Lagstiftningens mål: Ett antikristligt system

Predikan av Arne Imsen, MR nr 1 1988

Staten använder lagstiftningen som instrument för att verka fram politiska mål. Den vill genom lagen tvinga fram en politisk ideologi som alla ska anpassa sig till – ett antikristligt system.
Detta antikristliga system använder också religionen för att med dess hjälp beröva oss friheten. Inte genom att förbjuda oss utöva religionen, utan genom att förstatliga den och ge dess utövare subventioner.
Problemet blir i det stadiet inte vad som står i lagen, utan vilka attityder subventionerna verkar fram. Istället för att bevara sin frihet, blir församlingarna anpassade till ett subventionssystem som gör att man kommer i beroendeställning till staten.

Vi låter ofta saker och ting hända, som egentligen är fruktansvärt förödande. Eftersom vi inte reagerar på ett sant och sunt sätt, så undermineras ständigt rättssäkerheten. Allt fler människor blir rättslösa, de tystas ned och man vågar inte opponera sig. Detta för med sig att vilddjursliknande krafter får fria möjligheter att operera. Det finns ett annat problem; nästan ännu farligare. Det är när en stat gör sken av att vara något den egentligen inte är. Samhället åberopar demokrati, sin pluralism, eller andra humanistiska värden. Dessa ideologier flyttar fram sina positioner, så myndigheterna får allt större möjligheter att kontrollera medborgarna. Detta tar sig uttryck i lagar utan preciserade regler, som ger tjänstemännen möjligheter att manipulera. Och detta sätter så småningom hela rättsordningen ur funktion. Medborgarna har redan funnit sig i att ”det som sker är bäst för oss”.

Rättsskyddet underminerat
Den politiska eller offentliga makten har myndighet att köra över medborgarnas rätt. Om den är maktarrogant och nonchalerar vissa medborgargruppers rätt och handlar diskriminerande eller favoriserande, beroende på vilken gruppen är, så har den förfördelade i alla fall möjlighet att överklaga de beslut man drabbas av till domstolarna. Då har man alltså ett rättskydd. Men om det här rättskyddet äventyras därigenom att lagarna är opreciserade, ger det möjlighet för domstolen att manipulera och ger åt tjänstemännen rum för deras godtycke. Antipati eller sympati, fenomen som är så vanliga i tiden, kan slå igenom, och de domar som fälls saknar alltså objektiva bedömningar som man förväntar sig av en domstol.

Social kontroll
Det är förvånande att föräldrarna inte förstått den här farliga situationen, med tanke på föräldrarätten. Agalagen är ju långt mera allvarlig än man vill göra sken av. Man säger att det är en modelag, och det är den ju, med tanke på att den hör tiden till. Och som tidsfenomen är den ju fruktansvärt allvarlig. Så har vi antidiskrimineringslagen, angiverilagen, och en hel del andra lagar, som prackar på oss åsikter. En del av de här lagarna har egentligen inte laga funktion, utan är instrument för att påtvinga medborgarna en majoritetsbeslutad ideologi. De har den pedagogiska funktionen att uppfostra medborgarna till de attityder som man väntar sig att denna ideologi ska resultera i.
Lagarna är alltså inte till för att skydda medborgarna, utan används som ett politiskt instrument för att främja avancerade politiska mål. Detta verkar likriktande, konformistiskt. Det yttersta resultatet av denna lagstiftning är attitydförändringar som framtvingas därför att medborgarna blir skräckslagna, förvirrade och osäkra. Detta banar väg för en total social kontroll. Dessa lagar kommer självklart inte att drabba de stora grupperna, som redan är avtrubbade och vunna, exempelvis socialdemokrater, folkpartister eller konservativa, nykterhetsrörelsen eller frikyrkorörelsen. De, som i det etablerade samhället lever sitt liv i symbios med staten och gjort sig helt beroende av statliga subventioner för sin existens, kommer inte att drabbas av dessa lagar.

Lagstiftningens offer
Det hände precis motsvarande på 1800-talet. Statskyrkan riskerade inte att drabbas av religionsfrihetslagarna. Religionsfriheten existerade för statskyrkan, och det var först när man bröt mot det statskyrkliga systemet; då man bröt mot konventikelplakatet, man fick problem. Det var alltså inte statskyrkan och prästerna som drabbades. Dessa var exponenter för denna lagstiftning. Offren var de människor som inte underordnade sig statliga direktiv eller inte accepterade konformistiska tendenser. Detta gällde statliga direktiv i fundamentala frågor som hade med tro och uppfostran att göra. De bröt lagarna utifrån sitt samvetes övertygelse.
I vår tid har vi lärt oss förakta de urkristna teserna som stått som en brinnande eld över de kämpande människornas liv, och som blivit heliga beslut då de sagt att man måste lyda Gud mer än människor. Det var en helig princip att aldrig underkasta sig några påbud och statliga direktiv eller ängslas för kejsarens påbud och böja knä för någon annan än Herren Jesus Kristus. Detta föraktar man nu.
Lägg märke till hur man försöker vara försiktig. Om det finns andliga minoriteter, som inte vill anpassa sig till den nya lagstiftningen, så kommer man att se till att ingen betraktas som martyr. De som bryter lagen får inte bli hjältar på något vis. Tvärtom, de måste idiotförklaras, och det på ett sådant sätt att de aldrig kan uppfattas som martyrer. Där märker vi den kvalificerade fräckheten. Medborgarna får hjälp att övervinna sina inre reservationer eller sympatier med de människor som blir utsatta för övergrepp. Man gör alltså lagar som hindrar grupper av människor att fungera enligt sin övertygelse, och ser till att de på intet sätt kan bli martyrer inför den allmänna opinionen. Uppfattas de som martyrer, blir de nämligen ännu farligare.
Det där resonemanget måste vi, som Jesu lärjungar, övervinna. Ingen av oss vill spela martyr – men vi är ju martyrer! Det martyrskapet har tilldelats oss av dem som beslutat och lagstiftat stick i stäv mot Guds Ord. Bakom deras handlingsmönster ligger i första hand ett gammalt hat mot Jesus Kristus, den Smorde. Det är inte uttryck för antipati mot eller sympati för någon grupp; det är ett konsekvent uttryck för det gamla hatet mot den Smorde, och man vill till varje pris förhindra att han verkar i samtiden, samtidigt som man gärna vill ha de goda resultat som kristendomen åstadkommit där den fått verka.

Martyriet 
I Stockholms stadshus, den 7 december 1987, sa en av ledamöterna så här: ”Vi kan inte utsätta Maranata för juridisk misshandel; för de har rätt, och vi kan inte beröva dem rätten.” Problemet var inte att det vore genant för staden att göra sig skyldig till detta övergrepp, utan, han säger: ”Vi måste till varje pris förhindra att de blir martyrer.” Detta sades alltså rakt ut i kommunfullmäktiges sammanträde. Ledamoten kallade behandlingen ”juridisk förföljelse”. Det är helt uppenbart att alla förföljda människor är martyrer. Man kan ju vara martyr för en politisk idés skull – en politisk martyr. Eller så kan man vara martyr för sin tro på Herren Jesus Kristus.
Fullmäktige vill försöka rentvå sig eller bedöva sitt samvete genom att suggerera fram föreställningen om att dem de förföljer inte är martyrer. Men då bedrar de sig. Förr eller senare kommer de förföljda att tilldelas martyrernas krona. Det sköter vare sig stadsfullmäktige eller någon annan dödlig om, utan ingen mindre än martyrernas Herre. Han har lett oss in i det här martyrskapet.  Vi är martyrer och ska inte heller skämmas för att lida för sanningen och rätten. Det gäller att inte bli lurade av de fräcka metoderna att försöka beröva oss rätten att verka. Vi har försatts i denna position genom att vägra samverka till orättfärdiga lagar eller handlingar inom olika områden, och blir farliga i den mån vi vill gå in under detta martyrium. Men man blir lätt offer för en allmän inställning, och en del av hela det förljugna samhället.
Det är mycket viktigt att avslöja denna styrning, eftersom här ligger fundamentet för vårt sociala liv. När vi tar ställning i vissa frågor, måste vi veta varför vi väljer att avvika från vad lagen säger. Är det tillfälligheter och utslag av olust, eller finns ett sakligt underlag för vårt ställningstagande?
Denna problematik måste få sin lösning. Kan jag bevara min kristna identitet om jag är solidarisk med samhället i alla frågor? Kan jag vara trogen min Herre om jag accepterar och solidariserar mig med det eller det?

Sveket
Pingstväckelsen har hjälpt oss komma bort ifrån aktuella frågor genom att i-stället låta oss tala i tungor. De har lagt frälsningen på ett sådant plan, att vi aldrig någon gång har utmanats ta itu med våra relationer till exempelvis den statliga makten. Man har lotsat oss förbi denna problematik genom salvelsefulla möten och predikningar om en frälsning, som mer handlar om våra inre känslor, än den yttre verklighet vi har att leva i. Man har blundat för problemen och valt att höja fingret när någon ställt frågor om värnplikten och skatteplikten, och sagt att vi ska vara överheten underdånig.
Därmed har man nonchalerat de viktiga frågorna som har med medborgarens rättigheter och skyldigheter att göra. Det finns inget som är så svårt och plågsamt som att uppleva främlingsskapet på den här punkten. Helt plötsligt upptäcker man att det samhälle man betraktar som sitt eget fosterland, dömer tron och också livsstilen som brottslig. Den som blir kriminaliserad, får inte martyriets välsignelser. Tvärtom, man använder situationen som ett vapen emot den som protesterar. Prästerna träder fram och citerar Paulus ord som ett gissel för att göra livet om möjligt ännu svårare med ett ännu djupare lidande.

Lidande trossyskon
Jag kan inte låta bli att tänka på alla nådessyskon som har suttit i fängelse och arbetsläger, och fortfarande gör det i denna tid, just därför att de valt att följa Lammet. Det finns de som suttit fängslade i tio, femton och tjugo år för att de vägrar acceptera förbudet att undervisa barnen om sin tro. De har vägrat underlåta verka för att den tro de själva har, fortplantas till kommande generationer. De har brutit dessa lagar, och undervisat sina barn. Barnen har berövats dem, och själva har de blivit skickade till arbetsläger. Det finns de som knappast sett sin familj. De tillbringar sin tid i fängelse, stämplade som statsfientliga element och förrädare.
Därför kan jag inte förstå att vi, när vi sett detta vilddjur tillsammans med skökokristendomen åstadkomma djupa lidanden för våra bröder, kan ta våra relationer till rättsstaten så lättsinnigt. Unga män har suttit i fängelse många år, därför att de vägrar bära vapen. De har blivit berövade alla möjligheter till utbildning och familjebildning på ett normalt sätt.

Nationellt fängelse
Vi behöver inte fara till en diktaturstat för att hitta såna här exempel. Den svenska staten är mycket farligare än någon annan på jorden, därför att allt sker på ett så sofistikerat sätt, och med den officiella kristendomens stöd. Man behöver inte använda fängelser. Det svenska sättet är effektivare. Man förvandlar hela nationen till ett fängelse. Den sociala kontrollen är så total, att man hela tiden kan kontrollera vad människor gör, vad de ska göra, och hur de ska göra det. Man vet att barnen är på daghemmet, föräldrarna i förvärvslivet, föreningslivet, privata sektorn. Om alla förutsättningar till ett normalt och naturligt liv på detta sätt torpederas, och man skapar samlevnadsformer och mönster som har fängelsets effekter, då behöver man inte institutionerna. Då har man skapat psykologiska och sociala förutsättningar att kontrollera och bevaka medborgarna, och styra dem exakt dit man vill.
Slutresultatet blir ett kaos och ett helvete, vilket det också blir för Babylon. Det som byggts under årtusenden av allt mänskligheten förmår av resurser, störtar samman på en enda dag. Då ljuset faller över detta lögnaktiga system, kan det inte överleva. Detta ljus har församlingen som sin uppgift att förmedla, och just därför är församlingen så farlig. Den måste beivras, bekämpas, isoleras och omöjliggöras av kontrollapparaten.
Unga människor ger sig ut i livet och kämpar för sin karriär. Man gör sken av att om man löser de materiella frågorna, så har vi ett välfärdssamhälle. Men alla känner i själva atmosfären att själen är förlorad, och det mänskliga värdet har devalverats. Man upptäcker att arten är utraderad. Man har alla psykologiska medel som appellerar till instinkterna, och lovar människan trygghet; trygghet i samhället, på arbetsplatsen och i hemmet. Man får försäkringar av olika slag som gör att man inte behöver vara orolig för sjukdom och handikapp.
Allt detta är ju ingenting annat än lockbete för att göra oss till effektiva produktionsfaktorer och instrument för det samhälle som måste formas av ett formbart material. Av människor som aldrig lärt sig tänka självständigt, inte lärt sig protestera, pröva ting inför Guds Ord, som inte vet vad bön är och lever instängda i samtiden utan möjlighet att se framåt eller bakåt. Utan historiskt och profetiskt perspektiv.

Den kristnes kval
Den som har upptäckt hur man försöker bedra skarorna med sken av att de är fria och bor i en demokrati och rättsstat, får räkna med att bära en ångest som aldrig tar slut förrän han slutförlossas. Jesu lärjunge får kval som är så fruktansvärda att han ibland tror sig vara sinnessjuk, därför att han inte kan anpassa sig till det här underbara samhället. En sann kristen kan inte vara solidarisk med de idéer han erbjuds. Han erbjuds engagemang för att inte hinna med att bedja och ta hand om sin själs angelägenheter och skaffa sann kunskap. Fartblinda drar folkmassorna vidare, tills den stora kollissionen kommer.
Minoritetstänkandet kan bli ett komplex, så att man låter sig bombarderas av det här resonemanget: ”Kan ni, som är så få, ha rätt?” Vem har rätt? Det verkar som om det vore självklart att massan alltid har rätt och ska respekteras. Nu vet vi av historiens vittnesbörd och bibelns ord att så inte är fallet. De som har makten, har vanligtvis inte rätt i den här typen av konflikter.

I Apostlagärningarna 16 läser vi hur Paulus åberopade,  när domarna hade låtit gisslat honom, sina lagfästa, mänskliga rättigheter. Han frågade om det var tillåtet att gissla romerska medborgare utan dom och rannsakan. Det vore den enklaste sak i världen för Gud att sända en räddande ängel. Men så gick det faktiskt inte till. Paulus fick åberopa sina mänskliga rättigheter.

Vilka hade rätt, när man överföll Paulus och Silas? Var det myndigheterna? Nej, Paulus och Silas med sitt romerska medborgarskap hade rätt. De hade inte kvalificerat sig för straff. Makthavarna gjorde sig skyldiga till maktmissbruk och övergrepp, som så ofta sker.
Hur kan detta ske, medan opinionen är tyst? Varför säger inte tidningen Dagen något i dessa dagar? Och Broderskap? Varför tar man inte upp den mycket viktiga frågan om rättssäkerhet? Det beror naturligtvis på att nämnda organ är insyltade, och utgör en del av den arm som berövar grupper av människor deras rätt.
Staten befaller att du ska göra så, och Guds Ord lär så. Vad är rätt och rättfärdigt? Men det är inte bara en fråga om rätten och rättfärdigheten;  det är också fråga om friheten. Lagstiftningen ska garantera mig rätten. Den ska vara skyddet mot makten. Men om makten kör över rätten, då hamnar vi i den totalitära situation då lagstiftningen blir ett instrument för makten istället för ett skydd för individen.  Och det ser vi idag.
Man har nästan en känsla av att staten är rädd för medborgarna. Man har gjort lagen till ett instrument; inte för att skydda medborgarna, men för att värna sig emot dem. Därför får lagarna funktionen att skydda och försvara byråkratin, tjänstemännen och de statliga organen gentemot medborgarna. Det är en fruktansvärd utveckling, men människorna hör inte, ser inte, uppfattar inte.
Det finns ett annat problem i sammanhanget: Om det nu är så att staten tagit lagstiftningen som instrument för att verka fram politiska mål; exempelvis bygga ett socialistiskt samhälle – alltså genom lagen tvinga fram en politisk ideologi som alla ska anpassa sig till; ett konformistiskt samhälle utan avvikelser – då förstår vi att det här inte bara handlar om vissa avarter, utan om ett antikristligt system.
Detta antikristliga system begränsar sig då inte till att se politiska resultat, utan använder också religionen för att med dess hjälp beröva oss friheten. Friheten går inte förlorad därigenom att man förbjuder oss utöva vår religion, utan, tvärtom, genom att man förstatligar religionen och ger religionens utövare subventioner. Det kan tyckas innebära att de får maximal frihet, men i realiteten innebär det att man hakar fast hela den kristna verksamheten vid subventionerna – och därmed är den bunden.
Problemet blir inte i det stadiet vad som står i lagen, utan vilka attityder subventionerna verkar fram. Istället för att bevara sin frihet mot staten, blir man anpassad till ett subventionssystem som gör att man kommer i beroendeställning till staten.
När detta beroende har växt fram, kommer det som är så typiskt i detta sammanhang att göra sig märkbart, nämligen självcensuren. Det avgörande är alltså inte vad som står skrivet i lagarna, utan den praxis som utvecklas och som man anpassar sig till. Man censurerar sig själv och sin verksamhet utifrån denna praxis och dess ramar.
Därmed har man förlorat sin frihet, ty också våra motståndare är så pass väl informerade att de vet var gränserna för vår frihet går. De arbetar inom dessa gränser, och leder kristenheten vidare. Kristenheten, som är rädd om sin image, bevakar sin policy och ömmar för subventioner, utan att de förmår höja en röst till protest.
Kommer inte Gud oss till hjälp här, så att vi blir frimodiga och vågar tala, då är vi delaktiga i kristenhetens försyndelser. Här måste det bli ett uppbrott som inte ligger på det verbala planet. Ett uppbrott som slår igenom i hela vårt liv,  på alla områden.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar