Ge sitt liv för ett barn

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken har alltid haft stort fokus på barnen. Ända sedan början av 80-talet har alfabetisering, läkarvård, barnmöten och andra aktiviteter alltid funnits med som en självklar del av arbetet. Inte minst för att Jesus själv sa: - Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.
Läs här Vendela Vidéns recension av Bill Wilsons bok Vem bryr sig? Låt dig inspireras och användas för att nå fram till någon eller några av dessa mina minsta. Du finner dem förmodligen i ditt närområde. Barnen behöver Jesus.

Vem bryr sig? 

Bokrecension: Vem bryr sig? av Bill Wilson
Wilson, Bill.  2000. Vem bryr sig? Uppsala: Livets Ords Förlag

Originaltitel: Whose Child Is This?

Text: Vendela Vidén

När jag började läsa boken Vem bryr sig? av Bill Wilson – pastor för Metro World Child i New York City (tidigare Metro Ministries International och Metro Church) – fångades hela min uppmärksamhet redan i första kapitlet. Som läsare introduceras man snabbt och förs in i den brutala verklighet som är hundratusentals barns vardag i New Yorks innerstad och slumområden. Författaren ger gång på gång exempel på hur bedrövlig vardagen kan se ut, och samtidigt som det ibland tar emot att läsa de ofta tragiska berättelserna om dessa barn och ungdomar, är det svårt att lägga boken ifrån sig.
Det är mycket gripande att läsa om hur Bill Wilson och flera volontärer efter mycket motstånd i form av prövningar och hinder, som exempelvis omgivningens misstro, problem med lokaler och ekonomi, till sist ändå lyckas upprätta den vision som sedan Bill var ung blivit lagd på hans hjärta. I en gammal lagerlokal i Brooklyn börjar hundratals, ja så småningom tusentals barn samlas varje lördagsmorgon för att få höra om Jesus. Metro Ministries metoder att ha så kallad söndagsskola, (trots att den är på lördagar), presenteras grundligt för läsaren, och även fast den första upplagan av boken gavs ut 1994, ser jag det som lika aktuellt och angeläget även idag att läsa och ta till sig berättelsen om hur det enkla framförandet av evangelium till barn kan betyda så oerhört mycket för dem.

Wilson och hans medarbetare har verkligen förmågan att fånga barnens uppmärksamhet, och de har förstått att en viktig prioritet är att låta barnen ha roligt. De väl förberedda samlingarna inleds med lekar och tävlingar och avslutas med enkla men raka berättelser om Jesus och om hur man ska göra för att bli frälst. Budskapet är alltid detsamma – vecka efter vecka – men det framförs på olika sätt, bland annat genom föreställningar, illustrations- och bildvisning och filmer. Wilson skriver: ”Vi tror att söndagsskolan skall och kan vara den mest spännande timmen på hela veckan.”
Fokus i budskapet till barnen ligger på Guds kärlek, eftersom de verkligen behöver höra att det finns någon som älskar dem och som vill förlåta dem; att det finns någon som är med dem även när ingen annan är det, och att om än deras föräldrar förkastar dem, kommer Jesus aldrig att göra det.
Utifrån den inblick man som läsare får i dessa barns liv, är det inte svårt att förstå att den här stunden på lördag förmiddag ofta är den enda ljusa stunden i hela deras vardag. Runt omkring dem är våld, droger, sjukdomar och död, och hopplösheten inför framtiden är enorm. När då Metro Ministries bussar klockan nio på morgonen rullar upp framför de fallfärdiga hyreshusen för att välkomna barnen ombord och ta dem till söndagsskolan, är det inte svårt att förstå att barnen – i alla väder – vill vara med.

Jag förundras igen och igen över Wilson och hans medhjälpares starka vilja att envist fortsätta försöka göra allt de kan för att hjälpa andra och för att nå fram till dessa orosfyllda barn med budskapet om att det finns någon som älskar dem och som vill förlåta de. En essentiell princip de går efter är att evangeliet varje gång måste presenteras som om det är sista gången barnet någonsin får höra det. Sanningen är att just så allvarligt och angeläget är det.

Ett ämne i boken som det läggs mycket betoning på är vikten av personliga hembesök, något som  medlemmarna regelbundet gör varje vecka hos barnen och deras familjer. Det är inte konstigt att starka band och relationer knyts till barnen, och särskilt eftersom många av de små saknar trygghet och kärlek i hemmet. Jag blev glad när jag läste att flera av barnen som var med i tidigare års söndagsskola senare när de blev äldre, själva valde att gå in i arbetet.
Arbetet är både fysiskt och psykiskt krävande med ansvarsfulla och tröttande uppgifter. Både barn och vuxna lever mycket utsatt. På frågan om varför Wilson har valt att bo och arbeta i ett sådant område, svarar han: ”För att någon måste göra det. Jag gensvarade inte på en hörbar kallelse. Jag gensvarade på en desperat situation.”
Att leva mitt i utsatthet och tragik, och veta att man har ett budskap till människorna man har omkring sig, tror jag innebär en motivation för att fortsätta och gå vidare. För alla dessa barns tragiska liv finns ett evangelium som måste förmedlas av budbärare; som är beredda att gå.
Vid läsningen talade följande citat mycket till mig – det handlar om att Gud ger kraft ur striden: ”Men om du flyr från en strid, kommer du bara att fortsätta fly. Och när sedan ditt livs jätte kommer – och det gör den – går du under. Du klarar det inte. Du har ingen stridserfarenhet. Du har inget att hämta kraft ifrån. Lejonen och björnarna i mitt liv har kommit i många former: förkastelse, sjukdom, sorger, tragedier – allt du kan nämna. Men det är genom att gå igenom sådana prövningar som vi får erfarenhet i strid. Gud ger dig inte kraft till striden. Han ger dig kraft ur striden.”
Ännu ett stycke jag vill citera är:
”Alltför många människor väntar på det vi har lärt känna som ”Guds kallelse” eller ”Guds röst”. Men när omständigheterna inte är i linje med det de känner är rätt, gör de ingenting överhuvudtaget.
Om du väntar på en övernaturlig uppenbarelse eller en blixt från klar himmel som ledning för din framtid, får du sannolikt vänta i evighet. Jag har mött mängder av uppriktiga människor som har väntat hela livet på att Gud ska tala till dem. De tänker: Om jag inte hör Herrens röst, skall jag inte engagera mig i tjänst för honom.”
Den här passusen blev en mycket betydelsefull påminnelse för mig. Jag tror det är lätt att fastna i att man ska vänta på den rätta tiden eller det rätta tecknet för att gå och göra Guds vilja, men det står i Markusevangeliet 16:15: Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.
Som Wilson skriver: ”Herren sade inte: När jag kallar er, vill jag att ni går. Han sade bara: Gå!” Och det var just det Wilson själv gjorde när han gav sig iväg till New York City och la ner hela sitt liv för att nå ut till barnen med evangelium om Jesus.

En fråga som ställs i boken är: kan en människa göra skillnad? Det kan verka svårt – eller näst intill omöjligt – att se sig själv göra något som personerna i boken gör. Men även de saker som kanske verkar små eller obetydliga, kan betyda allt för någon annan. Även om det är att åka med i Metro Ministries bussar för att säga till barnen ”jag älskar dig” och ”Jesus älskar dig”, som en kvinna på grund av språkbarriär valde att göra, dag ut och dag in för att hon ville göra något, så kan det betyda allt för de barn som hör det.
Att läsa boken fick mig att se att en enda människa verkligen kan göra skillnad, och det påpekar Wilson när han berättar om hur han som ung pojke blev övergiven av sin mamma, men hur en man kom fram till honom på bänken där han satt, och erbjöd sig att betala ett ungdomsläger för honom. Den mannens omsorg och agerande gjorde all skillnad för Wilson. ”Herren ber oss inte om att personligen rädda hela världen. I stället vill han att vi börjar med att visa omsorg om någon som behöver vår kärlek.”

Jag vill rekommendera denna bok. Den är värdefull att läsa för var och en, men särskilt för den som arbetar med barn. Med detaljerade miljöbeskrivningar och ett flertal illustrationer skapas för läsaren en bild av hur miljön och arbetet växte fram under 70-, 80- och 90-talet. Författaren använder ett enkelt skrivspråk, är rakt på sak, frimodig och provocerande.
Personligen vill jag säga att det betydde mycket för mig att läsa den, då det hos mig väcktes nya tankar och jag blev både uppbyggd och inspirerad.
Då Metro World Childs program alltmer utvecklades föddes en idé under konceptet ”trottoarsöndagsskola”, där man med mindre lastbilar åker ut under eftermiddagarna och placerar sig på olika öppna platser för att ha utomhusmöte. På detta sätt når man ännu fler barn, ungdomar och vuxna, varav många inte har möjlighet att ta sig till samlingslokalerna. Hundratals trottoarsöndagsskolor har under årens lopp startats runt om i världen, arbetet har växt och de finns nu bland annat i Haiti och Rumänien. Man arbetar på olika sätt med biståndsarbete och med att nå barn med evangelium om Jesus, och som det står på Metro World Childs hemsida: ”Vi tror att relationer och fysiska behov är viktiga, men endast Jesu återlösande kraft kan verkligen förändra liv.”
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar