Herdens röst - Guds Ords vittnesbörd i vår tid

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Vi ska börja vårt studium med tre bibelord:





- Hur kär har jag inte din undervisning! Hela dagen begrundar jag den (Ps 119:97).
 

 
 
- Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:16-17).
 


  
- Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars (Hebr 4:12-13).
 





Som vi har läst i dessa bibelställen, finns det en inställning som både Gamla testamentets profeter och Nya testamentets apostlar förväntar sig att vi ska ha till det som kallas för Skriften, Budet, Vittnesbördet eller det överlämnade Ordet; det vi kallar för Bibeln. Inställningen de menar att vi ska ha är att det är ett levande och kraftigt ord, som har kraft till att döma och skilja. Psalmisten säger också att vi ska älska detta ord.

När det gäller Bibelns ursprung, säger Paulus till Timoteus att hela Skriften är utandad av Gud – det vill säga att Gud är Ordets slutliga källa. I Petrus andra brev, säger aposteln att profetian i skriften blev given till människor som, drivna av den helige Ande, talade ord som givits dem av Gud.

Vi är en församling som har Guds Ord i centrum, och vi tror att hela Bibeln är Guds oförfalskade ord. Om den alltså är Guds ord, och Gud är ofelbar, så är Bibeln också ofelbar i allt den påstår. Med det menar jag att allt den förkunnar, förmedlar och påstår är sanning.

Det påståendet är dessvärre inte okontroversiellt. Naturligtvis accepterar man inte denna tanke i ateistiska kretsar – men heller inte i alla kristna led är detta en självklarhet. Jag tänker då inte bara på liberalteologi, men det finns ett tankemönster som tränger längre och längre in bland evangeliskt kristna och, klassiskt sett, bibeltroende grupper. Ända sedan upplysningstiden har man på olika sätt och med hjälp av olika tolkningsmodeller, tagit steg bort ifrån tron på Bibeln som Guds ofelbara ord. Det har blivit en olycklig utveckling, därför att man har tagit steg tillbaka, samtidigt som bibelkritiker och liberalteologer tagit steg framåt. Med mycket akademiskt kunnande i ryggsäcken, har bibelkritiker slagit med storsläggan, medan bibeltroende kristna dragit sig tillbaka. Man har fått en existentiell inställning till Skriften: "När vi läser Bibeln, talar den till oss. Vi tror att den är Guds Ord", och så vill vi inte argumentera mer omkring det...

Därför drar man sig ofta tillbaka ifrån den orädda förkunnelsen att Bibeln är Guds Ord, till stor skada för frimodigheten – och jag tror också att många har förlorat sin tro på Gud, därför att man inte har funnit svaren på sina frågor i de kristna leden.



Jag menar att vi har en fast grund att stå på, när vi säger att just dessa 66 böcker är ord som Gud har talat till oss och att just dessa 66 böcker också är ofelbara i allt de påstår.


 
Naturens vittnesbörd
 


Den första frågan vi måste ställa oss, är naturligtvis: vad behöver vi Bibeln till? Vi har nämligen en hel del andra vittnesbörd om Gud. Det första vi kan nämna, är skapelsen. Vi kan läsa vad aposteln Paulus säger i Romarbrevets första kapitel. Även om man inte tror att Bibeln är Guds ofelbara ord, så måste man i alla fall ta ställning till vad som står här:
 
 
- Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt (Rom 1:19-20).
 


Paulus säger att Gud har gett oss ett vittnesbörd som ingen kan förneka, vare sig de har läst Guds heliga skrifter eller inte. Skapelsen vittnar om hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur.

Fördelen med denna uppenbarelsen av Gud, är att den är universell. Alla med sina fem sinnen i behåll kan säga: "Jag har upplevt naturen. Jag har upplevt skapelsen." Eller – för att dra det längre: varje människa som är medveten om sin egen existens måste kunna säga: "Det är någon eller något som är orsaken till min existens." Man talar ofta om Det kosmologiska gudsbeviset. Det handlar om att Guds existens kan förstås utifrån att universum måste ha en orsak.



Nackdelen med naturens vittnesbörd är naturligtvis att det inte säger något annat om Guds karaktär än hans eviga väsen, hans osynliga egenskaper; hans eviga makt och gudomliga natur. Vi får en väldigt begränsad bild av Gud. Vi vet inte att han är treenig, vi vet inte att Gud är kärlek. Vi vet bara att Gud är mäktig, och att han vill skapa.


 
Samvetets vittnesbörd
 


Det andra vittnesbördet vi har om Gud, är samvetet. Vi kan förstå att det måste finnas en Gud som har lagt ner vissa egenskaper i oss. Vi har alla ett samvete, eller lite mera modernt uttryckt: ett moraliskt medvetande. Vi vet att över hela vår jord så finns det ingen som vid sina sinnens fulla bruk skulle påstå att det vore rätt att tortera ett barn för sitt nöjes skull. Paulus säger:
 
 
- Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem (Rom 2:14-15).
 


Det finns en hjärtats domare som anklagar eller försvarar vårt handlande. På ett grundläggande plan ger den oss ett vittnesbörd om Gud. "Om jag har en anklagare i mitt bröst, så är det någon som har placerat den där." Det måste finnas någon som är moralens utgångspunkt, och där leds man fram till Gud.

Fördelen med detta är att samvetet är universellt och inte har något att göra med skapelsen omkring oss, men är inneboende i oss. Nackdelen är naturligtvis att samvetet kan mutas. Samvetet kan tystas ned genom sociala strukturer, eller att vi helt enkelt mutar det gång på gång. Det är som en livets vakthund. Går du tillräckligt många gånger förbi en vakthund, så kommer den så småningom att sluta skälla. Så är samvetet.


 
Israel
 


Vi har också landet Israels vittnesbörd. Jag är lite tveksam då jag säger det, för det är så nära förbundet med Skriften. Fördelen Israel har, är framförallt det som Romarbrevet 3 vers 2 säger, att de har fått Guds vittnesbörd:
 
 
- Guds ord har anförtrotts åt dem (Rom 3:2).
 
Men sedan läser vi i nionde kapitlet:
 
- De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen (Rom 9:4-5).
 
Om vi ser bort från de sakerna som nämns här som har med Skriften att göra: lagen, förbunden, löftena, osv, så har de också fäderna, barnaskapet, härligheten; alltså dessa ting som Gud handlade med Israel. "Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotanien", säger Stefanus i Apostlagärningarna. Det var alltså en gudsuppenbarelse för Abraham. Han blev stamfader för ett folk som Gud utvalde och handlade med. Här kan vi också nämna de övernaturliga ting Gud låter ske genom sitt folk Israel, som ett vittnesbörd om Guds existens. Gud har inte låtit sig vara utan vittnesbörd.


 
Jesus utstrålar Guds härlighet
 


För det fjärde måste vi nämna att Jesus är återspeglingen av Guds härlighet. Det skulle man naturligtvis kunna ha många bibelstudier om, men jag nämner detta bara för att skapa en bild av vad vi har utanför Skriften som gudsuppenbarelser. Vi har Jesus Kristus, han som var Gud, inkarnerad i en människa. Den sanna gud-människan, som gick här på jorden, vittnade om och ägde Guds härlighet. "Vet du inte att jag och Fadern är ett", sa han.

Jesus är en fullkomlig uppenbarelse av Gud. Men samtidigt var han en tidsbegränsad uppenbarelse av Gud, därför att han var här på jorden i 33 år för ungefär 2000 år sedan. Om vi inte hade haft Bibeln att hänvisa till, hade berättelsen om Jesus antagligen dött ut. Om vi inte haft lärjungarna som gick ut och förkunnade Ordet, hade det kanske blivit en Israelisk sekt som hade kunnat bevara förkunnelsen en viss tid, men sedan hade det runnit ut i sanden. Och hur härligt och fantastiskt Jesu försoningsverk än är, hade det troligtvis aldrig nått till oss idag.


 
 
Andra vittnesbörd
 


Det finns också något vi kan kalla för uppenbarelse. Vi vet att Gud många gånger och på många sätt har talat till profeterna. Han har alltså uppenbarat sig. Han har talat till människor genom profetia. Gud har i historien talat direkt till människor, som till Mose, som en man talar till en annan man. Det finns människor genom historien, också idag, kanske bland oss, som Gud har talat till direkt. Gud talar också idag.

Aposteln Paulus ber att församlingen ska få en uppenbarelsens Ande till kunskap om honom. Det är vad vi behöver. Bakom uppenbarelsen har vi naturligtvis den helige Ande som är verksam i en människas liv, så att hon blir född på nytt. Det är ett vittnesbörd vi bär inom oss som handlar om frälsningsvissheten genom Anden.



Vi skulle kunna räkna upp mycket mer, men jag ska bara lägga till en sista punkt. Det är församlingen, eftersom församlingen är fullheten av honom som uppfyller allt i alla. Och tanken om församlingen är att den ska vara en gudsuppenbarelse i tiden. Vi är sändebud å Kristi vägnar. Gud själv uppmanar genom oss: "Låt försona er med Gud".

Församlingen ska vara den direkta kanalen för evangeliet; Gud talar genom sin församling till människor.


 
 
Ordet och törnbusken
 


Trots dessa andra vittnesbörd behöver vi Guds Ord. Utan Guds ofelbara ord, blir vår tro bara människotankar. I Bibeln finns ett "samflöde" mellan det människor har sagt och det Gud har sagt; precis som du möter törnbusken som växte upp i öknen, och hade funnits där hela tiden. Men en dag föll Guds eld på törnbusken, och då sker det något himmelskt. Törnbusken som Gud har låtit växa upp ur jorden står där på platsen, men Gud kan använda den, därför att han låter sin eld beröra den.

När Mose kommer dit, så säger Gud: "Ta av dig skorna från fötterna, för platsen du står på är helig mark." Detta är Bibelns böcker. Människor, uppväxta här på jorden, berörda av helig eld, talade det Gud ingav dem att tala. Resultatet blir att när vi närmar oss detta Ord, får vi ta av oss skorna från våra fötter, för vi står på helig mark.

Det är en vanlig törnbuske. När de frågade Amos om han var profet, sa han: "Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon (Amos 7:14)." Paulus var en tältmakare. Petrus var en fiskare. Gud utväljer karaktärer, allt från kungar och präster, till fiskare och herdar – för att bli den törnbuske som, berörda av Guds eld, kan tala till människor i denna tid.


 
 
Skriften ger kunskap om Gud
 


Vad behöver vi då Skriften till? Låt mig ta några exempel. Vi går till Romarbrevets andra kapitel. Där står det:
 
 
- ...ty Gud är inte partisk (Rom 2:11).
 
Kunde vi få veta att Gud inte är partisk genom skapelsens vittnesbörd, genom samvetets vittnesbörd, genom Israels vittnesbörd? Antagligen inte. Vi behöver en uppenbarelse som talar om för oss att Gud inte är partisk.

Vi går till nästa kapitel:
 
- Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare (Rom 3:4).
 
Hade vi vetat genom skapelsens uppenbarelse att Gud är sann? Nej, vi måste få en uppenbarelse som undervisar oss och ger oss kunskap om Gud.

I det åttonde kapitlet läser vi:
 
- Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner (Rom 8:33).
 
En frikännande Gud. Hade vi känt honom utan Skriftens uppenbarelse? Nej. Kanske för några lärjungar i Israel, runt år 30, som såg Jesus uppstånden, och blev uppståndelsevittnen. De hade känt det. Men hade vi i vår tid känt den Gud som frikänner?

I kapitel nio läser vi:
 
- Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte (Rom 9:14)!
 
Vi har en rättfärdig Gud. Vi behöver Skriften för att få kunskap om vem Gud är.



Vi behöver för det första Guds Ord för kunskap om Gud. Vi möter genom hela Skriften, ända från början, en skapande Gud, en uppenbarande Gud, en älskande Gud. Gud inblåste sin livsande i människans näsa, vi möter en Gud som vill ha gemenskap. Genom bibelhistorien får vi lära oss vem Gud är. Varför är det viktigt? Jo, för att Gud önskar tillbedjare som ska tillbedja honom i ande och sanning. Anden får vi nedlagd i våra liv då vi blir födda på nytt. Men sanningen, den möter vi i Skriften. Han önskar tillbedjare som ska tillbedja honom för det han är.

Jag har upplevt det så många gånger, då jag har försökt dyka ned i Guds karaktär, att tillbedjan väcks upp ur kunskapen om vem Gud är. Man ser i Skriften att han är fullkomlig i kärlek, fullkomlig i nåd, fullkomlig i kraft, fullkomlig i barmhärtighet...


 
Skriften bevarar evangeliet
 


I Galaterbrevet, direkt efter sin inledande hälsning, kommer Paulus med ett bekymmer:
 
 
- Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium (Gal 1:6).
 
Problemet var, säger aposteln, att den här församlingen, trots att de hade hört evangeliet förkunnat genom aposteln, nu började vända sig bort till ett annat evangelium. Vad berodde det på? Jo, man hade ingen mätpunkt så att man kunde testa äktheten i förkunnelsen. När en förkunnelse kom dit, kunde man inte testa det som förkunnades mot en ofelbar grund. Man valde det som lät bäst, och avföll till ett annat evangelium.

Aposteln säger sedan:
 
- Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse (Gal 1:9).
 


Nu har det gått två tusen år sedan dess. Frågan är: har vi samma evangelium idag, som man förkunnade på Bibelns tid? Förkunnar vi samma evangelium idag, som Petrus förkunnade på pingstdagen? Som Paulus förkunnade i Aten? Som förkunnades för församlingen i Korint? Det kan vi kontrollera. Vi kan nämligen slå upp Bibeln och läsa:
 
- Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna (1 Kor 15:3).
 
Är detta vad Maranata förkunnar idag?
 
- ...att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv (1 Kor 15:4-5).
 


Vårt evangelium är bevarat, pris ske Gud! Vi hade varit en "Galaterförsamling" i kubik, det kan jag försäkra dig, om evangelium bara hade gått från mun till mun, från mänsklig tanke till mänsklig tanke, där det inte finns något ofelbart och utan en kontrollerbar sanning som vi kan hänvisa till. Utan ett "Så säger Herren" hade evangeliet försvunnit.

Men vi har en källa att gå tillbaka till, och vi kan säga att vi bygger på apostlarnas och profeternas grund. Om vi bygger fel är en annan sak, men vi bygger på apostlarnas och profeternas grund – nämligen Skriften.



Petrus säger såhär:
 
- Jag vet att jag plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig.Men jag vill göra det jag kan för att ni också efter min bortgång alltid skall kunna minnas detta (2 Petr 1:14-15).
 
Aposteln har en önskan om att evangeliet ska bli bevarat. Han vill att församlingen ska kunna gå tillbaka och säga: Här står det skrivet. Här har Gud talat. Och det är slutet på varje diskussion.


 
Guds Ord – en spegel
 


Det är först i mötet med det sanna gudsordet som man möter sig själv. Bibeln talar om att man får se sig själv och hjärtat kan äntligen få ro, när man möter Guds Ord. Man får uppleva "vattnets bad i kraft av Ordet". Den som vänder tillbaka till detta ord blir helgad, genom att Skriften, i förening med den helige Ande, är verksamt i en människas liv och möter själens rop. Så många gånger man har upplevt: Herre Gud, jag klarar det inte längre! Jag orkar inte med det här! Men så får man vända tillbaka till Guds Ord och uppleva att där får själen ro och vila. För att möta hjärtats rop behöver vi en skrift som är ofelbar, ett tilltal direkt ifrån Gud. Inte människors tankar. Det är av väldigt lite intresse vad en kung för 3000 år sedan sa, men jag bryr mig väldigt mycket om vad den helige Ande talade genom kung David. Det har relevans!


 
 
Guds Ord och löftena
 


En dag i höstas var jag på väg hem från jobbet, och såg höstprakten och tänkte: nu dör skapelsen. Så tänkte jag på att det finns ett löfte att skapelsen ska få uppleva en sabbatsvila. I Bibeln sägs det att skapelsen längtar efter Guds barns förlossning. Det fyllde mig med en sådan glädje. Det hade också regnat, och när jag tittade upp mot skyn, såg jag regnbågen. Det var fantastiskt vackert. Jag tänkte på att Gud gav sitt löfte till Noa. Ett evigt löfte om att denna värld inte ska gå under genom vatten någonsin mer. Om någon annan kört denna väg, så hade den personen inte haft samma perspektiv. Kanske hade man tänkt på döden. Kanske hade man sett den vackra regnbågen. Men löftesperspektivet får man bara genom en djupdykning i Guds Ord.

I min Bibel har jag skrivit ett litet "L" i kanten vid varje löfte jag hittat. Min Bibel är full av L! "Jag ska vara med er alla dagar intill tidens ände." "Den som åkallar Herrens namn ska bli frälst." Så många löften! Jag hade inte känt till dem, om jag inte hade fått Guds ofelbara Ord. Om det inte varit helt säkert, hade jag inte kunnat lita på det.

Jag har fått löften, som jag kan hänvisa till i mitt böneliv. "Käre Gud, allt är så hopplöst – men du har lovat att vara med mig! Därför kan jag åkalla ditt namn i denna situation. Gud, hjälp mig!" Jag märker också när vi ber tillsammans i våra bönemöten, att en stor del av vår bön är direkta eller indirekta bibelcitat. Jag tackar dig Gud för att – och så kommer ett bibelcitat. Det är löfte på löfte som vi påminner Gud om. "Gud, jag vet att du har lovat att snart komma tillbaka." "Gud, du har lovat att den som kommer till dig, ska du sannerligen inte kasta ut." Vilken rikedom för bönelivet att ha Guds Ord och löften!


 
 
Profetiska ord
 


Vi har också profetiorna i Guds Ord. De är uppenbarelser av det som ska komma. Vi har Johannes uppenbarelse. Vi har också Jesu apokalyptiska tal i Matteus och Lukas evangelium, där han talar om vad som ska hända. Vad som skulle hända dem inom en snar framtid, och vad som ska hända oss inom en snar framtid. Vi har Paulus undervisning i Tessalonikerbreven, och vi har Petrus undervisning, där han talar om att vi väntar på en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor.



För att känna framtiden behöver vi ett ofelbart ord. Annars blir det bara analyser. Hemma i bokhyllan har jag några böcker med ekonomiska och sociala analyser om vad människor tänker ska hända i framtiden. Det är intressant att läsa, men det blir ganska snabbt inaktuellt och ointressant. Häromdagen läste jag i en rad tidningar om en film som kom ut på 80-talet, där man hade en analys av hur man då trodde att år 2015 skulle se ut. Man kontrollerade: "Vad var rätt, vad var fel?" Helt ointressant, eftersom det bara var människotankar. Det som är intressant, är vad Gud har att förmedla, han har ju framtiden i sin hand. Han har också talat till sitt folk om vad som ska ske i framtiden, med den avsikten att vi inte ska förlora besinningen eller tappa modet.

För att vi ska vaka, och ha det himmelska perspektivet på framtiden, så måste vi känna till vad Guds Ord säger. Framtiden lär vi känna genom Guds ofelbara ord.


 
 
Andens svärd
 


I Efesierbrevet kapitel sex finns ett mycket välkänt sammanhang om att ta på sig hela Guds vapenrustning. Vi läser i avslutningen av sammanhanget:
 
 
- Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord (Ef 6:10-18).
 
Här säger aposteln att "Andens svärd är Guds Ord". Den övriga utrustningen som nämns är försvar, men här handlar det om attackvapen, och då behöver man Anden, och Andens svärd. Vad betyder det? Jo, Anden kan överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom, säger Jesus. Hur gör den det? Den gör det genom att den är verksam i vår tid. Den talar till människor, uppenbarar för människor. Men den helige Ande behöver ett svärd, ett skarpt svärd.

Jag mötte en person som sa: "Jag läste Nietzsche, och jag tänkte: så hopplöst kan det inte vara, och det fick mig att börja söka Gud." Då tänkte jag att där fick Anden användning för märkliga saker! Att Anden kan få användning för Nietzsche, det var underligt! Men ateistiska filosofer är inte ett skarpt svärd för Anden. Någon annan säger: "Jag gick och tänkte på naturen, då fick jag uppenbarat för mig..." Anden talade genom naturen... Det är heller inte ett skarpt svärd, men jag tror att Anden kan använda många olika ting. Men själva svärdet, det är Ordet. Det skarpa, tveeggade svärdet, som tränger igenom, så att det till och med kan åtskilja själ och ande, märg och ben.

Skriften är helt klart ett mäktigt vapen i Guds tjänst.


 
Fåren och herdens röst
 


Till den som har tagit emot den helige Ande säger Jesus: "Mina får hör min röst." När du och jag hör Guds Ord, då hör vi herden som talar till oss. Vad beror det på? Jo, han har lagt ner sin Ande, som säger "amen" till Orden som herden talar.

En del säger: "Jag har läst Bibeln en massa gånger; den säger mig ingenting, den är helt ointressant!" Men är du inte får, så hör du inte herden!



Det finns en tjänst för Guds Ord som handlar om tukt och vägledning för församlingen. Vi läste i Hebréerbrevet om att det tränger igenom och åtskiljer själ och ande, märg och ben, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Det är alltså inte församlingen som dömer Ordet. Det är inte församlingen som har bestämt vad som är Guds ord. Populärt säger man att "vid det och det konciliet bestämde man att de här 66 böckerna är Guds Ord". Hör du det nånstans, så protestera! Det är helt enkelt inte sant! Församlingen, kyrkan eller något koncilium har aldrig bestämt vad som är Guds Ord! De har i bästa fall erkänt vad som är Guds Ord. De har accepterat det som Guds Ord, men aldrig någonsin bestämt att det är Guds Ord. Församlingen har hört herdens röst – och har sagt ja till den.



Gudsordet dömer och rannsakar oss, och kan också döma församlingen. Församlingen i Efesus, som hade förlorat den första kärleken fick veta detta genom ett gudsord. Det var Guds Ord som dömde församlingen i Laodicea. Guds Ord kan också uppmuntra en församling; som församlingen i Smyrna och den i Filadelfia.

Det är Guds Ords tjänst; till uppbyggelse, upprättelse, förmaning, tillrättavisning. Och allt detta skall leda fram till ett mål! Vi läser i andra brevet till Timoteus igen: "Hela Skriften är utandad av Gud...". Den är alltså Guds ofelbara Ord, det kommer ifrån Guds väsen. "...och nyttig till undervisning..." Det är för att lära oss. "...till bestraffning..." Det är för att tukta oss. "...till upprättelse..." Det är för den som har fallit. "...och till fostran i rättfärdighet..." Det är för den som håller på att växa. "...för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:16-17)."

Det finns ett mål för ordet, och det är att vi ska bli fullt färdiga, och nå till Kristi fullhet, den som Gud talar om i Efesierbrevet. Medlet till att vi ska nå dit, det är Guds Ord, Andens svärd som verkar i församlingen. Det är Guds Ords tjänst i och för församlingen. Om hedningen har samvetet som försvarar och fördömer, så har vi ett mycket skarpare svärd som försvarar eller dömer oss.


 
 
Församlingens kallelse
 


I Kolosserbrevet 3 läser vi uppmaningar till församlingen. Vi får spegla oss i detta Ord:
 
 
- Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom (Kol 3:13-17).
 


Låt Kristi Ord rikligen bo ibland er! Det är tjänsten som församlingen har. Att vara en plats där Kristi Ord rikligen bor. Det är inte en fattigdom, men en rikedom inför Gud. Bibeln säger i Ordspråksboken att utan uppenbarelse blir folket tygellöst (Ords 29:18), det blir som en häst utan betsel, som far hit eller dit. Men med styrningen från Guds Ord; med profetian som sätter tyglar på folket, kan vi hålla en rak kurs mot det Gud har tänkt om oss; nämligen att vi ska bli gudsmänniskor, fullt skickade till varje god gärning.



Församlingen är kallad till att bevara Guds Ord och inte låta liberalteologer, politiker, sociala och kulturella krafter komma med sina smutsiga fingrar. I århundraden var det kristna bröder och systrar som satt och skrev av handskrift efter handskrift. Först i vår tid har vi överlämnat det åt liberalteologiska och ateistiska kommissioner. Det är församlingen som ska bevara Guds Ord.

Församlingen ska också begrunda Guds Ord. Vi ska tänka på, studera och forska i Ordet. Det står om judarna i Berea att de ivrigt forskade i skrifterna för att se om det förhöll sig som apostlarna sa. Stod det i Skriften, då förhöll det sig så. Vi är kallade att lyda Guds Ord, därför att tron på Guds Ord och lydnaden till Guds Ord kommer att ge församlingen seger i denna tid.

Vi är också kallade att förkunna Ordet. Det säger Paulus till Timoteus: "...predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning (2 Tim 4:2)."
 
Gud välsigne församlingen, måtte den vara en motkraft i tiden; det salt och ljus som Jesus talar om i bergspredikan. Apostlarna hade sin samtid, där de behövde Guds ords ljus för att lysa upp i mörkret. Vi har en annan tid, men det är samma ljus och samma mörker. Vi får lysa upp vår plats. Guds Ord är ett ljus och en lykta! Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar