Robin Vidén: -Hela omvändelsebudskapet är tvärt emot!

Intervju med Robin Vidén av Stina Fridolfsson

Under sistlidna sommarkonferens som Maranatafolket hade i Bromma, presenterades den levande församlingen som en proteströrelse i spåren efter den urkristna församlingens kämpar,  dessa  som  gjorde ”tvärt emot kejsarens påbud” och sade att en som hette Jesus var konung. Begreppet ”Tvärt-emot-folket” myntades. Robin Widén, som ända sedan han gått ut nioårig grundskola, varit med i Maranatas arbete, deltagit i uppbyggnadsarbete både ekonomiskt, praktiskt och andligt, är en inspirerad och inspirerande representant för ”Tvärt-emot-folket”. MR fick tillfälle att göra en intervju med honom.

Kan man säga att du Robin, är född i väckelsen?
-Det kan man nog säga. Det var i mina väldigt unga år vår familj fick kontakt med Maranata.  Mamma var född i pingstfamilj. Morfar var pastor i en församling i Örbyhus. Pappas morbror var pingstmissionär i Argentina. Farfar skulle åka dit och bygga ett missionshus. Det här var långt innan flygtrafiken kom igång. Familjen åkte båt till Argentina, och det tog nästan en månad. Pappa stannade där omkring två år. Sedan kom han hem, lärde känna mamma Maj, och de gifte sig. Jag föddes i Ekeby, Alunda.

Ditt föräldrahem har alltid varit öppet för Herrens vittnen, har jag förstått?
-Det var väldigt öppet för alla. Vem som än kom och hälsade på, var välkommen. Det har präglat oss barn. De var öppna och gästfria – både i köket och allt praktiskt. Jag gick i söndagsskola från det jag var liten, i pingstkapellet. Jag minns när Arne Imsen och Agne Bark tillsammans med några flera hade tältmöten i Öregrund. Det var Maranataförsamlingen i Stockholm som hade tältmöten. Jag var nog bara 4-5 år. Då bodde vittnena hemma hos oss i lägenheten. En liten lägenhet hade vi. Den fylldes med vittnen!
-Pappa fick tag i maranatasånger på små Ep-skivor, och var väldigt entusiastisk. Man fångades av väckelsesången och atmosfären omkring den. Det var så påtagligt. Jag växte upp i denna atmosfär, och tron på Gud blev grundmurad. Jag gick dopets väg som tioåring. Men jag visste vad jag gjorde, även om jag var mycket ung.
Tiden har visat att det höll!

Maranataförsamlingen i Stockholm fick 1971 möjlighet att hyra EFS gamla teologiska Institut i Traneberg, Bromma. Förutom mötesverksamhet, administrationslokaler och tidningsredaktion, fanns där några bostäder. Arne Imsen flyttade dit med sin familj, och även en hel grupp av församlingens ungdomar, och så växte den första storfamiljen fram under början av 1970-talet.  Arne Imsen tog i sin förkunnelse upp olika frågor, och  man tog flera radikala steg. Det som snart togs upp, var frågan om att sända sina barn till de statliga skolorna, och även frågan om vilka yrken i samhället en kristen skulle kunna ha.  Arne Imsen var mån om att de som bodde på Johannelund skulle hitta egna förvärvskällor för att slippa komma i samvetskonflikt som statsanställda. Robin och hans bröder brukade komma på de skolveckor som anordnades för skolungdomar, och snart hade Robin fattat sitt beslut:

-Jag gick ut nian. Sedan sa jag till mina föräldrar: Jag tar ett sabbatsår, så får vi se vad det leder till! Jag ville gå den väg jag redan sett. Det började när vi kom till skolungdomsveckorna, och upplevde gemenskapen. Jag var väldigt blyg. Speciellt när man skulle gå fram och sjunga och vittna. Jag ställde mig helst bakom någon, så ingen såg mig.  Det var en väldig kamp för mig. Ändå hade atmosfären och gemenskapen på Johannelund fångat mig. En del ville att jag skulle fortsätta studera, men jag var fast besluten att gå den här vägen.
Vi var sju syskon, och jag är så tacksam över att vi fått leva i en sådan familj där barnen var välkomna. Jag har själv åtta barn, med stor tacksamhet till Gud att det har gått bra. Alla barnen har varit välkomna! Det har varit svårt, och förutsättningen att det skulle fungera, är gemenskapen i församlingen. Den är förutsättningen för kärnfamiljen att växa till och bevaras, trots  alla de dragningskrafter som verkar utåt.

Vi återvänder till hur tillvaron artade sig för dig sedan du flyttat till Johannelund. Du hade valt bort att gå någon utbildning, och du hjälpte till i församlingen, och så gällde det ju försörjningen. 
-Ja, jag måste säga att jag fått mycket bildning i församlingen – på alla områden.  Detta att sitta ner och lyssna till bibelstudier, skapade en iver och drivkraft att själv skaffa sig kunskap. Man fick hunger efter kunskap. Först och främst efter Guds Ord, men också hunger inom olika områden. Allt ifrån klimatforskning, evolutionismen, miljön – det fanns ett måste att skaffa sig kunskap. Många gånger är fruktan vi bär på och möter, en brist på kunskap. Med mera kunskap, blir man tryggare i sina beslut.
-Vi använde mycket enkla medel för att försörja oss. Vi var mycket ute på marknader. Sålde skivor, böcker, kassetter, pepparkakor, träskor. På Gamla Bro hade vi second-handförsäljning i Pilgrimsboden. Litteratur och skivor i butiken Klara toner. Jag hade kommit som sjuttonåring, och fick nu hjälpa till. Den blyghet och människofruktan jag hade, är en fruktansvärd makt, men i den här miljön fick jag lära mig konfrontera den. I konfrontationen fick jag kraft ifrån Gud, och så löstes också de problemen.

Du och de övriga ungdomarna hade en väldig iver att vara ute på gator och torg för att vittna och sjunga?
-Ja, och stegen man tog utanför de vanliga torgmötesmallarna var en inre drivkraft att nå människor på områden som kanske är litet tabubelagda. De här åren var lagen sådan att man inte fick stå ute och sjunga utan speciellt tillstånd att ha torgmöte. Det var olagligt var man än var. Det var inte bara vi, utan många demonstranter drabbades av polisingripanden. Vi höll till på Centralen, nere på tunnelbanestationerna – vi rörde oss i folkvimlet. Ibland gick vi till Åhléns i en triumfmarsch rakt igenom varuhuset och sjöng! Vi var ständigt i rörelse. Om vi inte ständigt var i rörelse, så ringde affärsinnehavarna polisen, så att de kom och föste bort oss. Vi gick in på systembolagen och sjöng. Och även sjukhus.

Ja, det där med att sjunga på systembolagen hade väl sin ideologiska drivkraft, genom att Arne Imsen i sin förkunnelse påpekade att ”staten är den värsta spritlangaren”?
-Ja, vi gick in på systembolagen. Och ibland kunde personalen acceptera att vi stod där. Många stod nog och köade där med ett enormt lidande. En del kunde börja gråta när vi sjöng Barnatro, men när sedan andra kunder blev irriterade, ingrep personalen. Ibland möttes vi av ett oerhört hat. Vi ville ge hopp till människor i denna situation. Man vet ju hur många led under alkoholismens förbannelse.

Robin gör en liten tankfull paus, och så återtar han med fast stämma:
-Och Herren vet. Vi kommer att få se en dag vilka som blivit bärgade för evigheten.  De kanske fick något i hjärtat någon gång vid våra sångstunder på Systembolag på olika platser. I sin ensamhet kanske någon tog till sig budskapet.
Ibland fick vi uppleva att personalen bakom disken uppmanade pöbeln bland kunderna: ”Ni får inte handla här förrän de som sjunger här drivits ut härifrån!” Det var alltså en ren uppmaning till pöbeln: Se till att få ut de här människorna!  Sen får ni handla! Det där hände uppe i Norrland, i Luleå. Vi var däruppe en period.


Där hände väl en hel del?
-Ja, vi stod inne i ett stort köpcenter och sjöng ganska ofta. Väktarna där slog sönder gitarrerna för oss. Lämnade tillbaka kaffeved... De tillkallade polis, men släpade själva ut oss och var väldigt bryska. Efteråt fick vi reda på att i det köpcentret pågick en väldig handel av narkotika. Vi hade blivit en liten oroshärd där. Det uppdagades att även väktare var inblandade i kommersen.

Vi var däruppe första maj, och Torbjörn Helmner, som var med, fick en spontan idé som vi ivrigt anammade. Vi ville så gärna nå de demonstrerande människorna med en sång. Det var inte ett försök att spela ut något. Våra hjärtan brann, och vi ville nå den enskilde med en sång om Jesus. Så enkelt var det. Vi hade nu varit en period uppe i Luleåtrakten och haft möten däruppe. Vi försörjde oss genom att sälja pepparkakor ute på dagarna, och så hade vi möten på kvällen, så ofta vi kunde. Vi åkte omkring med en av de blå bussar med öppet lastflak som församlingen köpt in. Där förvarade vi lagret av pepparkakor. Så satt vi på flaket; åkte sakta genom torget och sjöng! Det var den första kärlekens drivkraft, och den sprängde gränser. Vi hade en enda önskan: Att nå människor med evangelium.
Den första maj visste vi att man skulle avsluta arrangemangen i en handbollshall. Det här var 1978. Vi kom dit, gick in och satte oss långt fram, för vi kom tidigt och kunde välja plats. Sedan fylldes hela hallen med folk. Den politiker som var kallad att tala, var Birgitta Dahl. Vi hade ingen tanke på att protestera mot politiken på något sätt, utan vi ville nå människor. Många var samlade, och i vår enfald ville vi sjunga en sång om Jesus. Vi tänkte: vi sjunger en sång, och så får vi ta konsekvenserna. Hade det varit något annat politiskt parti samlat, så hade vi handlat likadant. Det var inte fråga om att angripa någon partifärg, det vill jag understryka. Mötet började, och vi hade kommit överens om en sång. Om vi fick tillfälle, skulle vi gå fram och sjunga ”Denna fattiga värld är  i allt så förgänglig; endast tomhet och flärd, alltigenom fåfänglig. Men Guds väg den är ljus och så härligt hans rike. Och vår Guds Faders hus, Vem har här sett dess like?” Det var om Guds rike.
Vi stegade fram efter det att Internationalen hade sjungits av alla människor.

Robin gör en liten paus i berättelsen, som han med sådan inspiration och glödande blick och iver berättar. Han tar ett djupt andetag, och fortsätter:
-Jag ska säga det, att jag har aldrig upplevt en sådan bävan någon gång. Det var knappt att benen bar. Jag skälvde. Det märkliga var, att när första tonen i sången ljöd – då försvann all fruktan. Vi fick sjunga vers efter vers med kör. Ingen gjorde någonting. De lät oss sjunga hela sången! Det finns ju ett liknande budskap om människovärde i sången vi sjöng. Budskapet som socialdemokraterna har är ju om människovärdet: Jämlikhet, broderskap... Vi fick sjunga hela sången! Så tog vi sats igen, och började sjunga ”Han fann mig”. Men då hörde vi från läktaren, längst ner, att någon ropade: Det är ju Maranata! Vi hade ju inte sagt något om varifrån vi kom. Men då det där ropades, så drogs all volym ner på högtalarna! Och ganska snabbt var vi alla ute ur lokalen. Men det var inga bryska grepp, det var inga hårda tag. Vi leddes ut, och de bad oss lämna platsen. Men de lät oss sjunga hela sången, och det ska de ha heder av! Vi fick förmedla vårt budskap. Och där var fullsatt. På den tiden var det fortfarande väldig uppslutning första maj, och särskilt i Norrland. Det blev inte heller några repressalier efteråt. De hanterade situationen väldigt klokt och fint. Inte som man upplevde på systembolagen, då man hetsade pöbeln mot oss. Det var otäckt. Vi sjöng ju bara enkla sånger om Jesus. Gamla läsarsånger som alla kände till.

Det måste ha varit väldigt lärorikt att delta i denna evangelisation?
-Det var oerhört givande och spännande år. Någon vecka efter det att vi sjungit på första maj på sossarnas möte, var Arne Imsen däruppe på möten vi anordnat. Han kontaktades av några som ifrågasatte våra metoder att bryta in i deras möte, men då läste Arne ur deras egen historia, om hur man använde utomparlamentariska metoder i sin strävan att få fram sitt budskap. Det satt naturligtvis väldigt bra! De hade kanske inte räknat med att han skulle nämna deras egen historia.

Det var ju också fel person de gick på, för Arne Imsen var på sin tid Sveriges yngste fackföreningsledare, och han hade verkligen satt sig in i socialdemokraternas bakgrund. 
-Det var nog bra att de påmindes om sin bakgrund, för det är lätt att makten, när den får sitta för länge, blir korrumperad. Så är det med all politik.

Tiden gick och du tjänade i församlingen. En period var du också i Tunisien. Hur upplevde du det?
-Det var oerhört värdefulla år. Jag fick ett enormt perspektiv. Allt måste inte fungerar precis som i Sverige. De sociala familjebanden är annorlunda och starkare än här i kalla Norden. Här i vårt klimat, där man knappt känner varandra. Barn – föräldrar – morföräldrar. Saker och ting fungerar utan det skyddsnät man byggt i vårt land. Det var nyttigt för mig att få se från ett annat perspektiv. Man kom nöden närmare och de dagliga frågorna om att överleva. Det var mycket givande år. Det var inte lätt. Man hade religionsfrihet – bara man inte sa något. De kristna hade oftast mötena ute i det fria, eller i hemmen. Man hade inga offentliga möteslokaler, utan husförsamlingsmöten. Och det har väl alltid varit det sundaste. Man bjöd hem varandra till måltid. Då behövs inga ord. Gärningen betyder mer än orden. Det har ju visat sig att i husförsamlingsväckelsen som gått fram både i Kina och andra asiatiska länder, så har man bjudit hem grannar till måltid. Det är oftast de som inte haft så mycket att säga, som har vunnit flest. De har talat minst – men har fått vara en dörr in i Guds rike.

Du kom sedan hem och gifte dig med Lena, och ni fick ju med tiden åtta barn...
-Om vi återgår till 1977, det år då ett antal föräldrar i Maranataförsamlingen började med hemundervisning, så fanns ju en paragraf i skollagen man kunde använda, §35, för att få ha hemundervisning. Den paragrafen låg till grund för vårt agerande. De argument skolmyndigheterna och politikerna använde då, har man fortfarande. Det har gått nära fyrtio år, och man har fortfarande samma argument mot hemundervisning. Det är inte tillräckligt bra kvalitét på undervisningen, och en förälder kan inte nå så bra resultat med barnen som en utbildad lärare. Idag vet vi genom vetenskaplig undersökning och vittnesbevisning att det inte stämmer. Och ändå har man kvar samma argument.

Det är ju väldigt märkligt, med tanke på att i flera europeiska länder och även i USA så är det allt flera som satsar på hemundervisning med goda resultat. 
-1977 var jag en ung parvel – 17-18 år bara. Men jag såg kampen, de första mödosamma stegen föräldrarna tog. Det var inte lätt att gå emot hela etablissemanget då. Det var inte dåliga krafter som var mot oss, men jag såg hur föräldrarna agerade, och jag växte in i kampen, såg  gemenskapsformen och församlingslivet. Storfamiljen och kärnfamiljer hjälptes åt i dessa frågor. Det var ju förutsättningen för att det skulle gå; uppbyggnadsarbete vad man än gjorde.
Jag gick i söndagsskola från det jag var liten i pingstkapellet. Just det här ordet i Lukas-evangeliet får aldrig släppa greppet om en. Jesus begär inte något mer än det här: Var trogen i det lilla. Han vill att vi ska göra det lilla. Och han vill hjälpa till med det stora. Det vi egentligen inte förmår. Var och en får bidra med sin lilla del. Se på myran! Var och en drar sitt strå till det gemensamma. Man får aldrig släppa det lilla, utan var trogen där.
När sedan Lena och jag gifte oss och fick barn, så fanns ju en bävan inför vad som väntade när det gällde barnen. Lena och jag hade aldrig undervisat.

Barnen kom ju, tripp trapp trull! Och så kom frågan om värnplikten in!
-Ja, det var samtidigt. Redan när jag var 18 år kom inkallelsen. Där var min övertygelse klar. Då var det allmän värnplikt, en skyldighet för alla medborgare. Skolplikten har alltid byggt på, och bygger fortfarande på en rätt. Det är en väldig skillnad, än om man nu försöker lyfta fram skolan som ett pliktverk. Det är väldigt viktigt att betona både föräldrarätten, barnens rätt och religionsfriheten. Att man ska få följa sin filosofiska och religiösa övertygelse. Det finns så många rätter man har kränkt i vårt land genom den nya lagstiftningen. Man kränker den lilla människan, och värnar om det stora kollektivets tyckande. Man har tolkningsföreträde.
När det gällde värnplikten, så var det en skyldighet för alla att försvara fosterlandet. Jag motsatte mig värnplikt inom totalförsvarets ram. Det finns ett vapen som har stått sig i alla tider. Det har visat sig att det är bönens väg.
Jag kunde inte göra värnplikt och lära mig släcka andra människors liv. Jag kan inte bidra till att släcka en människas liv som Herren Jesus lidit döden för. Det finns ett vapen som är starkare och fortfarande kan bevara en nation. Det är bönens vapen.

I och med att du vapenvägrade, skulle du avtjäna ett straff?
-Nu var det så att jag höll mig undan detta rätt länge, det hade gått så långt att jag var 30 år gammal och hade redan fyra barn när de fick tag i mig. Ändå skulle straffet verkställas. Jag kom till Gotland, P18 – pansardivisionen. Jag fick två gånger åka dit och vägra. Då var jag mellan 25 och 30 år. Man ville inte att jag skulle placeras tillsammans med dem som var yngre, så att de skulle utsättas för min påverkan. I den åldern är man ju väldigt påverkbar. Man är mitt i personlighetsdaningen; vad är rätt och vad är fel. Man var väldigt angelägen om att jag inte skulle få tillfälle att påverka andra. Gå in och ställ dig vid din säng; vägra – och lämna området! Helst skulle det inte märkas alls. Sedan blev det rättegång. Jag tror det blev en liten notis om det i Östgötakorrespondenten. Man kände inte till något sådant fall tidigare i Östergötland. Jag undrar: fanns det ingenting innan ”Predikare-Lena” verkade där?

Jag tycker ju att om någon med lite journalistisk näsa varit där, borde de ju ha skrivit om att en far med fyra små barn skulle gå i fängelse för att han vägrade lära sig döda! Nog vore det värt mera än en liten notis!
-Det var många andra som slapp göra värnplikten, därför att de var inne i en karriär. Idrottslig karriär. Då hade de inte tid, då fanns det skäl att slippa. De tjänade sina pengar. Jag hade inget till min försörjning då jag satt inne. Det var tack vare storfamiljen och syskonen i församlingen man klarade sig.
När jag skulle till Pliktverket kördes jag upp från Linköping till Karlstad. Det första jag möttes av när jag gick in i salen, var Hollywoodfilmer – krigsfilmer, tuffa sekvenser av krigssituationer i Hollywoodfilmer. Det var det första jag möttes av då jag kom in, och jag tänkte: Är det här det allmänna Pliktverket? Och nonchalanta yngre män som tog emot mig. Så fick jag träffa en överste och en psykolog. Samma frågor. Psykologen satte händerna bakom sitt huvud, lutade sig bakåt och lade upp knät över benet och sa: Kan du berätta; har du haft problem i din ungdom? Då sa jag att jag har inte kommit hit för att berätta om min barndom, jag har kommit för att jag vägrar att inrätta mig inom totalförsvarets ram, jag vill inte lära mig att döda en människa som Gud har gett sitt liv för i sin död på korset. Jag säger nej till detta. Ja, ja, ja, sa han, vi ska inte ta mer tid i det här! Så var det färdigt. Jag var inte samarbetsvillig, fick träffa någon av överstarna igen, och så skrevs jag ut. På vägen dit fick jag åka piketbuss. Tror det var sex-sju poliser med. Sådan är ju regeln, när det är någon form av fångtransport. Jag frågade dem om de skulle åka tillbaka sedan. Jo, de skulle åka efter någon timme. Då frågade jag om jag fick åka tillbaka med dem. Då spar vi ju en biljett, tyckte jag. Jag skulle ju också tillbaka till Linköping, och så skulle de slippa lägga ut pengar på tågbiljett till mig. Nej, så fick man inte göra, det var mot gängse regler. Så skrev de ut en tågbiljett till mig att åka tillbaka. När jag skulle hämta biljetten, gick jag ner i samma lokal, till receptionen. Där gick fortfarande samma Hollywoodvideos på väggarna. Där satt en man i yngre medelåldern. Då det var min tur att gå fram, vinkade han åt mig med pekfingret. Han sa inte att jag kunde komma fram, bara vinkade med fingret och flinade litet lätt mot mig. En föraktfull gest. Det var inte värdigt. Menar man allvar, så var det inte ett värdigt uppträdande.
Det avslutades med att jag fick fyra månaders fängelse. Jag försökte skriva en nådeansökan till försvarsministern. Men det fanns inga förmildrande omständigheter för mig som enkel person. Jag var 30 år och hade fyra små  barn. Det var litet anmärkningsvärt. På den tiden fick man, om man skötte sig, sitta av 50 procent av tiden. Två månader.
Storfamiljen hade en livsmedelsbuss som vi körde runt med och sålde dagligvaror från i Ljungsbro-trakten. Man fick en väldigt fin social kontakt med dem som bodde ensligt. Jag hade berättat för en  av mina kunder om vad som gällde för mig. Och en dag ringde hon till oss för att beställa varor. Det kunde ske genom Lena, och hon hade telefonnumret. Men så svarade min dotter Gabriella, som idag själv har familj. Hon var väl då sex år. Hon svarade helt sonika: Mamma är i Stockholm och pappa är i fängelse! Lena var på möten i Stockholm, och Gabriella var kvar hos den andra familjen vi bodde tillsammans med. Så det var litet komiskt. Kunden fann sig i situationen, och tyckte det var roligt. Hon levde länge med den där incidenten!
Trots allt var också fängelsetiden en lärorik period. Jag fick se och möta människor, som jag fick vara ett vittne för. Det här var en öppen anstalt. Man läser i Gamla testamentet mycket om krig. Hur svärdet fick tala. Men jag är övertygad om att om Gud fått vara den han ville vara för nationen som växte fram, så skulle aldrig något svärd behöva lyftas. Utan Herren skulle, som han sade: Jag skall strida för eder. Det allvarliga är väl som David fick uppleva. Han hade utgjutit för mycket blod, och därför fick han inte bygga Herrens tempel. Det finns starka markörer. Ni förlitar er på hästar och vagnar. Hade Gud fått vara den han ville vara, så hade det aldrig behövts.

Du har säkert brottats mycket med Guds Ord innan du kom fram till detta ställningstagande med totalvägran?
-Ja, det har varit en brottningskamp.

Sedan fortsatte livet. Du fick ännu flera barn. Ni flyttade upp till Stockholm så småningom.
-Ja, i början pendlade jag en del. Det var när taxi avreglerades, så det blev möjligt att starta taxirörelse för oss. Det var 1990. Det var broder Arne Imsen som såg en möjlighet, en väg, och började bygga upp. Gud till ära, får jag säga att vi nu har drivit taxirörelse i över 25 år!

Taxibilarna har många gånger fått vara plattform för predikan, har jag förstått.
-Ja, i Ljungsbro upplevde jag hur livsmedelsbussen för oss var vårt stilla arbete i kommuniteten där. Vi fick vara ett vittnesbörd på hela slätten. Det behövdes inte vara många ord, men vår närvaro och vårt vittnesbörd, genom torgmöten och den årligen återkommande midsommarkonferensen då maranatafolket samlades där. Det fanns också familjer som hade hemundervisning i vår närhet. Man har ju fått mogna i denna miljö.

Hur var det sedan när det blev dags för er att börja med hemundervisning av era barn?
-Det var verkligen med bävan. Lena väntade tvillingar. Och det var femte och sjätte barnet! Gabriella skulle nu börja skolan. Men tack vare att vi varit flera föräldrar och syskon som hjälpts åt i storfamiljen, så har det gått. Det är detta som gjort det möjligt för hemundervisningen att fungera. Även den frågan prövades redan 1977 av Justitieombudsmannen (JO). Och JO gav föräldrarna i  storfamiljen rätt. Hemundervisning är ingen skola, utan föräldrar som kommer tillsammans och löser även de dagliga uppgifterna tillsammans. Det ska lagas mat, det ska städas, det ska arbetas. Tack och lov för storfamiljen och församlingen! Därför har det fungerat.

Vissa tider har det varit lugnt och gått bra i relation med myndigheterna, andra tider har det varit väldigt tufft.
-Det här har jag och Lena successivt växt in i och tagit itu med undervisningen av våra barn. Man hjälps åt med olika ämnen. Det har varit så berikande. Både för förälder och elev! Man brukar säga att en elev kan  inte komma längre än sin lärare, men i hemundervisningen med den miljön och den pedagogik som är där, kan eleven komma längre i kunskap på olika områden än den som lär ut! Även där motsäger det sig vad man kan tro!
Jag har bara nioårig grundskola, men jag har fått fostras i församlingen och den kamp som vi haft och de frågor som tagits upp. Och så har jag sporrats till att inhämta kunskap. Det man trodde var omöjligt visade sig vara möjligt, när man väl tog steget och upplevde att det fanns en bärande kraft.

Du är både äldste och lärare i församlingen nu. Du som var en blyg, ung pojke när du kom. Men visionen fanns ända från början att du ville gå denna väg?
-Det var tveklöst. Som ung 17-åring var det ett steg jag tog. Många säger: Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag ha gjort si och så....
Jag vill säga, Gud till ära, att om jag fått leva om mitt liv, skulle jag inte vilja göra något annorlunda. Jag vet att han varit med mig och är med mig. Han leder i det lilla, och man får se hans under dagligen. Man får se små gärningar, ständigt och jag är tacksam. Tacksam för vägen, och tacksam för visionen om församlingen. Det är en kamp, men det är värt allt. Må Gud hjälpa mig att fortsatt vara trogen i det lilla. Man kan många gånger tycka att det är enformigt. Men man får be Gud att inte visa sig i det stora, men visa sig där han har sagt: var trogen i det lilla. Han får visa vem han är – i det lilla. Det är mera värt än att få se honom i det stora. Det här är det vardagliga. Strävsamma. Myrans bärande på stråt för att komma till det gemensamma. Att se Guds trofasthet och verkande kraft i det lilla. Då kommer det att inspirera och spränga hela vårt inre med Andens flöde. Du ser inte det inre livets källa och beröring, men du kan se dess verkan när det får glimta ut ur de enkla vittnena.

Du låter inte som någon karriärist. Hur mycket har du stigit i lönegrader genom åren? 
-Nej, tack och lov! Har vi föda och kläder, så må vi vara nöjda med det. Det är också en lärobit. Förnöjsamhet.

Det låter starkt när du som åttabarnsfar säger så. Du har kämpat mot allt hårdare lagstiftning, när det gäller att ha barn i hemundervisningen; en kamp som trappas upp allt mer.
-Nu får jag också se den nya generationen som kommer. Barnbarnen kommer också in i hemundervisningen. Det kommer igen. Var trogen i det lilla.

Ja, tänk att Gabriella som en gång svarade i telefon att pappa är i fängelse och mamma i Stockholm, hon har nu hemundervisning med den äldsta av sina fyra barn! 
-Ja, och flera familjer kommer, de står i startgroparna med hemundervisningen.

Samtalet stannar upp något. Vi sitter tysta. Jag tänker på hur Robin och hans familj drabbats av de nya lagarna som vill tvinga föräldrarna att sända barnen till den statligt styrda skolan. Hur de fått betala dryga böter, då de ville hävda föräldrarätten, barnens rätt och religionsfriheten. Hur de kämpat mot en alltmera ogudaktig och antikristlig familjelagstiftning.

Det verkar så litet och fjuttigt. Ni är bara några få.
-Men tänk att Gud ser det så betydelsefullt! Det är bättre att få vara en liten, ringa hop med en underbar uppdragsgivare.
Tvärt-emot-folket!
-Börjar inte det med vår gemensamma upplevelse! Låten omvända eder. Hela omvändelsebudskapet är ju tvärt emot. Den väg är smal och den port är trång – och så kommer det här kampmomentet: Kämpa för att komma in! Det är omöjligt. Men det är Guds verk. Och får han hela människan, då finns alla möjligheter. Omvändelsebudskapet eskalerar i nya himlar och en ny jord. Det är slutmålet.

Som det ser ut i världen, så är alltsammans ett gungfly nu. Människorna står rådlösa vid havets och vågornas dån. 
-Vi får vara Tvärt-emot-folket. Härlighetens Gud uppenbarade sig. Tvärt-emot-folket kan inte leva utan härligheten och heligheten --- Du kan inte ta bort heligheten från härligheten. Du kan inte ta bort härligheten från heligheten. Det är Gud uppenbarad i Sonen. Och frälsningen är bara en förlossande startpunkt.

Robin håller en avslutande, inspirerande appell, på det sätt som är så typiskt för honom. Han talar fort och ivrigt, med triumf i rösten:
- Frälsningen, förlossningen – slutmålet är nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor - och  det Jesus Kristus har berett. Vi får avkläda oss det här nedbrytande tältet. Förnedringskroppen står emot det Gud egentligen vill. Det största motståndet är inte vad myndigheter gör mot oss, det största  motståndet har vi i oss själva. Kampen börjar i personligheten, egoismen, självupptagenheten. Vi får ge upp för härlighetens Gud, uppenbarelsens Gud, helighetens Gud. Det är värt kampen att ständigt få uppleva den bärande kraften: Vi får hålla före att livets Andes lag har i Kristus Jesus frigjort oss. En underbar salighetens väg. Ett kors, men då man fått smaka att Anden fått verka och leda människan, så blir det aldrig träldom. Han har de medel som behövs för att ta itu med vårt inre liv.
Tvärt-emot. Det börjar med det underbara. Omvändelse! Och omvändelse utan hans liv är ingen sann omvändelse. Det blir en träldom som är värre än döden.
Men livets andes lag har i Kristus gjort oss fria ifrån syndens och dödens lag! n
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar