utsatta för ett experiment som kallas för genuspedagogik. Allt som kan antyda till att det finns skillnader mellan könen skall aktivt utraderas. Argumentet är att barnen inte skall utvecklas efter stereotypa mönster, men egentligen är det ett generalangrepp mot familjen. I den naturliga familjen är de biologiska skillnaderna mellan könen uppenbara, självklara och naturliga. De biologiska skillnaderna gör också att föräldrarnas uppgifter och funktioner naturligt blir olika. Att, som bibelns inledning beskriver, en moder med smärta skall föda sina barn medan fadern i sitt anletes svett kämpar för brödfödan, är inte en orättvis och ojämställd fördelning. Det handlar om olika funktion anpassad efter människans biologi.
I vårt samhälle pågår en aktiv utradering av allt som påminner om den naturliga familjen. Det handlar om utbildningsmaterial som byts ut, leksaker som slängs, klassiska barnböcker som lämnas till pappersåtervinningen. Ett exempel är förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm där föreståndaren säger till Aftonbladet: "– Vi väljer gärna böcker med ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrapar".
Vid en titt på den genusrörelse som pågår så ser vi ganska snart att den går hand i hand med den homosexpropaganda som länge fått utrymme i det svenska samhället. Förskolan Egalia som har startat med genuspedagogiken som grund anstränger sig också att bli HBT-certifierad genom RFSL, Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande. RFSL, en  intresseorganisation för perversa relationer, har tagit på sig rollen som myndighet att certifiera och upphöja institutioner som ger maximalt utrymme för deras propaganda. På RFSU:s hemsida skjuts RFSL:s HBT-certifiering fram. Där rekommenderas också skolor att anlita informatörer från RFSL. Den här utvecklingen är tyvärr inte begränsad till några extrema skolor, allt sker i enlighet med direktiv från regering och riksdag. I förskolans läroplan står det bland annat att "Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller".


Genom allt som offrats på välfärdens altare ser vi en splittrad människomassa, med många trasiga och framför allt ensamma människor. Nära relationer mellan människor, olika generationer och inom familjen har gått förlorade i och med välfärdens institutioner. De äldre blir ensamma, barn saknar närhet till sina föräldrar, många familjer blir upplösta då de fråntagits sin funktion och betydelse.
Angreppet mot familjen handlar inte bara om ekonomi, samhällsformer och strukturer. Problemet är andligt. Eftersom den makt som har hela världen i sitt våld, är emot allt vad Gud har instiftat, blir familjen ett utsatt mål.
Var finner vi den kristna hopen i allt det här? Det självklara vore att man ställde sig upp som en man och sa: Hit men inte längre. Tystnaden är anmärkningsvärd.
Jag tror att församlingen är platsen där familjen kan återupprättas, men för att det ska kunna ske krävs att vi är beredda att offra. Vi måste vara beredda på att offra en bit av välfärden. Vi måste omvärdera vår syn på vad som är normal levnadsstandard. Vi måste säga nej till vår bekvämlighet och vara beredda på att ta konsekvenserna.
Tänk om vi så kan slita oss loss från de destruktiva krafter som opererar att vi kan rädda något av det som gått förlorat. Jag tror att församlingen kan bli en tillflyktsort för drabbade, trasiga, ensamma och vilseförda människor. En tillflyktsort där människan kan bli frälst, försonad med Gud, upprättad och insatt i den tjänst och uppgift som Gud tänkt.

Mot Rom - eller utanför lägret med Jesus

Analys av Emanuel Johansson

Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en maria-staty, den börjar med en förändrad hjärteinställning.

Historien bär många vittnesbörd om människor som för Guds Ords skull blivit förföljda. Människor som fått möta Gud och inte dragit sig för konsekvenserna av att leva ut sin tro. Tron på Jesus och på Bibeln som Guds ord har många gånger inneburit ett martyrium.

De förföljda är oftast enkla människor utan möjlighet att försvara sig mot sina förföljare. Förföljaren i sin tur är stor, innehar makt och rikedom. Från den tidiga martyrhistorien så var förföljaren ett gudlöst imperium som krävde människors underkastelse. Att inte ge kejsaren eller någon annan avgud sin tillbedjan kunde innebära dödsstraff. Så långt är det enkelt, ont mot gott, hedniskt mot det kristna. Lite svårare blir det senare när förföljaren har bytt skepnad, men mönstret känns igen. Ett imperium styrd av en ofelbar person med stora tillgångar, maktmedel, rikedomar och undersåtar. Påven med den katolska kyrkan krävde människors underkastelse. Otaliga är de historiska exempel där kyrkan utstött, förföljt och dödat.

Hur kunde det gå så snett? Hur kunde den förföljda bli förföljaren?

Det är stor skillnad mellan den skara som följde efter Jesus, det liv och det verk de utförde och den förstatligade maktapparat den katolska kyrkan kom att bli. När Jesus blev förhörd av Pilatus strax före sin död på korset nämner han en sanning som ger ljus över situationen. Han säger:

-Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen. (Joh 18:36)

Guds rike är där Jesus är Herre. Hans folk är ett avskilt folk, ett från världsliga förpliktelser och symbioser fritt folk. Ett folk i ständig konfrontation med världens rike. Ett folk utan oheliga allianser. Men när kyrkan allierar sig med världen förändras den i grund och kan mycket väl bli en förföljare. Den fria församlingen har alltid stått i kontrast till de religiösa institutionerna i tjänst för stat och värld. Så var det på Jesu tid när de religiösa gick i täten för motståndet mot Jesus. Så var det när kyrkan införlivades i det romerska imperiet och kristendomen som religion blev ett maktmedel över folken samtidigt som de som inte underkastade sig förföljdes. Vi ser det i 1700-talets martyrhistoria, i 1800-talets väckelserörelser och ända fram till 1900 talets början där stat och kyrka hand i hand förföljde den fria församlingen.

När vi idag betraktar den katolska kyrkan ser vi en traderad tro som förändrats till oigenkännlighet. Mariadyrkan och helgondyrkan, sakrament, riter och liturgi, en materialiserad trosutövning som skymmer det enkla evangeliet. Avstegen från evangeliets sanning är allvarlig och har skett steg för steg, men orsaken och det stora avsteget var alliansen med världen.

Idag pågår en återkatolicering i Sverige. Det är omodernt att påminna om väckelsehistorien och kyrkans mörka roll som förföljare. Det är nya tider nu, inga martyrbål brinner i Europa idag. Ja, det är fredstider i kristenheten och allianser bildas till höger och vänster. Väckelsekristna rörelser som för länge sedan har gjort upp med katolicismen rättar in sig i tåget mot Rom, men avsteget skedde inte direkt. Innan inriktningen mot Rom var antagen har vi i Sverige fått se hur fria väckelsekristna församlingar allierat sig med världen. En rörelse som vuxit sig stor, och som innehar numerär och resurser, ser möjligheterna och frestas att träda in på världens spelplan i politik och andra mänskliga maktdemonstrationer. Men, att Jesu tjänare inte kämpade för hans befrielse berodde dock inte på bristande resurser. Kampen var en annan. Ambitionen kanske har varit att genomsyra samhället med kristen etik och moral. Detta har inte lyckats, istället ser vi kyrkor som väl kan serva samhället med religiösa tjänster, tillhandahålla kultur och underhållning, men som inte längre representerar ett annat rike.

Katoliceringen i svensk kristenhet började alltså långt innan Ulf Ekman började tala om nådamedlen i sakramenten, Maria som evig jungfru och så vidare. När församlingsliv inte är en livsstil utan ett fritidsintresse och kyrkan bara blivit ett trevligt inslag i livet istället för en kamp på liv och död, och kampen har fallit till att handla om jord och värld, då är Rom närmare än man anar.

Se på henne, vilket inflytande, vilken prakt, vilken styrka, och trots allt står hon för den kristna etiken som vi förgäves försökt genomsyra vårt samhälle med. Hennes famn är öppen för en vilsen kristenhet. Tillsammans med sina döttrar skall hon ha inflytande över kungar och stormän när folk dricker sig druckna av hennes vin. Du som läser Bibeln känner igen beskrivningen av skökan i uppenbarelseboken. Min förhoppning är att parallellerna med det vi ser i vår tid är så tydliga att jag inte behöver dra slutsatserna åt dig. I Matt 24 läser vi om husbondens tjänare som börjar dricka med de som är druckna. Den osunda och oheliga gemenskapen har sin grund i en förändrad hjärteinställning; "Min herre kommer inte så snart".

Kallelsen är att predika ett enkelt och klart evangelium, men allt för många har gett sig hän åt den förföriska ekumeniken som med sina band och förpliktelser till höger och vänster förvanskar budskapet.

Var är den fria församlingen idag? Var finns de som ser nödvändigheten av att bryta upp och dra ut? Låt oss ta Bibelns uppmaning om att gå ut till Jesus utanför lägret på allvar.

I år firar Midnattsropet 50 år. Under lika lång tid har tidningen varnat för ekumeniken och katolicismen. Själv kommer jag ihåg hur Arne Imsen på 90-talet varnade för katolicismen. En mötesserie annonserade han ämnet "Primitiv väckelseförsamling eller katolsk kulturkyrka". En annan gång hade Benny Hinn varit på besök i Uppsala, Livets Ord. Arne Imsen uppmärksammade hur Benny Hinn talade om att alla katolska kyrkor öppnats för honom, detta efter ett besök hos påven i Rom. Arne menade att detta på ett särskilt sätt visade vart det bar hän.

Många hånade honom och viftade bort varningssignalerna.

Idag är situationen mer uppenbar. För en tid sedan hölls en konferens i Stockholm anordnad av Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige i samverkan med Stockholms katolska stift och S:ta Clara kyrka. Med Ulf Ekman och den katolske biskopen Arborelius som framskjutna talare kunde vi bevittna hur katolicismen vinner mark. Språket handlar om fred och förståelse. Men räkna med att de som inte sätter sig på det ekumeniska skeppet mot Rom kommer att få uppleva förföljelse. Påven med den katolska kyrkan kräver fortfarande människors och församlingars underkastelse.

Är man med i Maranataförsamlingen, läser Midnattsropet eller bara håller sig borta från allt vad ekumenik heter är det lätt att luta sig tillbaka i betraktarens stol. Se upp! Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en mariastaty, den börjar med en förändrad hjärteinställning. Var har vi vårt hjärta? Vad kämpar vi för? Vad lever vi för? Jesus sa:

"-Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!"

Hör du signalen?

-Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.

Nya skollagen går i DDR's spår

Text: Berno Vidén

Riksdagen röstade nyligen igenom regeringens förslag till ny skollag, vilket innebär att den valfrihet som tidigare fanns för alternativ undervisning nu är borta. Lagen för därmed Sverige ett steg närmare till att vara ett totalitärt samhälle - åtminstone inom skolväsendet. I EU finns det bara ett annat land som har en så pass restriktiv skollag som den nya svenska, där hemundervisning är förbjudet. 1938 antog den tyska nationalförsamlingen under inflytande av tredje rikets diktaturvälde en skollag som alltjämt är gällande. Som resultat av den lagen har tyska familjer i våra dagar tvingats lämna sitt hemland. De har ansökt och beviljats asyl i USA på grund av att de förföljts i sitt hemland då de nekats rätten att hemundervisa sina barn. En liknande lag är nu framröstad i svenska riksdagen under den falskflaggande vinjetten 'för kunskap, valfrihet och trygghet'.

Enligt nya lagen tillåts ingen förälder bedriva hemundervisning av religiösa eller filosofiska skäl. Enda sättet att få en ansökan beviljad är om det finns 'synnerliga skäl' som motiverar hemundervisningen, dock godkänns inte religiösa eller filosofiska skäl. Lagen står i strid med mänskliga rättigheter, vilka exempelvis kommer till uttryck i Europeiska konventionen och gäller som svensk lag:

-Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. 

Att Sverige idag har en näst intill totalitär skollag utan valfrihet, är inget som arbetats fram enbart under nuvarande regerings mandatperiod. Anpassningen har ägt rum ända sedan 60-talet, då Sverige mer eller mindre öppet utövade flitigt utbyte med det socialistiska DDR (Östtyskland), ett utbyte som pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989, och även därefter. Idealet var att skapa en skola för alla, en så kallad enhetsskola. Ett slagord som användes var att bygga en "gemensam front mot den borgerliga skolpolitiken". Något överraskande är att det nu blev den borgerliga alliansen som drev igenom nya lagen.

Enligt boken 'Inte bara Stasi' av Birgitta Almgren, var samarbetet mellan länderna långt gånget och statistiskt sett fanns det under flera år en lärare på varje svensk skola som fortbildats i DDR. En fråga som under åren diskuterades mellan Sverige och DDR var om begreppet objektiv kunde betraktas som neutral, opolitisk, varvid man kom fram till att det inte kunde finnas någon skola som inte var ideologisk. Dock är det objektiviteten regeringen stöder sig på när man säger att ingen längre får bedriva alternativ undervisning av religiösa eller filosofiska skäl.

Föräldrarnas roll i sin fostrargärning blev alltmer marginaliserad allteftersom åren gick och nya främst socialistiska tankar slog rot. 60-talets frigörelseprocesser, där alla barn från tidig ålder skulle in i samhällets förskolor och mödrarna ut i förvärvslivet, bidrog starkt till att många familjer splittrades. Staten krävde alltmer makt och inflytande över den enskildes valfrihet.
Nya skollagen ska enligt riksdagsbeslut tillämpas på undervisning från och med juli månad 2011. Men redan idag vet vi att flera kommuner hanterar frågan om hemundervisning med stor misstänksamhet och mycket okunskap. Familjer som tidigare beviljats hemundervisning har senaste året fått avslag på sina ansökningar gällande det nu avslutade läsåret. Därutöver har en del också under hot om vite mer eller mindre beordrats att sända sina barn till den allmänna skolan kommande augusti. Lagen står dock fortfarande på föräldrarnas sida, fram till 2011. Kampen går vidare.

Den ofelbara kyrkan kräver monopol på bibeltolkning

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

Att man i katolsk teologi betraktar den protestantiska reformationen som en tragisk olyckshändelse är ingenting nytt. Men i ovanstående citat får till och med uppfinningen av boktryckarkonsten en negativ aspekt, ty den medverkade till att göra Bibeln till en folkbok. Det är väl knappast troligt att författaren ser negativt på boktryckarkonsten som sådan, men han beklagar dess användning då det gäller bibelspridningen. Den kom nämligen att äventyra kyrkans bibeltolkningsmonopol. Denna katolska historietolkning väcker flera frågor som kräver ett sakligt svar.

Förtjänar inte både Luther och Gutenberg att framställas i ett mer positivt och korrekt historiskt ljus?

Jo förvisso. Före reformationen på 1500-talet var Bibeln verkligen ”kyrkans bok” som ovanstående citat understryker. De få Biblar som fanns var ofta skrivna på latin och fastlänkade vid altaret i någon kyrka. Bibelkunskapen hos folkets breda lager var i det närmaste obefintlig. Luthers nya översättning av Den Heliga Skrift till folkets språk och Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten gav vingar till den Bibel, som hittills varit fastlänkad i kyrkorna. Detta förde till en kulturell utveckling av ovanliga mått, främst i norra Europa. Luther ivrade för folkbildning och förbättrade undervisningen från universitetet till de enklaste skolor. Med tiden startades allmän och avgiftsfri skolundervisning och Luthers färska bibelöversättning användes som lärobok. Därigenom fick skaror av människor en kristen världsbild inpräntad i sina hjärtan och befriades från mycket av den vidskepelse som behärskade stora delar av befolkningen i medeltidens Europa. Eftersom hela samhället på den tiden var grundlagt på de principer som påvekyrkan hade byggt upp, saknades givetvis inte allt som hör till en kristen världsbild i folkets medvetande. Men den katolska kyrkan rymde också så mycket av övertro och för evangelium totalt främmande element att man med rätta har talat om ”de mörka århundradena.”
Både Luthers bibelöversättning och Gutenbergs boktryckarkonst verkade som mäktiga ljusstrålar in i detta mörker. Det bär alla vederhäftiga historieböcker vittnesbörd om. Men det är märkligt hur allt förändras då man tolkar och läser historien genom katolska glasögon. Då får allt som försvagar påvekyrkans makt en negativ aspekt. Då blir ljuset plötsligt mörker och allmänn bibelkunskap en fara.

Kan helt vanliga människor förstå Bibelns budskap och föra det vidare?

Bibeln är en oerhört innehållsrik bok. Men själva kärnan i det bibliska budskapet handlar om Guds frälsningsplan och om frälsningens väg. Det krävs ingen teologisk doktorsgrad för att förstå detta budskap. Men många människor i många länder har fått liten eller ingen kunskap om Bibelns väsentliga innehåll. En del av dem är inte ens läskunniga. De är i behov av att någon vägleder dem. Så var fallet med den etiopiske hovmannen som evangelisten Filippus mötte på den öde vägen. Hovmannen kunde läsa och han höll just på att gå igenom profeten Jesajas bok. Filippus första fråga till honom var: ”Förstår du vad du läser?” Hovmannensvarade med en motfråga: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?” Denne mörkhyade främling kom från ett land där de heliga Skrifterna var helt okända. Trots att han hade gjort ett besök i Jerusalem hade han inte träffat någon som kunnat ge honom någon kunskap om Jesus Kristus. Han visste inte ens att Jesus hade existerat. Därför var det absolut omöjligt för honom att förstå profeten Jesajas profetia om den kommande Messias. Men Filippus kunde förklara Skriften för honom och hovmannen blev både frälst och döpt innan han vände åter till sitt land. På mycket kort tid fick han nödvändig kunskap om frälsningens väg. Märk väl, att Filippus inte alls hörde till de s.k. ”skriftlärda”. Han var en vanlig diakon ( församlingstjänare) från Jerusalem. Men då han kom till Samarien visade det sig att han också var en rikt utrustad evangelist, som kunde vägleda andra till tro. Detta stämmer väl med följande beskrivning som kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist gjorde av hur själavinnandet och själavården fungerade i urkristen tid:

-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.

I urkristen tid fanns det alltså ingen hierarkisk kyrka, där en intellektuell elit av högt lärda teologer hade monopol på att förstå Bibeln och förklara dess väsentliga innehåll för andra.

Ett annat exempel på denna urkristna princip är det äkta paret Akvila och Priskilla. De ståtade inte heller med titeln ”skriftlärda”. De var hantverkare, närmare bestämt tältmakare. Men de hade betydlig insikt i Guds Ord. Då en begåvad predikant vid namn Apollos kom till deras stad märkte de, att det var vissa delar i Guds rådslut som han inte helt hade förstått. Akvila och Priskilla tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. Efter detta blev Apollos till ännu större hjälp och välsignelse genom sin förkunnelse. Gud använder alltså helt vanliga människor till att förmedla kunskap om Bibelns budskap. Så har det alltid varit och så är det också idag. Då vi vill starta mission i ett land nöjer vi oss inte med att sända dit en container full med Biblar och bibeldelar. Vi sänder levande människor. Vi sänder ut missionärer. Men dessa Guds mänskliga redskap ståtar inte nödvändigtvis med teologiska doktorsgrader. Vi lever i Andens tidsålder. Guds Ande utrustar människor till olika missionsuppdrag.

Kan människor komma till sann tro enbart genom bibelläsning?

Bibeln själv säger att ”när dina ord upplåtas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.” (Psalm 119:130)
Själv har jag mött människor, som enbart genom bibelläsning fått sin livsåskådning totalt förändrad. Att enskilda sökare på egen hand och genom Skriftens ord kan komma till frälsande tro har vi exempel på också i Bibeln. Då judarna i Berea hade lyssnat till apostlarnas undervisning, som givetvis var förankrad i Skrifterna, var de inte färdiga att med en gång acceptera det de hörde. Men de förkastade heller inte budskapet. Vad gjorde de då? ”De forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro”.
De kom alltså till frälsande tro genom att på egen hand studera de heliga Skrifterna. Från katolskt håll uppmanades vi evangeliska kristna nyligen att beflita oss om att bättre förstå hur katoliker tänker och fungerar. Eftersom jag har bott i ett katolskt land i 50 år tror jag att jag vet en hel del om den saken. Då vi för snart 50 år sedan började evangelisera i ett mycket katolskt område i östra Frankrike, upptäckte vi att Bibeln var totalt okänd för så gott som hela befolkningen. Folk hade de mest befängda uppfattningar om Bibeln. En del trodde den var en samling helgonlegender. Andra menade att den var en protestantisk bok. Den ofelbara kyrkan hade verkligen inte spridit mycken bibelkunskap bland folket. Det är tydligt att majoriteten av katolikerna inte läser Bibeln, just därför att de alltid har hört att det bara är kyrkans lärde som kan förstå den. Detta påstående är absurt. Om Bibeln verkligen är Guds Ord, vilket också den katolska kyrkan säger, varför skulle den då vara obegriplig för vanliga människor? Kan inte Gud tala i klartext?

Är Bibelns ord alltid mångtydiga?

Uttrycket ”bibelordens mångtydighet” i citatet från ”Enhetens vänners” hemsida kräver också några kommentarer. Ett sådant uttryck kan lätt ge intryck av att bibeltexten är så mystisk och gåtfull att det krävs en helt speciell insikt för att kunna förstå den. Den rätta tolkningen är då förbehållen läroämbetet i den ofelbara kyrkan. Men stämmer det verkligen att bibeltexten i allmänhet är så mångtydig?
Varje bibelläsare erkänner att det finns djup i Herrens rådslut som vi bara aningsvis kan fatta. Det är också klart att vissa skriftställen är mer svårfattliga än andra. Det säger aposteln Petrus själv då han omtalar en del avsnitt av sin käre medbroder Paulus’ brev. Han skriver:

-I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna, (2 Petrus 3:16).

Lägg märke till att enligt Petrus är det okunniga och obefästa människor som ibland vrångt uttyder Skrifterna. Det är ett faktum att även några av de s.k. ”apostoliska fäderna och kyrkofäderna” var djupt oeniga med varandra i en del av sina bibelförklaringar. Orsaken var att vissa av dem var påverkade av utomkristna tankar i sin teologi. Man måste väl då säga att de på ett sätt ännu var ”obefästa” i sitt trosliv. Var den ofelbara kyrkan egentligen fanns under dessa århundraden av interna lärostrider är inte lätt att se. Med mindre man hänger sig åt rent önsketänkande. När detta är sagt måste vi energiskt protestera mot uppfattningen att Bibelns ord i allmänhet skulle vara så mångtydiga. När det gäller de stora och viktig sanningar som gäller frälsningens väg är Bibeln absolut inte mångtydig. Enligt katolsk uppfattning får den aldrig tolkas i motsats till kyrkans tro utan alltid i överensstämmelse med densamma. Men hur gör man då man möter en uppenbar motsägelse mellan den katolska kyrkans tro och tydliga bibeltexter? Att omtolka ett bibelord så att det slutligen betyder något annat än själva ordalydelsen i texten måste ju vara en farlig metod. Här skall vi plocka fram några få exempel på att katolsk teologi uppenbart säger det motsatta av bibeltexten.
Svensk katolsk katekes, utgiven 1946, säger:

-Det Nya Förbundets offer är Kristi korsoffer, som förnyas i varje helig mässa. Korsoffret och det heliga mässoffret är samma offer; vid båda finner vi samma offer och samme offerpräst. Det heliga mässoffret frambäres för hela kyrkan, för levande och döda.

Enligt katolsk lära stiger Jesus ned från himlen till kyrkans altare vid varje mässa, alltså minst 400.000 gånger dagligen. I katekesen från 1946 sägs det att Jesu offer förnyas vid varje mässa. En av de sentida påvarna har använt uttrycket ”reproduktion”. Naturligtvis har många bibeltrogna teologer protesterat mot denna lära som står i motsats till Bibelns tydliga ord om att Jesus offrat sig för våra synder en gång för alla. Därför har den ofelbara kyrkans moderna teologer börjat göra långa omskrivningar. De säger sig vara eniga i att Jesu offer på korset inte kan förnyas eller upprepas. Men det görs närvarande i mässan. En av dem som säger sig vara överens med protestanterna men som ändå till slut betraktar mässoffret som ett soningsoffer är Pater Müller från Norge. Han citerar Hebreerbrevet, som säger att Jesus är överstepräst till evig tid och att översteprästens uppgift är att bära fram offer.
Sedan frågar han:

- Vilket offer bär han så fram för Fadern i himlens allra heligaste? Det kan inte vara något annat än hans livs självutgivningsoffer, som nådde sitt klimax på korset. När vi nu tror att det är samme uppståndne, himlafarne överstepräst som är närvarande under mässan, då måste vi ha lov till att hävda att också här lägger han ned sitt livs offer inför Fadern – till hans ära och mänsklighetens frälsning.

Trots att man jonglerar med nya uttryck försäkrar man ändå till slut att mässan är ett soningsoffer.
Det är emellertid absolut omöjligt att förena den katolska mässofferstanken med Bibelns tydliga ord.

-Sedan denne (Jesus) har framburit ett enda offer för synderna sitter han för beständigt på Guds högra sida. – Ej heller har han gått ditin (till det allraheligaste) för att många gånger offra sig själv.” (Hebr.10:12, 9:25).

Vem vågar påstå att dessa bibelord är mångtydiga? De utgör snarare en entydig bekräftelse av Jesu egna ord på korset: ”Det är fullbordat”.

Ett annat exempel på uppenbar motsägelse mellan bibelordet och ”den ofelbara kyrkan” är vissa delar av läran om Jungfru Maria. Enligt katolsk tro blev Maria bevarad fri från arvsynden och från egna synder. Hennes förklarade kropp är upptagen till himlen där hon sitter som himmelens drottning. Hon är som Guds Moder den renaste jungfru. Marias syndfrihet och himmelsfärd omtalas inte alls i Bibeln. Dessa dogmer har utarbetats av ”den ofelbara kyrkans” teologer genom tiderna. Vi tar därför bara upp dogmen om Marias eviga jungfrudom. Alla kristna tror att Maria var jungfru då hon födde Jesus. Katolska kyrkan lär att hon förblev jungfru hela livet. Detta har till följd att den katolska kyrkan tvingas förneka att Maria efter Jesu födelse fick barn med sin make Josef. Och inte bara det. Kyrkan måste då också framställa Josefs och Marias förening som ett skenäktenskap.
Men vad säger Bibeln om detta? Jo, det står helt tydligt i Matteus evangeliums första kapitel att efter Jesu födelse hade Josef och Maria ett fullt normalt äktenskapligt samliv. Så här skriver Matteus:

-Han (Josef) rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och honom gav han namnet Jesus.(Matt. 1: 25)

Är dessa ord mångtydiga? Kan de rimligtvis betyda att Josef och Maria levde hela livet i sexuell avhållsamhet? Så tolkar ”den ofelbara kyrkans” lärda denna bibeltext. Matteus skriver helt klart motsatsen. Och förresten, hur kan någon tänka sig att en kvinna, som är trolovad med en man, samtidigt har bestämt sig för att alltid leva som jungfru? Och hur kunde Gud uppenbara för Josef att han utan fruktan kunde ta Maria hem till sig som sin hustru och samtidigt ge honom order att behandla henne som en syster? Är Gud verkligen så orimlig? Evangelierna omtalar också visssa personer, som kallas Jesu bröder och systrar. De måste ha varit nära släktingar, troligen kusiner, säger katolska teologer. Ibland säger de också att Josef möjligen hade barn från ett tidigare äktenskap, trots att evangelierna inte säger ett ord om att Josef skulle ha varit gift tidigare. Eftersom ”den ofelbara kyrkans” teologer har olika förklaringar till vilka dessa Jesu bröder och systrar egentligen var, är det tydligt att de inte är helt säkra på hur det i verkligheten förhåller sig. Det enda de är säkra på är att det inte kan röra sig om Josefs och Marias egna barn. Det skulle nämligen kollidera med dogmen om Marias eviga jungfrudom.

Vem som helst kan således kontrollera att påvekyrkans lära på vissa områden är på kollisionskurs med Bibelns entydiga och klara ord. Vi har här bara nämnt två exempel. Men det är nog för att bevisa att kyrkans lärde absolut inte kan vara ofelbara. De försöker omtolka bibeltexterna så att de skall stämma med den ofelbara kyrkans dogmer. Därmed bryter de mot Bibelns allvarliga förmaning: ”Lägg ingenting till Hans ord”. På alla väsentliga punkter är Guds Ord tillräckligt tydligt för att kunna förstås rätt av alla som uppriktigt söker sanningen.

Två 1800-talsprofeter - på gott och ont

Charles Darwin och John Nelson Darby var båda verksamma under 1800-talet i den engelskspråkiga delen av Europa, båda gick till storms mot traditionella religiösa föreställningar och båda dog 1882. Men där slutar likheterna. Berno Vidén ger här några reflektioner över dessa två banbrytares förkunnelse och dess följder.

Darwin vs. Darby

Den traditionella kyrkan fick sig några rejäla stötar under 1800-talet som kom att få långtgående konsekvenser för många människor. Upplysningstiden med Gud är död-filosofin som slagord var redan djupt rotad då engelsmannen Charels Darwin (1809-1882) i mitten på 1800-talet publicerade sin bok om arternas uppkomst. Verket blev genast en bestseller och föremål för kraftiga protester från kyrkligt håll, som såg sin teologi hotad. Darwins idéer om utvecklingsläran spreds snabbt och idag ligger hans teori till grund för majoriteten av världens utbildningsväsende.

Darwinismen växer sig allt starkare i samma takt som liberalteologi, religionssynkretism och ateistiska rörelser blir allt mer populära. Den 12 februari 2009 firas Darwins 200-årsdag och hans bok, som bara under några få generationers livstid åstadkom en total revolution runt hela världen, 150-årsjubilerar. Det har gått så långt att det idag inom all offentlig verksamhet, är förbjudet att undervisa om en skapande Gud, trots att evolutionsteorin enbart handlar om ostyrkta teorier. I oktober 2007 antog Europarådet en resolution där man varnar för skapelsetron. Man inte bara varnar utan uttrycker en närmast nojig inställning, där man känner sig hotad:

"Skapelsetro har många motsägelsefulla sidor. Den senaste och mest raffinerade, idén om Intelligent design, förnekar inte ett visst mått av evolution. Intelligent design presenteras på ett raffinerat sätt och försöker framställa sig som en vetenskap och häri ligger faran. Om vi inte är vaksamma kommer de värden som är grunden för Europarådet att bli direkt hotade av skapelsetroende fundamentalister. Det är en del av Europarådets parlamentarikers uppgift att reagera mot detta innan det är för sent."

I nästa sats uppmanar den parlamentariska församlingen speciellt unionens utbildningsmyndigheter att kraftfullt motarbeta all undervisning som på något sätt kan gagna skapelsetron. Svenska Skolverket har i sina direktiv beordrat utbildningsväsendet, konfessionella friskolor inkluderat, att religionsundervisningen, exempelvis i kristendomens syn på skapelsen, inte får ifrågsätta Darwins evolutionsteorier. Kontentan av Skolverkets riktlinjer blir att alla teorier som uttrycker kritik eller motsäger utvecklingsläran bör presenteras med skepticism och kritisk granskning samtidigt som evolutionsteorierna inte får ifrågasättas.

Det finns också svenska författare som publicerat böcker för att på liknande sätt varna för skapelsetroende, såsom gällde det en böldpest. En sådan bok är Skapelsekonspirationen (2008) av Per Kornhall. Efter att ha läst förordet inser man att Kornhall måste känna sig skadeskjuten och att han försöker frambringa någon slags hämnd på dem som gett honom den kristna tro som han levt i under många år, fram till dess att Uppsala universitet berövade honom tron. Han väljer att i det närmaste idiotförklara den som tror på en skapande Gud, genom att i presentationen av boken påstå att det synsättet är synonymt med påståendet att planeten jorden är högst 5000 år gammal. I sin bok går han till fula angrepp mot exempelvis pietismen som under 1700-talet flydde till Nordamerika undan den blodiga religionsförföljelse som rådde i Europa och menar att de uppfattade sig som "bättre" troende än andra, varpå de i sin tur förföljde grupper av avvikande tro.

Under samma tid som Darwin levde, verkade en kristen förkunnare vid namn John Nelson Darby (1800-1882). Även han kom att bli kraftigt kritiserad från kyrkligt håll. Under en tid var han präst inom engelska statskyrkan men kom snart till klarhet om hur obibliskt kyrkans system var. Han menade att kyrkan skulle skiljas från staten och arbetade under en tid med försöket att reformera kyrkan. 1828 lämnade han statskyrkan och började så småningom att missionera helt nya områden. Kyrkans yttre ceremoniella ordning var av ondo, alla troende skulle ha samma rätt att predika och kyrkans sakrament är absolut inga nådemedel inför Gud.
Något som kom att prägla Darbys liv var att han blev väckt i eskatologiska frågor av apokalyptisk karaktär och som har med Jesu tillkommelse att göra. Hans namn har ofta förknippats med pre-millennialsmen, en rörelse som stod i kontrast mot upplysningstidens med utvecklingsläran besläktade teorier om att tusenårsriket skulle föregås av mänskliga framsteg och segrar.

En förkunnelse som återuppväcktes till liv under denna tid och som kommit att betyda oerhört mycket för de väckelserörelser som bröt fram under denna och senare tider är budskapet om Jesu snara tillkommelse. Det är ingen darbyistisk uppfinning, vilket är en uppfattning som felaktigt fått spridning, men däremot ett budskap som sträcker sig ända till de bibliska apostlarnas tid, de som väntade Jesus tillbaka redan under sin livstid.
Pietisterna gav ut en sångbok under 1700-talets början där bland annat den här sångtexten finns med:

Upp och dig till bröllop red! Se din brudgum kommer ned Att dig hem till himmelen föra Och dig evigt nöjder göra

Att sanningen om Jesu tillkommelse aktualiserades under en mäktig våg av andlig väckelse och förnyelse under 1700-och 1800-talen, samtidigt som ateistiska och kommunistiska tankegångar mötte framgång i en tid då människovärdet devalverades till att handla om en diffus utvecklingsprodukt, borde vara en väckarklocka även för oss som lever idag. Vid midnattstiden ljöd ett anskri: -Se, Brudgummen kommer!

Darwinismen med gudlöshet och ateism i släptåg är ett tidstecken. Att budskapet om Jesu tillkommelse idag alltmer tystnat är också det ett tecken på att tiden är kort. Han som skapade människan till sin avbild, till att leva i gemenskap med henne; han som inblåste livets Ande i människan och lade evigheten i hennes bröst, han ska snart komma igen.

Hemundervisning bra - men helst inte för kristna!

Analys av Berno Vidén

Efter att mediastormen i våras (MR 2- 08) mot hemundervisande föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen lagt sig, har två av landets största dagstidningar nyligen publicerat några förvånansvärt positiva artiklar om hemundervisningen. I reportage från olika familjer beskrivs hur man på ett väldigt fint sätt tagit sig an uppgiften att själva undervisa i hemmet. I en av artiklarna lyfter tidningen fram hur ”hemskolning snarare bibehåller barnens sociala förmåga än förstör den”, ”åtminstone om man är en normalt fungerande familj”.
Så helt plötsligt flyttas fokus med ett journalistiskt skamgrepp. ”Visst kan det finnas risker med rörelser som Maranata och andra sekter, men där måste ju kommunen gå in och sätta stopp om det finns problem.” Tidningens konklussion kan inte misstolkas; i Maranatarörelsen finns inga normalt fungerande familjer vars hemundervisning bibehåller barnens sociala förmåga.
Då mediastormen pågick som värst och politikerna oförberedda ställdes mot väggen av medias frågor uttalade både utbildningsminister Jan Björklund och Stockholms skolborgaråd Lotta Edholm, båda folkpartister, ett direkt hot riktat mot hemundervisningen. Den ska förbjudas! I varje fall försvåras så pass att det blir näst intill omöjligt för föräldrarna att lyckas. Ideologi, barnaga och religion användes som mediala slagträn mot dessa hemundervisande föräldrar som under många år haft gott samarbete med myndigheterna, med uppvisat gott resultat, allt för att stadfästa den massmedialt uppblåsta teorin att Maranata är en sekt som med gott samvete måste och bör motarbetas.

I en artikel publicerad den 16 juni uppmärksammar DN hur hemundervisande familjer runt om i landet helt plötsligt fått avslag på sina ansökningar gällande kommande läsår. En niobarnsfamilj från Tranås som drabbats av kommunens nya linje säger att det under tidigare år aldrig varit några problem och att de tidigare haft ett gott samarbete, till dess Skolverket kom och gav nya direktiv. Alla fyra familjer inom kommunen som ansökt om hemundervisning till hösten har nu fått nej.
Samhället blir mer och mer toppstyrt. Enskilda föräldrars initiativ att själva ansvara för sina barns fostran och bildning kriminaliseras. En skrämmande parallell utveckling, som också ges stor medial uppmärksamhet, är hur grupper av medborgare som bekänner sig tro på och tjänar Herren Jesus Kristus, ständigt utsätts för hatkampanjer. Häromsistens riktade Aftonbladet in sig på ett kristet arbete i den danska staden Frederica. Med storsläggan slår man till och förfasar sig över hur denna kristna grupp, som i tidningen kallas sekt, håvar in miljoner från staten. Den kristna rörelsen som driver ett kafé med syfte att integrera unga invandrare ges inte ens tillfälle att gå i svaromål.
Varför reagerar inte media lika kraftfullt när andra organisationer kvitterar ut miljonbelopp efter miljonbelopp för att informera om exempelvis sexuell samlevnad? Som går att läsa på den här tidningens ledarsida betalas stora summor ut till organisationer som metodiskt och med samhällets stöd och uppbackning bearbetar landets skolelever med information och uppmuntran till en gränslös och lekfull sexualitet utan könsspärrar. Media rosar en sådan utveckling.

Ett färskt exempel på hur media väljer ut sina guldgossar är Aftonbladets publicering av en person föreställande en naken Jesus. Hela artikeln är positiv propaganda för en kommande Ecce Homo-utställning i Örnsköldsvik. Skattebetalarna bekostar hela arrangemanget som presenteras i ett för kristna människor mycket kränkande och avskyvärt informationsblad, tryckt och distribuerat av Örnsköldsviks kommun.
Den kristna tron och övertygelsen utsätts av media och politiker för kränkningar, förlöjliganden, förbud och förföljelse. Den kristna församlingens grundfundament, som är Guds eget från begynnelsen talade ord, inte bara ignoreras utan bekämpas aktivt av den samhällsstyrande konstellationen av politiker och media som gjort sig disponibel för de antikristliga krafter som i allt ser som sitt uppdrag att förgöra den Smorde, Jesus Kristus.

Talar du nyspråk?

Text: Paulus Eliasson

Jag fick en fråga om hemundervisning, och vad som är anledningen till att jag menar att en kristen omöjligen kan låta sända sina barn till statens skola. Det finns två sätt att besvara den frågan på. Dels har vi bibelns tal om vad vi ska ge till våra barn; och för det andra vad vi ska bevara dem ifrån.
I vår tid möter vi en alltmer maktfullkomlig stat. Vi invaggas i tron att demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter garanterar den enskildes integritet och samhällets mångfald. Men liksom i George Orwells ”1984”, skapas ett nyspråk, där frihet inte är något annat än slaveri, krig är fred och okunnighet är styrka.
Med nyspråket, eller nytänkandet, behövs inget kontrollorgan. Stasi och KGB blir helt överflödiga i ett samhälle som från vaggan till graven kontollerar vårt sinne. Detta börjar inte med, men har ett av sina starkaste kort i skolan. Här formas ett tänkande som väl ger utrymme för modenycker, ungdomsuppror och reformsidéer. Men det finns inte plats för något som är radikalt annorlunda. Ingenting slipper igenom som inte passar in i den inte alltför vida formen. Detta har 40-årsjubileet av 1968-rörelsen med all tydlighet visat. Ett uppror som inte slog ut några andra gränser än de som njutningen och självförhärligandet krävde.
Och där står den kristna församlingen, och den kristne individen, med framtiden i händerna. Antingen så blir vi medlöpare och ja-sägare, eller så blir vi en proteströrelse. Ett samhälle som prisar mångfald och multikultur, har absolut inte plats för kristna föräldrar som vill räta ut de frågetecken som har ställts sedan paradisets dagar: ”Skulle väl Gud hava sagt...?”
Tro inte att ditt barn får en värdeneutral utbildning i statens skola. Tro heller inte att du ut ur detta system ska se kombinerat harmoniska samhällsmedborgare och levande himlamedborgare växa fram.
Det finns inget värdeneutralt i en tid då polariseringen blir allt tydligare, och de onda makterna kämpar allt hårdare. Det finns en fiende som vet att tiden härefter är kort, men vet vi det? Fienden känner till att denna världsordningen går emot sitt slut, men är vi lika alerta?
”Hur skall då vi leva...” säger Petrus. Ja, hur ska vi leva? Har vi någonting annat att presentera? Har vi krav att ställa, som staten inte har rätt att sätta sig över? Finns det en biblisk föräldrarätt som ingen kejsare, diktator eller s.k. demokratiskt vald regering har rätt att överstyra? Jag menar det. Det finns en regel som står över alla andra: -Man måste lyda Gud mer än människor!

Staten som gud

Undervisning av Arne Imsen

Staten är inte en instiftelse med upprinnelse i någon Guds förordning. Hur ska då samlivet och ett samhälle överhuvudtaget kunna fungera?
Guds väg var den diametralt motsatta, alltså inte centralisering och maktkonstellationer till institutioner, utan fastmer var Guds tanke decentralisering av all makt till individer och där Gud ville lägga tyngdpunkten, vilket framgår ganska klart i Skriften, nämligen i familjen. Makten skulle alltså vara delegerad och decentraliserad så att familjen skulle vara det centrala. Det blev inte så, för människan har en sjusärdeles förmåga att konstruera om Guds planer.

Det hände nånting mycket allvarligt med människan i själva syndafallet. Det uppenbarade sig ganska tidigt och utvecklades och befästes ytterligare allteftersom generationerna avlöste varandra. Denna ondska befästes ytterligare fram till syndafloden. Efter floden tvingades Gud för att beskydda människan sätta upp en skyddsmur mellan människan och den övriga skapelsen.
Det var en mur av fruktan. Nu var det dessutom viktigt att den brist som hade uppstått i alla medmänskliga relationer och relationer med den övriga skapelsen kompenserades, för annars skulle ju alltsammans utvecklas till ett totalt kaos. Det måste alltså skapas ett regelsystem. Vad hade man tidigare haft när man saknade en skriven, konstruerad regel- eller lagbok där det inbördes förhållandet människor emellan reglerades var det egna samvetet, den tiden kallas också för samvetets tidsålder. Hur gick det när människan var överlämnad åt sitt eget samvete och då de mellanmänskliga relationerna reglerades på det sättet? Ondskan tilltog och våldet förökades.

Det finns ett slags urvalsprincip här, en ganska märklig urvalsprincip. Vad är det som sker i ett samhälle där det inte finns något kontrakt eller bestämmelser nedtecknade att åberopa för umgängesformerna? Det handlar om många ting.
Där ser vi att den mentala defekten hos människan är att hon är maktgalen. Det märks på alla nivåer. Det märks i familjen och i arbetslivet. Där märker vi att den maktgalna och den starka människan vill gärna förtrycka den svage.
Det här slår igenom på alla områden, inte ens i en kristen församling kommer man undan maktkampen och personstriderna.
Många av de konflikter som utlöses har sin upprinnelse i människans maktmissbruk och det är alltid den starke som tar befälet och i små religiösa, kristna grupper märker man det. Den styrkan kan ligga på olika områden, det behöver inte nödvändigtvis vara överlägsen intelligens och andlighet. Det räcker med att man har ett socialt övertag, ett psykologiskt övertag genom att man har en position. Ni vet hur det är, den som har pengar är bättre rustad än den som saknar pengar och kan med de resurserna också förtrycka den fattige.
Den som har erfarenhet är bättre rustad än den som inte har, och kan också använda detta på ett felaktigt sätt. På alla områden så märker vi tendensen till förtryck. Alltsammans det vi nu har talat om är ett resultat av syndafallet, det har att göra med människans degenerering. Man talar om evolution – utveckling och degenerering – dess motsats.
Människan drivs tillbaka från sina positioner, sjunker ner på djurets plan. Vi ska komma ihåg att har vi de rätta vapnen för de konflikterna kommer vi att förskona oss och andra från väldigt många svårigheter.
Jesus hänvisade vid ett tillfälle speciellt till Noas samtid då han talade om den yttersta tiden. Det finns en speciell orsak till det att han just hänvisar till Noas samtid. Han talar som det var på Noas tid och utvecklar det vidare.
Vi har mönstret där. Det fanns inga skrivna lagar som reglerade eller sanktionerade. Vad gjorde människorna? De åt, drack, köpte, sålde och byggde, planterade. Det fanns ingen gemensam lagstiftning utan allt detta överlämnades åt människornas samveten att hantera.
Det fanns ingen lagstiftning som reglerade förhållanden om handel, exempelvis. Människor köpte och sålde. Sen har vi konsumtion, teknik eller byggnation.
Här fanns det väldiga resurser, som på ett eller annat sätt måste komma alla till del om det inte skulle bli ett fullständigt tjyvsamhälle. I det här samhället var individerna mentalt, psykologiskt och religiöst avtrubbade
Nu talar Jesus om den tiden som typexempel. ”Såsom det var på Noas tid, så skall det vara...” Men så säger han någonting mera, han säger så här: ”Därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna”.

Jesus talar här om lag utan kärlek. Kärleken kallnar hos de flesta. Lag utan kärlek – vad är det? Det Jesus där vittnar om är en återgång till den här perioden, där det som kan kallas för normalt och naturligt upplöses. Det handlar alltså om förhållanden mellan människorna. Vi kan låta Jesus få tolka det här med kärlekens lag för oss, i Matteus evangelium, där en lagklok ställde frågan:

-”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”’Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’”(Matt 22:36-39)

Här ser vi att Jesus möblerar om i den här ordningen. Vilket är det största budet? Här handlar det inte om den kronologiska ordningen av de tio budorden i Mose lag, utan här handlar det om rang. Det första budet lyder: ”Du skall älska Herren Gud av allt ditt hjärta” Sedan kommer det nästa vad rang, värdighet och betydelse beträffar: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det är mot detta bud man bryter.
Om vi nu vänder på det här och skriver kärlek utan lag. Det är lag utan kärlek och så är det kärlek utan lag – vad leder det fram till? Kärleken kan aldrig komma i konflikt med lagen, utan kärleken är lagens uppfyllelse. Kärleken tilll nästan som reglerades via samvetets lag, den inskrivna lagen i samvetet, det var alltså den som skulle manifesteras i umgänget, det interna umgänget mellan människor. Resultatet blev inte en fullkomning i kärlek, utan tvärtom.
Det är lag utan kärlek. Lag inskriven i hjärtat utan kärlek. Tror ni att det finns någon skriven lag som kan kompensera bristen på kärlek så att man istället för kärleken kan få en lag som reglerar förhållandena?

Nu kommer vi åter att få uppleva som det var på Noas tid. Vi är alltmer själviska, egoistiska, självupptagna och maktmedvetna och detta förstärktes mycket kraftigt på Noas tid genom samröret – synkretismen kallas det för nu – sammanblandningen mellan Guds söner och människornas döttrar. Det som gav verklig fart åt den här utvecklingen det var sammanblandningen mellan Guds söner och människornas döttrar. Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
Resultatet av den förbindelsen blev jättarna på jorden – de stora starka, farliga, maktmedvetna som är utrustade med kunskap, de som umgås både med den osynliga och den synliga världen och är auktoriteter både här och där. Jättarna. Den här utvecklingen innebär att i samma mån som jättarna formas, växer till och fortplantas kommer allt normalt och sant mänskligt liv att utrotas, utplånas.
Guds söner och människornas döttrar, vad kan det handla om? Vilket uttryck skulle vi kunna använda som kan tänkas vara passande just för vår egen tid, där vi upptäcker att det vanliga normala, naturliga mänskliga livet blir alltmer komplicerat, svårt och specialiserat?
Gud ville utveckla sin vilja genom familjen, där var Guds stora tanke. Vad gör då människan? Hon specialiserar sig. Istället för att flytta ut över jorden familjevis, sammangyttrar man sig i städer och så uppstår Babel. Babel handlar om förening åt två håll – Guds söner och människornas döttrar som manifesteras i Babel. Det är en ny kunskap, en ny dimension, en ny makt, en ny politik och vi kommer icke att förstå detta förrän vi kompletterar vad som står i 1 Mos 11. Vilket kapitel i bibeln kan upplysa om vad det är för bakomliggande krafter som för fram Babel?
Babel är sammanblandningens stad – icke bara det att människorna förenas, beblandas. Istället för att dra ut över jorden så sammangyttrar man sig. Det finns andra ting som vi måste ta hänsyn till här, som säger kanske det mesta. Vi måste gå fram i bibeltexterna och genom århundradena för att lyssna på profeter som har sett in bakom skenet och bakom det historiska händelseförloppet. Ska vi förstå Babel måste vi gå till Jesaja bok. Vi får läsa den och därefter återkomma till det där om familjen – Guds söner och människors döttrar som sammangyttrar sig i en stad och blir ett fruktansvärt maktblock. Det handlar om makt som är ohygglig i sina verkningar.

I Jesaja kan vi läsa profetian om Babel. Kapitel 14 talar om Babels konungs fall och i kapitel 13 uttalas domsorden över Babel och jag vill rekommendera er att läsa båda kapitlen ganska ingående. För där får vi lära känna det andliga livet i den här staden, vad det har för inspirationskälla och vad som är typiskt i den. Vi nöjer oss just nu med att läsa kapitel 14. Där får vi veta vilken ohygglig maktkonstellation det egentligen är.

-Då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du skall säga: ”Vilken ände har icke plågaren fått, vilken ände pinoorten! HERREN har brutit sönder de ogudaktigas stav, tyrannernas ris, det ris som i grymhet slog folken med slag på slag, och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. Hela jorden har nu fått vila och ro; man brister ut i jubel. Själva cypresserna glädja sig över ditt fall, så ock Libanons cedrar: ‘Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp för att hugga ned oss.’
-Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull, när det måste taga emot dig. Skuggorna där väckas upp för din skull, jordens alla väldige; folkens alla konungar måste stå upp från sina troner. De upphäva alla sin röst och säga till dig: ‘Så har då också du blivit maktlös såsom vi, ja, blivit vår like.’
-Ned till dödsriket har din härlighet måst fara, och dina harpors buller; förruttnelse är bädden under dig, och maskar äro ditt täcke. Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sade i ditt hjärta: ‘Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron” (Jes 14:4-13)

Här känner vi igen tornet som skulle upp till himmelen och ser varifrån inspirationskällan till detta kommer.
Det handlar inte bara om en mänsklig maktmedvetenhet, utan det handlar om en övernaturlig inspiration och en övernaturlig kraft som för fram skeendet. När vi börjar studera Babels idé, Babels filosofi, Babels inspiration, Babels strävanden, Babels politik, vad och vem är det vi känner igen? Det är ju Satan. Det handlar om ingenting annat än Satans uppgörelse med Gud. Babel är det instrument som Satan vill använda i den maktkampen. Han har ryckt människan över på sin sida. Gud skapade människan till sin avbild och till konung för att människan skulle vara med och återerövra någonting som hade gått förlorat i tidigare eoner. Gud skapade människan som sin vicekonung i det väldiga händelseförlopp och det kollossala krig som utkämpades mellan ljus och mörkrets makter.
Detta var Guds plan med människan – hon skulle vara med och återerövra den provins, som var direkt eller indirekt under diaboliskt inflytande. Men så rycker Satan människan över på sin sida, han berövar henne inte, naturligtvis, hennes vilja till tillbedjan, hennes strävan till makt och hennes strävan till utveckling, utan han perverterar allt detta och tar alla dessa egenskaper i sin tjänst och gör människan lika honom själv i det avseendet att hon använder sin intelligens vari hon skiljer sig från den övriga skapelsen, sin religösa strävan varigenom hon vill närma sig Gud och sin andlighet varigenom hon kan fortplanta detta inneboende liv.
Alltsammans detta tar Satan i sin tjänst för att bygga upp ett bålverk emot Gud och den första som han totalt fick hand om som individ var Kain. Vad gjorde han? Först kämpade han mot Abel och dödade honom. Abel var nu utrotad och så började Kain bygga en stad. Vad var det för dammluckor som öppnades mot själva avgrunden?
Utvecklingen gick vidare till Nimrod som blev en väldig jägare inför Herren. Han byggde inte bara en stad, han byggde ett välde. Då befästes alltså makten. Ett välde är ett rike med gränser. Nimrod blev alltså suverän inom ett visst område. Där var han konung, enväldig härskare.

Detta var den första diktaturen. Här fanns det inga lagar. Makt är rätt i ett sådant samhälle. Nimrod hade alltså makten i sina händer. Vad är då den övriga delen av befolkningen? Vad är individerna? De är förvandlade till systemets slavar. De är makthavarnas lakejer. Vi ser hur detta senare ytterligare tar sig uttryck. Här har du makten sanktionerad i ett välde. Först läser vi i det tionde kapitlet första Mosebok, där heter:

-Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man säga: ”En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.” Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land. (1 Mos 10:8-11)

Så upptäcker vi att Nimrod är världsrikenas fader. På samma sätt som trons folk kan härledas från Abraham så kan samhällena, staterna, strukturerna härledas från Nimrod. Liksom Gud väljer en man för att genom honom ta ut ett folk åt sig, opererar Satan för att omöjliggöra Guds planer genom att delegera makt, icke åt individer i första hand, men åt kollektiv, organiserade i stater.
När Jesus fördes upp på berget genom Anden för att frestas av Satan fick han se alla riken i världen.
Jesus utsattes för frestelsen att ta makten i världen.
Det är tre saker som är typiska för världen och det går igen ifrån första Mosebok till Uppenbarelseboken. Det är tre saker som är typiska för världen, säger aposteln. Det är ”ögonens begärelse” – allt vad världen har. Sedan är det ”köttets begärelse” och ”högfärd över detta livets goda”.
I Noas samtid har allt detta kommit till sin fullkomning. Vid tiden för Babels torn, blev alltsammans detta utnyttjat och exploaterat till 100%. I Babylon var alltsammans detta utvecklat till sin högsta potens.
”Ögonens begärelse” - vad är det? Det är habegär. Det ligger i människan ett begär, dvs när man har sett en sak och fått det så är man aldrig nöjd utan ger sig ut på jakt efter nytt och kan aldrig vara stilla. Människan är ständigt ute och jagar. Hon är driven av habegäret. Det är så här – har man fått lite, vill man ha lite till och så ännu lite mera och lite mera - det blir en ohygglig upptrappning.
Människan förslavas och inbillar sig samtidigt att hon är fri att köpa, fri att förvärva, fri att utveckla och erövra. Dvs hon förverkligar sina drömmar och planer. I verkligheten är hon slav. Hon är ögonens slav, och jagas av begäret.
”Köttets begärelse”, det är lustan. Människan är enorm på ett område, hon har en sjusärdeles förmåga att komma bort från lidandet, bedrövelsen och svårigheten för att njuta.
Också i vår kristna upplevelse har vi en väldig förmåga att manövrera ut försakelsemomentet och hela tiden överbetona lustmomentet. Lust – det går igen hela vägen, vi är på jakt efter lust. Det här är ting som Satan exploaterar och utnyttjar.
Sen har vi det tredje här: ”högfärd över detta livets goda”. Här har vi maktbegäret. Alltsammans det här finns i oss och det är det som behärskar världen. Satans stora målsättning är att få allt detta som Gud har förklarat för ont att se ut som något gott, kamouflera det så att det ser ut som något gott eller till och med rent gudomligt. Skulle verkligen Gud hava sagt... Ifrågasättande. Tvivel.
Frestelsen till makt, frestelsen till ägodelar, tillgångar och resurser.
Vi går tillbaka till första Mosebok, där vi läser om Nimrod. I första delen av kapitel 11 heter det: ”Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt.”
Om det jag nu har sagt utgör undantaget, så man kan säga att just de här egenskaperna är personifierade i en liten minoritet, till en grupp. Det är en liten grupp av helheten som på det här viset är skadad eller defekt genom detta. Så det har inte generellt eller allmän omfattning.
Då är ju problemet inte så förfärligt stort, det är i alla fall inte oöverkomligt. Men allteftersom detta tränger igenom till individerna så att det inte längre handlar om undantag utan det är det typiska – då får vi den här situationen: alla folk hade enahanda tungomål. Det skedde ett ständigt utbyte, en ständig tillväxt och en ständig utveckling. Detta måste hejdas på ett eller annat vis. Det kusliga i det här sammanhanget är att det som är allmänt, det som har slagit igenom, fått burskap och blivit erkänt, legaliserat, det har skapat ett mönster eller ett system, så att det som var undantag har blivit upphöjt till norm. Det är det som är det ohyggligt farliga. Det är något av det här vi ser i första Mosebok. Men vi går tillbaka till Jesaja och läser där en gång till ytterligare några verser.
I Jesaja 14 heter det så här:

-Det var du som sade i ditt hjärta: ‘Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr.

Känner vi igen här 1 Mos 11? ”Kom låt oss göra oss ett namn...”
Känner vi igen mentaliteten? Inspirationen?

-Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.(1 Mos 11:4)

Vi läser vidare i Jes 14.

-”Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.” Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven. De som se dig stirra på dig, de betrakta dig och säga: ”Är detta den man som kom jorden att darra och riken att bäva, den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem?” Folkens alla konungar ligga allasammans med ära var och en i sitt vilorum; men du ligger obegraven och bortkastad, lik en föraktad gren; du ligger där överhöljd av dräpta, av svärdsslagna män, av döda som hava farit ned i gravkammaren, lik ett förtrampat as. Du skulle icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk. Om ogärningsmännens avföda skall man aldrig mer tala. Anställen ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De få ej stå upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med städer. (Jes 14:14-21)

Vi upptäcker här ett oerhört märkligt språk som användes om Babels furste. Men när vi lyssnar noga till det här språket så upptäcker vi likheten med Babel, staden som är resultatet av denne furstes filosofi, hans strävan, ambitioner, hans strid och krig. Vi märker i hans sätt att tala vad det ytterst gäller.

Jag tänkte gå in på det här med familjen för att se hur detta har förstörts undan för undan. Genom generationer har familjeinstitutionen förstörts ända fram till vår tid och då säger Jesus: ”På samma sätt som det skedde på Noas tid...” Vi kan känna igen tiden före floden; våldet hänsynslösheten, själviskheten, egoismen. Nu finns det skrivna lagar, men det finns ingen kärlek och det hjälper inte med skrivna lagar då det inte finns kärlek och då dessutom samvetena är avtrubbade så säger skriften då blir resultatet laglöshet. Detta sprider sig till allt fler folkgrupper. Till att börja med kan det iakttas inom små grupper, marginella företeelser i själva folkhavet men så slår det igenom till helheten och så blir det normerande – alla söker sitt eget och satsar hela sin livskraft på att nå sina mål, inriktade på en enda sak – att förverkliga sig själv, självförverkligande. Så har vi hänsynslösheten som resultat.
Guds vilja var nånting helt annat. De emotionella, eller känslomässiga banden, relationerna mellan individerna i samma familj upplöses och människorna blir rotlösa. Familjebanden, band som binder föräldrar till sina barn och barn till föräldrar, förhållandet mellan syskon osv, det upplöses.
Kärleken till jorden, att bruka och få avkastning från jorden upphör, man lämnar jorden och söker sig uppåt, man vill ända upp till himmelen, till månen, till planeterna, man vill ut i rymden för att erövra och förvärva. Man är frigjord.
Guds tanke var, som jag sa förut, familjen. Genom familjen skulle Guds plan förverkligas. Familjen och storfamiljen bodde tillsammans, på det sättet att i familjerna var det far- och morföräldrarna, föräldrarna och barnen. De fanns praktiskt taget i samma hus, i samma kommun inom samma område. Man hade närhet till de anhöriga.
Så kom den nya tiden med de nya kraven. Industrin skulle utvecklas. Så slogs familjen sönder. De äldre placerades på ålderdomshem i specialkaserner. Där bor dom i sitt område och så är den produktiva åldern i sitt område och på andra sidan har du barnen på daghem. Sådan är utvecklingen.
Föräldrarna sitter och torkar bort. Isolerade med kylskåp, frysbox, telefon och TV. Och en tjänsteman som kommer och tittar till, en sjuksköterska, en hemsamarit, en läkare eller någon som kan erbjuda den hjälpen, kontrollera att kroppen mår något så när bra, men de emotionella kontakterna är brutna. Man känner sig isolerad och ensam, det är så torftigt. Där sitter man och väntar, man är pensionerad och placerad på sidan. De aktiva åldrarna har tagit vid och de har blivit alltmer teknokratiserade, de har allt svårare att tala med sina föräldrar, därför att de representerar en annan värld – det är som om osynliga barriärer skilde dem åt.

Barnen fostras av samhället på barndaghem. Den produktiva åldern är inriktad på en sak; produktion, höjd lön, ökad standard, bättre bostäder, bättre bilar, bättre gator. Man kan sitta och köra en bil med 150 eller 200 hästkrafter under huven, men förmår inte övervinna sitt eget dåliga humör. Man kan betvinga naturens krafter, och göra dem till ett lydigt redskap för sig, men förmår inte besegra sig själv. Vi får större resurser i våra händer och utvecklas till allt farligare vilddjur.
Vad blir resultatet av detta? Därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna. Det är detta Skriften gör klart för oss, i den miljön är det en fruktansvärd brist på normala, mellanmänskliga relationer och kontakter, där alltsammans har överförts och specialiserats. Här blir det problem. Det blir problem med de äldre, det blir problem med de produktiva, följaktligen måste vi ha en expertgrupp för att klara de äldre, vi måste ha en expertgrupp för att klara dom som är produktiva, vi måste ha en expertgrupp för barnen och så småningom måste vi ha en expertgrupp som ska klara experterna. Icke sant? Så blir resultatet.
Hela tiden avsjälas individerna och man överför ansvaret för sina åtgärder och sina handlingar till högre krafter som är psykiater, psykologer, sociologer, kuratorer eller andra inom speciella områden. Det är specialister hela vägen som tar hand om oss, på alla områden finns det specialister som vårdar sig om oss, men vi saknar naturliga kontakter. Vi kan snart inte tala med varandra för vi har inget språk längre, vi förstår inte varandra fast vi allihop talar svenska eller norska så förstår vi inte varandra. Fastän vi bor inom samma geografiska område och gränser så förstår vi inte varandra. Varför? Därför att vi lever så långt ifrån varandra.

Vi bor i hyreskaserner med 2-3000 människor och ändå är vi flera ljusår ifrån varandra. Vi har värme i våra bostäder, vi har både kärnkraftsvärme och värme från olja och andra energier, vi har värme och vi har ljus och ändå håller vi på att frysa ihjäl. Vi kan ha ljust dygnet runt och ändå lever vi i ett kompakt mörker. Det går inte att säga till en människa att du skall älska, du kan inte säga till en maskin att den ska älska. Det finns inga möjligheter att säga till en maskin att nu ska du älska. Vi har blivit teknokratiserade och förstörda genom vårt eget arbete så vi har satt oss i den situationen. Vi hamnar i situationer som andra människor i tidigare generationer löste enkelt och naturligt i umgänget med varandra. Nu måste allting gå via experter.
De äldre måste ha psykologer och specialister och de produktiva åldrarna måste ha psykiatriker, det är otroligt vad vi behöver. För att inte tala om barnen. Det är så komplicerat så det finns ju snart inga möjligheter att fostra eller överhuvudtaget utvecklas i ett hem. Inte får vi använda aga och inte får vi säga så och inte får vi göra så. Titta i tidningarna – vad har vi fått istället? Vi har fått en massa orakel som ska svara på alla våra frågor, religiösa frågor, teologiska frågor, ekonomiska frågor, psykologiska frågor, medicinska frågor. Det sitter orakel och skriver ihop ”svaren” på alla våra problem.
Det som man förr samtalade med varandra om internt, det måste man överlämna åt specialister. Det här är utvecklingen emot det tillstånd och det samhälle som Skriften kallar för en vilddjursstat. Den ska regeras utav Guds söner och människornas döttrar som tillsammans bygger ett Babel-rike, ett omänskligt rike, det är icke för människor, det är för övermänniskor och därför måste Gud utplåna det, om något mänskligt överhuvudtaget ska kunna utvecklas så måste han sätta stopp för den vidare utvecklingen.

Kom ihåg, att vi är på väg emot det stora Babylon med en väldig hastighet. Vi går emot den tid då det inte finns någon möjlighet att rädda någonting. Det Gud måste göra för att inte föreviga pinoorten för mänskligheten så att detta fortplantas ner i ytterligare generationer, är att Han stiger ner och sätter stopp. Därför ropar han också, genom sin profet; Dragen ut ifrån Babylon. Det är snart tid att dra ut från allt detta etablerade, överreglerade stats-, kyrko- och kulturlivet och ställa sig utanför med allt det innebär.
Ty det heter så här: ”Dragen ut ifrån henne och gören eder icke delaktiga i hennes synder” Även om vi skulle kunna klara oss undan de största farorna och svårigheterna i detta system, så har vi ett solidariskt ansvar. Så länge vi är förenade med systemet och icke har gett vårt liv som en protest emot det, så har vi ett solidariskt ansvar inför Gud och därför säger Skriften: ”Dragen ut!” Det är budet.
Då är frågan om hur detta ska kunna ske. Det gäller att få klarhet i hur man måste göra, vad man måste vara beredd på i det här läget.
Det är en ohygglig utveckling vi är inne i nu. Det går snabbt. Tiden är inne för Jakobs nöd. Nu ser vi förspelet. Det har tidigare skett i andevärlden; det har vi förnummit – nu börjar det på det politiska planet ta form.
Låt oss be om profetisk klarsyn och beredskap!