Vill du bli Guds penna?

Bibelstudium Det heliga skrivandet av Hans Lindelöw


Gud tog Mose, och gjorde honom till sin penna, och skrev genom honom. Så vill han ta människor och göra dem till sitt redskap. Här får vi en föraning om nya förbundets härlighet. Då Gud får grepp om oss gör Han oss till sina redskap. Vill du bli Guds redskap? 


Det är intressant se vad bibeln själv säger om hur den skrevs. Delvis är denna bok tyst om den saken. Delvis inte. Vad kan det bero på?
Jag tar utgångspunkten här för att vi ska få något begrepp om Skriftens auktoritet, och hur allvarligt det är att vi inte förlorar synen på detta. Det finns intressanta exempel som belyser det. Exempelvis i Matteus evangelium. När frågor ställs till Jesus, ser vi hur Herren svarar:
- Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst … ”
Var skulle de läsa? De var fariseer och skriftlärde. Nog visste de var de skulle läsa.
- ...”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna ...”(Matt 19:3-4).
Det är ju klart att det direkt hänvisar till Skriften. Till första Mosebok.
Vi kan också titta i kapitel 12 i Matteus evangelium.
- Vid den tiden gick Jesus genom ett sädesfält på sabbaten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. När fariseerna såg det, sade de till honom: ”Se, dina lärjungar gör det som inte är tillåtet på sabbaten.” Han svarade dem: ”Har ni inte läst..” (Matt 12:1-3).
Vilka var det som ville snärja Jesus? Det vara fariseerna. Nog hade de läst. Men hör fortsättningen:
-  Har ni inte läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga:  hur han gick in i Guds hus och åt skådebröden, som varken han eller de som var med honom fick äta, utan endast prästerna? Eller har ni inte läst i lagen (Matt 12:1-5).
Svaret kommer direkt. Vi ser också i kapitel 22. I det kapitlet är det flera som kommer och ställer frågor. Jesus hade uppträtt så utmanande. Han hade drivit ut månglarna ur templet. Och det ställs många frågor:
- Samma dag kom det fram några sadduceer till Jesus - de påstår att det inte finns någon uppståndelse - och frågade honom:   ”Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror.  På samma sätt gick det med den andre och den tredje och till slut med alla sju.   Sist av alla dog hustrun.   Vem av de sju skall hon vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne.”   Jesus svarade dem: ”Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt” (Matt 22:23-29).
Då är frågan: Förstår vi Skriften eller Guds makt? De som kom och ställde frågorna var sadduceerna. De lät sig inte på det sättet strängt bindas vid Skriften, som fariseerna gjorde. Fariseernas sätt att låta sig bindas, hade inte på något sätt med det andliga livets frihet att göra. Sadduceernas sätt att frigöra sig, hade inte heller med det andliga livets frihet att göra. Men Jesus svarar:
- ”Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt. Ty vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande” (Matt 22:29-32).
De här tre ställena som Jesus här påmint om i mötet med människor och människors frågor finner vi  i början av Bibeln. Åtminstone svaret på frågan som gällde det första, där Jesus frågar om de läst om hur Gud redan från begynnelsen gjorde dem till man och kvinnar. Från allra första början. Det är första Moseboks andra kapitel. Men när han svarar på deras frågor i samband med att de var hungriga och bröt av axen, det var ju i första Samuelsboken. Men det här om att Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, står också skrivet om i Markus evangelium:
- Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken, hur Gud sade till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? (Mark 12:26).
Så visst framgår det här om Jesu förhållande till Bibeln. Den var för honom en hjärtesak.

Vilka var det då som skrev bibeln? Bibeln, som hade sådan oerhörd vikt, så att Jesus själv gång på gång åberopar Skriften. Vilka var det som skrev? Och hur gick det till när Bibeln skrevs? Här kommer frågan om medlarrollen på ett intressant sätt fram. Om vi går till andra Mosebok ser vi om bibelns tillblivelse; hur Skriften först författades. Vi måste gå till Mose, därför att den förste Bibeln själv uppger vara författare av den heliga Skrift är Mose. Före honom nämns ingen författare. Det finns berättelser före honom, men det nämns ingen författare. Första Mosebok byggs upp på ett särskilt sätt. Den delas upp. Och det är ett väldigt viktigt ord som återkommer då första Mosebok delas upp. Det står ingenstans något om någon som skrev i första Mosebok. Först i andra Mosebok börjar vi skymta konturerna av en skrivare.
Den heliga Skrift förutsätter det heliga skrivandet. I första Mosebok nämns ingen. Men det finns ett väldigt viktigt uttryck, som vi ska snudda vid litet. I 1917 års översättning står det: ”Detta är stycket om Adams släkt.” I King James står det: ”This is the book of the generations of Adam” - Det är boken om Adams generationer. I Folkbibeln läser vi: ”Detta är boken om Adams fortsatta historia”. Ordet som översätts med släkt, generationer och fortsatta historia, är det hebreiska ordet ”to-le-dáw”, vilket kan översättas ”ursprung, generation, släkttavla”. Det är mycket intressant, för det står alltså boken om Adams släkttavla. ”Historical record”. Här har alltså någon satt sig ned och börjat skriva en bok. I femte kapitlet! Men vi har ju redan läst fyra kapitel!
Vi kan läsa om Noas och hans söners släkttavla. Teras söners släkttavla. Ismaels släkttavla. Isaks och Esaus släkt. Det här antyder att det finns flera böcker som har satts samman.
Jag tycker det är väldigt fascinerande att tänka på ibland: Vem skrev första Mosebok? Man kan kanske tänka sig att Hanok, den sjunde från Adam skrev några kapitel. Eller Noa? Det står inte vem som gjorde det, men vi har i alla fall första Mosebok. Det står inte när det lades till, men när det kommer till ett omnämnande om någon som skrev, så var det Mose. Vi ser här Mose medlarroll, som kommer att aktualiseras. Den medlarrollen erövrar han inte lättvindigt. Han skulle stå mellan Gud och människor. Medlaren skulle stå mellan parterna. Och Bibeln talar om parterna som Gud å ena sidan, och människorna å andra sidan.
Den förste som får en väldig medlarroll, är Mose. Vi vet, när vi läser om de tio orden – här handlar det både om ord som hörs och ord som skrivs. Ord från Gud. Då kommer Mose att hamna i prövningselden. Han får stå mellan Gud och människor. Det är  som om Gud här liksom vill demonstrera varför det är så stort behov av en medlare. Det får vi faktiskt se när det kommer till Bibelns författande – det heliga skrivandet. Då kommer det fram extra tydligt.

Vi kan läsa i 2 Mos  att Gud talade med hög röst. När folket hade kommit till berget Sinai, läser vi:
- Men Mose förde folket ut ur lägret för att möta Gud och de ställde sig nedanför berget (2 Mos 19:17).
Mose förde ut folket, de ställde sig nedanför berget, de skulle möta Gud nu. Och sättet de skulle möta Gud på, läser vi om. Gud skulle tala med hög röst. Gud skulle tala och de skulle höra. Vi läser sedan i nästa kapitel att Gud talar; han talar de tio orden. Och när han har talat, läser vi:
- Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: ”Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.”  Men Mose sade till folket: ”Var inte rädda...”(2 Mos 20:18-20)
Sedan ser vi i femte Mosebok att Gud berömmer folket för deras reaktion. Man skulle tänka att Gud skulle bli kränkt och sårad – folket vill inte höra mej! Nej, han berömde dem. De hade talat rätt. Ack att de hade sådana hjärtan.... De insåg att det här går inte; stå och höra Gud själv på det här viset, vi uthärdar det inte. Mose, tala du till oss! Folket begärde att få en medlare, och det var precis vad Herren ville visa att det var just det som behövdes. En medlare. Det var helt rätt, de insåg vad Gud ville visa.
Så får vi se att Skriften tar form, Skriften författas. Då får vi se ytterligare ett bevis på detta att Gud ville tala, och han talade till människorna direkt från berget Sinai.
När himmelen direkt hörs tala till människor på jorden, då kan människorna inte uthärda. Då måste vi få en medlare. Det var just vad Gud ville skulle avslöjas. Det var vad som behövdes. På det här stadiet i frälsningshistorien var det Mose som fick gå in i medlarrollen.
Vi får snart se ett annat exempel på detta. Vi kommer till att Gud skulle skriva. Gud – eller himmelen – talade. Gud – eller himmelen – skrev. När Gud själv skriver, är det just de tio orden han vill nedteckna. Och det gör han. Vi kan läsa om det längre fram.
I 2 Mos 32 har vi den förfärliga avgudakatastrofen – skandalen. Medan Mose var uppe på berget och fick lagens tavlor. Det står om dessa tavlor här. Vi läser om när Mose gått in i förbön för folket och ropat till Gud:
- Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk (2 Mos 32:14).
Varför? För den gyllene kalvens skull. För dansen kring guldkalven och leken.
- Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna (2 Mos 32:15-16).
Förstå, vilka tavlor! Tavlorna var gjorda av Gud. Och skriften var Guds skrift. Förut ville Gud tala. Himmelen ville tala till folket. Människorna klarade inte det. Nu ville himmelen skriva. Gud själv skrev. Skriften var Guds skrift. Och Mose kom med de här tavlorna. Men så läser vi:
- När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget (2 Mos 32:19).
Tavlorna var gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift. Här höll det inte heller. Det var nödvändigt med en uppgörelse.
- Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det (2 Mos 32:20).

Jag vet inte om jag går för långt nu, men på sätt och vis illustrerar det här urlöftet. Kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det står med andra ord: Denna skall söndertrampa ditt huvud och du skall stinga honom i hans häl. Det ord som står som ”söndertrampa” är ett ord som på engelska översätts till ”bruise” - krossa. Och ordet ”stinga” översätts också med  ”bruise”, krossa. Det är samma ord i grundtexten. Du skall söndertrampa – eller krossa – hans huvud. Han skall stinga – eller krossa – din häl. (1 Mos 3:15, KJ övers) Gud lät Mose krossa tavlorna som representerade Ordet. Så krossas också guldkalven som representerar ondskan. Det är en bild på vad som måste ske då Kristus korsfästes. Här upplevde han att han blir krossad på korsets trä. Inte ett ben skulle sönderslås, men han blev korsfäst. Och därmed söndertrampar han eller krossar ormens huvud. Här avtecknar sig något.

Tavlorna var gjorda av Gud. Kan man tänka sig något mera representativt. Skriften var Guds skrift. Vore inte det här idealet, att Gud talade direkt? Eller att han skrev direkt? Han vill kommunicera, han vill tala. Helst direkt. Han vill skriva direkt – men det går inte. Det brister i båda fallen.  Folket orkar inte, klarar inte av lyssna till talet. Och i fallet Skriften, så är det Mose som inte klarar av det. Han kastar tavlorna ifrån sig. De slogs sönder. Så stod han där. Han fick gå in i bön och ropa till Gud.
Så läser vi längre fram:
- HERREN sade till Mose: ”Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de förra tavlorna, som du slog sönder” (2 Mos 34:1).
Nu går Mose in i uppgiften. Förra gången var tavlorna gjorda av Gud och skriften var Guds skrift. Nu säger Gud till Mose: ”Du får göra tavlorna. Så ska jag skriva på dem”.
Här får alltså Mose gå in och bära ett visst ansvar. Hans medlarroll accentueras på nytt. Förut sa folket: ”Låt inte Gud tala till oss. Tala till oss du.” Helt rätt. Det var det som var meningen. Och här heter det att tavlorna som var gjorda av Gud hade slagits sönder. Då fick Mose göra tavlorna
- ”Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra” (2 Mos 34:1).

Tavlorna var sönderslagna, där de tio orden hade nedtecknats. Hade ondskan triumferat då? Nej, inte särskilt. Därför den Gud som hade talat, var ju kvar. Det var bara för honom att upprepa detsamma. Frågan var om han ville göra det. Det verkar som att han var inte lika villig som förra gången. Förra gången gjorde han tavlorna själv. Den här gången säger han åt Mose att göra tavlorna. Mose gör tavlorna, och kommer och ställer sig där intill Herren. Och Herren talar om samma ting som han talat om tidigare. Det är inte svårt för honom. Han har gott minne. Han skrev inte för att han var rädd för att glömma något, han skrev för att kommunicera. Han ville kommunicera något. Han ville ge folket något, men det gick inte att ge direkt. Talet från himmelen kunde folket inte uthärda, och skriften som var gjord av Gud, förmådde Mose inte bära. Nu fick han göra tavlorna själv. Men så säger Herren:
- ”Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de förra tavlorna, som du slog sönder” (2 Mos 34:1).
När så Gud har talat med honom, läser vi längre fram i samma kapitel:
- HERREN sade till Mose: ”Skriv upp åt dig dessa ord, ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.” Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden (2 Mos 34:27-28).
Vem skrev? Det var Mose som blev kvar, och det var Mose som skrev! Det står alltså inte att Mose blev kvar och Herren skrev. Det var Mose som skrev! Men hade inte Gud sagt att han själv skulle skriva? Det är väl förnämt och fint med Guds skrift. Ska vi inte ha det? Gud hade gjort tavlorna, och Gud hade skrivit. Det var Guds skrift på tavlorna. Och så säger han, när Mose slagit sönder dem:
- ”Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de förra tavlorna, som du slog sönder.”
Men så när det kommer till kritan, ser vi vem som skrev. Mose blev kvar där. ”Han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden.”
Mose skrev. Gud hade sagt att han skulle skriva – Men så skrev Mose! Vad är det för något? Håller inte Gud sitt ord? Tydligen inte i det här fallet. Om det inte var så att Gud tog Mose, och gjorde honom till sin penna, och skrev genom honom. Gud tog Mose och gjorde honom till sin penna! Så vill han ta människor och göra dem till sitt redskap. Här får vi en föraning om nya förbundets härlighet. När Skriften blir riktigt levande för oss, kan vi inte vara neutrala och distanserande. Då får Gud grepp om oss. Han gör oss till sina redskap. Vill du bli Guds redskap?

När Jesus botar den blindfödde mannen tar han av jorden, spottar på den och lägger på mannens ögon. Han vill ta jorden – det mänskliga – och spotta på den – vad är det? Jesu saliv är det gudomliga. Han gör en underbar salva av blandningen.
I Uppenbarelseboken läser vi om ögonsalvan. Jesus säger till församlingen i Laodicea:
- Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se (Upp 3:18).
Vi tänker att det är en himmelsk, underbar ögonsalva. Men vi ser ett exempel på den här ögonsalvan i Johannes evangelium kapitel 9, då Jesus tar jorden och blandar med spottet. Det är du kanske för fin för. Det skulle du inte acceptera om du hade problem med synen. Att få en sådan ögonsalva! Men det var trots allt den ögonsalvan som gjorde att mannen fick synen tillbaka. Gud handlar. Han väljer sina vägar.

Var är du som vill bli ett redskap? Var är du som vill bli en salva? En salva för andra! Var är du som vill bli en penna? En penna i Guds hand! Därför har vi Skriften. Inte bara för att vi ska läsa. Inte ens för att vi ska läsa vad Gud själv skrev. Gud själv skrev inte så mycket. När han skrev så blev det sönderslaget. Men Gud fick tag i någon. Han får inte tag i människor så ofta. Men då och då händer det. Han fick tag i en. Så småningom fick han tag i en till. De här var hans vittnen, hans profeter. Han gjorde dem till sina pennor. Han gjorde dem till sina redskap. Han gjorde aposteln Paulus till en riktig penna som skrev – inte det som redan var skrivet. Men då han kom i ett rätt förhållande till det som var skrivet, så kunde han själv skriva på människohjärtan.
Det gudomligt representativa talet har vi från höjden. Tack och lov – men vi klarar inte det.  Det måste finnas någon som går in under medlaruppgiften. Mose gjorde det för de tolv stammarnas räkning. Och för Guds räkning. Han var medlare mellan Gud och de tolv stammarna. Men Jesus har gått in i uppgiften för alla människors räkning. För alla nationer. Vi vet att hans position är högre och större. Hur mycket större kan vi läsa om i Hebreerbrevet. På vilket sätt var Mose och  Jesus lika varandra? De var lika varandra ifråga om trohet, läser vi, men skiljer sig radikalt från varandra ifråga om härlighet. Vi läser i Hebreerbrevet 3:
-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,  huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var ”trogen i hela hans hus”. Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset (Hebr 3:1-3, 1917 övers).
Alltså; lika ifråga om trohet – men det var en viss skillnad där också. Herren var inte trogen mot något hus gjort av människohänder. Det fick hans första blodsvittne göra klart. Den högste bor inte i hus gjorda med händer. Troheten påminner – men härligheten skiljer. Han som aktas så mycket större ära än Mose, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset; han håller sig inte för god för att citera Skriften. Han håller sig inte för god att ta fram de gamla exemplen från Skriften. Vad säger han? ”Har ni inte läst...” Har vi läst? Vad sa han? Ni förstår inte skrifterna, inte heller Guds kraft.”  Förstår vi skrifterna? Må Gud hjälpa oss.
- Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan (2 Kor 3:3).
Det verkar som om vi får ett rätt förhållande till Skriften, då kommer vi inte bara att ha göra med det som en gång blev skrivet, vi kommer att få ha göra med det pågående skrivandet. Vi blir själva gjorda till skrivverktyg. Gud gör oss till skrivverktyg. Vi får skriva rakt in i den aktuella verkligheten; nämligen in i de människors hjärtan som ställer sig till förfogande. För att vi ska bli Kristusbrev. Tack och lov!  Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar