- Varför jag inte tror att de apokryfiska böckerna hör hemma i Bibeln

En före detta katolsk präst berättar fritt ur hjärtat.
 
Utdrag ur vittnesbörd av Richard Bennett från boken Far from Rome near to God, översatt av Stig Andreasson.
 
ag är infödd irländare och växte upp i en familj där vi var åtta barn. Min barndom var lycklig och problemfri. Min far var officer i den irländska armén. Då jag var nio år blev han pensionerad. Min mor talade ofta om Jesus medan hon sydde, diskade eller rökte en cigarett. Nästan varje kväll böjde vi alla knä i salongen och reciterade böner efter våra radband. Aldrig skulle det falla oss in att försumma mässan en enda söndag. I Jesuit - skolan fick jag noga plugga in innehållet i den katolska katekesen.
Vid 18 års ålder flyttade jag hemifrån för att ansluta mig till Dominikanernas klosterorden, där jag studerade teologi, filosofi och bibeltexter från katolsk synvinkel. Vid 25 års ålder blev jag prästvigd och utsänd som missionär till Trinidad i Västindien. Jag började studera Bibeln allt ivrigare och genomlevde flera års inre kamp på grund av att jag upptäckte motsättningar mellan Kyrkans lära och bibelordet. Vid 48 års ålder fick jag ett verkligt möte med Jesus Kristus och blev född på nytt. Amerikanska evangeliska troende blev mig till stor hjälp och bland dem mötte jag också Lynn, min blivande hustru och medhjälpare i kampen för evangelium.
Under många år spelade kyrkans många traditioner och innehållet i de Apokryfiska böckerna en stor roll i mitt trosliv. Det vill jag förklara lite närmare.
En särskild vers i de Apokryfiska böckerna påverkade mig redan i barndomen.
Det var orden i Andra Mackabeerboken 12:46:
- Det är en helig och gudfruktig tanke att be för de avlidna så att de må frälsas från sina synder.
Redan vid 8 års ålder lärde jag denna vers utantill. Den stod också i katekesen som vi studerade i skolan. Varje år i november månad på "De dödas dag" praktiserade jag dessa ord. Jesuiterna, som var skolans ansvariga ledare, lärde att om vi besökte olika kyrkor den dagen kunde vi be för själarna i skärselden. Om vi för varje enskild själ bad sex "Fader Vår", sex "Ave Maria" och sex "Ära vare Fadern" blev den personen befriad från skärselden. En gång på "De dödas dag" gick jag ut och in i kyrkan i vårt kvarter och läste dessa böner 47 gånger och trodde då att jag befriat 47 själar från skärselden.
Jag upptäckte senare att Apokryferna var som ett minerat område.
Det var farligt att ge sig in där. Man blev påverkad i fel riktning. Jag uppmuntrades i mina ansträngningar att behaga Gud genom sådana ord som "Allmosor räddar från döden och sonar varje synd" i Tobits bok. Med tiden förstod jag att Apokryferna faktiskt innehåller en massa ren vidskepelse, fabler och villoläror, men det tog lång tid för mig att förstå detta. Dessutom upptäckte jag att de som författat Apokryferna långt ifrån alltid betraktade sig själva som inspirerade av Gud. I andra Mackabeerboken 15:58 skriver författaren:
- Här vill också jag avsluta min framställning. Är den välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade, är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma.
 
Att sätta in Apokryferna i Bibeln var som att blanda gift i det rena källvattnet.
Av flera orsaker kan jag idag inte godta Apokryferna som Guds inspirerade Ord.
För det första så citerar varken Jesus eller apostlarna någon apokryfisk skrift. Så gott som alla Gamla testamentets kanoniska böcker citeras däremot i Nya testamentet.
Vidare säger aposteln Paulus om Israels barn att "Herrens Ord har anförtrotts åt dem" (Rom 3:3). De har aldrig accepterat några andra böcker i Gamla testamentet än de kanoniska. Deras välkände historiker Flavius Josefus, som levde under det första århundradet efter Kristus, bekräftar detta mycket starkt.
 
 
De tidiga kyrkofäderna och kyrkomötena intar ingen positiv hållning till Apokryferna. Det är först kyrkofadern Augustinus som har en annan uppfattning. I vilken grad han godtog Apokryferna är emellertid oklart. Han hör inte heller till de tidiga fäderna. Han levde mellan 354 och 430. Först det provinsiella kyrkomötet i Kartago år 397 öppnade för apokryferna. Men det var den urkristna församlingen som blev betrodd med Guds Ord och apostlarnas vittnesbörd. Ingen bok i Bibeln blev "kanonisk" genom något dekret. De första kristna betraktade Nya testamentet som gudomligt inspirerat på samma sätt som judarna godtog Gamla testamentet som Guds Ord. De tidiga apostoliska fäderna grundade både sin undervisning och sina avslöjanden av villfarelser på de heliga Skrifterna, där inga Apokryfer fanns med.
 
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar