Att få vandra i ljuset

Vittnesbörd av Simon Beecham

Det står så här i Bibeln:
- Jesus talade åter till dem och sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12).
 
Jag går tillbaka lite i tiden. När jag först mötte Jesus, så var jag på ett hemskt ställe, ett fängelse. Jag har ibland försökt förklara lite hur det var, när Gud kom till mig. Det ställe i Bibeln jag hittat som liknar det, är Daniels bok. Han får en syn, en ängel kommer. Och Daniel skriver om att då ängeln kommer nära honom, tappar han all kraft. Han kan inte ens resa sig upp. Man läser på många ställen i Bibeln om hur människor möter något övernaturligt, något från Gud, och tappar kraften.

Men när ängeln rör vid Daniel, så får han kraften tillbaka, så han kan stå upp igen.
 
- När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån. Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar. Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden. Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer.Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig." När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp (Dan 10:5-11).
 
Så kommer jag ihåg att det var, när jag först mötte Jesus. Jag var på en plats där jag trodde att jag skulle dö. Det var så illa med mig, så jag brydde mig inte om ifall jag dog. Då kom det här ljuset. Jag såg ingen figur som kom emot mig, men det jag kände var kärlek. Jag visste att det var från Gud. Det var som ett ljus, men ljuset var bara kärlek. Då blev jag plötsligt klar över synden. Den synd jag hade i mig.

Många pratar om synden. Att man ljuger, att man gör olika fel, och man försöker göra en lista över olika synder. Jag tror inte synd kan beskrivas så där. Jag tror det är något som är djupt inne i oss. I vårt blod, i vårt DNA. Det går i arv. Vi kan inte bli av med den. Gud var tvungen att skicka sin Son. Han kunde inte födas som en av oss. Hans blodslinje visar var han kommer ifrån. Han måste komma från Gud. Han kunde inte ha något av synden. Och ljuset, den där kärleken jag kände, var fortfarande som en vägg mot mig, fastän jag kände riktig kärlek. Det kunde inte blandas med mig; det var som olja och vatten. Jag förstod vad Jesus hade gjort. Synden var inte borta, men den var förlåten. Men då fylldes jag av Anden och började tala i tungor.
 
- Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus (Joh 1:3-4).
 
När jag vaknade upp och började förstå det där, då ändrades mitt liv. Jag såg omgivningen på ett nytt sätt, kunde se människor med Guds kärlek och avleda när något problem uppstod. Hade jag inte mött Jesus på detta sätt, hade jag säkert inte överlevt tiden i fängelset.

Även sedan har jag haft mycket problem att kämpa med, men det där mötet med Jesus har gjort att jag aldrig har tappat min tro. Jag vet att Gud är verklig, jag vet vad Jesus har gjort för mig. Det har jag aldrig någonsin tvivlat på. Visst har jag gått igenom svåra prövningar. Men jag kan vara tacksam för de prövningarna, för de gör att jag kommer närmare Jesus. Och det vill jag, det är min önskan för mig och för oss alla.

Jag hörde en broder i ett bibelstudium tala om att man ska ha längtan i hjärtat att förmedla till andra. Jag vill att andra ska få den frihet jag har idag. Jag önskar kunna förklara vad Jesus betyder också för andra människor.

Jag nämnde om många prövningar, och det värsta jag haft en lång tid är sömnproblem. Det har varit en fruktansvärd kamp. Ibland har jag bara sovit tio minuter per natt, jag har gått fyra-fem dagar utan sömn. Under en lång period hade jag hemska mardrömmar om vad jag gått igenom. Men så fick jag bedja tillsammans med några trossyskon. Bönen var specifik; det handlade om att bli löst från mardrömmarna. Och mardrömmarna försvann faktiskt, men sen hade jag sömnsvårigheter. Jag kunde sova tio minuter, sedan hoppade jag till. Det var kanske då mardrömmarna skulle börja. Jag slapp dem, men sen kunde jag inte sova!
 

 
Här i församlingen har jag lärt mig att vara uppmärksam på alla människor. Inte bara dem som står på plattformen och predikar, utan även på de yngsta, de minsta – alla! De som står i köket och de som städar. Ibland kan man gå förbi någon som säger en liten sak. Och det kan öppna så att man ser en helt ny sida av Jesus, som jag inte har tänkt på förut!

Jag har gått fram och tillbaka. Många har försökt hjälpa mig. Jag har funderat på om jag skulle gå till en läkare. Om jag skulle ta medicin – vad ska jag göra? Det var en svår kamp. Jag var inte på väg att ge upp, men var verkligen trött på allting.

Jag har alltid tänkt så här om bön: Det måste vara en bön efter Guds hjärta. Jag kan inte säga: jag vill ha, jag vill ha... Gud gav sin son. Det är ju en uppmaning till oss att vi också ska ge våra liv för varandra. Det är något speciellt att jag kan be för andra människor fastän jag kämpar så mycket själv. Det är en hemlighet. Vi får naturligtvis be Jesus om hjälp för oss själva också. Men jag hade tänkt lite fel där. Det var lätt att be för andra, men jag tyckte att det var svårt att be för mig själv. Med tanke på vad Jesus gjort för oss, tyckte jag att jag inte hade rätt till att begära något för mig själv. Jag pratade om det där med en syster i församlingen, och sa: jag ber hela tiden. Men jag vet inte vad jag ska göra. Då sa hon: Ja men du ska kanske be för dig själv! Fråga Gud! Jag tyckte det lät fel. Det låter som om jag är egoistisk. Det känns så fel. Jag frågade: Kan man göra det? Javisst!

Jag gick hem den kvällen, och bad en mycket enkel bön. Jag bad: Jesus, ta bort det här! Om han hade sagt något, hade det nog varit: Du behövde bara be! Och nu har jag sovit gott sedan dess! Och det är inte bara sömnen, utan en livsglädje som har kommit tillbaka.


 
Jag är så tacksam för alla syskon som hjälper mig varje dag. Det viktigaste är Guds kärlek. Vi måste komma ihåg hur mycket han älskar oss. När man förstår hur stor Jesu kärlek är, allt han verkligen har gjort för oss och vad synden innebär, då blir allt förvandlat. Det är en gåva, att jag kan titta på ofrälsta människor och tänka: se, hur de kämpar! Om de bara hade Jesus, då skulle allting förändras för dem. Jag har en sådan längtan att andra ska få se det där. Tiden är mycket kort. Man ser runt om i världen krig och elände överallt. Allt som händer i Mellanöstern. Vi kommer att behöva varandra allt mer för varje dag. Det är så viktigt med Guds församling. Det var vad jag ville säga. Gud välsigne er alla!
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar