Lämnar Sverige för Pilgrimsskolan!

Intervju med Emanuel Johansson

Emanuel Johansson har flyttat till Åland med sin familj. Efter att under ett år ha kämpat mot skolmyndigheterna, för rätten att bedriva hemundervisning med sina barn, väljer han att flytta till detta grannland där man respekterar den rätt föräldrar har i internationella konventioner. Men först och främst handlar det om vår kristna tro, berättar Emanuel för Midnattsropet, där han också är medarbetare.

Emanuel Johansson – du föddes i en storfamiljsgemenskap, eller hur?
- Ja, familjen bodde i Göteborg då jag föddes 1979. Tankarna på storfamilj fanns hos mina föräldrar och de första stegen i den riktningen togs i Göteborg på den tiden. Hemundervisning hade växt fram i församlingen redan några år tidigare, 1977. Mina föräldrar var med under den här perioden då behovet av en tätare församlingsgemenskap tog form. Därför upplevde också de som en nödvändighet att ha hemundervisning med oss barn. Det var först mina äldre syskon som undervisades av våra föräldrar. Det var nog rätt tufft de första åren, för mamma var ju i stort sett ensam med undervisningen.

Men det fanns ingen tanke att ta en bekvämare väg – att skicka er barn till skolan? 
- Nej, mina föräldrar ville satsa på den här vägen. Vi bodde kvar i Göteborg tills jag var åtta år, så första året undervisades jag där. Jag är nummer fyra i ordningen, så vi var fyra skolbarn när vi flyttade upp till Stockholm. Vi hade en församlings- och storfamiljsgemenskap också i Göteborg, och det hände att man samlades till skolveckor och gemensamma studier tillsammans med storfamiljer på andra platser.

Började du reflektera över att ni inte hade det som andra barn då ni inte gick i skolan?
- Det var nog först i högstadiet man började fundera på det. Medan man var liten var det så självklart allting, och den miljö man växte upp i var man så hemma i.


Din mamma var ingen förvärvsarbetande kvinna, utan var hemma med barnen....
- Ja, i storfamiljen hjälptes man åt med de uppgifter som fanns i gemenskapen, och därför fanns andra föräldrar som hjälpte till med undervisningen av mig också.

Men när du kom upp i högstadiet och började reflektera lite mera – hur tänkte du då?
- Jag trivdes väldigt bra med undervisningen i högstadiet. Jag tyckte om att få lära mig saker och fick en större motivation just när jag började högstadiet. Det hade kanske att göra med att då bodde vi i en storfamilj där det också var andra barnfamiljer. Det var en stimulerande, trygg miljö. Även om jag var ganska ensam i min klass, så hjälptes man ju i hemundervisningen åt i olika åldersgrupper, så jag var ändå inte ensam.

Det här hade väl göra med ditt beslut att följa Jesus. Var du aldrig i någon situation då du ville göra revolt mot alltihop? 
- Nej det blev aldrig någon riktig revolt i mitt liv. Det var i så fall när jag slutade skolan som jag funderade på vad jag skulle göra och satsa på. Skulle jag kanske gå gymnasiet och lära mig något yrke, eller skulle jag gå direkt in i församlingsarbetet.

Utsattes du för påtryck-ningar att du skulle gå in i storfamiljens arbete?
- Nej, när jag var femton år kände jag mig vuxen, med ansvar för mitt eget liv och vad jag ville göra. Jag åkte till olika platser – till Norge, till Stockholm och var med i storfamiljens arbete ett tag.  Engagemanget och inspirationen jag kände i församlingsarbetet blev avgörande för de beslut jag fattade. Jag hade låtit döpa mig när jag var 12 år, och redan ett par år tidigare hade jag väldigt starka upplevelser och var helt på det klara med att jag var frälst och inte ville vara något annat. Jag ville tillhöra Jesus.

Efter skolan började du ganska snart plugga ryska och du åkte ju till Ryssland en del?
- Ja, församlingen hade kontakter i Ryssland, och det där grep tag i mig i unga år. Redan då jag gick i skolan fick man rapporter från östmissionen. 1998 gjorde Folke Jacobsson en resa och min kusin Roger, jag och några fler fick följa med och vara en period i Ryssland. Efter det bestämde vi oss för att lära oss språket. Jag började studera på Komvux i Stockolm för att lära mig ryska.
Så missionsperspektivet har funnits med?
- I ett församlingsarbete är missionen något av kärnan. Det är ju mission arbetet går ut på. Även om man kan göra olika saker, så handlar det om mission på det ena eller andra sättet.

Vi har nu fått värdefull inblick i något av din bakgrund. Du gifte dig med Gabriella som växt upp och fått fostran och undervisning på motsvarande sätt som du, och nu får du berätta om ert beslut att hemundervisa era barn.
- Ja, vi har båda vuxit upp i församlingen med liknande bakgrund. Det gjorde väl att vi förstod varandra på ett särskilt sätt. Vi hittade varandra mitt i gemenskapen och arbetet och gifte oss. Det är nu redan nio år sedan!

Ja, så började barnen komma och ni har nu fyra! När det började brännas om skolgång för Saga, som  är äldst – funderade ni då något över hur ni skulle handla? Det har ju nu blivit rätt mycket tuffare i samhället också med den nya skollagen. 
- Jo, det är klart att man gått och burit på dessa frågor en lång tid. Jag har engagerat mig i de här frågorna ganska mycket redan innan mina egna barn växte upp till skolålder. Jag har också reflekterat över vilken betydelse det har haft för mig att jag fick hemundervisning. När vi kom till situationen att vår äldsta dotter skulle börja skolan, hade jag redan bearbetat frågan.

Din slutsats av vad hemundervisningen betytt för dig – vad var det? 
- Jag skulle nog inte vara den jag är idag, om jag inte haft hemundervisning. Jag vet att när man är ett barn, sugs man upp av olika krafter och olika tankegångar, osv. I skolmiljön är det ju kompisuppfostran.  Det handlar även om uppfostran från lärarna, som tar över det ansvar som egentligen föräldrarna ska ha.

Man kan kanske tycka att föräldrarätten blir väldigt överkörd i den moderna skolan?
- Ja, det system som har växt fram i vår tid har lett till att institutionerna och samhället har tagit över rollen som naturligt föräldrarna ska ha. Det inflytandet börjar långt innan skolåldern. Det är redan från förskola och dagis som både det ekonomiska och sociala systemet är uppbyggt, så det är inte föräldrarna egentligen som har ansvaret för barnen, utan institutionerna och samhället. Det där är något väldigt onaturligt. Jag tror att det skapar problem för barnen och för individerna som växer upp.

Nu har ju ni hemundervisat Saga under hennes första skolår här i församlingsgemenskapen i Stockholm. Men det har varit en del dispyter med skolmyndigheterna, förstår jag?
- Andra familjer i församlingen har egentligen i flera år kämpat mot myndigheterna då man stramat åt och stängt den här möjligheten för föräldrar att själva ta ansvar för sina barns undervisning.  Det var vi var väldigt medvetna om när vi bestämde oss för att ha hemundervisning. Men vi ville ändå pröva möjligheten. I församlingsarbetet här lever vi ju på ett väldigt speciellt sätt, och har engagemang i missionsarbeten. Det innebär att vi reser ibland och bor på olika platser.
Vi tyckte att det borde finnas en möjlighet för kommunen att ge oss medgivande att ha hemundervisning på den grunden att det finns synnerliga skäl. Vi skulle kunna ha ett fortsatt engagemang för missionen och vara på olika platser och samtidigt kan undervisningen av barnen fungera.
Hade kommunen vi bodde i velat, så hade de kunnat ge oss rätt att hemundervisa. Därför började vi första skolåret med att söka tillstånd. Men det blev nej. Vi överklagade kommunens beslut till Förvaltningsrätten. De hänvisade till förarbetena till skollagen om att det ska vara väldigt restriktivt med möjlighet att uppfylla skolplikten ”på annat sätt”. Myndigheterna som hanterar de här frågorna värderar förarbetena högre än andra juridiska texer som egentligen skulle kunna ligga till grund för att de ska kunna ge tillstånd; exempelvis Europakonventionen och föräldrarätten i internationella överenskommelser som Sverige faktiskt skrivit under på.

Har det lett till att ni har fått vitesförelägganden?
- Nej, processen har inte gått så långt i vårt fall. Vi överklagade till Förvaltningsrätten och under första skolåret kunde vi hänvisa till att saken inte var färdigprövad. Mot kommunens vilja fortsatte vi med hemundervisningen medan saken prövades.
Nu under sommaren kom Förvaltningsrättens dom och vi stod så i ett annat läge inför terminen som nu har börjat. Egentligen hade vi inte väntat oss något annat än avslag. Med de erfarenheter som finns i församlingen och andra familjer som har prövat, så vet vi ju vilket klimat som är i Sverige idag. Vi funderade på om vi inte helt enkelt måste lämna landet och söka oss dit där det fortfarande finns en möjlighet för föräldrar att ta ansvar för sina egna barn. Det innebar att vi flyttade till Åland.

Varför just Åland?
- Åland är ganska nära.Vi vet inte riktigt vart det här kommer att landa, men vi har tagit ett steg och flyttat dit. Nu, då vi kommer till församlingen i Stockholm, så blir det tillfälliga vistelser. Vi bor på Åland. Andra skäl till att vi valde Åland är att Åland tillhör Finland men har till viss del självstyre och är svenskspråkigt, så därför blir ju undervisningen lättare. Vi behöver inte kunna finska för att ge våra barn hemundervisning. Och i lagstiftningen där är det inte skolplikt, utan undervisningsplikt. Föräldrarna har rätt att ta över undervisningen av sina barn. Här i Sverige har man tolkat skolplikten som att det är en plikt att vara närvarande på skolgården – i skolan. Egentligen tror jag inte skolplikten innebar en sådan tanke från början. Den var till för att skydda barnens rätt till undervisning. Den skulle mycket väl kunna tillgodoses på annat sätt än att barnen ska vistas i skolbyggnaden.

Undervisningsplikten bör ju inte köra över föräldrarätten!
- Precis, och därför svarar uttrycket undervisningsplikt bättre mot föräldrarätten som finns uttryckt exempelvis i Europakonventionen. Men för oss handlar det ju inte om Europakonventionen. Rättigheterna vi stöder oss på, är ju egentligen vår kristna tro. Vår tro att det är vi som föräldrar som har ansvaret för barnen, och utifrån den plikt vi har mot våra barn kan vi inte överlämna dem på entreprenad åt någon institution eller experter. Som föräldrar har vi en kallelse och plikt gentemot våra barn.

Ni har ganska nyligt flyttat till Åland. Hur upplever ni att vara där?
- Den tredje augusti gick flyttlasset dit, så vi har ju bott där bara några veckor. Och nu är vi här i Stockholm och packar det sista och förbereder för att fortsätta tillbaka till Åland. Vi har egentligen inte riktigt landat än. Det är väldigt nytt för oss. Det blir en väldig omställning. Vi är vana vid att bo i en tät gemenskap med vänner och syskon runt omkring. Nu handlar det om att bo ganska enskilt och i ett hus som känns lite avlägset.

Din kusin Roger Lindroos, som också växt upp i församlingens storfamiljsgemenskap har också tagit steget att flytta till Åland med sin familj nu.
- Jo, de har ju barn i samma ålder som vi. Förra året bodde de en del i Norge för att kunna ha hemundervisning. Nu blir det så att också de flyttar till Åland, och vi hoppas ju att vi ska hitta något sätta att hjälpa och stötta varandra i hemundervisningen. Redan när den nya skollagen trädde i kraft i Sverige och stängde möjligheterna att fylla skolplikten på annat sätt, så har familj efter familj emigrerat. Lämnat Sverige för att få möjlighet att ha hemundervisning. Jag tror det är ett 15-tal som har flyttat till Åland för att få möjlighet att hemundervisa. Åland består av några öar, med knappt 30 000 innevånare, och där är skolflyktingarna från Sverige ett välkänt begrepp. En del kanske är fundersamma, men många tycker att det är positivt. Det blir ju ett tillskott på Åland med nya familjer och människor som rör sig ditåt.

Det måste ju vara en skamfläck för Sverige att människor flyr till andra länder för rätten att själva få ta hand om sina barn!
- Sverige är faktiskt extremt på det området, där de samhälleliga institutionerna har vuxit så. Kanske från början skulle de fungera som hjälp för familjer, men nu har de blivit ersättning och tvång. Då är det fråga om något helt annat. Det här är något som verkar väldigt skrämmande för människor i andra länder, där man fortfarande tänker annorlunda. Man ser på Sverige som ett socialistiskt samhälle där friheterna skruvas åt.

Midnattsropets läsare förväntar säkert att du ofta både rapporterar och kommer till Sverige. Du är ju både skribent, redaktör av tidningen och tryckare!
- Numera hjälper ju oss tekniken att engagera oss på olika sätt även på distans. Både när det gäller Midnattsropet, Radio Maranata och inom andra områden har jag möjlighet vara engagerad även från Åland.
Hur ser du på evangelisationsperspektivet i den här flyttningen?
- Jag har inte riktigt landat i vad som kan bli vår uppgift på Åland. Det känns väldigt enskilt. Ska man välja ett missionsfält, är kanske inte Åland det första man tänker på. Men det är ju visionen och kallelsen som har lett oss dit. Vi får vara öppna för Guds ledning och se vad som händer.

Er livsstil tvingar fram olika initiativ. 
- Jo, absolut. Den inre missionen, det vi kallar Pilgrimsskolan, är ju också en mission. Man får böja sig för vart kallelsen och visionen leder.

Är det något du vill tillägga i avslutningen av detta samtal?
- Jag vill vända mig till familjer i Sverige som lever i det system som byggts upp. Jag vill uppmana var och en att allvarligt fundera över hur vi prioriterar och om det system som serveras oss är det bästa. Även om det är det vanligaste – är det normalt? Är det bra? Kanske många behöver ompröva sina prioriteringar i livet. Nu är det ekonomiska systemet uppbyggt så att människor är ganska låsta. De är nästan tvingade att överlämna barnen i samhällets vård. Men jag ser en möjlighet; om vi är beredda att sänka vår levnadsstandard! Att man kan hoppa ner några trappsteg på - vad ska man kalla det – karriärstegen. Då kanske man kan prioritera annorlunda. Jag tror att just detta att prioritera annorlunda är en nödvändighet om vi ska rädda nästa generation och vinna människor för Gud.

Där avslutas samtalet med Emanuel, och vi räknar med att snart få återkomma med utvidgat reportage från utposten på Åland, där två av församlingens unga äldstebröder funnit en tillflyktsort med sina barnrika familjer. Det gäller att prioritera rätt.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar