- Jag upplevde Jesu kärlek så starkt. Alla andra gudar är ingenting

Missionsreportage från Indien av Stina Fridolfsson

Det som grep mig mest under besöket i Indien, var vittnesbörden från bibelskolans elever. Ett fyrtiotal elever från olika områden. De berättade om hur de eller deras familj blivit kristna. I allt var det just hur enskilda kristna genom utgivande tjänst och levande vittnesbörd överbevisat dem om att Jesus Kristus är den ende, sanne guden.
 
Maranataförsamlingen i Stockholm har ända sedan 1998 kontinuerligt fått besök av en indisk broder, Varghese Thomas, som genom sin dynamiska och kristocentriska förkunnelse förmedlat mycket inspiration till församlingen. Efter att under flera år ha funderat över att acceptera inbjudan att hälsa på i vår broders arbete i Indien, åkte jag dit på tre veckors besök i slutet av november.
I Sverige var det ihärdig julskyltning och stressig julkommers redan då jag reste. Väl framme i Indien, kunde man inte ana att julen stod för dörren.
När jag någon gång trodde att det var julskyltat med blinkande ljus och girlanger i träden, så visade det sig vara för bröllop!
På tre veckor hinner man naturligtvis inte få mer än ganska ytliga intryck från detta enorma land; närmast en kontinent med tjugotvå officiella språk, varav hindi är det största, men det påstås att omkring 850 språk används. Jag trodde att det skulle gå bra att klara sig på engelska, i detta land som varit under engelsk överhöghet ända fram till 1947, men det var faktiskt väldigt få man kunde samtala med på engelska.
Broder Varghese Thomas, som byggt upp ett inhemskt missionsarbete har förutom socialt engagemang med flickhem, pojkhem och skola, även en bibelskola som är ovanlig på det sättet att ungdomar av båda könen är välkomna. Dessa ungdomar får förutom grundlig undervisning i Guds ord, också lära sig engelska. Helt nödvändigt, eftersom de inte ens kan kommunicera med varandra ordentligt utan att lära sig ett gemensamt språk. Även om många kan hindi, som är den största språkgruppen, så är det ändå en hel del elever som inte kan det språket. Dels kommer många från andra delar av landet och dels finns en grupp flyktingar från Burma i bibelskolan, och de får verkligen kämpa för att lära sig både hindi och engelska. Lektionerna hålls ofta på engelska. Varghese hade sina bibelstudier på engelska, och då tolkades de till hindi. Även i de mindre samlingarna som eleverna hade, försökte de tala på engelska. Det var en bra träning i språket, förstod jag. Och då kunde ju också jag förstå!
Varghese kämpar med myndigheterna för att få fortsätta driva barnhem och skola, vilket inte är någon självklarhet. Det är många regler som måste följas för att verksamheten ska godkännas av myndigheterna, som inte ser positivt på kristet arbete, även om Indien officiellt har religionsfrihet. Ett angeläget böneämne för oss i nordens länder, som fortfarande har mycket större frihet att verka!

Det som grep mig mest under besöket i Indien, var vittnesbörden från bibelskolans elever. Ett fyrtiotal elever, som kommit från olika områden, berättade om hur de eller deras familj blivit kristna. Än var det någon som var sjuk, och genom en kristen grannes förbön blev helad och så kom till tro. Än var det någon som sett vilka kärleksgärningar de kristna utförde genom att ta sig an övergivna barn, osv. I allt var det just hur enskilda kristna genom utgivande tjänst och levande vittnesbörd överbevisat dem om att Jesus Kristus är den ende, sanne guden. Och det, fastän man tillber miljontals gudar i Indien. Bibelskoleeleverna studerar ihärdigt, hjälper till med barnmöten, alfabetisering och praktiskt arbete. Många har som målsättning att åka tillbaka till den by de kommer ifrån, för att berätta för människorna om Jesus Kristus, världens enda hopp. Bland alla Indiens miljoner är det en bråkdel som känner Jesus, och de vill satsa på att vinna människor för himlen.

Ashwani Kumar är 17 år, och går i den bibelskola som Varghese Thomas i Mission for the unreached driver. Han kom att bli min specielle vän och hjälpreda under min tid i Indien. Första dagen då Varghese visade mig runt i den stora fastigheten med skolsalar, sovsalar, möteslokal och dopgrav, så inbjöds jag att sitta en stund i Vargheses kontor. Han kallade då in Ashwani, som är mest känd som "Ashu".
– När du behöver hjälp av något slag, så kan alltid Ashu hjälpa dig, sa Varghese. Efterhand insåg jag att Ashu är en speciell yngling, som jag inte kunde låta bli att fråga om en hel del saker. När han följde med mig ut för att köpa frukt och noterade hur jag stirrade på allt möjligt, så berättade han villigt. Än var det en massa höns/kycklingar inpackade i en stor bur som drog min uppmärksamhet.
– Du kan välja den du vill ha, så slaktar de den medan du väntar, förklarade han.

Och så var där en kvinna som satt med en stor korg, full med små inramade bilder, och även ett bord med blommor och rökelse. Gudar till salu!
– Indien har över tre miljoner gudar! Berättade Ashu. Han drog mig med förbi ett hindutempel, som låg i kvarteret bakom bibelskolan, och visade hur man byggt in några konstiga figurer i träden bredvid.
– Man kan tillbe vad som helst, berättade Ashu. Och när vi skulle handla, prutade han vänligt men bestämt. Han blev faktiskt oumbärlig för mig i mitt omtumlande besök i Indien. Och en dag bad jag honom sitta ner med mig och berätta om sin bakgrund. Eftersom Ashu talar bra engelska, gick det ganska bra.

Ashus farföräldrar var förmögna. Farfadern hade getter och kor. Han hade också två barn, en pojke och en flicka. Flickan blev sjuk och förlamad, pojken var också lite handikappad, men han gifte sig med Ashus mor, som också kom från ett förmöget hem. Det var tre döttrar och två söner i hemmet. De var mycket religiösa hinduer. När Ashus föräldrar gift sig, blev det snart problem, eftersom fadern drack väldigt mycket rusdrycker. Det gick så långt, att han sålde det mesta som fanns i hemmet för att få tag i sprit. Han slog mamman, och även lille Ashu. När modern sedan åter var gravid och situationen i hemmet var ohållbar, ryckte hennes far in, och kunde med sin förmögenhet ombesörja att hon kunde flytta från mannen. Eftersom Ashu bestämt sa att han ville bo med mamman, så kunde inte pappan ta honom med sig, vilket annars vore mest naturligt för indiska förhållanden.
Modern hade arbete som städerska och tvätterska. Hon var mån om att barnen skulle få skolutbildning. Så träffade hon en annan man, som utnyttjade henne och många andra kvinnor. Han slog henne, så hon blev skadad och snart inte kunde arbeta. Ashu slutade skolan, för att kunna arbeta och försörja modern och sin lillasyster, som då var omkring sju år gammal.
Han var 13 år, och öppnade en liten försäljning från hemmet. Tobak och droger. På min fråga om det var tillåtet, svarar Ashu lakoniskt:
– Nej, men det går bra när man sköter det hemma...
Han jobbade också med städning. De flesta hem har ett litet avgudatempel inrymt. Han erbjöd sig hjälpa till med att städa och putsa alla gudabilder, och tända ljus, osv. Med allt slit, dag och natt, lyckades han få ihop 3000 rupies per månad. Då gick 1000 till hyra och el, så det var inte lätt att få pengarna att räcka också till mat och annat som modern och systern behövde. – Jag stal också lite...

En kristen grannkvinna inbjöd Ashu och hans lillasyster till söndagsskola, men Ashu tappade snart lusten att gå, han tyckte det var tråkigt. Modern blev allt sjukare, och han försökte få in henne på sjukhus. Men de vägrade att ta emot henne, för att hon redan var döende, sa läkaren som avgjorde. Hon hade fått en kota i nacken knäckt när mannen slagit henne med en hammare, och hon blev förlamad i nedre delen av kroppen. Hon tappade också känseln, så hon märkte inte att hon fick svåra liggsår, så nedre delen av ryggen ruttnade. Madrassen blev väldigt förstörd, och Asho sålde den(!) och köpte en ny, som var plastomhöljd. Men det var ju inte bra. Det blev en obeskrivlig stank från moderns sjuka kropp, och inte ens den kristna kvinnans pastor ville ställa upp och skjutsa henne i sin bil till ett sjukhus. Den kristna kvinnan och hennes vänner bar henne då till sjukhuset som tog emot henne. Att de tog emot, berodde på att det var valår, och politikerna var måna om att visa att de ställde upp för samhällets behövande.
Ashu är väldigt gripen när han berättar.
– Mamma var så förstörd i kroppen, det rann från henne, och de som bar henne blev helt nedsmutsade. Men de gjorde det ändå. Ingen kunde förstå att några kvinnor som inte ens var våra släktingar, kunde göra så. De tog hand om min lillasyster, och jag flyttade in till min mamma på sjukhuset. Jag jobbade nästan dygnet runt, resten av tiden var jag hos mamma. Jag bad till alla möjliga gudar. Jag bad också till Jesus, men en katolsk präst hade sagt åt mig att jag skulle gå till Maria, så skulle hon ta mina böner till Jesus, så jag gjorde det också.
Ashu gör en liten paus i berättelsen. Det var svårt för honom att fortsätta.
– Den kristna kvinnan bad mycket för mamma, och även för andra på sjukhuset. Det var en annan som tog emot Jesus till frälsning men inte mamma. Mamma dog, och vår kristna granne grät mer än mig. Jag undrade så över att hon hade en sådan kärlek. Hur kunde hon göra sådana uppoffringar för vår familj? Jag brottades med mig själv tills efter midnatt. Sedan tog jag emot Jesus som min frälsare.
Ashu gör åter en liten paus, och säger sedan långsamt:
– Det var den 25 februari 2013... Jag anar en värld av känslor bakom minnet av denna tidpunkt. Så fortsätter Ashu:
– Jag och min syster fick sedan bo hos kvinnan. Jag gick i fyra månader på möten i hennes församling.
Pastorn kände till Varghese Thomas, hans bibelskola och barnhem, och ordnade så att systern fick flytta till flickhemmet, som kallas "Vineyard" och Ashu fick börja bibelskolan. Ashu var väldigt angelägen att få döpa sig så snart som möjligt. I Indien finns det lag på att ingen under 18 år får låta döpa sig utan anhörigas medgivande, men eftersom Ashu inte har någon nära anhörig, så fick han själv skriva under ett dokument att det var hans egen uttryckliga vilja att få döpa sig, och så döptes han i bibelskolans möteslokal.
– Härute, säger Ashu, med en gest mot dopgrav och möteslokal, som ligger precis i anslutning till det gästrum där jag bodde och vi satt medan jag intervjuade honom.
Ashu fick sedan tillfälle att träffa sin moster. Han berättade för henne att han blivit frälst, och gav henne ett Nya testamente. Hon har läst det, och lämnat sig åt Jesus. Han har också träffat sin morbror, som lämnat hinduismen, och som säger sig inte tro på något alls. Ashu gav också honom ett Nya testamente, och väntar ivrigt på resultat!
Slutligen undrade jag vad Ashu har för framtidsplaner. Han tvekar lite.
– Förut tänkte jag att jag ville bli pastor. Det vill ju alla som går bibelskolan. Men jag vet inte riktigt. Jag funderar hit och dit. Det får bli som Gud vill!

Jag ville gärna också intervjua någon av flickorna. När jag nämnde det för dem, så var de så ivriga att bli intervjuade allesammans, så jag kunde inte välja ut någon. Det var ju lite svårt att skriva allas livshistoria – särskilt för att de flesta inte kan så mycket engelska. Men här presenterar jag något för att ge Midnattsropets läsare en föreställning om vilka olika bakgrunder dessa elever i bibelskolan har.
Flera av dem är flyktingar från Burma, som kommit hit med någon eller några i familjen. De var kristna när de kom, och på flyktingskolan där de gått, har de fått höra om att Varghese Thomas har en bibelskola som tar emot flickor, så de sökte sig dit. Med flyktingpass har de inte full rörelsefrihet i Indien, men de räknar med att få åka ut i landet som evangelister.
Särskilt eleverna som kommer från hinduiska familjer gjorde starkt intryck på mig. Ett par exempel:

Anita är 21 år. Hon är från en ort i södra Indien, ett dygns resa med tåg. Hon är från hinduisk familj, men en vän i skolan berättade för henne om Jesus. Hon lämnade sig åt Jesus.
– Jag upplevde Jesu kärlek så starkt, berättar hon. Alla andra gudar är ingenting. Hon gick med sin väninna till hennes församling, och där lät hon döpa sig för ett par år sedan. Pastorn i församlingen rekommenderade henne att gå Vargheses bibelskola, och hon sökte sig dit och började i höstas. Hon vill gå alla tre åren, så att hon får riktig kunskap i Guds Ord.

Santosi, 20 år, kommer också från en hinduisk familj. Hon har en kristen moster, som i hemlighet tog henne med till kyrkan. Hon fick sedan flytta till sin moster och bo där. Föräldrarna gillade inte att hon blev kristen. Pastorn i församlingen tog henne med till Vargheses bibelskola förra året, där hon nu går. Hon tycker om att arbeta bland barn, och berätta för dem om Jesus. När hon avslutat sin utbildning i bibelskolan, vill hon tillbaka till sin hemby, där de flesta barnen inte vet något om Jesus.

Varghese Thomas bibelskola har verkligen en oerhörd potential inhemska missionärer!
Min bön och förhoppning är att du som läst mina glimtar från Indien, uppfordras att bedja för detta missionsarbete i Indien; att många människor nås av evangelium, och får lära känna Jesus – världens enda hopp, för tid och evighet!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar