Den bortglömda parusin

Utdrag ur ledare av Arne Imsen från Midnattsropet nr 6 1998

För några år sedan fanns i vårt land ett antal massmedier som förde fram budskapet om Jesu tillkommelse. Dessutom fanns bortåt 600 pingstförsamlingar. Oftast hade de mycket brinnande predikanter som ständigt återkom till ämnet Jesu snara tillkommelse. Runt om i vårt land fanns alltså en kontinuerlig förkunnelse om eskatologiska frågor. Det målades och beskrevs vad som skulle ske i samband med Jesu tillkommelse. Det apokalyptiska skeendet uppmärksam-mades och förklarades. Man hade helt klart för sig att församlingens primära uppgift var att genom ständig mission och evangelisation verka för att skaran blev fulltalig och därigenom påskynda Jesu tillkommelse. Det var enfaldig, men ursprunglig och äkta hängivenhet. Det var detta som i rumsrena kyrkliga miljöer nedlåtande definierades såsom obskurantism och fanatisk sekterism.
År 1912 var temat för det nystartade Filadelfiaförlagets första bok, sammansatt av några seriepredikningar: Jesus Kommer. Fyra år senare började utgivningen av Evangelii Härold, tidning för andlig väckelse och fri mission:
- Vår önskan är att till vår blivande läsekrets få frambära det gamla, ursprungliga frälsningsbudskapet om rening från all synd, om Andens dop och gåvor, om Jesus som kroppens läkare och om hans snara tillkommelse, samt om den dom, som väntar de själar, som förkasta honom.
Så smalspårigt och ensidigt anmäldes tidningen men knöt i verkligheten an till en sedan urkristendomen andlig succession, vars fenomen känns igen under det motsägelsefulla begreppsparet ”den eskatologiska paradoxen”. I ett kortare eller något längre perspektiv slås det fast utan minsta tvivel: Jesus kommer snart!
Det uppfattades av samtidens kristenhet såsom frånstötande extremism utan förankring i klassisk teologi. Det är emellertid ett väckelserop till alla, ty tiden är för alla mycket kort och ytterst begränsad, mätt med rätt mått.
Svaret på de djupare liggande livsfrågorna finns hos Jesus och blir vår erfarenhet genom hoppet, som är dyrbart, levande, saligt och förblivande.
Om detta på något sätt fördunklas, då finns det ingen tröst för någon, och då är vi de mest ömkansvärda av alla människor, och bör för sanningens skull, i ärlighetens namn, byta religion och möjligen istället dyrka denna tidsålders gud med hans djupheter, mystik och förfalskade härlighet.
Den helige Ande gör Jesu tillkommelse levande och omedelbar, eftersom en dag blir som tusen år och tusen år som en dag i Andens rike och den kristnes erfarenhet. Där Anden är Herre är frihet, härlighet och oändlighet.
Om vi tar bort hoppet går evighetsperspektivet förlorat. Vad hjälper tro och kärlek, om vi inte har hopp?
Det är som att rasera ett av de tre bärande fundament som för församlings- och gudstjänstliv förklaras bli beståndande då allt styckverk har nått sitt slut.

Hoppet är själens ankare innanför förlåten i den himmelska världen. Genom hoppet har tanke, känsla och vilja fått fäste i den eviga världen, varifrån vi ock väntar vår Herre och Frälsare.
Karismatiska utfästelser och utlevelser utan denna förankring och detta perspektiv, leder till new age-besläktad nyandlighet utan tidlig försoning och evig salighet.
Hur länge vi än får vara här, är tiden synnerligen kort och livet kan sluta blixtsnabbt, varför ropet till var och en är aktuellt och angeläget: Var redo, ty snart är vår tid avslutad.
När vi går ur tiden, oberoende av när och hur det sker, då hämtar han oss och för oss genom dödsskuggans dal, skyddade och tröstade av hans käpp och hans stav och han ska åter föra oss till den eviga vilans boningar där vi ska bo evinnerligen.
Genom tron är Jesus här hos oss i tiden. I hoppet är vi införsatta med honom i den himmelska världen och genom Kärleken förverkligar vi nådesuppdraget under det att vi bidar efter och älskar hans tillkommelse. Den man älskar talar man om, sjunger man om, avskiljer sig för, söker sig till och lever för. Det är inte en programpunkt, en doktrin eller en kyrklig tradition. Det är en natur, en livsstil och en passion, varför parusin - hans närvaro - hans tillkommelse och församlingens uppryckelse egentligen är en teknikalitet, den gudomliga ramen för ett blixtsnabbt inre skeende, förvandlingen.
Vi ska följaktligen antingen tas bort - gå förlorade eller tas upp – evakueras till befrielse. Men därmed är inte tillkommelsen avslutad. Den har flera akter. Den angår hela mänskligheten, eftersom Gud har insatt sin konung och gjort sin Son till både Herre och Messias.
Han ska döma levande och döda och alla ska sist och slutligen bekänna, Gud Fadern till ära, att Jesus är Herre.
Riket ska upprättas och som ett resultat av upprättelsen blir nya himlar och en ny jord proklamerad och frambringad. Där förkunnelsen om Jesu tillkommelse av en eller annan anledning tystnat, är allt förändrat, eftersom frälsnings- och framtidshoppet inte kan ersättas med tidens alla hoppingivande prognoser och förhoppningsfulla drömmar.
Församlingen är instängd i tiden. Det är dock inte särskilt långt tillbaka i tiden då talet om himlen faktiskt var levande. På några decennier har situationen i detta avseende förändrats till oigenkännlighet. Det verkar som om människor inte längre mäktar med att höja sig över tillvarons existentiella frågor: Vad ska vi äta, vad ska vi dricka? Vad ska vi kläda oss med? Hur ska vi roa oss?
De materialistiska problemen är ju egentligen kroppskultur: Må bra, ha det bra och kämpa för höjd standard och bättre levnadsvillkor. Som om vi genom våra religiösa ansträngningar skulle kunna skapa ett inomvärldsligt paradis!
Det fanns en stor och mäktig front som verkligen kämpade för att bevara den tro som en gång för alla var överlämnad åt de heliga och som icke var förhandlings- eller anpassningsbar, med Jesu Kristi kors som gränsskiljande maktfaktor. Denna förkunnelse slog igenom på många sätt i vårt land. Hundratals fria församlingar, tusentals väckelsepredikanter, veckotidningar, böcker, hundratals eskatologiska böcker, program och väckelsemöten runt om i hela vårt land genomsyrades av detta budskap. Vilken kontinuitet och intakt front med väckelsekristen stridsmoral och offensiv prägel; en andlig maktfaktor vars inflytande var enormt. Och plötsligt är alltsammans försvunnet, som om det aldrig existerat! Som efter en jordbävning som totalt förändrat den religiösa topografin i vårt land.

Förkunnelsen om Jesu tillkommelse är en kulturprotest och en total uppgörelse med världens alla gudsfientliga makter och herravälden med religiösa eller hedniska attribut. Om det är sant, måste det givetvis framgå av kristen tro, förkunnelse, livsstil och verksamhet.
Förkunnelsen om Jesu återkomst innebär en total uppgörelse med allt. Livet upphör inte i och med den biologiska döden. Det står i Skriften att Gud gjort Herren Jesus Kristus till domare.
Han ska döma levande och döda, som det sägs i den kristna trosbekännelsen. Om det verkligen är sant, så måste det komma fram i den kristna förkunnelsen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar