Reflexioner efter påvebesöket

Reportage: Stina Fridolfsson
Att Lutherska världsförbundet och Sveriges kristna råd hade behov av att inbjuda påven till Sverige att vara hedersgäst i ett jubileumsfirande av den lutherska reformationen, verkade närmast som ett gyckel. Om minnet av Luthers reformation skulle firas av Lutherska världsförbundet, hade det väl varit mera passande att man samlades i tusental till en rejäl protestmarsch mot Vatikanen och påven!
När det stod klart att påven skulle komma till Sverige för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet högtidlighålla minnet av att Martin Luthers reformation 500 år tidigare, beslöt vi i Maranataförsamlingen att några av oss måste åka till evenemangen i Lund och Malmö. Vi ville möta människorna från de olika kyrkorna som nu samlades för att stå som inbjudare och värdfolk för katolska kyrkans främste representant. Vi måste försöka påminna dem om att de faktiskt som enskilda samfund ursprungligen bröt upp från katolicism och statskyrka.
Med ett ”påvespecial” av tidningen Midnattsropet, där vi sammanställt en hel del av det material som vi redan vid förra påvebesöket, 1989, under omsorgsfull ledning av Arne Imsen, många dagar och nätter plockat från de evangeliska pionjärernas skrifter. Budskapet var det vi läser i Uppenbarelseboken: Dragen ut ifrån henne, I mitt folk! Vedergällen henne!


Det kändes som en helig plikt att återuppliva vad våra andliga fäder – inklusive Martin Luther! – med livet som insats förkunnade: Guds ord räcker!
Att Lutherska världsförbundet och Sveriges kristna råd hade behov av att inbjuda påven till Sverige att vara hedersgäst i ett jubileumsfirande av den lutherska reformationen, verkade närmast som ett gyckel. Om minnet av Luthers reformation skulle firas av Lutherska världsförbundet, hade det väl varit mera passande att man samlades i tusental till en rejäl protestmarsch mot Vatikanen och påven!!

Martin Luther bannlystes som kättare av katolska kyrkan, därför att han deklarerat att Sola Scriptura – Endast Skriften – räckte för människans salighet. Och katolska kyrkan har inte på någon punkt haft behov av att erkänna det berättigade i Martin Luthers kamp. Att ett världsförbund som bär Luthers namn nu ville inbjuda just påven till att hedra 500-årsminnet av den kamp Luther förde, är helt groteskt.

Kan inte underlåta att citera ur Thoralf Gilbrants bok ”Tidens tecken”:
”... som religiöst system är katolicismen utan tvekan det allra värsta som någonsin existerat på denna jord, både inom och utanför kristenheten. Det är ett villfarelsens system som har lett miljoner av människor till evig förtappelse, och Romkyrkans historia är den blodigaste förföljelsehistoria som denna värld känner till. ”

Hela arrangemanget som större delen av Sveriges kristenhet deltog i som värdfolk, visar att ett djupt avfall och en svår förvillelse drabbat den. Och med vårt specialnummer av tidningen Midnattsropet, drog vi iväg kl fem på morgonen till Malmö. Vi var nio personer som åkte med mer än tusen ex av Midnattsropet, och dessutom ett litet särtryck med några korta citat ur tidningen.
I Lund var hela innerstaden stängd för trafik, så vi beslöt åka till Malmö, där det var lättare hitta parkering och strategisk plats för utdelning av Midnattsropet och att sprida vårt budskap.

Vi kom i god tid; innan besökarna började anlända till Malmö Arena. Det var enormt mycket poliser utposterade. Och vid ingångarna ett stort antal säkerhetsvakter i röda jackor. Fyra tält stod resta framför ingången. Det visade sig att människorna som skulle in till evenemanget med påven, måste gå igenom något av dessa tält för minutiös säkerhetskontroll. Påven mottogs officiellt av statsminister Stefan Löwén, och fick sedan träffa kungaparet innan den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka; som ju var det egentliga huvudärendet. Sedan åkte påven till Malmö Arena, där det mera publika eventet gick av stapeln; ”Together in hope”. Påven kom dit först på sen eftermiddag, men redan 13:30 samlades tusentals människor för att på storbildskärm följa gudstjänsten från Lunds domkyrka, och för övrigt framfördes budskap i tal, musik och sång om ”hopp, gemeskap och ansvar för världen”.
Under tiden stod en rad maranatavittnen utanför, och delade ivrigt ut Midnattsropet, som mötte ett ganska nyfiket mottagande av många. Det var kanske den fina bilden av påven på framsidan av tidningen som lockade...
Vi fick tillfällen att samtala med många. Människor verkar vilsna och frågande. Hoppas på enhet och fred. Påven är ju en så fin, samlande kraft...

Berno blev intervjuad av ett par polska journalister, som ville höra varför vi stod med en protestskrift i samband med ett möte som bygger på dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”.
Jag stötte samman med ett par katolska prelater som kände igen oss och tidningen Midnattsropet. Den äldre,   munken, som gick lite böjd med rullator och i svart kaftan, tilltalade mig milt förebrående:
- Jaså, Maranata! Hoppas att ni kommer till besinning...
Men där fanns också en hel rad nunnor som intresserat tog emot tidningen.
Keren märkte att vissa människor var väldigt avvisande:
- Det var såna där svartklädda med vitt under hakan...

Pelle gav tidningen till en jobbare som gick förbi. Efter en stund kom han tillbaka:
- Kan jag få ett par tidningar till? Jag har ett par kompisar härborta som är intresserade och vill ha! Pelle blev också utfrågad av ett par ”dialogpoliser”, som väl hade i uppgift att kolla vad vi sysslade med. Han gav polisen en tidning, och han stod där och läste medan han frågade lite om vilka vi var. Så tänkte han gå, och skulle ge tillbaka tidningen. Men så tvekade han:
- Den här får jag kanske behålla?! Och det fick han gärna!
En ung kille kom med en trombon i fodral. Han skulle vara med och spela ett solonummer inne under festligheterna, så han var lite nervös. Men han ville gärna ha Midnattsropet. Och det var många andra, som också tog med sig tidningen in på Arenan, där de förhoppningsvis fick tid att läsa den också!

Det var lite småruggigt väder, och ungefär kl 15:00 hade folkströmmen till Malmö Arena mattats av, och vi hade fått förmedla omkring 1000 tidningar. Då beslöt vi oss för att starta den långa resan tillbaka. Men det var lättare sagt än gjort, för innan vi packat in oss i bilarna och kommit ut på vägen, så stängdes alla vägar av, polisen stoppade trafiken, och tyngre fordon fick flytta åt sidan. Nu skulle påven med sitt prominenta följe komma, och det togs inga risker att låta någon annan trafik rulla. Vi blev stående nära en timme, och tittade på arrangemanget, bevakningen och de korteger som kom i omgångar; med blåa och röda ljus. Någon av oss försökte gå fram med kameran och filma lite – men blev omedelbart hejdad. Vi lever i en tid då varje folksamling skapar skräck.
Och det, fastän man inbjudit till ett evenemang Från konflikt till gemenskap och Together in hope. Fastän påven lämnade sin säkra bil, och man fick se honom gå omkring och hälsa på barn och handikappade med kyssar och kramar. Han demonstrerade enkelhet och vänlighet. Men alla visste ju att  han dagen efter skulle flyga hem till Vatikanstaten igen. Till St Peterskyrkan, vars uppförande bekostats av skuldtyngda människors avlatsköp, det som bidrog till att Martin Luther inledde sin protestaktion av reformation i katolska kyrkan.

Både före och efter tillställningen har diskussioner och förvirring skurit in med olika missljud genom all pompa och ståt. Och människorna som behöver en fast grund för tro och hopp, blir alltmera desillusionerade. Vad är det för motiv bakom alla påkostade tillställningar? Biljetter för inträde till Malmö Arena kostade 100 kr, och alla intäkter från biljetterna skulle gå till hjälp för nödlidande i krigsdrabbade Syrien. Det var ju fint. Men hur mycket kostade hela arrangemanget; med polis- och säkerhetsbevakning, transporter, logi och mat till alla prominenta gäster – osv? Det hade nog blivit en stor gåva till nödlidande, om man struntat i hela spektaklet, och istället gått in för att samlas till små husmöten och läsa Guds Ord! Jesus har gett oss en underbar vägledning till förblivande resultat när man önskar nå ”från konflikt till gemenskap”:

- ”...  där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20)
- ”...låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder.  Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 23:8-11).
Det var med en viss känsla av vemod jag åkte hem. Midnattsropet hade nått många, och det var ju bra. Men ändå – så många vilsna människor är inkittade i ekumeniska religiöst-politiska läger. Vi måste nå flera med ett frigörande evangelium, från Rättfärdighetens och Fridens konung!
- På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden  (Jes 62:6-7).

Tack, Jesus Kristus, att du grundat ett rike, som icke är av denna världen! Tack för att du snart kommer och hämtar din återlösta brudeskara!
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar