Midnattsropet

Text: Berno Vidén

I DN-debatt ondgör sig Vänsterpartiets fd riksdagsledamot Margó Ingvardsson, över att barn under 12 år bevistar religiösa aktiviteter, för att i nästa andetag bunta ihop alla kristna och dra varnande paralleller med spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer. Margó Ingvardssons lösning: Barn upp till tolv års ålder bör ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Utlösande orsak till Ingvardssons utspel är ett extremt fall i Borås där en familj åtalats för att ha begått övergrepp på sina barn i form av djävulsutdrivning. Därför skriver Margó att alla barn bör befrias från religiösa aktiviteter.
Ingvardssons krav i äkta gammelkommunistisk anda för tankarna till 60-talets början då Socialstyrelsen gav rekommendationer till landets barnavårdsnämnder med uppmaningen att verka för att barn under 16 år skulle hållas borta från väckelsemöten. I en riksomfattande aktion mot kristna sammankomster skrev man då följande:
- Socialstyrelsen delar helt Medicinalstyrelsens uppfattning om vikten av att barn ej onödigvtvis utsättes för risk att bli psykiskt skadade. Därför är det också enligt styrelsens mening olämpligt, att barn bevistar maranatarörelsens och andra liknande rörelsers möten.
Barnavårdsnämnderna uppmanas att, i den mån dylika möten förekommer i kommunerna, genom upplysningsverksamhet och vädjanden till allmänheten verka för att barn under 16 år hålles borta från mötena.
- - - Skulle, trots barnavårdsnämndens upplysningar och vädjanden, barn medtagas till mötena, bör barnavårdsnämnden följa dessa barn med uppmärksamhet.- - -

Samma kränkande resonemang för Stockholms skolborgarråd, folkpartisten Lotta Edholm, då hon debatterar skolpolitik. Helt lögnaktigt och mot bättre vetande skriver skolborgarrådet i Aftonbladet debatt att det finns föräldrar som av religiösa skäl håller sina barn borta från skolundervisning, för att i nästa andetag jämföra dessa föräldrar med barnamördare: Nyligen kritiserades skolan och socialtjänsten i Sigtuna för att de inte reagerade snabbt nog när två barn hölls hemma från skolan. Barnen mördades sedan av sin mamma.
Att koppla ihop den tragiska händelsen i Sigtuna med föräldrar som hemundervisar är absurt. Skolborgarrådet nämner inte med ett ord i sin fördömande artikel att de familjer hon här smutskastar, sedan många år genom hemundervisning ger sina barn en fullgod undervisning, helt i enlighet med Europakonventionen och FNs stadgar om mänskliga rättigheter. Undervisningsformen är framgångsrik, internationellt beprövad och effektiv, både när det gäller lärande och för en god social utveckling. Skolborgarrådet däremot, kräver en skärpning i sociallagstiftningen, så att sociala myndigheter ges mandat att omhänderta dessa föräldrars barn.

Parollen ”Barnens bästa” används flitigt av våra makthavare och opionionsbildare i ett sammanhang där barnen som politiska brickor spelas ut mot sina egna föräldrar: Staten vet bäst! Eller som Margó Ingvardsson avslöjande uttrycker sig: ”Föräldrarna disponerar barnen på fritiden.” Som om barnen vore en statlig egendom.
Som reaktion på Socialstyrelsens agerande på 60-talet skrev Arne Imsen: Konventikelplakatets skapare har här fått värdiga efterträdare - - - Skrivelsen ger ett beklämmande intryck av okunnighet och om en långt driven ovilja mot all kristen verksamhet med väckelsekaraktär. Vi konstaterar: Konventikelplakatets anda lever vidare!
Dock kan samhället aldrig ersätta föräldrarna när det handlar om att se till barnens bästa. Något av det mest hälsosamma som finns för ett barn att få med sig som barlast i livet är att få lära känna Jesus. Han är nämligen barnens bästa vän - och en barnens rättighet. Jesus sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.

Attack eller försvar

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:54:00 +0000

Ledarartikel av Arne Imsen publicerad i MR nr 20 1969

Varför är så många kristna bekännare totalt likgiltiga och tafatta inför den andliga nöd, som blir alltmer markant i vår tid?
Varför nöjer sig så många med den passiva åskådarens roll inför den uppmarsch av demoniska världsmakter, vilka ändock de flesta medger håller på att få ett allt djupare grepp i folksjälen?
Varför har materialismen lyckats passivisera så många väckelsekristna barrikadkämpar och deformera deras profil till oigenkännlighet?
Varför har egoismen lyckats demoralisera så många kristna dithän att de medvetet, för att behålla och förbättra sin materiella standard, stjäl tid, kraft och medel från Guds verk?
Varför är det så litet allvar och så många teatraliska glädjeyttringar bland de kristna?
Varför har nöjes- och underhållningsmomenten ett så dominerande inflytande i den kristna förkunnelsen och gemenskapen?
Varför måste mötes- och församlingsliv oupphörligt frossa i själiska effekter?
Varför måste Ordets predikan och sann tillbedjan ständigt begränsas för att så mycket större utrymme kan ges åt religiöst artisteri och modern idolkult?
Varför har bönemötet så liten dragningskraft på människor, som annars i olika högtidliga sammanhang påstår sig vänta både en folkväckelse och Jesu tillkommelse?
Det är verkligen vemodigt och beklämmande att den kristna verksamheten engagerats i så många periferiska uppgifter. Det är bara att konstatera, att de kristna församlingarna är på glid bort från sin centrala uppgift såsom förmedlare och förvaltare av Guds nåds evangelium. Det sjungs och predikas förmodligen lika mycket och helt säkert modernare än förr i offentliga och enskilda sammankomster i massmedia, kyrkor och kapell. Ivriga försök görs att ta upp tidens problematik i något som betraktas såsom socialt medveten förkunnelse. Ibland verkar det nästan som om religiösa pratmakare vill slå mynt av den osäkerhet och otrygghet den största delen av mänskligheten i ångest måste uppleva såsom tillvarons mäktigaste förtryckare. De drar sig inte för att förfalska Guds ord och låta det, i strid med dess ande och lära om de yttersta tingen, bilda grunden för en världslig framtids- och kulturoptimism. All denna kvasireligiositet i västerländsk lyxförpackning är trots sitt krystade jämmer över de fattigas armod falsk varudeklaration och mynnar i den profanhumanism, vars främsta kännemärke är gudsförnekelse. Den enda lösningen på mänsklighetens gigantiska problem är att vi får Jesus tillbaka, och Hans tillkommelse kan vi på det ena eller det andra sättet fördröja eller påskynda.

Det verkar som om miljön fostrar fram kristna utan vision, utan tro och utan andlig kraft. De är vapenlösa och desorienterade, och eftersom de är hjälplöst okunniga om på vilket plan mänsklighetens verkliga fiender opererar, bekämpar de oftast symptom och attityder. De ser och förstår icke, att de yttre förhållandena har ett inre andligt orsakssammanhang. De verkar närmast skrämda av den klart bibliska tidsanalys, som entydigt förklarar utvecklingen såsom det synliga resultatet av osynliga andemakters intensifierade strid om människosjälen.
Kristna programmakare agiterar med moderna reklammetoder för de kristna idealen, och det propageras från alla predikstolar för kristna normer i samhällslivet. Men budskapet har förlorat udd och färg sedan teologerna förlade helvetet till Biafra och Vietnamn och gav kyrkorna ett inomvärldsligt paradis att kämpa för. Numera bör man inte sjunga så mycket om gator av guld, ty då är man enligt denna moderna ”tolkning” av det kristna budskapet för världsfrånvänd och därmed oförmögen att vara kärleksfull och medmänsklig. Pilgrims- och främlingsskapskänslan bör tonas ned och svalget mellan Guds församling och världen överbryggas.

Man har all anledning att undra, vem det är som har gett den nya kristendomens ambassadörer helt nya fullmakter med order att kasta sig in i en diplomatisk verksamhet, som är ett uppenbart förräderi mot konungen. Denna fraternisering med världens makter kan avslöjas och bekämpas uteslutande med Andens uppenbarelse och profetisk myndighet.
I kris- och krigstider måste alla lojala medborgare acceptera inskränkningar i den personliga friheten. Livsföringen måste anpassas, all lyx- och överflödskonsumtion elimineras så en armé kan ställas på fötter och försörjas vid fronten. Guds rike mönstras nu på allvar. Full mobilisering är anbefalld. Det är dags att vakna upp ur materialismens ljuva maklighet, bereda sig på försakelse, gå in i rustningskammaren och dra vapenrustningen på, innan infernot bryter loss över en olycklig mänsklighet, som förkastat Jesus som Messias och gjort antikrist till envåldshärskare.

- När inte människorna kommer till oss får vi gå ut till dem

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:53:00 +0000

Intervju med Veronica och Sean Ureña

Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén, levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.

Först får Sean berätta lite om sitt liv
Jag är 28 år och föddes i Santo Domingo. Jag är till hundra procent dominikan, liksom mina föräldrar. Jag har många syskon och har ända från min barndom gått i kyrkan. Först tog min mormor mig med till katolska kyrkan på söndagarna. När jag var tolv år började jag gå till en adventistkyrka. En gång inbjöd jag en kamrat till katolska kyrkan, och då sa han: Om du följer mig till min kyrka, så följer jag dig till din! Och så blev det. Sedan fortsatte jag gå dit, för jag tyckte om hans kyrka som var annorlunda. Där upplevde jag mer min kristna tro. När jag gick till katolska kyrkan, så satt jag där bara passiv och lyssnade till allt som sades. Det var alltid detsamma, som en rutin. Men när jag kom till adventisternas kyrka, tog jag mot budskapet och lyssnade till bibelstudierna. Det var mera personligt. Men sedan ledde mig Herren till Maranataförsamlingen.

Hur gick det till?
Jag var medlem i församlingen och satt där på min bänk och lyssnade. Jag hade visserligen kommit längre än i katolska kyrkan, det var en framgång att vara i adventistkyrkan. Men mitt andliga liv hade hamnat i ett läge så jag upplevde livet tomt. Jag bad nu till Gud att han skulle leda mig. För jag ville inte gå ut i världen, men jag ville inte heller leva med den där tomheten jag nu hade i mitt inre. Jag ville känna att jag var med Gud, jag ville uppleva Jesus i mitt liv.

Du ville inte gå ut i världen. Varför?
-Det är ju klart. I världen finns ingen frälsning. I världen finns inget hopp. Där går man förlorad. Det är bara ett tomt liv utan mening.

Och detta förstod du redan som mycket ung? Kände du att du hade en kallelse?
-Ja, det förstod jag som mycket ung. Jag tror att Gud har lett mig. Jag kände att Gud ville ta ut mig för en uppgift, rädda mig. Jag har alltid tackat Gud för att jag får vara på hans väg. Jag är inte blind som många ute i världen som inte vill förstå ting som har med Gud att göra.
Många församlingar undervisar om att man måste göra en massa saker och uppfylla regler. Allt detta blir en börda. På det sättet kan man inte gå framåt i tron, man stagnerar. Om då tingen i världen drar, så undrar man om det är lönt att fortsätta att gå i kyrkan. Har mitt kristna liv något värde alls? Ja, så kände jag. Men jag bad hela tiden till Gud att han skulle leda mig och Gud svarade på den bönen.
Under den här tiden av förvirring såg jag en dag några svenskar. Då visste jag inte att de var svenskar, jag trodde att de var mormoner. Men så talade man om för mig att de inte var mormoner från USA, men svenskar som arbetade i en församling. De gjorde starkt intryck på mig. Jag besökte deras församling. De hade börjat en verksamhet i Palavé, och jag tog reda på vilka mötestider de hade. Första gången jag kom till ett möte, var ett evangelisationsmöte i Cañadan, dalgången där en del av syskonen i Las Palmas bor. Jag tyckte om mötet, och fortsatte besöka mötena hos Comunidad Maranata. Och sen har jag blivit kvar.

Du fortsatte gå på möten – men det fick konsekvenser med ytterligare steg. Till exempel dop?
-Javisst. Jag började lyssna till budskapet, speciellt om att Jesus har frigjort dig, att Jesus är mer än nog. Du ska bara tro på Jesus. Det gav mig ett nytt ljus, som började fylla mig. Det är inte genom min egen styrka, det är inte genom vad jag kan göra jag kommer hem, utan genom att tro på Jesus. Då gör Gud resten. Gud hjälper dig. När man bara går och tänker att jag måste göra, och jag måste göra och måste bära alla mina bördor med egen kraft – då är det omöjligt. Jag blev fylld av detta frigörande budskap, och den helige Ande började arbeta med mig. Något som gjorde intryck på mig var också att det här var en församling som man inte bara besökte för att sätta sig och lyssna. Här fick man också arbeta med sina händer för Herren. Att tala, tala och tala är inte tillräckligt. Man måste arbeta, leva ut vad man upplevt, leva ut evangelium. Det tyckte jag mycket om.
Så började livet få nytt innehåll och mera mening. Man förstår vilka människor som behöver en. Jag är beroende av Jesus. Det finns människor du inte känner, men som är beroende av dig. Jesus är källan, men frukterna du får från Jesus kan andra få genom dig. Det var något som verkligen tillfredsställde mig.
Jag var som liten ”döpt” i katolska kyrkan innan jag alls var medveten Man skvätte litet vatten på mitt huvud. När jag kom till adventisterna vid tolv års ålder, så döptes jag också där. Men när jag kom till Comunidad Maranata, började jag förstå meningen med det Jesus sa: ”Den som tror på mig och bliver döpt, ska bli frälst Innan dess hade jag inte förstått det stora offer Jesus gjorde för oss. Jag förstod inte varför han måste dö för oss. Och då jag fick klarhet i detta, kom jag till slutsatsen att jag måste döpa mig, och så döptes jag till Kristus för att växa i honom.

Du döptes i Comunidad Maranata – du vet ju vad Maranata betyder. Jag har noterat att du ofta talar om Jesu snara tillkommelse. Det har tydligen blivit ett budskap som är väldigt viktigt för dig?
-Ja. Bibeln talar klart om detta. Jesus var här på jorden, och han ska komma tillbaka. Alla Guds löften är trofasta och sanna. Bibeln säger också att Jesus dröjer för att han vill att många ska bli frälsta. Detta budskap om frälsningen måste predikas. Det måste komma fram i ljuset och förkunnas för alla att Jesus kommer. Då kan kanske många bli frälsta genom detta.

När du tagit detta steg att låta döpa dig i Comunidad Maranata, så flyttade du snart in i storfamiljsgemenskapen för att arbeta tillsammans med dem?
-Javisst. När jag började förstå vad evangelium innebär, började jag automatiskt känna att jag inte kunde leva för mig själv längre. I Maranataförsamlingen finns möjlighet att vara med och arbeta för Herren. Exempelvis så har man missionärer i Dominikanska republiken där man förmedlar humanitär hjälp i både Dominikanska republiken och Haiti. Det är ett sätt att praktiskt leva ut evangelium. Jag är helt övertygad om att vi kristna måste så ut – inte för att skörda här på jorden, men för att skörda i himmelriket. Eftersom Jesus kommer snart måste vi också skynda oss och arbeta för honom. Vi har ingen framtid här på jorden. Vi har vår framtid i himlen. När jag började förstå detta, fick också jag möjlighet att bli en missionär i Comunidad Maranata!

Det har ju hänt något mer – du blev kär i Veronica, och hon i dig. Och när du fick komma hit till Sverige, inbjuden som en arbetare i församlingen, så fick vi ordna bröllop för er här i Sverige.
-Ja, det var verkligen en Guds välsignelse. Jag har alltid förstått att Gud har lett detta. Vi lärde känna varandra, vi har gift oss och nu arbetar vi tillsammans i samma mission. Jag tror att det är en del av Guds plan.

Det har vi märkt både här i Sverige och i Dominikanska republiken att ni har ett ämbete tillsammans. Hur var det att komma till Sverige, ett land som är så annorlunda mot ditt hemland?
-Det var en mycket fin erfarenhet. Jag har aldrig besökt något annat land förut. Det var väldigt annorlunda, men jag tyckte mycket om att få göra denna erfarenhet att få åka till andra länder. Sverige är ett bra land. Människorna här är mera slutna och allvarliga och tysta. I mitt land pratar man med alla, folk hälsar på en osv. I mitt land är människorna så uttrycksfulla. Här är man litet mer reserverade. Men i grunden är människorna fina. Och Sverige är ju ett väldigt tryggt land, väl organiserat.

Hur känns det nu att återvända till Dominikanska republiken?
-Det känns bra. Jag kommer ju hem! Här är det litet kallt! Men i församlingen här i Stockholm är jag också hemma. Vi är ju syskon som tycker om varandra och delar vardagen. Jag känner mig verkligen hemma. Ibland har jag nästan glömt att jag är i ett främmande land, men när jag kommer ut på gatan, erinrar jag mig att jag faktiskt är i Sverige!

Nu vill jag ställa några frågor till Veronica. Du har ju levt en stor del av ditt liv i Dominikanska republiken. Hur gammal var du när ni åkte till Santo Domingo?
-Jag kommer inte ihåg riktigt. Jag var väl fyra-fem år. Sedan var jag tillsammans med familjen i Dominikanska republiken och vi åkte hem till Sverige och tillbaka några gånger.

Tyckte du om att leva på det sättet, eller kände du dig som en främling var du än var?
-I början var det naturligtvis litet svårt att vänja sig vid alla dessa saker, men som barn vänjer man sig fort. Jag lärde mig snabbt att tala språket. Jag fick många vänner bland barnen där. Det har varit en god erfarenhet i mitt liv. Nu har jag två länder som mitt hemland. Två hem som är mitt hem.

Blir du inte konfunderad över att känna det så?
-Det kan vara litet svårt, för jag vet inte riktigt var jag vill vara – jag vill ju vara på båda ställena! När jag är här, längtar jag dit och när jag är där längtar jag hit!

Var du inte tvungen göra ett val när du växt upp och välja om du ville åka med föräldrarna till missionsfältet?
-Ja, när jag var kanske sexton, skulle mina föräldrar återvända till Santo Domingo. Då beslöt jag att stanna kvar hemma i församlingen och hjälpa till med arbetet här. Vi arbetar ju tillsammans med hotellet och våra gemensamma dagliga sysslor. Men när jag varit en tid hemma, ville jag åka tillbaka till Santo Domingo.

Gick du igenom en kris innan du fattade det beslutet? Du var ju tvungen att besluta om du ville gå in i uppgiften som missionär?
-Ja, för egentligen hade det ju alltid varit som ett äventyr att åka ut. Men att vara lång tid på missionsfältet är inte alltid ett lätt liv. Särskilt som utlänning. Men det var så att vi började arbeta med barn. Jag var nitton år då. Vi hade börjat på en ny plats, Palavé, där det bor mycket haitier, många fattiga. Vi lade märke till att där fanns många barn som inte studerade. Då beslöt vi oss att ta hand om dem och börja alfabetisera där. Jag tror det var just detta som gjorde att jag beslutade mig för att stanna där och hjälpa till.

Det du såg där innebar alltså en kallelse för dig?
-Ja, för jag såg ju hur mycket det betydde för barnen att få den hjälpen. Det blev ett totalt förvandlat liv för dem. Jag har nu hjälpt till i detta arbete i nio år. Det har varit mycket intressant.

Ni har säkert en vision för framtiden. Ni ska återvända till Santo Domingo nu. Ni har växt med ansvaret i församlingen, och har ett ledande ansvar där. Många syskon väntar er där, ni känner ju många.

Veronica:
-Ja, vi har många olika planer. Till exempel har vi talat om att gå ut mera och evangelisera på gatorna, för det är många människor som inte känner sig värdiga att gå in i en församlingslokal. Det är ju ett religiöst land och det finns många katolska traditioner och andra religiösa föreställningar. Kvinnor som har långbyxor eller örhängen kanske inte törs komma in i en kyrka. Ja, det finns många saker som hindrar människor. Därför vill vi gå ut på gatorna. När människorna inte kommer till oss, måste vi gå ut till dem.
-Även när det gäller arbetet i Haiti, så arbetar vi i ett samhälle som heter Baptiste. Vi planerar att åka dit. Nyligen hörde vi att koleran fortfarande breder ut sig där. Vi måste åka dit med medicin. Det finns mycket att göra.

Sean:
-Vi arbetar också med en tidning på spanska, vi har gett ut en, och vill nu ge ut andra numret. Pris ske Gud så har vi fått möjlighet att sända i en kristen, mycket välkänd radiostation, en kvart i veckan. Vi sänder också femton minuter på spanska en gång i veckan i en kristen radiostation på Long Island utanför New York. Vi får utnyttja teknikens framgångar!

Kanske ni vill nämna något mer som är viktigt att ta med?
Sean säger med eftertryck och allvar:
-Förbli i Kristus. Det är det viktigaste. Och vara trogna till dess att han kommer. Det är kanske vår främsta målsättning för framtiden. Vara redo inför Jesu tillkommelse.

Ni kan avsluta med ett bibelcitat som hälsning till våra läsare. Kanske en hälsning till någon modfälld, någon som inte känner Jesus. Något som ni upplever viktigt att förmedla som missionärer.
Sean:
-Jag vill läsa ett citat från Matteus 11. För där finns ett hopp om liv från Jesus. Jesus erbjuder något här. Kanske många förkastar honom. Och när de förkastar honom, fortsätter de kanske med sitt behov att fylla det tomrum de har. Sina bördor, sina prövningar osv. Men om de lyssnar till detta löfte från Jesus, ska de uppleva att deras själar blir upplivade.
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt 11:28-29)
Det här är ett löfte från Jesus till dem som kanske känner sig modlösa, de som inte känner Jesus, de som kämpar för sig själva i sin egen kraft utan att lyckas. Här säger Jesus: Kom till mig och lär av mig, så ska ni få vila för era själar. Amen.
Veronica:
-Jag vill läsa ur Jakobs brev, kapitel fem:
”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära.” (Jak 5:7-8)
Det kan vara så lätt att bli missmodig under alla svårigheter vi ibland går igenom i livet. Ofta hamnar vi i tvivel på Gud och på vad han har makt att göra. Vi förminskar Honom och alltför ofta vacklar vi, precis som Israels folk i öknen, trots att Gud hade hjälpt dem ur stora kriser, gång på gång. Gud har lovat oss landet, och vad som än händer – om vi står fasta – så kommer han att ge oss det. Gud har gett oss löften, och trösten är vissheten om att han alltid håller dem. De här verserna ger mig styrka. Vi måste ha tålamod, precis som jordbrukaren, genom allt, och vänta tåligt på Jesu tillkommelse.

Loppis för Haiti

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:49:00 +0000

Under hela våren och sommaren är du välkommen att besöka Loppis för Haiti på Bällsta. Alla intäkter går oavkortat till barnen i bergsbyarna Mont-Leon och Belle-Terre i östra Haiti. Tack vare alla gåvogivare har församlingen under det här läsåret kunnat hjälpa 564 elever med skolgång. Nu samlar vi in medel för läsåret 2012/2013 med målet att ännu fler behövande barn ska få sin skolgång betald.

Skolbarnen i Palavé får snart sommarlov

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:48:00 +0000

I haitiskt präglade Batey Palavé går läsåret mot sitt slut och barnen får sommarlov, något som inte är en självklarhet i ett land där många barn aldrig får förmånen att studera. Under åtta läsår har Comunidad Maranata tagit emot många barn i Palavé och gett dem grundläggande undervisning och på det sättet ges de större möjlighet att få leva ett mer drägligt liv när de växer upp. Fattigdomen är svår hos de familjer missionen söker upp för att hjälpa. Nu ser vi fram emot ännu en ny elevgrupp nästa läsår.

Föräldrarätten vägde tungt vid Sveriges EU-inträde 1995 - eller var det ett spel för gallerierna?

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:47:00 +0000

Text: Emanuel Johansson

För 35 år sedan beslutade ett antal familjer i Maranataförsamlingen att ta sina barn ur den då statliga skolan för att hemundervisa sina barn. Med stöd i skollagens 35 § började man undervisa barnen hemma. Nu har skollagen med paragraf 35 för länge sedan lagts på arkivhyllan och mycket har hänt.
I skollagen från 1985 fanns också ett starkt stöd för hemundervisning. Det hette att det skall medges rätt att fullgöra skolplikten på annat sätt. Det vill säga att hemundervisa.
I mitten av 90-talet skulle Sverige inträda i EU. En anpassning som Sverige behövde göra var att inkorperera Europakonventionen i Svensk lag. Man tog då också bort en tidigare reservation mot andra meningen i tilläggsprotokollet artikel 2 i Europakonventionen. Detta genomfördes med regeringens proposition 93/94-117 där man menade att rättigheterna uttryckta i konventionen bland annat togs till vara i och med möjligheten för föräldrar att hemundervisa.
Sverige fick alltså ett dokument som stod över den nationella lagstiftningen. Europakonventionen första tilläggsprotokollet - artikel 2 uttrycker:
- Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
Men 2010 förändrades situationen igen. Talmannen i riksdagen svingade träklubban mot talarstolen för en helt ny skollag. I resultatpolitisk iver drevs lagen igenom trots massiv kritik från många remissinstanser både internationellt och nationellt. En viktig remissinstans är Lagrådet, som i Sverige är satt att granska lagförslag och bland annat se om de kan strida mot rättigheter i EU, men också kritiken därifrån lämnades utan hänsyn.
Det klubbades en lag i konflikt med EU-rätten då den med sitt krav på ”synnerliga skäl” tydligt begränsar föräldrars möjlighet att hemundervisa. Att samtidigt innehållet i Europakonventionen ytterligare blev bekräftat i och med att från december 2009 EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna trädde i kraft gör saken än mer paradoxal.
Vilken lag ska följas, och vilka intressen ska lagen skydda?
De som i de enskilda hemundervisningsfrågorna fattar besluten är kommunerna. I Stockholms kommun är det utbildningsnämnden med skolborgarrådet Lotta Edholm som ordförande. Lotta Edholm har många gånger klargjort sin totalt avvisande hållning mot hemundervisning. Och de kategoriska avslagen i hemundervisningsfrågor och förföljelseliknande försök att vid vite ålägga föräldrar att skicka sina barn till den kommunala skolan ger farhågor om att det är den politiska inriktningen som direkt styr besluten. Var är föräldrarätten när nämndens ordförande först skriver en debattartikel där hemundervisande föräldrar jämförs med psyksjuka barnamördare, för att sedan fatta avgörande beslut i hemundervisningsärenden.
Det blir trängre och trängre för dem som hävdar att barnen är föräldrarnas ansvar och inte statens egendom.
Men fortfarande finns de som kämpar för att få hemundervisa sina barn. Familjer som gör mer än de flesta för att säkerställa att barnen får sin rätt till undervisning tillgodosedd men blir kränkta, ekonomiskt utpressade och jagade ut ur landet av ett samhälle som skamlöst bryter mot föräldrarätten.
Föräldrarätten är inte bara en rätt formulerad i lagar och förordningar. Familjen är instiftad av Gud och föräldrars ansvar för sina barn är i enlighet med Guds plan och tanke för människan. Det allvarliga med situationen i vårt land är därför inte bara brottet mot Europakonventionen, men i ett vidare perspektiv, upproret mot det som Gud själv förordnat.

Medan vi väntar

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:46:00 +0000

Bibelstudium av Michael Dakwar

Jag tror att ett av de mest använda orden av lärjungarna, var ordet Maranata, som betyder ” Kom Herre Jesus”. De väntade på Herrens tillkommelse, och jag vet att vi i denna församling också har denna önskan att vänta på Herrens tillkommelse. Det är en längtan som varje sann troende har, att Herren ska komma tillbaka, att vi får möta honom ansikte mot ansikte och alltid vara hos honom.
Då måste vi ställa oss frågan vad vi ska göra tills han kommer tillbaka. Har Skriften upplysningar om vad vi bör göra medan vi väntar på att han kommer? Har Herren själv gett oss någon anvisning om vad vi bör göra tills han kommer? Jag tror att vi fyra eller fem gånger i Skriften möter frasen ”tills jag kommer”. Jesus säger att man ska göra något tills han kommer tillbaka. Paulus säger också någonstans vad vi ska göra tills Jesus kommer igen. Låt oss titta på de ställen där Jesus använder dessa ord om vad vi ska göra tills han kommer, vad Jesus sade till sina lärjungar om detta. Vi ska titta på varje sammanhang, och jämföra de olika skriftorden.
Det första stället där Jesus säger ”tills jag kommer” står i Lukas 19, där Jesus i en liknelse talar om tjänare som fick pund att förvalta. Vi läser några verser från det här ganska långa sammanhanget:
-Han sade: ”En man av förnäm släkt for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: Gör affärer med dessa tills jag kommer tillbaka. Men hans landsmän hatade honom, och när han hade farit skickade de sändebud som skulle säga: Vi vill inte ha honom till kung över oss. Men han fick sin kungavärdighet, och när han kom tillbaka lät han kalla till sig tjänarna som hade fått pengarna. Han ville veta vad var och en hade förtjänat. Den förste kom och sade: Herre, ditt pund har gett tio pund till. Då sade kungen: Bra, du gode tjänare. Eftersom du har varit trogen i det minsta skall du härska över tio städer. Den andre kom och sade: Ditt pund har gett fem pund till. Kungen sade till honom: Du skall härska över fem städer. Därefter kom en annan tjänare och sade: Herre, se här är ditt pund. Jag har haft det förvarat i en duk av fruktan för dig, eftersom du är en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått. Hans herre sade till honom: Efter dina egna ord skall jag döma dig, du onde tjänare! Du visste att jag är en sträng man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Varför satte du inte in mina pengar i en bank, så att jag kunde få ut dem med ränta när jag kom tillbaka? Och till dem som stod bredvid sade han: Ta ifrån honom hans pund och ge det åt den som har tio pund. De sade: Herre, han har redan tio pund. Ja, jag säger er: Var och en som har skall få, men den som inget har, från honom skall tas också det han har. Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon.” (Luk 19:12-27)
I den här liknelsen talar Jesus om en Herre som ger sina tjänare några pund att förvalta, och förmaningen att förvalta dem tills han kom tillbaka. Han har alltså gett dem något, och förväntar att de ska använda det de fått. Här talar han om att de ska göra affärer med punden, tills han kommer tillbaka. Det innebär alltså att de skulle använda pengarna så de skulle ge en vinst, som han kunde få när han kom tillbaka.

Alla dessa som fick något från sin Herre, gjorde affär med pengarna. Och alla gjorde vinst, utom en person. Han var så rädd att han skulle förlora och inte få någon avkastning från pundet han fått av sin Herre, så han gick bort och gömde pundet. När Herren kom tillbaka, fick han av varje tjänare den vinst de gjort. Men när han kom till tjänaren som inte gjort något med det pund han fått, så sa denne tjänare till sin herre: -Här är nu pundet jag lagt undan åt dig. Jag lade undan det, därför att jag är rädd för dig. Jag vet att du är en mycket sträng och fordrande Herre. Om jag gör något fel, så straffar du mig för det. Jag vet att du vill skörda där du inte har sått och få lön för det du inte lagt ut.
Då sa hans herre: -Jag ska döma dig efter dina egna ord. Då är frågan: var det så att tjänarens Herre straffade honom för att han inte gjort något med sitt pund? Eller blev han dömd för att han hade fel uppfattning om sin Herre? Om du läser noga och jämför skrift med skrift, kommer du att se att han inte blev straffad för att han underlåtit göra något med sitt pund, men hans Herre straffade honom därför att han hade fel uppfattning om sin egen Herre. Han visste inte att hans Herre var mycket nådig och barmhärtig, och att han förstod om tjänaren inte kunnat göra något med sitt pund. Nej, han uppfattade sin Herre som en mycket hård person, och trodde att vad han än gjorde, skulle hans Herre straffa honom för det. Jag tror att det var därför han blev straffad, och inte för att han misslyckades skaffa förtjänst på pundet.
Otvivelaktigt handlar den här liknelsen om Herren Jesus Kristus. Han har gett var och en av sina lärjungar en gåva. En del har fler gåvor än andra. Och han förväntar av sina lärjungar att de ska använda sina gåvor och försöka få vinning av dem. Var och en av oss vet av erfarenhet att vi inte alltid kan skaffa vinning av de gåvor Gud gett oss. En del människor försöker, men får ingen frukt från försöken. Kommer Herren Jesus att straffa dem för det? Det tror jag inte. Det skulle säga emot Guds egen karaktär. Det är inte vi som ska skörda. Vi kan inte få säden och frukten att växa. Paulus säger i brevet till Korintierna att en del sår utsädet, andra vattnar, men det är Gud som ger växten. Det är inte vi som ser till att det blir frukt. Därför kommer Gud inte att straffa någon för att han inte burit frukt, straffet kommer när vi har fel uppfattning om Jesus. När du har en uppfattning som går rakt emot Guds karaktär och egenskaper. När han älskar dig, tycker du han är hård emot dig. När han är nådig och barmhärtig, så tror du att han slår och straffar dig. Det är inte alls Guds karaktär att vara sådan. Därför är det så viktigt att vi har rätt uppfattning om vår Herre.

När vi känner till sanningen om vem han verkligen är, så kommer vi också att vara mycket friare i vår vandring med honom. Jesus sa att ni ska känna sanningen, och sanningen ska göra er fria. Det finns många människor i denna värld som är så upptagna med att göra saker hela tiden. Man vill behaga Gud med att göra en massa ting. Men om vi går till bergspredikan, och läser de elva första verserna där Jesus talar om vilka som är saliga människor, så talar han inte om människor som gör, men om människor som är. Det handlar om att vara i Jesus. Det är han som lever i oss som kan göra något i oss. Det är inte vi som gör, men han. Och om vi vet det, så kan han göra med oss vad han vill. Vi behöver inte främst tänka vad kan jag göra, men vad kan jag vara. Hur kan jag vara mer till Guds förfogande, så han kan göra ting genom mig? Det kan ibland betyda att jag gör ingenting, men sitter och väntar på Herren, så att han kan fylla mig och förbereda mig för vad han vill att jag ska göra.
För att gå tillbaka till vårt ämne, säger Jesus: Gör detta till dess att jag kommer. Denna liknelse som är nämnd i Luk 19, är samma liknelse som är återgiven i Matt 25. När vi därför läser liknelsen i Matt 25 i sitt sammanhang, kan vi förstå litet mer vad Jesus förväntar sig av de gåvor han lagt ner i oss. Många gånger har vi för oss att det Jesus gett oss ska brukas där det kan se stort ut. Att vi kan demonstrera vilka gåvor vi har, så människor blir imponerade och vi får bli stolta över oss själva. Men Gud ger oss gåvor inte för att vi ska bli stolta och uppblåsta, utan han ger oss hellre gåvor så att vi kan hjälpa och uppbygga varandra i tron. Det förstår vi av sammanhanget i Matt 25. Där kommer Jesus med samma liknelse om punden, men han fortsätter här direkt med ett annat påstående. Vi kan inte säga att det är en annan liknelse, men Jesus säger här:
-När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. (Matt 25:31-32)
Helt klart är det inte en liknelse, utan Jesus talar här om vad som ska hända då han kommer tillbaka. Och det står om vilken lön de ska få som står på hans högra sida. Och vi läser längre fram:
-Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (v. 34)
Han säger också varför de ska få ärva riket som var förberett för dem. Vi läser nästa vers:
-Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Lägg märke till vad Jesus säger här. Han säger till de får som han ska ge lön: Ni har gjort något som gjorde att jag blev så stolt och glad över er. Och det var det här ni gjorde med de gåvor jag gav er. Ni har visat barmhärtighet och kärlek och medlidande. Ni hjälpte främlingar och gjorde något som verkligen gladde mitt hjärta med era gåvor. Kanske vi gör så, och tänker det är väldigt enkla saker som vem som helst kan göra. Vi behöver inga speciella gåvor för att göra detta. Och därför var de här fåren på hans högra sida förvånade, och frågade: Vad har vi gjort för dig, Jesus? När var du i fängelse, när var du hungrig och naken och vi hjälpte dig? Då säger Jesus till dem:
-Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. (v. 40)
Alltså; hur du förhåller dig och vad du gör för bröder och systrar som har behov, det gör du för Herren.

Vad du än gör för människor som är enkla i världens ögon, speciellt när du vet att de är dina bröder och systrar i Herren, är detsamma som att göra det för Herren Jesus själv. Därför blir jag så glad när jag får rapporter om vad våra syskon på missionsfälten gör för behovets barn i Santo Domingo och Haiti. De hjälper fattiga syskon som behöver hjälp. De är våra bröder och systrar som behöver hjälp. Kanske de är sjuka, en del är i fängelse. En del har inget att äta, inget att kläda sig med. Om vi, som är deras bröder och systrar inte bryr oss om dem – vem ska då bry sig om dem?
Det här kan vara de främsta tecknen på vår andlighet. Vi får inte bara använda våra gåvor till att visa upp dem, demonstrera som på en teaterföreställning. Gud gav oss inte gåvor för att vi skulle skryta med dem och göra oss märkvärdiga. Han gav oss dem för att vi skulle använda dem till hjälp för andra, speciellt våra svaga bröder och systrar. Därför säger han till dem som inte har handlat så att de ska kastas i det brinnande Gehenna. Och märk väl att han säger detta till människor som kallar honom Herre. Han säger det till människor som kallar sig kristna. Inte till dem som inte kände honom. Han talade till människor som erkände Jesus som sin Herre. Därför läser vi om dem som stod på hans vänstra sida:
- Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? (v. 44)
Dessa kan man kanske kalla köttsliga kristna, eller med andra ord kan man säga avfälliga kristna. Människor som gör saker bara för att synas. De gör saker för att förhärliga sig själva. För att dra uppmärksamhet bara till sig själva, inte till Herren. Därför trodde de att gåvorna de fått av Gud var bara för att göra stora ting. De försöker hela tiden att göra stora saker i världens ögon. Men de har försummat de små tingen som är så betydelsefulla i Herrens ögon. Och därför svarar Herren dem så här:
-Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. (v. 45)
Här har vi alltså en praktisk lektion som Herren ger oss, om vad vi bör göra till dess att han kommer. Det är inte bara att komma till möten i församlingen, vilket är bra. Inte bara att vara tillsammans med andra kristna, vilket också är bra. Men vi behöver göra praktiska ting som behagar Herren. Och det är ofta ting som är fördolda för andra människors ögon. Det kan vara småsaker som andra uppfattar som obetydliga struntsaker, men troligen är de viktigaste tingen i Herrens ögon. När du går och besöker en sjuk broder på sjukhuset. När du sitter vid hans bädd och försöker trösta honom. När du besöker en broder i fängelset, som kanske har det svårt, och försöker uppmuntra honom och vederkvicka honom med Guds Ord. Eller besöker syskon som är fattiga och i desperat nöd. Det är vad Johannes säger i sitt första brev: Om jag säger att jag älskar Herren och fortfarande hatar min broder som jag har sett, är jag bara en hycklare. Om jag inte kan älska min bror som jag ser med mina ögon, hur kan jag då älska Herren som jag inte kan se med mina ögon? Det här är praktiska saker för oss att lära oss och komma ihåg.
Låt oss gå till nästa ställe där Jesus säger ”tills jag kommer”. Det finns i Joh 21. I detta sammanhang möter Jesus sina lärjungar vid Galileiska sjön. Där talar Jesus med Petrus, och försöker att leda honom tillbaka och ge honom upprättelse. Efter det att han talat till Petrus, läser vi:
-Sedan sade han till honom: ”Följ mig!” Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter. Det var han som vid måltiden hade legat vid Jesu sida och frågat: ”Herre, vem är det som skall förråda dig?” När Petrus fick se honom, frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” (Joh 21:19-21)
Här ser vi att Jesus sade åt Petrus att göra något. Han sa till honom: -Följ mig! Men Petrus var litet bekymrad över andra människor. Han ville veta vad som skulle ske och vad Jesus skulle göra med den andre lärjungen. Men Jesus svarar honom:
”Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!” (v. 22)
Herren säger alltså till Petrus: -Varför bryr du dig om vad jag har för plan med andra bröder och systrar? Jag sa till dig, Petrus: Följ du mig! Jag kanske har andra planer för dem, det är en sak mellan dem och mig. Om jag vill att han ska leva kvar tills jag kommer, det har du inte med att göra. Det behöver du inte bekymra dig om. Jag tar hand om honom.
Vad Jesus faktiskt försöker lära oss här är att närhelst han ger oss en uppgift, så ska vi göra den. Vi kanske vill veta inte bara vad Herren vill att vi ska göra, men också vad han vill att andra ska göra. Jag vill vara säker på att också andra gör vad Herren vill att de ska göra. Men Herren har inte inte ålagt oss att ha ögonen på vad andra systrar och bröder gör eller inte gör. Vårt ansvar inför Herren är att göra vad han vill att vi ska göra. Andra systrar och bröder är själva ansvariga inför Herren för vad han vill att de ska göra. Det är inte vi som ska döma över vad de ska göra eller inte göra. Vår Herre har olika plan för varje människa. Kanske han säger åt dig att gå och arbeta hårt ute på fältet. Åt en annan kanske han säger: Gå och sätt dig i ditt rum och bed. Kanske du sedan vill beklaga dig för Herren och fråga: -Varför har du sänt mig till att arbeta hårt ute på fältet och den där får vara hemma och ha det bra? Så där kanske vi klagar på varandra ibland. Men den domen får vi överlämna åt Herren. Han vet vad han har i beredskap för var och en av oss, och han ger var och en av oss efter vår kapacitet och möjlighet.

Nu ska vi gå till det tredje stället där Herren säger ”tills jag kommer”. Det är i 1 Kor 11. Där är det inte Herren Jesus själv som talar, men det är aposteln Paulus som säger vad vi ska göra medan vi väntar på att han ska komma.
Paulus talar om vad vi ska iaktta vid Herrens måltid, då vi tar del i brödsbrytelsen:
-Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1 Kor 11:26)
Först säger Paulus att vi måste iaktta denna ordning vid brödsbrytelsen. Vi ska göra det oavbrutet tills Herren kommer. Men lägg märke till vad han säger: Att så ofta vi äter och dricker denna måltid, så förkunnar vi Herrens död. Och vi gör det till dess att han kommer. Lägg märke till att han här lägger tonvikten vid Herrens död. Här talar han inte om uppståndelsen och Herrens uppstigande till himmelen. Han betonar Herrens död. Varför gör han det? Varje troende vet att det var Herrens död som gjorde vår frälsning möjlig. Det som frälste oss var hans korsfästelse på Golgata, och att han utgjöt sitt blod för var och en av oss. Vi var alla syndare, långt borta ifrån Herren. Men Jesus Kristus dog för oss. Den rättfärdige dog för orättfärdiga så att han kunde föra oss till Gud. Vi gjorde ingenting för att förtjäna denna frälsning. Det fanns ingenting gott i oss. Vi var inte alls värdiga denna Guds frälsning. Det var endast genom Jesu död och hans utgjutna blod vi kan få ta emot frälsning. Och därför betonar Paulus här avsiktligt Jesu död, så att vi i första hand förstår att han dog för att vi var syndare. Så ska vi komma ihåg varje gång vi tar emot brödet och kalken att vi är syndare och Jesus dog för oss. Det hjälper oss att vara mer ödmjuka. Vi blir då inte arroganta och skrytsamma och tänker inte höga tankar om oss själva.
När människor samlas i församlingen för att ta emot brödsbrytelsen, så tänker de gärna att de är värdiga att delta i den här måltiden, och om någon kommer in ibland dem som man bedömer inte är värdig, så får han inte del av brödet och kalken. Vi dömer åter varandra. Vi dömer våra bröder och systrar. Om vi fortsätter läsa i det här kapitlet, så säger Paulus speciellt att människorna ska döma sig själva. Han säger inte att var och en av er ska döma sina bröder och systrar. Han säger inte: Pröva varandra, utan: Pröve då människan sig själv. För att vara säker på att du kommer inför Herren på ett värdigt sätt, så rannsaka du dina synder och låt andra ta hand om sina. Därför är det viktigt för oss att tänka på Herrens död då vi kommer tillsammans för att bryta brödet. Vi ska komma ihåg varför Jesus dog. Han dog för att vi var syndare, ovärdiga hans kärlek. Det kommer att hjälpa oss att vara ödmjuka och milda inför Herren. Och gör att vi lättare accepterar varandra och inte dömer varandra.
Så ska vi gå till sista stället där det står ”tills jag kommer”. Det är i Upp 2, där Herren sänder ett brev till församlingen i Tyatira. Efter det att han sagt till dem vad han känner till om dem, och om allt detta avfall som finns i församlingen, talar han också till kvarlevan, de trogna som förblivit i församlingen. De som inte handlar som de avfälliga:
-Jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar. Men till er andra i Tyatira, ni som inte har denna lära och inte känner Satans djupheter, som man kallar det, till er säger jag att jag inte lägger på er någon ny börda. Men håll fast vid det ni har, till dess jag kommer. (Upp 2:23-25)
Håll fast det ni har, tills jag kommer. Det står väldigt klart för oss att det är ett stort avfall i Jesu Kristi församling. Mycket förvillelse, många har avfallit från Herren, många missbrukar Herrens namn, och många framträder som ljusets änglar, men är djävulens tjänare. Men mitt ibland allt detta avfall, så finns en liten kvarleva som är trogen mot Herren. Det är några som inte böjer knä för Baal, och som inte följer Satans förvillelser. De håller troget fast vid Herrens bud. Och Herren känner var och en av oss. Han vet precis vilka som tillhör Honom och vilka som tillhör fienderna. Han är den som inte bara ser till det yttre. Han ser inte på vilka sorts ord eller vilken religion vi formar. Kanske världen runt omkring oss säger: Du är en väldigt bra och religiös människa. Andra gör många under och tecken i Herrens namn. De kanske kan förvilla många. Men Herren ser till hjärtat. Han säger: -Jag rannsakar hjärtan och njurar. Han vet vad som bor i ditt sinne och i ditt hjärta. Du kan kanske lura människor med din mun och dina gärningar. Men du kommer aldrig att kunna lura Herren, för han läser dina tankar och ser ditt hjärta, och han kommer att ge var och en efter hans gärningar. Han vet att inte alla som säger ”Herre, Herre” kommer in i himmelriket. Men han vet också att det finns några trogna människor, som är redo att ge sina liv för att ära Gud. Människor som är redo att ge sina liv för Herrens namn. Människor som inte vill följa med strömmen bara för att behaga andra. Han vet att det är en kvarleva, att det är några få som är trogna och gör allt för att behaga Herren. Till dessa få säger han: - Håll fast det du har, till dess att jag kommer. Kanske du inte kan förändra världen runt omkring dig. Kanske du inte kan förändra de tusentals församlingar i världen som missbrukar Herrens namn. Kanske du inte ens kan påverka ditt eget hem, din egen familj. Allt du kan göra, är att själv vara trogen. Och därför: Håll fast vad du har fått av Herren! Var trogen tills han kommer igen.

Må Herren hjälpa oss och bevara oss från det han varnat för i dessa texter, så vi verkligen förstår vad han vill att vi ska göra till dess att han kommer. Det gäller inte bara att tala, inte bara att betona att han kommer. Det gäller inte bara att gå igenom profetiorna och vara medveten om allt som sker runt om i världen. Det viktigaste är att göra hans vilja. Och hans vilja för var och en av oss kan vara olika. Men om vi är trogna och lyder till hans namns ära, så blir han förhärligad ibland oss. Det är inte våra religiösa gudstjänster som är viktigt. I sin bergspredikan säger Jesus:
-Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. (Matt 7:21)
Vi läser fortsättningen:
-Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! (Matt 7:22-23)
Herrens vilja för oss är att tjäna varandra. Det är inte stora, märkvärdiga religiösa ord, det som fascinerar människor, som är viktigt i hans ögon. Det är de små, enkla ting vi gör för alla våra små bröder som Herren ser till. Må Herren hjälpa och välsigna oss, så vi förstår vad vi bör göra till hans ära och förhärligande! Amen.

Gud är aktiv existens

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:44:00 +0000

Text: Hans Lindelöw

Läs första kapitlet i första Mosebok – Bibelns första bok – och se efter hur många gånger det står ”Gud” där!
Se sedan efter hur många gånger det står att Gud gör något.
Du kommer att finna att Gud var väldigt aktiv i skapelseverket.
”Gud sade”
”Gud såg”
”Gud skilde”
”Gud kallade”
Om jag inte har räknat fel så står det ”Gud” hela 32 gånger i det kapitlet. Ett kapitel som har 31 verser.
Och det står att Gud gjorde vissa saker, och det är ganska ofta som Gud handlar. Nästan varje gång det står något om Gud så står det att Han gjorde något.

Man skulle kunna tycka att Gud kunde göra sådant som numera vi människor gör, något slags maskiner, som tar över en del operationer som Gud tidigare gjorde.
Men Gud gör inte det.
När Han hade skapat ljuset, genom sitt ord, så att storheterna himmel och jord, ljus och mörker, dag och natt fanns inför Honom, och dessutom vattnet. Då skulle Han ha kunnat överlämna åt ljuset, eller åt vattnet, att göra resten.
Men icke.
När det behövs torr mark, så överlämnar Han inte åt vattnet att själv lyfta upp den torra marken. I vers 9 står det att Gud sade:
- Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.
När det behövs växter på jorden, så överlämnar Han inte i första rummet åt jorden att själv frambringa växtligheten. I vers 11 läser vi:
- Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.
Jorden ska frambringa, men inte utan Gud. Därför Han sade: ”frambringe!”, först därefter frambringade jorden något.
När det behövs solar och planeter, för att hjälpa den kommande världen att skilja tiderna åt, så överlämnar inte Gud åt det ljus Han redan skapat att göra sådana. Nej, Han säger:
- Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.
Och över trettio gånger intervenerar Gud i sitt pågående verk, genom att åter, igen och igen, tala.
Sedan vilar Han.

När världen har blivit skapad, när människor och djur börjar att befolka jordens alla länder, när historien, världshistorien, går sin ofattbara gång, då har Bibeln något att säga om de tiderna.
Jesus talar med lärjungarna om Noas tid, och om Lots tid. Han talar om Salomos tid, då drottningen av Söderlandet kom till honom, och om Nineves tid, då Gud sände Jona till den staden.
Och efter Jesus fortsätter apostlarna att tala om tider som har varit och tider som ska komma.

Aposteln Paulus skriver romarbrevet några årtionden efter att Jesus har kommit. Romarbrevets första kapitel innehåller nästan lika många verser som första Mosebok’s första kapitel. Där står det vid 24 tillfällen uttryckligen ”Gud” . Och åtta gånger står det ”Han” med hänsyftning till Gud. Det blir också 32 gånger.
Så Gud är aktiv, genom sin nåd. Genom sitt evangelium.
-..evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror ..
(Rom. 1: 16)
Undersök närmare på vilket vis Gud är aktiv enligt aposteln Paulus, om man jämför med första Mosebok.
I första Mosebok kommer Gud in i en värld som inte existerade, men som kommer till. Och Gud är skonsam mot oss, så Han låter oss inte få veta om det allra mest obegripliga, då Gud möter själva intigheten. När Bibeln börjar har trots allt redan himmel och jord och hav blivit till.
Men det finns inget ljus.
När aposteln Paulus skriver romarbrevet, så har allting, hela världen, existerat väldigt länge. Generation har följt på generation, nationer och stater , religioner och traditioner har uppstått, civilisationer har kommit och gått, växt till eller avtagit. En del har försvunnit.
En hel del har urartat och måste förkastas.
Han har förkastat och kan förkasta än. Men Han har dessutom räddat människor, och kan rädda oss än!
Men aposteln skriver om en Gud som är aktiv, och vill frälsa, eller rädda dem som kanske hade gjort sig förtjänta av att förkastas. Faktiskt skriver aposteln mycket mer om Guds väsen, än vad vi får veta i första Mosebok. I romarbrevet får vi veta om Guds kärlek, Guds eget älskvärda och högtlovade väsen, om Hans vilja och om Hans kraft, men också om Hans vrede.

Fly till Hans nåd i Jesus Kristus! Så undkommer du Hans vrede.
Fly till Guds ord och informera dig om Gud, en Gud som är aktiv, inte bara genom det han i och för sig gör, utan genom sitt sätt att vara.
Genom sin existens.

Vem äger ditt liv?

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:43:00 +0000

Text: Tage Johansson

Äger Gud verkligen mig? Detta handlar inte bara om en trosföreställning utan om något som ska bli uppfyllt i mitt liv. Det handlar om en helig överlåtelse och det är då det kristna livet börjar bli intressant och spännande.

Detta är frågan till kristna idag. Vem har äganderätten i våra liv? Problemet med många kristna är att man har otillräcklig kunskap om vad Gud vill och begär. Gud begär ditt hjärta.
Jag hade inte behövt åka hit ikväll. Jag hade kunnat göra något annat. Jag är fri att göra vad jag vill, inte sant? Men jag kan också vara överlämnad åt Gud så att jag inte gör vad som helst. Jag kan vara överlämnad åt honom på grund av kärlek till honom. ( 2Mos 21:5-6) Finns inte denna kärlek som bibeln kallar den första kärleken så är vårt handlande inte av samma värde. Vi måste ha klart för oss detta, att Gud tvingar ingen, absolut inte. Men Gud vädjar till oss. Hjärtats lydnad, det är den enda möjligheten Gud har att kunna verka fullt ut genom oss. Om Gud äger oss helt då kan den helige Ande verka i våra liv så att det egentligen inte finns några begränsningar. Då är vi blott instrument i hans händer. I Romarbrevet står det att vi inte ska ställa våra lemmar i syndens tjänst utan ställa dem såsom rättfärdighetsvapen i Guds tjänst. Att vara ett redskap eller ett instrument innebär ju att vara helt i Guds händer. Då kan han bruka det som han vill. Jesus som är vårt stora föredöme sa att ”de gärningar som jag gör, gör inte jag utan Fadern som bor i mig.” Det handlade om ett ägandeförhållande. Jesu liv var ett liv för sin Far som han älskade. Det var det största i hans liv att få göra Guds vilja.
- En kropp beredde du åt mig....för att göra din vilja, o Gud. Hebr 10:5-7
När du blivit frälst har du ju fortfarande ditt liv i dina händer. Du kan göra vad du vill med det. Du kan leva som en religiös medelmåtta hela din tid och gå på möten utan att Gud verkligen äger allt i ditt liv. Men det kan också ske en bestämmelseakt från din sida: ”Jag vill nu överlämna allt”. Du kan ge Gud detta löftet att du är villig att rätta dig efter Guds tuktan, Guds korrigering och vägledning, men också hans uppmuntran. Det kanske inte verkar som att det går så bra i början, men det kommer att visa sig mer och mer i ditt liv vad en verklig överlåtelse innebär. Watchman Nee skriver om det här att, vi kan inte vänta oss att Herren ska leva sitt liv i oss om vi inte ger honom vårt liv.
Gång på gång ställs man inför den här frågan i sitt liv. Äger Gud verkligen mig? Detta handlar ju inte bara om en teologisk uppfattning eller en trosföreställning utan om något som ska bli uppfyllt i mitt liv. Det kan då bli konflikt när det gäller familj, arbete, församlingsgemenskap eller varhelst man rör sig i vardagen. Man hittar inte på saker hur som helst, man handlar inte hur som helst, man går inte dit näsan pekar utan man går i förutberedda gärningar. Man kan inte hantera sin ekonomi som man själv tycker. Mina händer är inte mina, dom är Guds. Men är inte detta träldom? Nej det handlar om en helig överlåtelse och det är då det kristna livet börjar bli intressant och spännande. Detta är väldigt enkelt egentligen, men man kan inte komma fram till detta genom något annat än att det blir uppenbarat genom den helige Ande.

Om man är villig att anta vad Guds ord säger får man inblick i den här hemligheten med Kristus i oss. Den som vill göra Guds vilja skall förstå, säger Jesus. Då öppnar sig en fantastisk värld av Guds möjligheter. Då tar Gud hand om hela min varelse och hela min tillvaro. Ifall jag har familj eller andra lojaliteter kommer det att visa sig att jag inte längre är min egen. Konflikterna kommer, men Jesus sa att han hade inte kommit för att skaffa frid utan svärd. Var och en kan få sitt eget husfolk till fiender om dessa inte vill gå in på de här villkoren. Men för den som kommer in i den här situationen gäller att Gud ger också visdom att veta hur man ska tackla problemen. Man kan inte slå sig fram med Guds ord utan det blir ett saktmod och en andens visdom. Och det är ju så underbart att Gud har omsorg om mig och även om min familj. Gör man Guds vilja, även om det mänskligt sett ser ut som om det går helt emot förnuftet, så har Gud en underbar lösning i varje situation

Den helige Ande behöver ett helöverlåtet redskap för att Kristuslivet ska kunna verka igenom oss. Frälsningen innebär räddning för oss själva. Vi är i honom välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser. Men en annan sida är att Kristus är i oss. Det handlar om att denna frälsning också ska komma andra människor till godo. Vi måste förr eller senare komma fram till avgörandet om han ska få äga rätten till vårt hela liv. Vi ställs hela livet inför val. Ska vårt liv förfelas eller ska Gud få verka? Är vi uppfyllda av Helig Ande så förvandlas vi. Det är vi som bestämmer om detta ska ske. När vi kommer tillsammans till möten eller vi beder så upplever vi att det sker en förvandling. Har man varit i bön upplever man sin omgivning annorlunda än innan man kom dit. Man är mera skärpt, mera vaken, man upplever mer fröjd eller kanske mer vånda för Guds verk. Vånda och nöd för andras frälsning är nödvändigt för att nya liv ska kunna födas.
Blir vi uppfyllda av Guds Ande på det här sättet får vi ett andligt förnyat sinne och kan pröva vad som är gott och välbehagligt för Gud. Som en följd av detta så skickas vi inte efter denna tidsålders väsende utan förvandlas genom sinnets förnyelse så att vi kan pröva vad som är Guds vilja. Vi ställs ju hela tiden inför val. Väljer vi fel blir vi ett hinder för Guds ande. Men vi behöver inte göra det om vi är uppmärksamma och lever i anden. Vi behöver hela tiden ha en nära relation till Jesus så att han är en verklighet i våra liv. Vi måste ta tid tillsammans med honom och vara inför Guds ansikte så att Anden får tala.”Den som har öra han höre vad Anden säger.” Min omgivning behöver uppleva ett Kristusliv i mig så de kan erfara hans härlighet och sinnelag. Om jag har Kristi sinnelag märker människorna detta mycket väl. Detta sinnelag finns tillgängligt alla timmar på dygnet antingen det är måndag eller någon annan dag. Detta är så viktigt och ett stort ansvar vi har därför att vår ofrälsta omgivning har bara oss att se på. Precis som vi läser bibeln så läser de oss som ett Kristusbrev. Antingen för vi dem bort från eller närmare Guds rike. Vi kan som det står i Filipperbrevet vara ett himlaljus i världen. Det största vi kan få vara med om som kristna är att få göra Guds vilja. Vi kan i bibeln och väckelsehistorien se många exempel på människor som Gud fick använda på ett särskilt sätt. Dessa var människor som du och jag, men de hade kommit till den punkt då de överlämnade allt. Abraham till exempel hade många val i sitt liv. Det hände också att han gick fel någon gång men eftersom han levde i nära gemenskap med Gud kom han rätt igen.

Gud låter oss få nya tillfällen att välja rätt. Till och med Judas fick en tid till bättring. Jesus kunde avvisat honom första gången han tog något ur penningpungen men han fick sin tid och sina möjligheter. Men han tog inte emot undervisningen utan förhärdade alltmer sitt hjärta. Slutet kunde inte bli annorlunda. Detta är väldigt allvarligt för dig och mig också. Upplever vi att Gud talar till våra hjärtan men avvisar eller avvaktar så blir vårt hjärta mer okänsligt. Det blir inte lättare utan svårare nästa gång Gud vill komma till tals med oss. Gud talar inte hur länge som helst och han tränger sig inte på. Men ändå kan han låta oss gå genom eld och vatten för att komma till tals med oss. Han fick till sist ge Jakob ett slag på höften för att gå till rätta med honom. Slutsumman hos Jakob var att han ville välja det som var rätt. Esau däremot aktade inte det något värt utan valde linssoppan istället för sin dyrbara förstfödslorätt. Det är så viktigt att akta på Guds kallelse och Guds erbjudande att få gå hans väg. Frågan för oss är om vi har mod att överlämna allt åt Gud. Vår kropp blir det tempel han har avsett. Vi är inte längre våra egna som Paulus skriver till korintierna. Då skickas vi inte efter denna tidsålders väsende. I Korint fanns det en väldig blandning av människor, och där var ett stort moraliskt förfall och en religiös blandning. Här behövdes denna undervisning, för vi som lämnat oss till Gud står inte under denna världens inflytande. Vi är blockerade för allt sådant, påverkas inte mer och liknar inte dem som lever utan Guds gemenskap. Vi blir Gudsmänniskor, andliga människor. Helgelse betyder avskildhet för Gud. Då kan han utföra helgelsens verk.
- Fridens Gud helge eder till hela eder varelse så att hela eder ande, själ och kropp befinnes vara ostrafflig när Jesus kommer. (1 Tess 5:23)

Vad jag framför allt vill påpeka här är att vi kan få uppleva på allvar vad den helige Ande kan förmå när vi är helöverlåtna åt Gud. En hel värld av himmelska krafter manifesteras i vår vandring. Det är det underbaraste man kan tänka. Hanok förstod den här hemligheten. Han vandrade med Gud, inte med något annat. Gud tog honom bort. Fantastiskt! Detta kan också du och jag få göra,vi har samma möjlighet att vandra med Gud. Må vi överlåta oss idag om vi känner att Gud manar och kallar. Så får vi med triumf gå hem när Jesus kommer och liksom Hanok gå segerrika in i himmelen. Amen.

Den ekumeniska dialogen med Islam – hur ska den förstås?

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:42:00 +0000

Text: B V Henry

Att skilja på motiv och
målsättningar
Av någon anledning har mitt intresse och mitt syfte att leva i fridsamma relationer med muslimer av en del kristna ofta uppfattats som en kompromiss med den bibliska åskådning jag har och alltid har proklamerat, vad gäller det unika med kristendomen och dess budskap.
Medan jag alltid har betraktat kärleken som en viktig kommunikationsväg, så har detta aldrig kopplats bort ifrån nödvändigheten att tala sanning, vilket är det enda som ger frihet – Joh. 8:32, 36. ”Elsk disse araberna” , som titeln på en av mina norska böcker lyder, har aldrig varit tillämpbart genom att tiga om vad muslimer behöver höra om vårt budskap om hopp till en Uppstånden Herre och Frälsare.
Medan det är sant att mitt sätt att nalkas muslimer alltid har varit respektfullt och fridsamt snarare än misstroget och avvisande, så har det aldrig inneburit att jag håller med om allt som Koranen och Sharia-lagar lär, och inte heller att jag erkänner vissa former av praxis som är förknippad med deras religion. När det gäller denna sista punkt så måste de kulturella inslagen i muslimvärlden skiljas ifrån det som är strikt religiöst eftersom nästan varje etnisk grupp som den består av, i dess vida panorama-liknande utsträckning från Arabien till Indonesien, uppvisar stor variation vad det gäller att trotsa en ofta förekommande kliché om ett allmänt accepterat, monolitiskt block.
Det finns mycket polarisering och många påståenden ibland kristna av olika slag om hur vårt förhållande till muslimerna och deras tro borde se ut i den växande pluralismen i Europa. Faktiskt så har en del muslimer samma känslor ifråga om de kristna och delar samma längtan att desarmera spänningen och undrar om det finns något sådant som en universell tro som går utöver etnicitet och övertygelse och förmår ena hela mänskligheten. En sådan utopi stöder både en del kristna såväl som en del muslimer, och de är anhängare därav.
Moammar Qaddafi kan kommas ihåg för att ha varit ordförande för ett judiskt -kristet möte i Tripoli 1976, en gest som applåderades av somliga.
Sannolikt var det ett spel för gallerierna, eftersom han i själva verket trodde på Islams överlägsenhet och slutliga triumf.
Samtidigt med sina oljeinkomster drev han vidare med sitt varumärke av Islams rätt över den afrikanska kontinenten, till nackdel för de kristna församlingarna, som fallet var i Uganda under Idi Amins’ ökända regim, han som konverterade till Islam av ren bekvämlighet. Detta, och många andra skickelser, har visat att det ofta finns en konkurrensfaktor snarare än en samarbetsfaktor i skydd av ett ekumeniskt eller interreligiöst paraply.

Att övervinna de framträdande skillnaderna
All hans reservation och även hans ovilja till trots, vad det gällde att öppna en ekumenisk dialog med Islam, så gav påven Benedikt XVI grönt ljus till att upprätta ett pågående katolsk-muslimskt forum, med ett första gemensamt möte i november 2008. Pionjärinitiativet var ett svar på ett öppet brev från 138 muslimska lärde som ställdes till påven och andra kristna ledare under de föregående åren. Denna inbjudan kom att få en knuff av påvens kontroversiella uttalanden om Islam i Regensburg i Tyskland. Ali Aref Nayed, chef för det Kungliga, strategiska Islamstudiecentret i Amman, i Jordanien, sa:”Hela detta initiativ handlar om helande”. Han tillade att ”...syftet är att återvända till trons rötter och vad vi har gemensamt”. Utgångspunkten för invigningsmötet var kristen och muslimsk undervisning om plikten att älska Gud och nästan. Medan det är sant att förhållandet mellan kristna och muslimer har varit problematiskt, med många tragiska sammandrabbningar vilket har varit karaktäristiskt under århundradenas lopp, så känner många mer än någonsin ett behov av att överbrygga denna beklagliga period av historien då fanatiska röster uppmanade till korståg och jihad, allt i religionens namn.
I en värld som fortfarande är utsatt för inter-religiöst våld och apokalyptiska förutsägelser om nya ”civilisationernas sammandrabbning”, hörs motsatta appeller om eftergifter och förlikning från olika talarstolar.

Hur som helst, med ett sådant önsketänkandes alla meriter kan man inte dölja kristendomens unika anspråk, och detta medför till slut ett fördömande av alla andra religioner, vars distinkta karaktär inte bör fördunklas genom att man lögnaktigt assimilerar sådana religiösa idéer som är främmande för kristendomen (synkretism), och på det viset skapar en steril hybrid. Så gör jesuit-teologen Jacques Dupuis i sin bok ”Towards a Christian Theology of Religious Pluralism” (1977). Och på sitt vis och med sin inspiration är Khalil Gibran’s (1893 – 1931) kända bok ”Profeten” ägnad åt appeller om en syntes mellan Islam och kristendom, genom att praktiskt utforma stränga regler. Den libanesisk-amerikanske författaren låter i sin berättelse Almustafa, profeten, i en otydlig predikan besvara frågor om kärlek, arbete, smärta, död och liknande.

Under tidens gång har både muslimer och kristna i ett symbiotiskt förhållande gjort insatser för att tackla de religiösa barriärer som skiljer dem från varandra. Under senare år har det spridits litteratur som skrivits av både kristna och muslimska författare, och som kommit till för att tjäna som katalysatorer, för att röja undan kontroverser och undvika konflikter för enhetens skull – man har då valt ett flytande snarare än ett solitt ställningstagande till sanningen. Man kan nämna en sådan bok som, helt tömd på all polemik, har skrivits av Guilio Basetti-Sani ”The Koran in the light of Christ – A Christian interpretation of the Sacred Book of Islam” (= Koranen i Kristi ljus- en kristen tolkning av Islams heliga bok) .
Och således, medan det kan argumenteras att det finns paralleller mellan kristendom och Islam, så kan vi inte se förbi eller ignorera paradoxerna, som den ovan angivne författaren gör: Kristi eviga Sonskap, Joh. 17:5- 24, Kristi ställföreträdande offer på korset, Joh. 1:29 och 1 Petr. 1:18 – 21; den uppståndne Herren och världens Frälsare, Apg. 2:32-36 och Uppb. 1:18. Dessa huvudstycken i läran tål inga kompromisser, utan dem måste vi insistera på även om vi befinner oss mitt uppe i muslimsk förnekelse och förkastelse av dessa historiska fakta.

Hur välmenande man än är, och hur man än avser att leva i fred med alla människor så finns det en konstant risk och redan en hel del bevis på att bibliska sanningar har urvattnats och även offrats för att nå dessa mål. Man kan påminna sig den fascinerande och närmast legendariske Franciskus av Assisi’s person, som i sin rörande och naiva enkelhet, i kontrast mot korsriddarnas hat och våld, prövade ett äventyr som har inspirerat och motiverat efterföljare att komma med ett annat slags kristet vittnesbörd till muslimer. Som en ikongestalt för katoliker och även för en del protestanter har Franciskus blivit prototypen för en ekumenisk dialog som många har förespråkat ända sedan hans möte med Sultan Malik al-Kamil (Saladin’s brorson) av Egypten i september 1219*. Det ville spanjoren Romon Lull ( 1236 – 1315) göra, men hans predikan om den korsfäste och uppståndne Frälsaren togs inte emot av muslimerna i Nordafrika, och på grund av det blev han martyr på dess kust. Koncentrationen på budskapet om korset som frälsningens enda väg har aldrig varit populär, utan snarare ett stötande budskap för muslimer och många andra.

Förespråkare av en
komplicerad röra
Sedan dess och i tider som ligger oss närmare, har människor lagt evangeliets anspråk åt sidan, och vänt sin uppmärksamhet till Gamla Testamentet och dess betyganden med ett hopp att bereda väg för en bättre förståelse genom att koncentrera sig på Abraham hellre än på Jesus. Ett gemensamt andligt arv kan spåras till Abraham, och utifrån denna källa har ekumeniska förespråkare försvarat ”en fristad” för muslimer inom en allt omfamnande, religiös rörelse. Men det handlar inte bara om löftet till patriarken, utan om detta löftes fullbordan i Kristus (Gen. 12:1 – 3, Apg. 2: 37 – 39, Ef. 2:12 – 18), vilket verkar den stora skiljelinjen och uppdelningen!
Trots allt resonemang om monoteism som en nyckelfaktor som drar dem samman, måste det understrykas att kristendom och Islam (inklusive Judendom) har ganska olika begrepp om en Gud och även om Abrahams specifika roll. Kort, så har Islam med sina inneboende anspråk presenterat sig som motsatsen till biblisk kristendom, och i sanning som en förbannelse (Gal. 1:8-9)! Utan hänsyn till dessa fakta har den lärde fransmannen Louis Massignion (1883 – 1962) förordat ett sådant selektivt/exklusivt ”abrahamitiskt” tillvägagångssätt med sin sentimentala förkärlek för muslimsk mysticism (sufism), att det också har influerat en sådan munk som Charles de Foucauld i hans sydalgeriska avskildhet att förbereda en generation av subjektiva, snarare än objektiva tänkare.
Och detta påverkade den kontroversielle schweiziske romersk-katolske teologen Hans Küng att skriva ett monumentalt verk på tre volymer: ”Islam: the Past, Present and Future” (USA-Oneworld 2007). Alla dessa och många andra har talat och skrivit enligt samma linje och i hopp om en ekumenisk fred. För Küng representerar Islam ett hopp snarare än ett hot mot Judendom och kristendom, och han argumenterar därför, att de tre religionerna tillsammans borde befrämja förutsättningar för världsfred*.
Och numera har bibliska övertygelser ersatts av en bekväm livsstil i en del kyrkor, och även av andra alternativ, som utgör skadliga kompromisser. En lockande religiös pragmatism på bekostnad av sund, biblisk lära. Det är förståeligt att med den situationen vi har i en föränderlig och osäker värld, att vissa ledare inom den ekumeniska rörelsen vill skynda på ett ”fredsavtal” med muslimer av god vilja. De söker efter en ömsesidig förståelse då det gäller att sprida en ytlig atmosfär ( som det visade sig 2006, bland annat under de våldsamma protester som leddes av Ahmed Abu Laban, på grund av de danska karikatyrteckningarna ) och en omformulering eller en anpassning av tidigare lärosyn, för att alla religioner ska kunna accepteras!
Men de revisionistiska strävandena i ”The Book and the Koran” av Muhammad Shahrur, med avsikt att omtolka Koranen för moderna läsare, fördömdes vitt och brett i den fundamentalistiska islamska världen, trots den fromma tonen och den stora populariteten. Och detta på just sådant vis som konservativa kristna förhåller sig avvisande till någon moderering av deras egna heliga skrifter och deras tros grunder. Båda grupperna skulle betrakta varje sådan omprövning som falskhet, och därför fortsätter kampen om böckerna!
Innan alla de centrala händelserna efter 9/11, kände den numera bortgångne professorn, Jacquea Ellul en oro inför den alltför positiva inställning till Islam som han uppfattade var på tillväxt i intellektuella, men också i kristna kretsar.
Som han var kritisk till en västlig, kulturell relativism och även till en kyrklig tendens att börja fraternisera på områden som hållit kristna och muslimer skilda som olika poler i sina respektive religioner, kunde Ellul inte begripa uppkomsten av en demagogisk diskussion över Koranen i en del kyrkor . Teorier om likvärdighet och om vad som betraktades som samme Gud, samma värden och samma frälsning, framställdes. Mer som teolog än som filosof, med god insikt om Islam, reagerade han i sin bok:”Islam et Judeo-Christianisme” (1994) , där han avvisade en ”revidering av historien som helt och hållet gynnar de muslimska folken”, och missbruket av uttryck som ”vi är alla Abrahams barn”, ”Bokens religion”, ”en imam, en rabbin och en präst delar en och samma tros-bekännelse”. Ellul ser bruket av denna jargong som enkelriktad ekumenik, medan Islam hårdnackat försvarar ”fixeringen” av sina dogmer.

Eftersökt samvälde och förnekat samvälde!
Det är inget tvivel om att i vårt västliga, postmodernistiska samhälle, där kristendomen i sekulariseringens tidvattenvåg stegvis kasseras, vinner istället Islam - som en religion med en underliggande agenda för världsherravälde och med sitt bestämda krav på erkännande, samtidigt som den når nya gränser och skjuter nya rötter - alltmer mark. Och detta syns redan på det politiska, utbildningsmässiga, sociala, juridiska och kulturella området. Detta är rättigheter som på många vis har erbjudits av ett självbelåtet, kristet Europa, och paradoxalt nog nekas kristna samma rättigheter i områden där muslimer redan har övertag och kontroll. Den gamla tanken från det Ottomanska riket: icke-muslimer i muslimska länder förtjänar beskydd (dock som andra klassens medborgare), har försvunnit från stora stråk av den muslimska världen, och alltmer är resultatet förtryck och även blodsutgjutelse, som kan ses i Pakistan, Iran, Sudan, Egypten, Nigeria o.s.v.
Och även om den stora majoriteten av muslimer lever i fredlig samexistens, så behövs det inte många extremister för att skapa kaos genom våld som framkallar hat.

Det är en lång litania över lidandet som drabbar de kristna under muslimskt styre, och för många av dem är de ekumeniska strävandena som en metod att förebygga eller bota globalt missnöje som att lägga sten på börda. Detta är realiteter som vi inte kan ignorera, och det är en stor utmaning för Guds sanna församling och dess trogna medlemmar att vakna upp, inte i islamofobins dystra stämning, men i Kristi Ande, för att fullgöra sitt högtidliga mandat i vad som alltid har varit en religiöst och politiskt antagonistisk miljö, Matt. 28:18 – 20, Ef. 3: 8 – 11.
* Även om det har upptecknats i många medeltida krönikor så har ingen samtida, arabisk författare nämnt om detta möte. Inom den Romersk-katolska kyrkan har påven Johannes Paulus II mer än någon annan fört fram Franciskus av Assisi som en förebild på ekumenisk dialog. Han var mycket angelägen om att utveckla vänskapliga relationer med muslimvärlden, vilket blev särskilt tydligt i hans resor till länder med en markant muslimsk befolkning.
* En utveckling som den ovannämnda är typisk i ljuset av sådana bibelställen som Uppenbarelseboken kap. 17, vilket många tror talar profetiskt om världsreligionernas enande.

Gud har en underbar plan för ditt liv!

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:40:00 +0000

Vittnesbörd av Roger Lindroos

Det står om kung Salomo i första konungaboken. Den vers jag tänkt på är där Herren uppenbarade sig för Salomo. Det handlar om att Salomo skulle bygga ett tempel åt Gud:
-HERREN sade till honom: "Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. (1Kon 9:3)
Det står att Herren har utvalt eller helgat, alltså avskilt en plats till att där fästa sitt namn. Om vi överför det till andlig betydelse i vår tid, eller i Guds tanke, så handlar det om församlingen där Han vill vara och där han vill ha sina sinnen. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där.
Det är nämligen så att i världen är det många som vill göra sig ett namn. Många vill bli kända, man vill bli erkänd. Men vi som har mött Jesus, har fått nåden att vara med i ett sammanhang som är långt större. Det handlar om att Gud fäster sitt namn på en speciell plats. Jag tänker också på en vers i sjätte kapitlet, där det talas om att Salomo bygger templet:
-När huset uppfördes, byggdes det av redan färdighuggen sten från stenbrottet. Alltså hördes varken hammare eller yxa eller andra järnverktyg vid huset när det byggdes. (1 Kon 6:7)
Byggnadsmaterialet är du och jag. Vi är stenar i den här byggnaden. Och materialet som används av byggmästaren är Jesus Kristus själv. Det är ett byggmaterial som håller! Det blev hugget där vid stenbrottet och inte vid byggnaden. Vi vill gärna forma oss själva. Människor vill göra det man själv vill och komma i en viss form, också en religiös form. Man har uppgifter och organiserar på olika sätt för att det ska passa och se bra ut. Men den här stenen som Gud vill använda är redan utmejslad där vid platsen där den höggs ut. Det handlar om att Gud har en speciell plan och plats för dig. Gud har en underbar plan för ditt liv, och han hugger ut dig precis som han vill att du ska vara. Du har en uppgift och då behöver vi inte hålla på och hamra för att det ska passa in som vi tycker. Kanske lite sniderier här och där. Nej Gud har en plan och du har en speciell plats i det här huset.
Därför vill jag uppmana var och en som läser detta: Vi har en speciell plats i det här byggnadsverket som är Guds församling. Det handlar inte om din och min förträfflighet eller vilket material vi är gjorda av. Nej, det handlar om att vi är uthuggna ur Jesus. Det är hans material som gäller och det är av nåd vi får vara med. Vi får föras till den här platsen.
Sök dig till gemenskapen sök dig till församlingen. Jag tror i min enfald att Gud vill använda också en liten skara, för i hans ögon ser det inte ut så. Det handlar om att han har valt en plats där han ska fästa sitt namn. Och då får vi vara med om underbara saker. Vi får bli använda av Gud och vara med och fullfölja det här byggnadsverket om vi låter honom föra oss till vår plats. Amen.

Tage Nilsson har flyttat hem

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:39:00 +0000

Vi som lärt känna Tage Nilsson när han besökte Maranataförsamingen, minns så väl när han höll appellen om hur soldaten skulle vara redo och lyssna till trumpetstötarna för uppbrott. Det var så typiskt för Tage Nilsson. Han gav i många år ut tidskriften Guds Rikes Röst, så småningom med hjälp av sonen Gunnar. Den är fortfarande en uppfordrande väckelsesignal för Guds Rike.
Tage Nilsson, som så många år lyssnade in signalerna och förmedlade dem, har nu fått hembud. Han var alltid villig att komma till Maranataförsamlingen och förkunna Guds Ord. Han förmedlade med profetord, förbön och ständiga väckelsesignaler att tiden är kort, det gäller att vara redo för uppbrott. Nu har han blivit hemförlovad efter ett långt liv. Han levde 98 år, varav de flesta åren i aktiv tjänst för Herren. Vi tackar Gud för denne trogne tjänare, och lyser frid över hans minne.
Någon av de sista gångerna han besökte Bällsta missionscenter, höll han nedanstående appell. Vi förmedlar den åter till våra läsare, som ett dyrbart, uppfordrande testamente:

Framåt marsch!

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:38:00 +0000

Appell av Tage Nilsson (Publicerad i Maranata nr 4 2004)

-Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:16-18)

Det finns en liknelse mellan det här och det romerska millitärlägret. Kommandot hade tre delar som på ett märkligt sätt passar in på det jag läste här. När soldaterna stod där gällde det att vara beredd. Precis som du och jag måste vara beredda. Det ljöd en trumpetstöt och de som var drillade från högsta ort visste vad det betydde. Lyssna på det här, för det gäller dig också! Tag ner tälten!
Då kommer det till mig: har du och jag tagit ner tälten? Det innebär: gör vi oss beredda? Vi bor i tält, vi gästar här nere. Är vi angelägna att sitta kvar i tältet? Det hjälper inte vilka tält det än är. Tag ner tälten i ditt liv. Om du är alltför jordbunden och kanske väntar att Jesus skall väl komma nån gång, jag vet inte... Men då får du signalen, avskedshälsningen: Tag ner tälten så att du är beredd på nästa stöt från basunen!
Nästa basunstöt, vad betyder den då? Det visste dessa människor som var drillade och fått undervisning från högre ort: Fall in i ledet!
I bikupan talar man om drönare, de sover och lugnar sig. Det finns många läsare som sover och lugnar sig när de sover. Men så lyder signalen: Fall in i ledet! Man lär inte kunna falla in i ledet med mindre man tagit ner tältet. Vad är att falla in i ledet? Det är att låta sig ställas, vara villig att ställas på den plats i detta liv som Herren vill jag skall vara när han kommer. Se till att du är i kallelsens slutcentrum, så att du vill falla in.
Jag kan inte, jag orkar inte, jag har inte råd. Oj, vad mycket som ligger i vägen. Men när Jesus kommer, mina vänner, då är det frågan om jag varit lydig hans order. Har jag suttit bara och tittat eller tänkt på alla möjliga människor som borde göra nånting – men vill jag göra någonting? Vill jag falla in i ledet?
Jag kan inte säga: Ja, men den eller den ska väl falla in i ledet, han är ju predikant. Vet du att du också är predikant, ett Herrens vittne som står upp och faller in i ledet. Det räcker inte att önska att jag kunde få vara därborta i en tjänst som någon annan har.
Så kommer den tredje signalen, den verkliga avgörande signalen inför Jesu återkomst. Vid tredje signalen, då visste soldaterna: Framåt marsch!
Vad betyder det i uppryckelsens sista timmar? Framåt marsch, det är en signal för uppryckelsen.
Men har man icke tagit ner tälten och har man icke fallit in i leden, då lär det knappast bli någon uppåt-marsch heller, och hämtande.
Tänk på det!

Jag vet på vem jag tror!

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:37:00 +0000

Appell av Robin Widén

Evangelium – det finns ingenting människan är i behov av som just evangelium. Det är det enda som kan förändra förhållanden. Människan måste få komma i hamn, komma till ro, och det är endast genom Jesus Kristus som detta kan ske.
Evangelium har sitt ursprung hos Gud Fader, och är manifesterat i Jesus Kristus som blev människa. Vi behöver evangelium som förmedlas genom Anden och Ordet. Människan får erfara en övertygelse när hon har funnit svaret. Många menar sig ha svar på frågorna i tillvaron, men det är endast när du kommer till din Skapare som du får det svar du längtat efter. Evangelium övertygar människan när hon får tag i denna förvandling genom tron: Jag vet på vem jag tror. Många kan komma med vittnesbördet: Jag vet att evangelium är en Guds kraft till frälsning som förändrar och förvandlar.
I Josua bok finns ett vittnesbörd av en kvinna som var i en mycket svår situation. Hon hette Rahab, och bodde i Jeriko. Hon gav sitt vittnesbörd till spejarna som kom till landet. Det vittnesbördet förvandlade henne totalt. Tron började verka i henne. Hon tog emot spejarna, hon gömde dem och släppte ut dem en annan väg. Det var trons verkan av detta vittnesbörd. Hon sa:
- Jag vet att HERREN har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invånare bävar för er. (Jos 2:9)
Jag vet, säger Rahab. Men vem har gett henne den vissheten? -Jag vet! -Jag är förvissad om! Så är det med evangelium. När det kommer till hjärtat, kan man säga: Jag vet på vem jag tror. Jag vet vem som har gett mig livet, jag vet, jag är förvissad! Jag vet, säger kvinnan, jag vet att Herren har gett er detta land. Hon hade inte hört något tidigare. Vem hade inspirerat henne att tro detta, vem hade mött hennes hjärta? Och hon vittnar ytterligare:
- Vi har hört hur HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. När vi hörde detta blev våra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stå er emot. Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. (Jos 2:10-11)
Herren Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. Och denna kvinna vittnar om att Herren är en Gud uppe i himlen och nere på jorden.
Det finns ett blod som ropar om försoning, det blod som utgöts av Jesus när han gick här på jorden och gav sitt liv till lösen. Det finns också blod som talar om hämnd, vedergällning, oförsonlighet, men här talar Kristi blod som talar om försoning; om förlåtelse, om upprättelse, om förvandling. Detta förvandlade hjärtat på denna kvinna. Jag vet och jag är förvissad om. Jag har hört och är övertygad om att er Gud är en Gud i höjden och på jorden.
Det finns inga hopplösa fall, och det finns ingen som är alltför sjunken. Var och en som bär fram vittnesbördet om frälsaren Jesus Kristus är ett under av Gud. Jag kan stämma in i Rahabs vittnesbörd: Jag vet, jag har hört och jag har tagit emot, och det har förvandlat mitt hjärta. Jag vet att han är en Gud i himmelen, men jag vet något mer: han bor i mitt hjärta. Inte i hus som är gjorda med människohänder, men i mitt hjärta. Jag har ingen annan önskan än att han också får flytta in i ditt liv, käre läsare, så att också du får detta vittnesbörd i ditt hjärta: Jag vet på vem jag tror, för jag har hört och jag har tagit emot Honom – och han har förvandlat mitt liv.
Något mer behövs inte. Blodet gäller, och det är värdebeständigt.
Rahab hängde i sitt fönster ut ett rött snöre som tecken på att det hon hört och tagit emot talar om det värdebeständiga blodet. När domen kom över Jeriko blev hon och hennes familj räddade. De hade tagit emot budbärarna.
Det började med ett rop ifrån hjärtat. Fräls, rädda! Gud välsigne dig att inte låta detta tillfälle gå dig förbi.
Du har ingen garanti för morgondagen. Vi planerar, men livet är så flyktigt och det kan ryckas ifrån oss. Idag är frälsningens underbara erbjudande. Ta emot Guds frälsning; den kommer genom att du lyssnar och tar emot i tro i ditt hjärta. Amen.
Tack Jesus Kristus för din frälsning. Tack för hopp, tack för liv och tack för barnaskap. Tack att du förändrar förhållanden och tack för att du har förvandlat oss, halleluja! Tack för att vi får sprida detta glada budskap till var och en som vill öppna sitt hjärta och ta emot. Amen.

Gud har givit Jesus åt församlingen!

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:36:00 +0000

Vittnesbörd av Majken Jacobsson

Gud är god! Jag vill läsa ett ord som är välkänt, och det har glatt mitt hjärta.
-Sedan jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga, upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner. Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. (Ef 1:15-23)
Vilken nåd! Ibland tänker man: Ja – församlingen ja. Vad är det för speciellt med den? Jo, Gud har givit Jesus åt församlingen. Han är huvudet och vi är kroppen. Jag tänkte på att när Jesus gick här på jorden, gick han runt och hjälpte alla. Nu är vi i hans kropp, så nu får vi göra det. Göra väl och hjälpa alla.
Det står också i nästa kapitel:
-Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef 2:4-9)
Du som läser det här kanske inte riktigt vet vad frälsning och nåd är. Men du ska veta att du blir frälst av nåd genom att tro på Jesus. För mig har det är bibelordet varit så välsignat.
Tack käre Jesus för din stora nåd och trofasthet. Tack att jag fått uppleva dig, och tack för församlingen käre Herre Jesus! Tack att vi får vara lemmar i din kropp och tjäna varandra, jag lovar och prisar dig. Tack att du kommer snart! Amen.

Jag blev frälst!

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:34:00 +0000

Vittnesbörd av Christian Asplund

Kul att vara här! Jag är så glad över vad vi får höra här. Att vi blir frälsta från döden och får liv. Alla människor vill ju leva men det finns bara en som kan ge liv, och det är Jesus. Vi borde glädjas ännu mer. Tänk att vi får slippa dö. Vi har fått evigt liv hos Jesus Kristus och det ger oss den sanna glädjen.
Alla människor vill leva, och det finns en väg och en möjlighet genom Jesus som har gett oss livet. Jag är så glad att jag får vara frälst. Jag blev frälst 1992. Då fick jag fick möta Jesus i mitt rum. Jag våndades i mina problem som narkoman, och så bad jag bönen: -Jesus, fräls mig, förlåt mig! Då försvann min börda av ångest och mörker. Jag fick liv och jag blev glad, ja, jag blev en helt annan människa. Jag såg mig i spegeln och sa: Vem är det här? Jag såg som en helt ny människa i spegeln! Jag blev så glad, och jag kan vittna om att Jesus verkligen lever.
Det är vad tillvaron nu handlar om, Jesus lever! Jag mötte Honom! Jag var fast i den här världens system; i missbruk och elände, men jag fick möta Jesus. Och därför vill jag bara tala om att jag har fått möta Livet.
Jag vill säga till dig som läser detta att vi ska vara glada att vi har fått livet, livet som finns i Jesus Kristus. Jesus säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, skall leva om han än dör. Jesus lever och då vi tror på honom får vi evigt liv. Jag är så glad över det, och jag är så glad över alla sånger som ger glädje i hjärtat. Halleluja! Tack Jesus!
Tack min käre himmelske Fader att du är här med din helige Ande. Att du uppenbarar Jesus för människor. Att vi ska få se Jesus ansikte mot ansikte. Att din närvaro ska få strömma igenom varje människa som lyssnar till evangelium. Tack Jesus att du frälste mig, att jag slipper gå evigt förlorad. Tack för att jag har fått liv hos dig, Jesus Kristus. Tack att du frälste mig Jesus. Amen.

- Man påstod att Gud inte finns

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:34:00 +0000

Vittnesbörd av Vusal Zeinalov

Gud är med oss, prisad vare Herren! Vi sträcker oss mot honom. När jag gick i skolan, det var under den sovjetiska tiden, sa man att Gud finns inte. Man berättade om en som hette Darwin, och att han sagt att människan kom från apor. Nästan skrattretande! Alla ansträngde sig och försökte påstå att Gud finns inte. När jag tänker på det så här i efterhand, tycker jag att det var fruktansvärt. Det fanns naturligtvis några som talade om att Gud finns och att man måste tro på honom. Men de fick möta förakt, och man menade att det var något fel på dem som trodde så. Gud behövs ju inte när vi har det Kommunistiska Partiet och människan är sin egen herre. Människan formar sitt eget öde.
Jag vill bara ge ett exempel, så vi förstår att Gud verkligen finns. Vi tar tolv bollar, och på varje boll är skrivet en siffra, från 1 till 12. Vi slänger dem i en kasse och blandar dem. Så tar vi fram en i taget. Det spelar ingen roll hur länge och mycket vi försöker, vi kommer aldrig att få upp dem i turordning; först boll ett, sedan boll två och sedan boll tre, osv. Om man ser det här ur teoretiskt och fysiskt perspektiv, så måste du kanske hålla på mer än sju miljoner gånger för att dessa tolv bollar ska kunna plockas upp ur kassen i rätt turordning.
Nu tittar vi runt omkring oss, ser på jorden. Allt är så perfekt ordnat, alla ting har samband med varandra. När solen skiner på marken, marken värms upp och det börjar spira liv och frön. Allt hör samman. Jorden befinner sig på andra platsen efter solen i planeternas ordning – just där den ska vara. På första eller tredje plats skulle det antingen vara för varmt eller för kallt. Det finns någon som har en tanke bakom allt detta, någon som har skapat. Naturligtvis är det Gud som har skapat och Gud har planerat.
I Bibeln står att i begynnelsen var Ordet. Kanske har det ordet som var från början med ordet ”vara” att göra. När Gud sa: Varde ljus – på det viset skapade Gud, genom att säga varde.
Ordet vi bär fram, ordet som Gud gav oss är väldigt viktigt. Men det är viktigt att ordet inte bara är ett tomt ord, utan att vi ger plats för ordet i våra hjärtan. Utifrån oss kommer då ordet som påverkar vår omgivning. Vi skulle kunna lära en papegoja att läsa en bibelvers, men det kommer aldrig att bli något som kommer från själen. Därför är det så viktigt att varje ord från Gud läggs ner i vår själ och i vårt hjärta. Prisad vare Herren, Gud har gett oss den insikten genom Jesus Kristus. Bibeln talar också om att vår själ är ett tempel. Vi får prisa Gud för den underbara boken, Bibeln. Låt oss be tillsammans! Amen.

Pilgrimsfolket invigde ny lokal

noreply@blogger.com (Berno) — Wed, 16 May 2012 05:32:00 +0000

För en tid sedan fick Pilgrimsfolket i Norge möjlighet att ta över ett kapell. Lokalerna var i behov av upprustning och efter ett antal månaders arbete av syskonen på Dal kunde lokalerna invigas.
Den 28 - 29 april var det invigningsmöten då mycket folk samlades, både långväga ifrån och från grannskapet. Den goda uppslutningen var en uppmuntran för syskonen som arbetat hårt med att ställa i ordning lokalerna.
Syskonens önskan är att lokalen ska kunna bli orsak till att många i området får höra evangelium.
Tacka Gud för församlingen på Dal. Kampen för evangelium går vidare!

Midnattsropet nr 1 - 2012

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:31:00 +0000

Ladda ner PDF

Det fria folket
Ledare Emanuel Johansson: Utanför kyrkan ingen frälsning - utanför skolan ingen undervisning?

Förbli i Jesus

Gör dig redo!

Bibelstudium av Sean Ureña:
Jesus kommer snart! Denna sanning bör alltid fylla oss med glädje.

Levande tro

Förföriska vindar över svensk kristenhet

En kristen kultur

Appell av Emanuel Johansson:
Lösningen för oss var och en i vilken situation vi än befinner oss, är att få möta Jesus. Att vi får en ny blick på honom.

Ett stort tack - till missionärerna i Dominikanska republiken!

Hälsning från David Smeds: Sen följde några näst intill obeskrivliga dagar. Först fick jag se skolarbetet i Palavé där Theresia och Nahdja gör allt för att de fattiga barnen ska kunna få en gedigen start i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är för oss självklara färdigheter men inte där.

Evangelium befriar!

Missionsreportage Zebastian Vidén:
Helt plötsligt en morgon var alla jättereligiösa. Folk på gatan talade om Gud. På Twitter och andra internetfora regnade det kommentarer om den yttersta tiden och att Jesus snart är här.

Dags för biblioteken att hbt-certifieras

Flera av landets vårdinrättningar, ungdomsmottagningar, elevhälsan, tandläkarmottagningar med flera har en sak gemensamt. De är specialutbildade och godkända av statligt finansierade RFSL i hbt-frågor.

Föräldrar flyr Sverige

Text: Berno Vidén
Frågan om hemundervisning har på ett dramatiskt sätt aktualiserats i och med att nya skollagen trädde i kraft för snart ett år sedan.

Husmöte i Rörvik!

Reportage av Ulla Näsholm:
Hilleborg, beläget på Skolgatan 3 i Rörvik, där familjen Helen och Karl Olov Pettersson med sina tre barn residerar, är ett fäste för evangelium på orten.

En Guds boning

Bibelstudium Tage Johansson:
Den bibliska historien lär oss att Guds stora och heliga plan och åstundan alltid har varit att få äga en boning bland människorna där hans härlighet skulle kunna uppenbaras.

Tallåsstugan 2012 - rapport från sportlovsveckan

Emanuel Johansson rapporterar: Tallåsstugan i Drevdagen blev platsen för årets skolungdomsvecka.

Everybody Hallelujah!

Hälsningar från Bimsen Damal i Nepal

Att vara frälst

Hälsning från Marita Leijonhufvud i Örebro

Sven Inge Johansson i Örebro hälsar

I somras drabbades Sven Inge av en stroke

Det fria folket

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:11:00 +0000

Text: Emanuel Johansson
Utanför kyrkan ingen frälsning - utanför skolan ingen undervisning?

På 1400-talet antog den Romersk katolska kyrkan dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning”. Utan att i detalj studera felaktigheterna med ett sådant påstående kan vi med hjälp av historiens vittnesbörd konstatera att en kyrka som gått i lag med den politiska makten alltid agerat utifrån samma anda. Med monopol på människors religion blir Kyrka och Stat en oslagbar maktapparat. En maktapparat som inskränker människors frihet och självständighet.
Här är det lätt att associera till medeltidens mörker och tänka sig plågade betryckta människor som längtar efter frihet. Men det är inte hela bilden. Det verkar snarare som att den övervägande majoriteten av människor accepterar en överhet som bestämmer vad du ska göra, tro och tänka. I kyrkans glansdagar har det verkat dumdristigt för den enskilde att ifrågasätta kyrkan med sin rikedom, sina lärosäten, traditioner och imponerande organisation.

Men historien vittnar inte bara om en maktmissbrukande överhet. I alla tider har det funnits några som satt den personliga tron och övertygelsen framför etablissemangets anspråk. Förföljda, brända på bål, fängslade och landsförvisade har människor värderat sin frihet att tro och bekänna sig till Jesus mer än fysiskt välbefinnande. Den förföljelse som det fria väckelsefolket fått umbära talar om att det handlar om något mer än mänskliga frihetssträvanden. I vårt land ansågs det så sent som vid förra sekelskiftet att det var den statliga kyrkan som skulle ha hand om medborgarnas trosutövning, bibeltolkning och lära. Under 1800-talets folkväckelser stod kyrkan för en aktiv förföljelse med bl a konventikelplakatet som verktyg. Trots repressalier samlades väckelsefolket till fria gudstjänster. I baptistväckelsen ifrågasatte man också kyrkans utbildningsmonopol och blev svårt ansatta. Många troende fick fly landet.
Dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning” tillhör alltså inte bara medeltidens mörka Europa. Men hur är det då idag?
Både kyrka och stat borde väl för länge sedan ha vuxit ifrån sådana fenomen. Skild från staten, med svikande besökssiffror och omgivet av ett mångreligiöst samhälle har kyrkan definitivt en annan roll idag. Ändå behöver man inte gräva länge förrän man hittar samma typ av maktfullkomlighet och överförmynderi i dagens moderna samhälle. Ett skrämmande exempel är utbildningsväsendet. Statens tydliga ambition är att från tidiga år ta hand om, lära och uppfostra - forma de uppväxande generationerna. Kontrollen av vad och hur du lär dig är ett sätt att bestämma vad du ska tänka, tro och göra. Tidigare har möjligheten att hemundervisa varit en livlina för att föräldrar ska kunna ge sina barn en utbildning efter sin pedagogiska, filosofiska eller religiösa övertygelse i ett annars totalitärt skolsystem. Men i den nuvarande skollagen från 2010 har krafter som definitivt vill ha monopol på det svenska utbildningsväsendet uteslutit den möjligheten. I en tid då kunskap är mer tillgänglig än någonsin ljuder parollen: ”Utanför den av staten kontrollerade och styrda skolan finns ingen utbildning”. Skall vi då acceptera detta överförmynderi? Ska vi överlämna barnen som statens egendom, eller ska vi hävda att barnen fortfarande är föräldrars ansvar?
Vi måste också våga ställa frågan vad det vi kallar för stat är för något och vilka intressen som står bakom. Bygger Björklund och gänget ett totalitärt skolsystem för sin egen skull eller handlar det om att bygga upp en plattform? I bibeln kan vi läsa om ett totalitärt världsrike beskrivet som ett vilddjur. Är det detta vi ser konturerna utav?

Var är det fria väckelsefolket idag? Var är de som vågar sätta sig upp emot etablissemanget? Var är de som ropar och som tar konsekvenserna av sin tro? Var är de som vägrar offra sina barn till statens gudsförnekande och ogudaktigt inriktade skolväsende?
Är det möjligtvis så att många inte längre är så fria och därför tigande tvingas följa varje rörelse, varje steg, varje sväng som den stat man gjort sig beroende av. En dag kanske man upptäcker att den stat man rider på blivit ett vilddjur. Jag är rädd för att det då är försent. Nej, nu är det tid för väckelse!
Vilket folk tillhör du? Står du i skaran som tyst accepterar överhetens frihetsinskränkande krav, eller tillhör du det fria folket?
Maranatahälsningar!

Förbli i Jesus

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:08:00 +0000

Predikan av Berno Vidén:
Församlingen som Guds ögonsten är något av huvudtemat i hela skapelseberättelsen. Det Gud för evärdliga tider har bestämt för dig och mig är att vi ska få leva i hans härlighet, att vi ska få vara hans Sons älskade brud.

Bibeln förklarar för oss att ända från apostlarnas tid lever vi i ändens tid, en kort tid kallad för församlingens tidsålder. De sista flyende minuterna av denna nådens tid lever vi i nu, en tid som är på väg att rinna ut. Bibeln är alltid väldigt angelägen om att påminna om hur kort och dyrbar tiden är. Vi tycker att nu har det gått en så lång tid som två tusen år, men tänk inte på det sättet. Gud är långmodig och vill att människor ska komma till kunskap om sanningen. Det finns en orsak till att församlingen fortfarande är kvar på jorden. Hon har ett uppdrag att fullfölja.
Johannes skrev: ”Nu är ändens tid”. Apostlarna talade om tidens korthet, men också om att församlingen lever i ändens tid, den församling vi får tillhöra, den som Herren Jesus Kristus själv upprättade på Golgata.
Vi läser i 1 Joh kap 2:28 och framåt:
- Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.
Förbli i honom, står det. Paulus skriver till Kolosserförsamlingen om den kamp han har just för att de skulle få en rätt kunskap om Jesus. När han skriver till dem ligger den kunskapen som ett centralt budskap till syskonen. Det hade kommit in krafter, villolärare, som ville dra dem bort ifrån det mest centrala: att äga en rätt kunskap om Jesus. När vi har en sann kunskap om Jesus, lever vi också i en sann upprättelse. När vi har en sann kunskap om Jesus, och det blir en del av våra liv, då blir vi också allt mera lika honom. Vi får lära känna honom ännu mer för var dag som går.
Här säger Johannes: Förbli i honom. Detta är hemligheten till allt som har med församlingens liv och tjänst att göra; att förbli i Jesus. Johannes sätter här på sin spets hur viktigt det är att äga denna relation till Jesus, något som är knutet in i evigheten, den dag när han uppenbaras och vi ska träda fram inför honom med all frimodighet. Tänk att få stå där en dag och som Paulus utropa: Jag har fullbordat mitt lopp. Vi är framme nu! Målet är nått! Det gäller att förbli i Jesus.
Vi läser vidare:
- Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom. Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke, eftersom den icke har lärt känna honom. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är. (1 Joh 3:1-2)

Förbli i honom. Vi lever i en svår och komplicerad tid, en tid då vi nås av förvillande och förförande budskap från alla möjliga håll, där Jesus förringas till att bli enbart en del i ett pussel som man sätter ihop. Men du, förbli i Jesus, jag kan inte nog understryka detta. Förbli i Jesus och det frälsningsverk han fullbordat en gång för alla. Det behövs inget mera, och det finns inget att lägga till i det som han har gjort. Vi måste läsa om Golgatadramat i Johannes 19, om dessa minuter som kom att förändra hela världshistorien. Från detta ögonblick kan vi tala om ett förr och ett nu som ingen annan händelse i världshistorien. Det finns många viktiga händelser att uppmärksamma, också i det profetiska skeendet. Skapelsen är en sådan. Men då vi kommer till den här punkten där Jesus upphängd på korset uttalar sina avgörande ord, då är vi framme vid en punkt då allting förändras. Han utropar: Det är fullbordat. Inte halvt eller delvis förändrat. Nej, det är fullbordat. Han har fullbordat frälsningsverket, och gjort precis allting nytt.
I detta frälsningsverk föds en ny skapelse – församlingen, en ny kropp som han har gjort färdig. Församlingen utan Jesus existerar inte, det är helt otänkbart. Jesus utan församlingen är också otänkbart. Vi är en kropp, vi är ett i honom. Tack gode Gud för Golgata. Tack gode Gud för frälsningen. Tack gode Gud att detta inte är ett människoverk som vi ska försöka sträva oss fram till. Man blir så trött av alla religioners försök att sträva sig fram till Gud, när allting står där färdigt. Hemligheten är att förbli i Jesus och se hur han har rest oss upp och gjort oss till ett folk, ett folk som är församlingen.
Psalm 22, skriven av David, beskriver försoningen på ett underbart sätt. Vad David kunde förstå av frälsningen vet jag inte, men det står om honom att han var en man efter Guds hjärta. David har skrivit oerhörda psalmer som gett oss visioner om Gud och vår Frälsare. Ändå fanns det ting som var fördolda för honom, hemligheter han aldrig kunde skåda in i, men som du och jag har fått uppenbarat. I denna psalm, kanske skriven tusen år före Jesu födelse, får vi en försmak av Golgatadramat:
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. (v 2) - Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.- Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet. (v.7-8) Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. (v 14) - De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad. (v 19)
Egentligen skulle vi läsa dessa texter parallellt med evangelierna. Bibeln är så överbevisande när den talar om för oss vem Jesus är. Den lämnar ingenting åt slumpen. Allt är förberett långt innan världens grund var lagd. Dessa verser vi nyss citerade talar om precis vad som skedde på Golgata, exakt vad som hände med Jesus. Dessa detaljer kunde vare sig David eller någon annan människa känna till. Inget ben skulle sönderslås på honom (v 18). Det gjorde man ju annars på alla som korsfästes. Men inte på Jesus. Rövarna som hängde bredvid fick sina ben sönderslagna, men inte Jesus. Inte något av det som har hänt under frälsningshistorien är en slump. Det är Gud, som långt innan världens grund var lagd, har full kontroll och ser till änden. Han har allt i sin hand. Här fick David vara den röst som basunerade ut till folket att det kommer en befriare. Det står längre fram, sista versen i denna psalm:
- De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet för det folk som skall födas, att han har gjort det.
Vad är det han har gjort? ”Det är fullbordat”, utropade Jesus. Det är så många som vill förringa försoningen, men det folk som skulle födas, föddes på Golgata.

Jag skulle kunna fortsätta att måla upp Kristus. Det underbaraste som finns är att få dricka det levande vattnet av honom. Soldaterna, hans fiender stack upp hans sida, och ut från Honom strömmade blod och vatten. Vilka motsägelser. Hans död ger oss dessa levande källor att ösa ur. Han gav sitt liv, vi får dricka, äta, mättas av Jesus.
Vi ska kort påminna om några av dessa trons hjältar som bibelordet lyfter fram, de som vandrade i gemenskap med Gud, och längtade efter det som vi har fått se. Jesus talade om att Abraham längtade efter att få se hans dag – han fick se den. Det fanns saker och ting som dessa gamla testamentets gestalter aldrig kunde skåda in i, något som var långt mera än de hade. Vi läser om Adam, Hanok, Abraham, Mose, David och Jesaja. Tänk alla dessa underbara profetior Jesaja presenterar. Det finns väl ingen som har målat upp Jesu lidande och utgivande som Jesaja har gjort. ”Han blev slagen för våra missgärningar, näpsten blev lagd på honom...” Tänk alla dessa redskap som Gud har använt under frälsningshistorien för att peka fram emot Honom.
Men du och jag har fått ännu mer, då vi har fått skåda in i den hemlighet som låg fördold hos Fadern och Sonen. Det som ingen av dessa stora män kunde skåda in i - de visste ingenting om församlingen och ingenting om Kristi hemlighet. Mose var betrodd i hela Guds hus: ”Jag talar med Mose, öga mot öga. Han är betrodd i hela mitt hus.” Han talade också med andra som fick föra fram hans budskap, men när det gällde Mose så var han Guds nära vän, men ändå var det ting som Mose inte fick se. Det fanns en hemlighet som var så värdefull och så stor, att den inte skulle uppenbaras förrän den tiden var inne.
Jag ska en stund ta er med in i detta enorma skeende som har sin kulmen i Golgata, ursprungsplatsen för församlingens liv. I 1 Mos 2 läser vi: ”Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.”
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort. Skapelsen är avslutad. Jorden är full av liv. Allt står där färdigt, precis som Gud hade gjort det. Och Gud sade själv att allt var gott. När Gud skapar något, då är det perfekt. Tänk dig hur det är när människor bygger och utvecklar; i vår tid talas mycket om uppdateringar. Det går några månader, så kommer en bättre version, och sedan en ny uppdatering. Sedan kommer något som ska vara ännu bättre, och bättre och bättre. Men så är det inte med Gud. Gud säger sitt ord, och så står det mest perfekta där, färdigt. Han skapar med sitt ord. Sedan kan det komma någon och försöka göra det bättre, men det finns det ingen som kan. Vår Skapare har gjort himlar och jord på ett sätt som ingen än i dag kan förstå hur allt kommit till. Man skapar sina teorier och försöker på alla sätt genom forskning att förstå. Miljarder satsas för att utforska universum med vintergatorna, men människan når aldrig fram till full insikt. Hon kommer till korta, men Gud gjorde allt färdigt med sitt ord. Nu, på sjunde dagen, är skapelsen avslutad, och det finns ett syfte med hela denna skapelse. Gud skapade människan och satte henne på jorden. Vi läser:
- Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat.
Gud placerade människan i lustgården som Herren hade planterat. Det var en plats, avskild från den övriga skapelsen. Där fanns nu människan, och fick ett uppdrag från Gud att bli hans medarbetare. Gud sa: - Nu ska du ge namn åt alla djur och växter. Adam gick där och såg djuren komma parvis: ”Du ska få det namnet, och du det namnet.” Djuren hade varandra. Gud hade skapat tigerhanen och tigerhonan. Han hade skapat tjurar och kor, alla dessa djur, par med möjlighet att föröka sig och bilda familj, med möjlighet att växa och bli till välsignelse. Adam såg nu alla dessa förunderliga skapelser av Gud, och var med i verket där. Men själv var han ensam, utan någon möjlighet att ge uttryck för den inre känsla Gud själv lagt ner i honom. Gud skapade ju människan till sin avbild, och inom gudomen finns en oerhörd, utgivande kärlek. Där gick Adam med sin passion och längtan att få ge utlopp för sin inneboende kärlek. Vem skulle han ösa den över? Gud säger:
- Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.
Adam, jag vill ge dig någon som du kan dela din passion med, som du kan ösa din kärlek över. Här börjar det hända något som talar om denna Guds utgivande kärlek:
- Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.
Gud lät en tung sömn falla över Adam, och så utförde han ett kirurgiskt ingrepp på Adam; öppnade hans sida. Jag kan föreställa mig hur hela skapelsen stannar upp inför detta stora ögonblick. Vad är det som händer? Vad är det som sker? Här står en färdig skapelse. Gud låter Adam falla i en djup sömn, och öppnar hans sida. Så plockar han sedan ut en del av Adams eget liv, och bygger därav en kvinna. Vilken oerhörd bild! Vilken sanning om hur Gud förbereder människan för en sann gemenskap. Kvinnan skapas. Adam vaknar så småningom upp ur denna djupa sömn och får se något som övergår allt det han tidigare skådat av skönhet. Han får se kvinnan och hela hans hjärta börjar vibrera. Adams inneboende passion börjar få utlopp, och då han får se kvinnans skönhet, börjar han att ösa sin kärlek över henne. Han ger och ger och ger och säger, det som står i vers 22:
-... och förde henne fram till mannen. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.» (1 Mos 2:22-23)
Adam älskade henne över allt. Kvinnan älskade också sin man. Var fick hon sin kärlek ifrån? Hon besvarade hans utgivande kärlek. Hon existerade på grund av honom. Utan Adams liv skulle kvinnan inte ens finnas till. Hon fanns inom Adam innan hon uppenbarades och hon återspeglade hans liv.
Vi förstår att hela den här berättelsen handlar om något som är så mycket större än det som här skedde i lustgården mellan Adam och hans hustru. Hon fick bära hans namn; var kött av hans kött, hon utgick från honom. Vi kan tala om gudomen och evigheten, men det är områden vi bara kan närma oss på ett ytligt sätt, och aldrig fullt ut förstå. Jo, en dag ska vi se, och en dag ska vi förstå, då när vi kommer in i denna härlighet, denna evighet som Herren har kallat oss till.

I 2 Kor 11:2 läser vi:
-... för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.
När vi läser om Adam och hans hustru, kan vi se bilden om hur Gud förbereder församlingen för att ställas fram inför honom som en ren jungfru. Vi är renade i hans blod och i Honom är vi nya skapelser. Vi är hans kropp, men vi ska bli hans brud. Vi ska möta honom på skyn och då ska vi träda in i den himmelska härligheten. Men långt, långt innan skapelsen, innan universum existerade, långt innan det fanns något förutom gudomen; långt innan änglarna existerade, fanns gudomen med den totala enheten mellan Fadern och Sonen. Fadern och Sonen har alltid varit och kommer att förbli ett, som Jesus sa i Johannes evangelium. Han sa också :
- Liksom jag och fadern är ett, ska också ni bli ett i mig.
Fadern älskar Sonen över allt annat, och han öser sin kärlek över honom. Fadern är källan, ursprunget för denna utgivande kärlek, och vi kan se hur Sonen tar emot denna kärlek av sin Fader. Men så har vi detta dilemma som vi också mötte hos Adam innan han fick sin hustru. Sonen bär också denna oerhörda passion inom sig, att få ge sitt liv, och att få ge ut av sin kärlek; att få ösa ut denna sin kärlek över någon. Det här är stort.
Långt innan världens grund var lagd samtalar gudomen. Tänk om man kunde få höra detta samtal. Bibeln har gett oss vissa uttryck som kan hjälpa oss förstå en del. Paulus har skrivit om vad som från evärdliga tider var bestämt hos Fadern, vad som har blivit fullbordat inför våra ögon och det vi fått ta emot.
Vad är det man beslutar där i höjden? Det handlar inte om något tvång eller något mekaniskt. Det handlar om Guds vilja och om att hans vilja skulle ske. Det står så här:
Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag - öppna öron har du givit mig - brännoffer och syndoffer begär du icke. Därför säger jag: ”Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.” (Ps 40:7-8)
Gud uttrycker sin vilja – jag vill! Och när Gud säger jag vill, då är det inte bara ett ord, som när du och jag säger att vi vill göra något, något som vi kanske aldrig kommer att göra. Nej, när Gud uttalar sin vilja, har det samma betydelse som att han utför sin vilja. Det är en handling. Det är något av ordets betydelse i grundtexten. Jag vill – jag handlar. Det harmoniserar med Guds hjärta. Jag vill! Jag vill att min Son ska ha en brud, en hustru, över vilken han kan ösa sin kärlek, över vilken han kan vara utgivande och ge allt för. En som han kan älska över allt annat. Utifrån detta börjar hela Guds skapelseverk. Himlar och jord skapas. Ljuset, havet, bergen, djuren, växterna. Allt skapas med detta syfte att Gud har en plan för sin Son. Gud har en plan för församlingen. När man talar om detta, ser man hur församlingen verkligen är pärlan i hela verket, hur församlingen som Guds ögonsten blir något av huvudtemat i hela skapelseberättelsen. Det är vad Gud för evärdliga tider har bestämt för dig och mig. Att vi ska få leva i hans härlighet, och vara hans Sons älskade brud.
Vi är upprättade och nya skapelser i Honom. När vi lyfter blicken, får vi ge varandra ny kraft, och påminna varandra om vilka vi är i Jesus. I Uppenbarelseboken finns ett ord som styrker detta påstående om Guds vilja:
- Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat.
Jag vill, sa Gud. Sonen sa: Jag går! Att utföra din vilja o Gud är min lag. Min lust, det är församlingen.
Allt annat som är utanför detta som har med Guds härlighet, hans eviga gudom och de eviga tingen att göra; universum, jord, himlar allting, allt dyrbart som finns, är lagt under förgängelsen. Allt har ett slut, men inte bruden. Hon består för evigt. Gud lade allt annat under förgängelsen:
- Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. (Rom 8:18-19)
Vad är Guds barns uppenbarelse? Det är Jesus! Det vi fått skåda in i och bli en del av. Hela skapelsen trängtar och längtar efter att förstå det du och jag har. Det står också:
- Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder.
Ändå finns det hopp. Också här ser man Guds plan för dig och mig. Människan vill ha det oförgängliga, men många vet inte var de ska söka. Människan söker alltid efter att kunna leva så länge som möjligt och hon våndas för döden och det okända. Många är livrädda för att se gamla ut, att bli gammal och skröplig. Man vill hela tiden ha något som är bestående. Bibeln har svaret för människan. Vi sitter med facit i hand! Allt är lagt under förgängelsen. Det är inte Satan som har lagt skapelsen under förgängelsen, även om han har fördärvat jorden på många sätt. Han vill inte ha det så som det ser ut på vår jord. Han är ett bevis på ett stort misslyckande. Han vill inte att det ska vara krig och elände. Han ville skapa ett lyckorike där han får vara herre, där han får vara den som människor ska tillbedja. Han steg upp och ville detronisera Gud och fick sitt straff. Han är den som förvillar folken. Men han har inte lagt skapelsen under förgängelsen, utan det har Gud gjort för att allt är besmittat av synd.

Himlar och jord ska förgås, men så finns det en ny skapelse, som är tagen ur den nye Adams sida, som är byggd av Gud. Det som är taget ur Jesu sida ger evigt liv. Det var oerhört då Gud plockade ett revben ur Adams sida, men tänk på vad Jesus gjorde, då han steg ned i dödsriket. Jesus själv sa: - Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Jesus gick ända ner i dödsriket. Men döden kunde inte behålla honom. Han utplånade synden, den synd som för evigt skulle skilja oss från Gud. Han uppfyllde lagen. Det finns inte längre något religiöst ok eller religiös träldom över våra liv, för vi är fria i Jesus.
Det största Jesus gjorde var att han besegrade döden. Vet du vad det betyder för oss? Hans brud, hans kropp, församlingen ska aldrig någonsin smaka döden. Vi fruktar inte döden, eftersom den är besegrad. Jesus steg ned och tog nycklarna från döden och dödsriket. I Johannes läser vi något som bara Jesus kan lova:
- Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden. ( Joh 8:51 )
Här har vi kommit till den punkten när döden är besegrad och då är tiden inne för att Kristi hemlighet ska kunna uppenbaras. Hans kropp är köpt fri från död och förgängelse. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit. Golgata är platsen för församlingens födelse, platsen där allt fullbordades!

Gör dig redo!

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:07:00 +0000

Bibelstudium av Sean Ureña:
Jesus kommer snart! Denna sanning bör alltid fylla oss med glädje. Men vi bör också vara vaksamma, för var och en av oss har tendensen att falla. Tecknen talar om att Jesus kommer snart, det finns många signaler om detta. Vi har kanske hört om vad som ska ske innan Jesus kommer. Det kommer att ske stora händelser. Solen ska förmörkas, månen ska förvandlas i blod, stjärnorna ska falla. Vi kanske går och väntar på sådana tecken. Men det ska också ske mycket enklare saker, som bibeln talar om. Kanske våra ögon inte förmår se dessa ting. Varför? För vi måste vara förenade med Gud. Han ska hjälpa oss att se dessa ting.

Vi lever i en tid av förberedelse, men också en tid av mörker, det är ett andligt krig. Bibeln säger att tiden är ond. Paulus sade det i sin tid, och vi är ju mycket längre fram i tiden nu än då. Vi är i den tid då var och en bör lyfta sitt huvud och se bortom detta, se vad som kommer. Inte se på vad vi har här, utan se litet längre fram. Det är viktigt vem vi har satt vår tro till. Bibeln säger att vi lever i svåra tider. En tid då var och en måste ha ett hopp att hålla fast vid. Har du ett hopp i Herren? Du måste hålla fast vid detta. De som har lyssnat till Guds kallelse, bör ikläda sig hela sanningen. Ikläda sig Guds rättfärdighet. Det är en tid då varje kristen behöver ta på sina fötter skor som fridens evangelium ger. Varje kristen måste i sitt sinne vara viss om sin frälsning, det vi har fått genom Jesu Kristi blod. Det är viktigt att vi styrker tron i Kristus, tar emot hans ord och gör det till vårt; att vi är omslutna av detta och använder mera tid för att lära oss vad Gud säger. Vi måste hålla ut i bön; vaka och bedja för varandra.
Många är förvillade, bortförda från den rätta vägen. De förlorar tron och hoppet. Det är en tid då vi allt mer bör styrkas i tron och väntan på Jesu Kristi tillkommelse. Det är vårt välsignade hopp, den stora händelsen som många tror och hoppas på. Jesus kommer snart. De ting vi måste kämpa med här i tiden medan vi väntar på hans tillkommelse är svåra och tunga. Vi kan inte sitta i lugn och ro här och vänta på hans tillkommelse tills han uppenbarar sig. Vi har en fiende som vill få oss att falla och avvika. Ju närmare vi kommer Jesu tillkommelse, dess svårare blir det och mera komplikationer i tillvaron. Det är en andlig kamp. Det är inte så att vi får en svår materiell tillvaro, än om det kan bli så också, men jag talar om en andlig verklighet, något vi erfar i livet. Vi är vittnen till den förvandling vi upplevt i Jesus Kristus och den kraft som verkar i oss. Det finns också en annan andlig sanning. Bibeln talar om andevärldens furstar i den himmelska världen, som strider. Gud verkar till vårt försvar för att människan ska bli frälst, men satan verkar för att människan ska gå förlorad, för att hon inte ska tro på Gud och åkalla hans namn. Det här ser vi klart bara vi håller fast vid Jesus och förtröstar på Gud.
Jesus kommer snart! Denna sanning bör alltid fylla oss med glädje. Men vi bör också vara vaksamma, för var och en av oss har tendensen att falla. Tecknen talar om att Jesus kommer snart, det finns många signaler om detta. Vi har kanske hört om vad som ska ske innan Jesus kommer. Det kommer att ske stora händelser. Solen ska förmörkas, månen ska förvandlas i blod, stjärnorna ska falla. Vi kanske går och väntar på sådana tecken. Men det ska också ske mycket enklare saker, som bibeln talar om. Kanske våra ögon inte förmår se dessa ting. Varför? För vi måste vara förenade med Gud. Han ska hjälpa oss att se dessa ting.

Nu ska jag bli litet personlig. Jag kommer från ett land där jag aldrig har sett snö. En del kommer aldrig att få se snö. Jag har haft en önskan att en dag få se snö. Och nu har Gud gett mig möjlighet att få komma hit till Sverige, ett land där det finns snö. Men när jag kom hit, hörde jag många vara förargade över att snön inte kom. Vad är det som händer? Det är tid för snö, och den kommer inte! Och jag sa till min fru: -Ni har lurat mig! Det finns ingen snö här! Men hon sa: -Bekymra dig inte. Den kommer! Det var intressant. Men det började hända andra saker. Jag trodde att snön skulle komma i ett nu, på ett ögonblick. Nu var det vinter och snön skulle komma! Men det blev inte så. Men det hände något innan. Bladen på träden började falla av. Temperaturen sjönk, och det blev kallare. Naturen ändrade skepnad. Men jag ville bara se snön. Det var en process som ägde rum, något måste hända först. Djuren fick annorlunda, tjockare päls. De förbereddes för vintern. Och jag bara väntade på att snön skulle komma. Man måste köpa varma kläder för vintern är lång. Men det fanns ännu ingen snö. Men plötsligt så föll snön! Det var stort för mig att få se detta. Jag blev verkligen tillfredsställd! Men så här är det också med Herrens tillkommelse. Det finns många som väntar på Jesus, men man vill bara vänta på hans tillkommelse utan att förbereda sig inför de ting som måste ske. Bibeln talar om de ting som ska föregå Jesu tillkommelse. Det behöver inte vara stora, pompösa saker. Det kan vara något väldigt enkelt, som när löv faller från träden och naturen förändras. Man måste ha andliga ögon för att kunna märka hur allvarlig tiden vi lever i är. Jesus kommer. Vi kan vara förvissade om detta.
Jesus kommer, kära vänner, var säkra på det! Jag har väntat i 28 år för att få se snö. En del av er har sett den sen ni var barn. Kanske du har väntat ännu längre på Jesu tillkommelse. Men var fullt förvissad om att han kommer. Det är en sanning. Men under tiden vi väntar, så har Jesus kallat oss att förena oss med honom, att förbereda oss. Vi behöver komma tillsammans och lära av Herren. Nu är det tid för förberedelse. Jesus vill att vi ska bli styrkta och växa upp till Kristi fullhet. Han kallar oss att bära vårt kors. Han kallar oss att bära fram vittnesbördet om frälsningen vi tagit emot och vår tro. Vi bör lyfta vårt huvud, bli styrkta, glömma oss själva, inte ägna oss åt egna intressen. Vi bör bära korset och följa Jesus. Föra fram vittnesbördet om Jesus. Men kom ihåg att vittnesbördet om Jesus Kristus skapar problem och splittring. Många av oss har upplevt det. Det finns en orsak till detta. Vi ska läsa Upp 12:17:
- Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd.
Draken gick för att föra krig mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd. Vi vet att Satan erövrade världen, han tror att vi tillhör honom. Han vill ha en värld på sidan av Gud och att vi tillber honom. Men det är bara Gud vi ska tillbedja. Det är bara Hans namn vi ska ge ära. Men människan föll, och böjde knä för fienden. Men Jesus frälste människan. Han har presenterat henne sanningen och gett henne kunskapen om Gud och verkligheten.

När broder Roger är hemma med sin familj, har de ett sätt att göra saker på. De har ett sätt att fostra sina barn, de har regler i sitt hem. Så kommer Emanuel hem till Roger, och vill sätta upp sina regler för hur Roger ska fostra sina barn. Vad tror ni då händer med Roger? Kommer han att stillatigande acceptera detta? Nej, han kommer att protestera: -Det är jag som bestämmer här, här gäller mina regler! Så är det i världen. Satan tror att den här världen tillhör honom. Och när Jesus ger oss ett budskap som vi vill föra ut som vårt vittnesbörd, finns det vindar som blåser emot. Satan håller sig inte lugn, han försöker få hela världen att tro att han är kärleken. Det finns motvindar. Var och en av oss som vill presentera Jesu budskap för världen, måste konfronteras med dessa motvindar.

Den som vill bli stor i Herren, kommer att möta svårigheter. Du kan få motstånd från dina egna barn. Dina föräldrar, din make, din maka vänder sig kanske emot dig och du får konflikter om du verkligen vill tjäna Herren. Du måste hämta kraft och styrka i Honom, för du kommer att få motstånd. Satan kommer inte att spara några ansträngningar för att gå emot dig. Han gör allt för att försvaga dig när du vill läsa bibeln. Vi är här i denna världen, men vi tillhör inte världen. Vi är förkastade och föraktade i den här världen. Ju närmare vi kommer Jesu tillkommelse, dess svårare blir det för oss. Allt svårare blir det att vilja bedja och läsa bibeln och vara i gemenskap med Jesus. Det är mycket lättare att göra vad köttet vill, än anden. Det är mycket enklare att sätta sig och titta på en film ett par timmar. Kanske en serie som håller på i tre timmar. Det är mycket lättare än att läsa bibeln. Vi kanske tänker att det är ju inget ont i det, det gör ju alla människor. Men ett barn som inte får mat varje dag, kommer inte att växa bra. Det blir försvagat. Om jag inte äter regelbundet, så blir jag svag, mager, utan energi. Om vi inte ständigt hämtar näring i Guds Ord och har gemenskap med Gud, blir vi svaga i tron. Vår andliga tillväxt stannar upp.
Vi måste se detta ur en andlig synvinkel. Allt som har att göra med din gemenskap med Gud och din tillbedjan och andliga tillväxt, kommer fienden alltid att försöka hindra. Om vi inte håller oss säkert fast vid Jesus Kristus, så faller vi när det blir turbulent. Vi blir konfunderade. Vi blir blinda, vi kan inte se, och hämmas i vår andliga tillväxt. Tiden vi lever i är en ond tid. Det är en tid för andligt krig. Gud, hans Son och den helige Ande vill att vi ska vara uppmärksamma på dessa ting. Att vi blir styrkta inför de prövningar som kommer, då faller vi inte.
Vi bör oavbrutet träna vår vilja. Vår vilja behöver alltid vara lagd inför Jesus. Vi har kanske inte så mycket förföljelse nu, men både i detta land och i andra länder kan det komma tider då vi inte får tala om Jesus. Nu är det ganska lungt, vi kan gå ut på torget och tala om Jesus och dela traktater, men det kommer tider då vi inte får göra det. Man kommer att sudda bort namnet Jesus från människors sinnen, för det finns motvindar som kämpar för att vittnesbördet om Jesu Kristi ljus inte ska få komma fram.
Kanske vi inte kan se det på det sättet, men ändå är det en verklighet. Det är bara Jesus och hans Ande som kan uppenbara detta och öppna våra ögon. En människa utan Jesus är i fiendens händer. Gud vill att du och jag är medvetna om detta. Det kommer snart en tid då vi blir kringspridda.
Jag ska förklara så här: Tänk dig ett såll, och vi kristna är i det och skakas om. Alla som inte har växt och blivit styrkta i Herren, kommer att falla igenom. Vi vet att de små kornen faller igenom, och de som är större stannar kvar. Snart kommer tiden då vi ska sållas. Många kommer att i ångest falla på knä och ropa och bedja om styrka från Herren. De kämpar under svett inför Herren i denna mörkrets tid med andligt krig, de kämpar på knä, studerar Ordet och kämpar med tvivel. Men det finns andra grupper som är okunniga om detta. De tar det lugnt, gör allt för att tillfredsställa sina lustar, de använder inte tid att kämpa, det är inte så viktigt att bedja under nattens timmar. Snart blir det så att många kommer att tvingas fatta beslut. De kommer inte att märka och se att de är nakna och eländiga, blinda och förvirrade. Så kommer det att vara. Varför? För man har inte fått gemenskap med Gud, de har inte rört vid verkligheten och har inte lärt känna Jesus. De har använt all tid för sig själva. Sina krafter gav de inte till Herren. Och när prövningens dag kommer, så faller man.
Men nu är det tid att förbereda sig. Vi bör ta vara på denna tid. Inte söka vår egen vilja, detta jag som ständigt sätter sig upp emot Gud, utan låta Guds vilja leda oss, så vi kan stå ut med de onda dagarna. Vi får lyfta upp våra huvuden, och luta oss mot Jesus. Söka honom, ge vår tid åt honom. Det finns ting som vi måste ge tid – vårt arbete, våra studier, våra familjer, våra barn. Det är viktigt. Men det som är ännu viktigare är att ge Jesus tid. Ge tid åt Gud. Studierna och arbetet i den här världen, de timliga tingen, är inte så viktiga som det att ge Jesus tid. Kära ungdomar, förankra er i Gud. Vi måste gå till Jesus, han är vår ledare. Var inte rädd att vittna om Jesus. Än om det är motvind, kom ihåg att Jesus alltid är med. Jesus är alltid med, han vill hjälpa dig. Han leder oss och hjälper oss att vandra framåt.
Snart kommer Jesus. Vi måste vara förberedda för den dagen.
Det är så angeläget att var och en av oss är medvetna om den tid vi lever i. Att vi är medvetna om att endast i Guds kraft kan vi stå trygga, endast med Jesu liv och den helige Ande kan vi stå fasta när vi attackeras. Det är viktigt att var och en reser sig upp och ikläder sig hans rustning, att vi blir fyllda av hans Ande och vandrar och sprider hans ljus. Amen.

Levande tro

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:05:00 +0000

Väckelseappell av Arne Imsen 1970:

Den levande gudstron hänger inte i luften och påverkas inte av alla växlande stämningslägen, ty den vilar på ett absolut och orubbligt fundament, Guds Ord. Det är predikanternas uppgift att genom sin förkunnelse meddela sant andeinspirerad kunskap om Gud.
Den äktfödda tron är livets mäktigaste och märkligaste tillgång, men den har också många, både fräcka och förföriska motståndare; otro, vantro, övertro och skrymtaktig tro. Hela raden av dessa trosvarianter illustreras och analyseras för det smorda ögat i bibeln. Det gäller verkligen mer än någon gång förr för vår tids väckelsefolk att kunna pröva om den proklamerade tron är sund och baserad på Ordet.
Många kristna tycks vara på jakt efter vidskepliga och svärmiska yttringar, och de drivs utan mål och mening av inspirationer från den ena ytterligheten till den andra.
Andra åter har förlorat kontakten med andelivets inspirationskällor och psykologiserar bort allt övernaturligt med en steril intellektualism.
Men den levande gudstron söker sig bort från dessa väsensfrämmande och grumliga riktningar till källor med friskt och levande vatten.
Den spiritualistiska tron bygger på syner och uppenbarelser. Den är slug i sina höga anspråk på att representera andliga djupheter och duperar många med sin förment mystiska djupdimension. Den saknar emellertid de för bibeltron främsta kännetecknen; enkelhet, klarhet och fasthet och leder sina efterföljare ut i ett andligt träsk där ingen har möjligheter att orientera sig. Spiritualismen är i alla former ett bålverk underblåst av fallna andar.
Det finns emellertid en motsatt ytterlighet. Det är förnuftstron, vars främsta kännetecken är att den alltid stympar evangeliet och begränsar Gud. Det ena är lika snett som det andra. Förnuftstron är steril och saknar helt senapskornets inneboende egenskaper. Den kan aldrig skapa liv, utan åstadkommer överallt där den får herravälde, andlig död. Intellektualismen har litet eller inget rum för det övernaturliga, inte ens då den uppträder som dogmatikens läromästare.
Dessa avarter och överdrifter har en egendomlig förmåga att tjusa den fallna människonaturen. I sitt fallna tillstånd, med sitt förmörkade förstånd och sitt hårda otroshjärta bländas människan av dessa villfarelser, som ofta erbjuder barnaskap och frälsning utan förödmjukande omvändelsescener. Dessa frälsningsläror ger henne chansen att med religionens stöd och hjälp förverkliga sig själv, utan allt anstötligt krav på korsfästelse av det egna jaget. In i det sista tvistar människan med Gud och vill protestera mot tron såsom frälsningsmetod och blodet såsom frälsningsmedel.
Den levande gudstron representerar emellertid en helt annan natur och har inga som helst behov att gå till rätta med sin egen Skapare. Den söker sig emellertid fram till en fast övertygelse om de ting man icke ser.
Gud har verkligen sänkt sig ned på vårt plan och givit oss alla tänkbara garantier för vår eviga frälsning. Genom tron blir dessa löften levandegjorda och förkroppsligade i nuet och genom hoppet blir de framtida verkligheter för evigheten. Den levande och i nuet verksamma gudstron är inte baserad på traditioner eller kyrkosystem, organisationer eller en mer eller mindre ljum religiös massa och den behöver inte högtravande och högtidliga uttrycksmedel. Den är baserad på Jesu Kristi fullbordade försoningsverk och verkas uteslutande genom honom. Denna tro ignorerar intellektualism, näpser spiritualism och besegrar materialism och skapar genom Ordet och Anden harmoniska och sanna gudsmänniskor, som med enkla ord och uttrycksmedel tillbeder Gud i ande och sanning.
Ja, Gud har verkligen gått hela vägen för att tillgodose våra behov av trygghet och garantier. Han förödmjukar sig själv för att riktigt göra klart för människan sin yttersta vilja. Han ger sina frälsningslöften edlig bekräftelse. Eftersom han inte har någon högre att svärja vid, så svärjer han vid sig själv. Gång efter annan möter vi detta med ed bekräftade budskap i Gamla och Nya testamentet. ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder”, heter det.
Dessa underbara löften har sin löftesman i den Gud sände, Jesus Kristus. Ingen behöver därför längre leva i ovisshet. Ingen behöver leva kraftlös och vanmäktig. Ingen behöver längre kastas hit och dit som ett viljelöst mähä för främmande inspirationer. Ingen behöver dö i förnuftstrons kalla öken.

Förföriska vindar över svensk kristenhet

noreply@blogger.com (Berno) — Sat, 17 Mar 2012 02:03:00 +0000

Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:

Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.

Kyrkofädernas påstådda
nyckelroll.
- Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)
- Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)
-Vad vi idag inte alltid har insett är faran med att undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram.
(Ulf Ekman)

Några inledande anmärkningar till detta vurmiga intresse
för kyrkofäderna.
I det första citatet möter vi ett glädjerop över att kyrkofäderna numera klivit in i frikyrkligheten, där man tidigare knappast vetat om deras existens. Sin vana trogen framställer ”Keryx” frikyrkofolk som okunniga och inskränkta. Jag kom osökt att tänka på ett besök som jag gjorde hos en frikyrkopastor. Medan jag beundrade hans digra boksamling upptäckte jag att där fanns hela samlingen av kyrkofädernas skrifter på engelska. Eftersom jag kände pastorn ganska väl var jag övertygad om att böckerna inte bara var till prydnad i bokhyllan. Han hade säkert läst det mesta i dem. Alla har säkert inte studerat ämnet lika ingående. Men att folk i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet skulle vara så totalt okunniga om kyrkofäderna tror jag är ett dåligt underbyggt påstående. Att förkunnelsen inom frikyrkliga väckelserörelser inte gjort sig bemärkt för ett ständigt citerande av kyrkofäderna, är ju ganska naturligt. Det har alltid varit förkunnelsen av Bibelns budskap som varit den bärande stommen i all andlig väckelse.
Vad gäller de övriga citaten så är det förnämst en anmärkning som behöver göras. Det är att om jag inte haft vetskap om vem som hade skrivit dem, skulle jag utan tvekan trott att författarna var katolska eller ortodoxa teologer och apologeter. Att de skulle kunna ha sin hemvist i församlingar och rörelser som hör till den evangeliska familjen, förefaller vid första påseende helt otänkbart. Men tyvärr är det ju så i alla fall. Och då uppstår många frågor. Men vi måste hellre rikta sökarljuset på själva innehållet i ovanstående citat. Och vi måste se efter om denna vurm för traditionerna från kyrkofäderna är sund och förnuftig eller inte.

Kyrkofädernas påstådda nyckelroll för rätt Bibelförståelse.
Peter Halldorf vittnar om att det var kyrkofäderna som hjälpte honom att förstå Bibeln. Och han ställer frågan: Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Detta är egentligen en märklig fråga. Bibelns första del, de gammaltestamentliga böckerna, hade givetvis haft många läsare långt före kyrkofädernas tid. Men dessa omtalade fäder var absolut inte heller de första läsarna av Nya testamentets apostoliska skrifter. De som först läste exempelvis aposteln Paulus många brev, måste ju ha varit de troende i de församlingar, till vilka breven var adresserade. Detsamma gäller de övriga apostoliska skrifterna. De första adressaterna måste också ha varit de första läsarna. Dessa har knappast efterlämnat några skrivna vittnesbörd om hur de uppfattat budskapet i de apostoliska breven – inte utöver vad apostlarna själva har antytt. Paulus gläder sig till exempel över att de kristna i Tessalonika tog emot det ord som apostlarna predikade som ett Guds Ord. Eftersom de tog emot apostlarnas muntliga predikan på det sättet, finns det ingen anledning att tänka att de inte skulle ha gjort detsamma med apostlarnas skrifter.
Den viktiga frågan blir då till slut denna: Beror människors förståelse av det apostoliska budskapet på om de levde omedelbart efter apostlarnas tid eller först i en senare tidsepok? De andliga ledarna i den första generationen efter apostlarna kallas ofta ”apostoliska fäder”. Efter dem kom sedan de s.k. ”kyrkofäderna”, vilkas liv och inflytande sträckte sig åtskilliga sekler framåt i tiden och som kom att utforma det vi kallar ”fornkyrkan”. Men varför skulle inte den helige Ande kunna ge senare tiders kristna och även oss idag samma ljus över Skriften som både urförsamlingen och kyrkofäderna? Visar inte hela den kristna historien att det under alla tidsepoker funnits församlingsledare, teologer, förkunnare, missionärer och vanliga troende som haft en djup insikt i Guds Ord?
Vi får inte undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram, skriver Ulf Ekman. På grund av den förvirring som ibland råder då man talar om ”den historiska kyrkan”, måste vi ställa en fråga. Vilken var denna historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram? Rätt svar är: Det var givetvis den urkristna, apostoliska kyrkan. Och den bör vi naturligtvis inte undervärdera på något sätt. Men skulle benämningen ”den historiska kyrkan” syfta på den romerska rikskyrkan som så småningom blev påvekyrka, då uppstår historisk förvirring. De första kristna var nämligen inte romerska katoliker.

Kyrkofädernas tolkningar
stämmer inte alltid med
bibelns budskap.
Kyrkofäderna är alltså inte den jord ur vilken den heliga Skrift sprang fram. Påståendet att vår uppfattning av Bibelns lära kommer att spreta i alla möjliga riktningar, om vi inte håller oss till kyrkofäderna, stämmer inte heller med verkligheten. Det är att totalt romantisera kyrkofäderna. Pingstteologen Göran Lennartsson skriver: ”Det är inte en enhetlig kristen syn som kyrkofäderna lämnar efter sig. Vilka kyrkofäder skall man då följa? Ja, det blir den stora frågan. Följer vi dem alla kommer säkert vår uppfattning om Bibelns lära att spreta i alla möjliga riktningar. Kyrkofäderna är nämligen en brokig skara.
Men vi går vidare. Efter att ha varnat oss för att ignorera kyrkofäderna, ger Peter Halldorf oss alldeles gratis, men förmodligen omedvetet, två exempel på allvarliga avvikelser från biblisk tro som han hämtar från vissa kyrkofäder. Den första lyder så här:
- Den tidiga kyrkans viktigaste teologiska axiom var: ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud.”
Den meningen anses härstamma både från Ireneus (140-202) och Athanasius (295-373), men återges ofta något annorlunda, som exempelvis: ”Kristus blev som oss för att vi skulle bli som Han.” Betyder detta nödvändigtvis ett bokstavligt och totalt gudomliggörande av människan? Knappast. Gregorius av Nazianz, (329-389) uttrycker sig tydligare: ”Jag blir Gud när själen blir förenad med gudomen.” Dessa föreställningar om människan som blir Gud är intimt förbundna med olika former av mysticism. Enligt ortodoxt tänkande uppstår det nya livet i Kristus genom de heliga mysterierna (sakramenten) samt genom kontemplation och meditation. Människans gudomliggörande är ett stort tema i den ortodoxa kyrkan. Men även romerskkatolsk katekes innehåller detta teologiska axiom. Målet med Jesu människoblivande sägs vara att göra människan till Gud.
I vår tid har trosrörelsen förkunnat detta på sitt sätt. ”Den troende är lika mycket en inkarnation av Gud som Jesus är det.” (Kenneth Hagin). Olika grenar av ”New Age” erbjuder också en mängd tekniker och metoder som syftar till att göra människan medveten om sin egen gudomlighet. Man skall finna Gud inne i sig själv. Detta har blivit verkligt populärt i vida kretsar.

Vad säger Bibeln om detta?
Psalmisten sade till Herren i sin bön: ”Du är stor och du gör under. Du ensam är Gud.” (Psalm 86:10) Herren själv talade följande ord genom profeten Jesaja:
- Före mig blev ingen Gud formad, efter mig skall ingen komma. Jag är den förste, och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud. (Jesaja 43:10, 44:6)
Detta är en verkligt grundläggande biblisk sanning. Den sataniska lögn som förledde de första människorna var ”att de skulle bli som Gud.” (1 Mos.3:5) Och satan själv föll från sin höga ställning därför att han sade i sitt hjärta: ”Jag skall göra mig lik den Högste.” (Jes.14:14) Då den slutlige Antikrist framträder säger Bibeln att ”han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” (2 Tess.2:4) De som hävdar människans gudomliggörande befinner sig alltså i dåligt sällskap.
Men trots detta citerar givetvis också de Skriften. De påminner oss om att Jesus citerade Psalm 82, där det står: ”Ni är gudar, ni är alla den Högstes söner.” Det bibelordet handlar om överhetspersoner, som kallades gudar på grund av sitt gudomliga uppdrag. Det uppdraget skötte de ibland dåligt. Därför säger följande vers i Psalmen: ”Men ni måste ändå dö som människor dör.” Det står alltså klart att detta skriftord inte handlar om ett bokstavligt gudomliggörande av människan.
Det är sant att Gud skapade människan till sin avbild, men det betyder inte att Han gjorde en gudomlig kopia av sig själv. Det är också sant att psalmisten i sköna ordalag beskriver människan som ett Skaparens mästerverk.
- Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. (Psalm 8:5-6 i 1917 års översättning).
Uttrycket ”nästan till ett gudaväsen” visar människans höga bestämmelse. Svenska Folkbibeln översätter det med ”ringare än Gud.” Vi måste ha klart för oss att Psalm 8 har en dubbel betydelse. Den talar både om människan, som är satt till att råda över och bevara skapelseverket och om Jesus, den fullkomlige Människosonen, som en gång skall återupprätta skapelsens harmoni, vilket vi människor misslyckats med. Psalm 8 måste därför läsas i ljuset av Hebreerbrevets andra kapitel, men det kan vi inte gå närmare in på just nu.
Det är likaledes sant att Skriften säger att de troende en gång skall bli Jesus lik och formas efter hans bild, men det blir först och främst i hjärta och sinne. Enligt aposteln Petrus blir vi redan här ”delaktiga av gudomlig natur”. (2 Petrus 1:4) Det är ett av Bibelns sätt att definiera den nya födelsen, vilken dock inte gör oss till gudar, varken med stort eller litet ”g”. Då Paulus talade till filosoferna i Aten bekräftade han vad några grekiska skalder förut hade sagt, nämligen att ”vi är av hans (Guds) släkt.” (Apg.17:28). Det betyder att vi människor har ett gudomligt ursprung. Vi härstammar absolut inte från aporna. Vi är skapade till att ha gemenskap med Gud.
Av nåd skall vi i uppståndelsen få nya kroppar och bli delaktiga av oförgängligt liv. Men gudar blir vi inte. Tvärtom säger Guds Ord att
- Gud skall upprätta sitt tabernakel bland människorna och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk. (Uppb.21:3)
Himlen blir befolkad, inte av små gudar, men av Guds folk. Eftersom somliga kyrkofäder fört fram tanken att Jesu människoblivande (inkarnation) hade som mål att göra människan till Gud, tar vi också med apostelns ord i Galaterbrevet 4:4-5:
- När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.
Att få söners rätt betyder rätt till barnaskap hos Gud. Jesus blev alltså inte människa för att vi skulle bli ”gudar” men för att vi skulle kunna bli Guds barn.
En annan avvikelse från allmän kristen tro, som Peter Halldorf hämtar från en av östkyrkans fäder, kan rubriceras på följande sätt:

En extrem form av universalism, läran om allas slutliga
frälsning.
Vi citerar Halldorf:
- När det heter att ”Gud försonade världen med sig genom Kristus” är ingenting undantaget: varken människor eller djur, himmel eller jord, synligt eller osynligt, varken det som lever i haven, växer på marken eller rör sig i luften. Nej, säger Isak Syriern, en av östkyrkans främsta lärare, inte ens demonerna är undantagna. Kristi seger, då han nedsteg i dödsriket och uppstod igen, omfattade allt och skall en dag mynna ut i nya himlar och en ny jord.
Vad som är Guds vilja med avseende på alla människor behöver vi inte sväva i okunnighet om. Skriften säger att
- Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
(1 Tim.2:4)
- Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (2 Tess.5:9)
Men frälsningen är inte villkorslös. Vi kan absolut inte förneka Jesu egna ord om den dubbla utgången. Han säger klart och tydligt:
- Den som tror på Sonen, han har evigt liv, men den som icke hörsammar Sonen skall icke få se livet, utan Guds vrede förblir över honom. (Joh.3:36)
Därför uppmanar Frälsaren oss att välja
- den trånga port och smala väg som för till livet istället för den vida port och breda väg som för till fördärvet.” (Matt.7: 13-14)
Vårt liv och vår vandring har alltså två möjliga utgångar och mål.
Men enligt kyrkofader Isak Syriern blir inte bara alla människor frälsta. Inte ens demonerna sägs vara undantagna i den slutfrälsning som gäller allt och alla. Vi måste beakta att i Bibelns lära om den slutliga domen görs ingen skillnad på demonerna och deras herre som är djävulen själv. Jesus talar om
- den eviga elden som är beredd för djävulen och hans änglar. ( Matt.25:41)
Förtappelsen var alltså ursprungligen ämnad att vara en förvisningsort för satan och hans demoner. Bibelns sista bok säger att
- djävulen skall kastas i sjön av eld och svavel, där han skall vara i evigheternas evigheter. (Uppb.20:10)
Både djävulen själv och hans demoner går alltså samma öde till mötes.
Den universalistiske kyrkofader som Peter Halldorf citerar stöder sig möjligtvis på orden i Kol.1:20 där det står att
- Gud beslöt att genom honom (Kristus) försona allt med sig, sedan han skapat frid genom blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.
Säger dessa ord att alla blir frälsta till slut? Nej, men de säger att hela skapelsen en gång skall uppnå fullkomlig harmoni i kraft av Jesu försoningsverk. Upprättandet av denna harmoni innefattar emellertid också Guds rättfärdiga och slutliga dom över dem som motsätter sig Hans goda och kärleksfulla vilja.
Satan och hans demoner har ända från början valt att inte bara motsätta sig men också bekämpa Guds vilja. Kommer de en dag att förändra denna sin upproriska hållning? Bibeln har i varje fall ingen antydan om att den Helige Ande skulle kunna verka sinnesändring och trons lydnad hos de onda andemakterna. Jesus säger om satan att han är lögnens fader och att sanning inte finns i honom. Om djävulen och allt hans anhang skall bli frälsta måste Gud bruka sin allmakt och därmed tvinga dem till underkastelse och med våld fösa dem in i himlen. Vi har ingen antydan om att Gud någonsin har brukat eller kommer att bruka sin allmakt på ett sådant sätt. Han våldför sig inte på någon av sina skapade varelser. Ingen blir tvångsdeporterad till himlen.
Dessutom måste vi väl säga att om Isak Syriern har rätt då blir hela frälsningshistorien ett gigantiskt gyckelspel. I tusentals år har satan och hans demoner bedragit människor och skapat ett inferno av lidande, våld och krig på jorden och så skulle Gud till slut ta hela anhanget i kragen och tvinga dem att bli snälla och gudfruktiga, så de kan komma in i himlen! Nej, vår frälsnings historia är inte ett gyckelspel. Vi har inte svar på allt i Guds eviga rådslut. Men vi har ingen tillåtelse att gå utöver Skriftens tydliga ord. Därför måste vi ta avstånd från de kyrkofäder som proklamerade obibliska och spekulativa teorier.