MARANATA – MITT ÖDE (del 1)

Under en serie intervjuer för Radio Maranata vid årsskiftet 1990, berättade Arne Imsen om hur Maranataväckelsen kom att bli hans livs öde. Den analys som då gjordes över kyrkor och samhälle, samt presentationen av församlingens profetiska uppgift i tiden, ser Midnattsropet mycket angeläget att förmedla. Denna första del kommer att följas av ytterligare tre delar av väckelsehistorisk och självbiografisk karaktär.

Frågan om urkristet församlingsliv har jag brottats med praktiskt taget hela mitt liv. Redan som barn upplevde jag klyftan mellan det som predikades och det som i realiteten tillämpades i gemenskapen. Många fundamentala ting som jag tyckte borde inkluderas i det kristna livet, behandlades och uppfattades som avgränsat, privat område, dit undervisningen inte fick tränga sig in och forma om. Det var en klar och tydlig demarkationslinje mellan det församlingsliv som då förekom och det som tillämpades när det gällde människors sociala liv och deras relationer till den tid och den värld vi levde i. Man hade inga lösningar då, och man har inte heller hittat dem nu. Istället för att nalkas det kristna församlingsidealet, har vi tendenser att söka oss in till kyrkans trygga nödhamn, det etablissemang där hon religiöst, socialt, kulturellt och politiskt utövat ett helt förödande inflytande.

Det är ganska märkligt att vi hela tiden när vi talar om verksamhetsfrågor går ut ifrån demokratiska värderingar. Vi talar om demokrati, utan att ge oss tid att analysera vad demokrati är. Så inbillar vi oss att denna idévärld kan appliceras på den kristna församlingen, så att vi kan ägna oss åt att med olika medel skapa en sorts folklig, attraktiv gemenskapsform, där alla människor skall finna sig tillrätta, oberoende av om de har en förstahandsupplevelse av Jesus Kristus eller inte.
Statskyrkan bryr sig inte om ifall det kommer människor till gudstjänsterna eller inte. Oberoende av om gudstjänsterna besöks av 2 procent av befolkningen eller 50 procent, så bibehåller kyrkan sin makt över medborgarna. Denna makt och detta inflytande är vanligtvis så negativt, att människor immuniseras och blir likgiltiga för evangelium. Ingen kyrka gör sig känd genom omvändelse- och frälsningsförkunnelse. Det som gör kyrkan omtalad, är spektakulära ting som ligger helt utanför själva kärnan i det uppdrag kyrkan egentligen har.

När man förlorat kontakten med sitt eget ursprung, exempelvis genom generationsväxling, så ligger tragiken i det faktum att församlingen istället för att frigöra sig från det kyrkliga greppet och den förfärliga tvångströja kyrkan utgör, har sökt sig tillbaka till de fasta formerna med hierarki och organisation som man måste slå vakt om. Den är mycket kostsam, och sysselsätter en massa människor för att hålla igång alla apparater. Så är det med alla kyrkor som på detta sätt avvikit. De närmar sig då samtidens religiösa kraftcentra, och så småningom integreras de i dem. Kanske inte teologiskt och idémässigt, men det finns en väsenslikhet.
Vi ser av historiens tidigare skeende att det upprepas enligt samma mönster. Då man har avlägsnat sig från sitt ursprung, kommer man in i en sekulariseringsprocess. Man likbildas med olika mer eller mindre tidsbetonade religiösa ideal, och blir ett plagiat. Statskyrkan är inte beroende av gåvomedel från trons folk. Det är staten som via skatterna finansierar dess verksamhetsapparat. Likadant har det nu blivit med frikyrkorna. De överlever inte utan samma nådamedel från statens sida. Frikyrkan kommer att allt mera befästa sin ställning som ett babyloniserat, religiöst och politiskt välde - i strukturen av ett statligt serviceorgan.
Det är alltså inte något fel på läran i sig som åstadkommit denna utveckling. Man bevarar sin lära, men hamnar i samma väsen och blir genom någon andens gemenskap ändå förenad med det system man lämnat.

I den karismatiska väckelsen handlar det om upplevelsegemenskap över alla gränser. Där talas också om att läran inte spelar någon roll. Det är en slags andelivets besynnerliga dialektik. Den karismatiska rörelsen skulle vara en protest mot förvärldsligande, men det är den inte, utan accelererar själv i förvärldsligande, eftersom den karismatiska väckelsen hjälper till att kristna det som är världsligt, därigenom att man kristnar materialismen.
Man är specialister på att hitta synteser mellan de ting som till synes är varandras motsatser. Resultatet blir att man får en materialism som verkar vara ett uttryck för Guds enorma barmhärtighet och välsignelse. Den som har framgång i sina affärer, han får ovanpå detta också karismatiskt stöd. Hunger efter karisma inom kulturlivet och politiken, ja, inom praktiskt taget alla områden talar man ett allt mera karismatiskt språk. Man söker karismatiska ledare. Varför? Det finns ett enormt behov av människor med intuition och karisma. Kristenheten som blivit väletablerad och förborgerligad har också stor brist på karismatiska personligheter. Den lider under ett förfärligt byråkratiskt tryck av funktionärer - vilddjuret ur jorden, som föddes genom floden ur drakens mun. Tjänstemännen är välbildade och intellektuellt utrustade, men saknar karisma. Detta är oerhört allvarligt.
Appellerna likriktas. Allt handlar om framgång. Numerära och ekonomiska framgångar. Det är fråga om att erövra makt för att reformera, höja standarden och förbättra människans levnadsvillkor. Det nytestamentliga frälsningsbudskapet blir helt meningslöst i en sådan miljö.
Det stora problemet i alla tider har varit att vi väljer vissa sektorer som vi vill göra till helhet. Detaljerna blir alltså helheten, och vi har en tendens att låsa oss fast vid detta. De ting vi ibland ställer upp som varandras motsatser, är del av samma helhet, och så skapar vi motsättningar där de egentligen inte finns.
Det heter att ”Guds Ande svävade över vattnet”. Anden kunde inte skapa något, det var Ordet som skapade. Men utan Ande hade Ordet varit dött. Gud inblåste livsande i människans näsa. Skapar vi bara doktriner, och förmår människor att bekänna och acceptera dem, blir resultatet träldom och formalism. Men å andra sidan; om vi utesluter Ordet och baserar tron på andelivets yttringar, så blir resultatet motsatsen; en spiritualism som gör att människor blir andedyrkare. Ständigt rycks människor bort från centrum. Centrum är ett förenande kraftfält, ty ju närmare centrum alla periferiska dras, ju närmare kommer de varandra. Endast Ordet och Anden i förening kan verka detta. Men vilkens ord? Och vilkens ande? Redan i urkristen tid fanns ”ett annat evangelium” och ”en annan ande”. Teologerna förmår inte tränga ned i detta stora och avgörande problem. De använder sina akademiska instrument och presenterar läror som kan verka väldigt trovärdiga och bibelenliga, men de förmår inte åstadkomma det som är avsikten med Ordet; de skapar ingenting nytt. Resultatet blir en religiös kultur som kan reformera en människa så att hon inte hamnar i missöden. Och motpolen till detta är när man endast får del av anden – allt man upplever upplöses till ett intet, förlorar substansen, förkroppsligandet, själva synliggörandet, det som säger att Ordet vart kött.

Ungdomstidens kriser

- I min ungdom mötte vi en förkunnelse som på många sätt var sällsam. Men redan då upptäckte jag att här fanns ett grundläggande fel. Man mäktade inte besegra de mest påtagliga uttryck för de faktiska konsekvenserna av synd; nämligen klasskillnaderna. Till och med den kristna församlingen blev på sitt sätt ett klassamhälle med religiösa förtecken, där klasskillnaderna nästan markerades.
Om än inte i samma typ av motsättningar som ute i samhället, så fanns det dock samma fenomen, rangskillnader och kategoriklyvningar.
I den konkreta situationen kan man säga att den kristna församlingen var väldigt lik det profana samhället då det gällde sociala strukturer. Det var de rikas barn som kunde studera. De rikas barn hade de bästa kläderna och kunde åka på semester - så var det även i församlingen. Det fanns inte någon revolutionerande och påtaglig skillnad, som tydde på utjämning. Visst förekom allmosegivande och barmhärtighetsinsatser. Men de bara konserverade och rättfärdigade klasskillnaderna.

- Jag läste exempelvis i Apostlagärningarna, och förstod att församlingen måste avgränsa sig för att över huvud taget kunna bevara sin unika identitet, dess helt enastående egenart. Det är smärtsamt att se hur vi kämpar med problem och frågor som skulle kunna finna sin naturliga lösning om vi tog upp det som är väsentligt. Man kämpar gärna för ett helighetsideal, för att på det viset demonstrera sin vilja till helgelse. Men en helgelse som aldrig drabbar plånboken, är absolut inte biblisk.
Brottningskampen med mina egna problem ställde mig inför den spegel som tvingade mig inse att jag var ganska annorlunda än den bild, som gruppen jag tillhörde och identifierade mig med, hade av mig. Jag kunde aldrig leva upp till de yttre krav som ställdes, och det värsta var att jag inte heller hade behov av det. Jag fann det ändå nödvändigt att försöka vara solidarisk med de minimikrav gruppen hade för att över huvud taget bli accepterad.
Jag upplevde de moraliska kraven dubbelbottnade. Om man av någon anledning föll igenom, hamnade man på nästa botten, där andra människor ligger och kravlar. Mitt problem var inte främst de synder församlingen vänder sig emot och bekämpar. När jag var ung, sysslade man med frågan om klädkultur, vilket naturligtvis inte är oväsentligt. Så fanns även kraven på att man skulle uppträda anständigt: Inte svära, supa, röka; inte gå på bio eller konserter, osv. Det går inte förneka att dessa krav hade stor betydelse om de var uttryck för en inneboende håg. Men denna håg kan ju inte tvingas fram genom yttre krav, och för mig blev detta en dressyr och ett hyckleri.
Det stora problemet var just hyckleriet. Jag menade mig vara frälst, och kunde inte fatta varför vissa ting var farliga, men inte andra. Exempelvis fick sexuella brott konsekvenser, medan man aldrig gjorde upp med andra verkligt farliga synder. Där hade man fastmer en tendens att inte bara släta över, utan odla avguderiet, exempelvis mammonsdyrkan. Det som väckte mig och fick mig att reagera, var konfrontationen med vissa bibelsatser som jag snubblade över. Framför allt att ”penningbegäret är roten till allt ont”. Många blev uteslutna ur församlingen för olika förmenta synder. Exkluderingen var säkerligen berättigad. Felet var, att jag fick stanna kvar. Men jag har aldrig varit med om att någon blivit utesluten på grund av penningbegär eller maktfullkomlighet. Mina reflexioner över detta skadade mig mycket. Jag hamnade i en opposition, så att jag inte hade behov av att försöka leva upp till normerna.

- Det kan låta som om jag idealiserar för att det ska verka finare – men det är verkligen inget fint, utan ont rakt igenom. Jag ville inte delta i kampen mot andra människor som jag lättvindigt kunde trycka ner. Jag ville inte medverka på grund av min egen situation. Jag hade hellre ställt upp för att komma tillrätta med det som var orsaken till problemen och nederlagen. Även nu, när jag talar om dessa frågor, måste jag vara väldigt försiktig, för jag är inte övertygad om att den bild jag ger av detta är riktig. Den är möjligen förskönad så att den passar in i ett mönster som kan vara en rationalisering i efterhand.
Vi var många i familjen och tillhörde samma församling. Redan då kom de rika i fina fordon till mötena. Vi hade inte ens pengar att köpa biljett för att åka tåg. De rika vräkte sig i sina fina bilar. Det var ju också dessa människor som utövade sitt nedbrytande inflytande över församlingens lägre sociala skikt. De fattiga människorna drabbades antingen av deras förmenta välgörenhet, eller av deras förakt. Det märktes på många sätt. En gång sa jag till mamma: ”Jag ska skriva en artikel, och framställa denna vidriga bild av verkligheten som man aldrig får höra talas om!” Då var jag 14 år, och upplevde klasskillnaderna som ett kardinalproblem.
Det är ganska överraskande att de så kallade ”Guds barnbarn” ständigt sysslar med beteendefrågorna istället för att ta upp problemen med utjämning mellan klasserna. Den aggressivitet de riktar mot sin uppfostran, är på något vis förfelad. Dessutom borde de vara tacksamma att de har sin bakgrund som ett medel att göra sig karriär och profit på. Vad skulle annars Guds barnbarn skrivit och blivit författare och journalister på? De skulle ha varit banala skandaljournalister utan sin bakgrund. Det är faktiskt denna negativa fixering som oftast gett ”trycket” åt dem.

Församlingens svek

- Just den kyrkliga draperingen av frälsningsbudskapet har förstört evangelium. Istället för att bli det andliga budskap som skulle kunna åstadkomma en djupgående förändring, så har människor försökt ta på en tvångströja eller utöva ett paragrafrytteri som drivit ärligt sökande människor in i djup ångest och förtvivlan. Om inte dessa frågor får sin lösning, kan inte något sant församlingsliv finnas. De sociala klyftorna i församlingen måste få sitt svar så att man kan själavårda individerna.

Hur skulle det ha sett ut i världen om den kristna församlingen tagit frälsningsbudskapet på verkligt allvar och vågat ställa upp såsom förebild när det gäller fördelnings- och utjämningsfrågorna? Det är ju dessa frågor mänsklighetens största andar brottats med. Problemen med orättvisor och utsugning. Missionen har i många fall varit med och permanentat ett orättfärdigt system i delar av världen, för att man istället för att ta dessa frågor på allvar, har skilt frälsningsbudskapet från dess sociala konsekvenser, och skapat en kristendom som nöjt sig med att integrera olika typer av orättfärdiga system med sin verksamhet.
Även missionen har ofta nöjt sig med att vara en återspegling av det profana samhället i sin inre struktur. Det mänskligheten brottas med, är ju frågan om rättvisa. Så fort man försöker nalkas dessa problem, med verklig vilja att ta itu med dem, så blir man stämplad som anarkist, kommmunist och socialist.
- Dessa problem menar man är de politiska strukturernas och de ekonomiska systemens fel. I och för sig kan man säga att detta stämmer. Just därför måste förändringen börja med den enskilda individens förvandling. Församlingen består av förvandlade människor. Detta måste synliggöras, så att församlingen verkligen blir en stad på berget; isolerad och skild från omgivningen med en struktur präglad och genomsyrad av församlingens Herre. Det är, minst sagt, märkligt att se hur så viktiga frågor som löne- och anställningsförhållanden får en företags- eller föreningsmässig behandling, där rollerna har en facklig prägel med förhandlingsmodellen arbetstagare - arbetsgivare, och finansieringen är bidragsanpassad. Den mönsterbilden får ju sökas på annat ställe än i Nya testamentet, men blir, trots det, allt vanligare i nyetableringen av spektakulära församlingsbildningar med fabulösa visioner. Att komma samman några gånger i veckan, titta på varandra och se fromma ut, det hör förstås till, men ett sunt och riktigt församlingsliv måste vara något mer än att bara samlas i stora eller små sakrala kyrkorum.

Guds kyrka är ingen byggnad, utan människor som blivit levande stenar. Så ska det vara i Guds hus där mönsterbilden blir uppenbarad. Det finns politiska organisationer som sysslar med partipolitik, det finns andra föreningar som sysslar med idrott. Varje sammanslutning vill syssla med något intressant, nyttigt och nödvändigt. Så finns det också föreningar som sysslar med religion. Man har velat reducera det kristna församlingslivet till en speciell föreningsverksamhet för religiösa intressen. Ungefär som idrottsföreningen och alla intresseföreningar och politiska föreningar sysslar med var sin lilla bit av helheten. Detta är förfärligt, för självklart borde den kristna församlingen i sig inbegripa allt som är nödvändigt för ande, själ och kropp. Sex dagar i veckan är de kristna människorna engagerade i olika sysslor, och lördag eller söndag ägnar man sig åt den religiösa föreningens aktivitet. Under veckan bygger de upp alla de organisationer och institutioner som bekämpar och motverkar det de gör på söndagarna. Detta kan inte vara kristendom! Men så fungerar oftast kyrkorna. Och därför säger man: NU måste vi genomsyra samhället, vi ska helst göra alla organisationer och institutioner kristna! Just så vill Lucifer ha det. Ett utomordentligt sätt att bedra människorna och ge dem en religiös glasyr. Om den är av karismatisk eller annan traditionell sammansättning, spelar ingen roll.

Ett nytt sinnelag

- Jag hade alltså ett djupt missnöje över situationen i kristenheten, och hade också planer att lämna evangelistbanan och börja på Socialinstitutet. Jag var även fackligt engagerad. Då skedde något som gjorde att jag lade om. Upplevelsen anas i sången ”O rena mitt hjärta”, som föddes under denna kris.
- Helt klart blev det en stor förändring. Just den sången markerar också en ny tid på mer än ett sätt. Det var en djupgående andlig upplevelse, en genuin kristen erfarenhet som kom att förändra; kanske inte så mycket min syn som mitt sinne.
- Det finns i varje tid rännilar i stora kristna sammanhang, som nu och då bryter igenom där frågor om urkristet församlingsliv aktualiseras. Men det märkliga är att de alltid möts av skepticism och massivt motstånd hos den etablerade kristenheten, som borde se detta som ett erbjudande; en möjlighet att komma ut ur den endimensionella kristna verksamhetsapparaten. Kampen för urkristet församlingsliv har mött ett oerhört blocktänkande och utsatts för bojkotter i alla tider.
- När man har ett historiskt perspektiv, ser man vissa bergstoppar medan andra försvinner. På vägen framåt kan avvikelser ske som är av tillfällig karaktär, men dock avvikelser. Viljan att alltid låta sig riktas, och pröva sig mot det som var av begynnelsen; det som inspirerade själva upptakten i initialskedet, måste ständigt finnas. Jag tror att det finns en grundläggande princip man måste räkna med, och som håller: Det som var från begynnelsen. Detta är äkta!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar