"O hur saligt att få vandra" - Vilhelm Moberg skriver väckelsefolkets historia

Av Lars Bygdås

På midsommaraftonen 1850 stävar briggen ”Charlotta” in i New Yorks hamn.
Ombord fanns en dyrbar last, pilgrimmer från Sverige.
Andlöst blickar de ut över det nya landet. För dem var det Löfteslandet; Frihetslandet.
De allra flesta var baptister som flytt sitt fosterland jagade av polis och en statskontrollerad kyrka - därför att de tillhörde den förbjudna frikyrkorörelsen som samlades utanför kyrkan.
Det var en tid när svenskar tvingades lämna Sverige. De kom till ett jungfruligt land. De fick muta in så mycket mark de mäktade med. Och när de körde spaden i jorden sjönk den ned till skaftet i svart, fet mylla. Ja, även de svenska äppelträden trivdes och bar rik frukt i det nya landet.
De prisade sin Gud och bröt brödet i hemmen i full frihet utan präster o länsmän. Och det stod inte på förrän den första baptistförsamlingen var grundad.
Men vad många inte känner till är att grunden till hela invandrarsviten var dagböckerna från en baptist från Östergötland, Andrew Petterson.
Mobergs  utvandrarepos är  aktuellare  än någonsin just i vår kaotiska  värld.
Och i detta drama har  vi som väckelsefolk  våra  rötter.


”Fly för ditt livs skull!” Ett rop som går genom hela den heliga historien. Skall Guds barn behöva fly? Ja, Jesus flydde. Han gick på hemliga vägar undan, inte främst från de välrustade romerska soldaterna, det fanns en annan fiende på ett annat plan - prästerskapet. Han som kom med frälsningens evangelium, den kristna nådens tidsålder, fick fly från ett prästerskap som aldrig förstått Guds rådslut men väl hade makten att döda Honom.
De fattiga bönderna från Småland fick fly för sanningens ords skull. Sanningen om det bibliska dopet. De flydde över havet till friheten i Amerika, till det nya landet som ännu inte orenats av det falska prästerskapet. Och baptismen - den växte till en mäktig väckelserörelse över hela Amerika. Ära vare Gud!
 Professor Richard Mouw skriver träffande i Världsvid kristendom:
- Kristendomens historia i Nordamerika är immigrantgruppernas historia. Immigranterna hade med sig sin samfundsidentitet till den Nya världen; många kom ju faktiskt till Nordamerika just för att de ville bevara sin religiösa identitet.
Just så är det att bevara sin identitet.
I sin stora och gripande Utvandrarsvit skildrar Vilhelm Moberg de svenska utvandrarnas resa och öden i det nya landet.
Och i sin bok Berättelser ur min levnad beskriver Moberg det digra arbetet bakom utvandrarböckerna.
 ”Och när jag började mina forskningar hittade jag en emigrantorsak som jag inte hade känt till:
- Jag fann att religionsförföljelserna i Sverige för 100 år sedan hade tvingat tusentals människor att utvandra. Det var Konventikelplakatets bestämmelser som drev ´läsarna´ ur landet.” 
Men Moberg fann aldrig någon allvarligare strävan hos kyrkan att klargöra sanningen:
- Uppenbart är att kyrkan själv inte är angelägen härom; i varje fall har ingen kyrkohistoriker hittills gjort någon specialundersökning i ämnet. 
Vi citerar ur den inledande skildringen i Mobergs bok Utvandrarna. Skildringen av det som var orsaken till att de lämnade landet.
Kärragärde i Småland i mitten av 1800-talet:
- Mitt i det stora rummet i Danjel Andreassons hus stod slagbordet, som Inga-Lena i kväll hade ställt i ordning.(...)
Ur sin linnekista tog hon fram det finaste och dyrbaraste hon hade, för i natt väntade de det största främmande, som någon människa kunde få emottaga i sitt hus.(...)
De skulle få Herren Jesus som gäst.(...)
Samlingen kring Herrens altare i Kärragärde skulle ske en timme före midnatt. Folket från granngårdarna, två äkta par, var just komna. De stampade av sig snön ute i farstun, där det möttes av Danjel, som bjöd dem stiga in till bröderna och systrarna i Kristi kropp.(...)
Tidigare inträffade detta:
En dag i februari kom kyrkvärden Per Persson till prosten Brusander med allvarsamma underrättelser: Danjel Andreasson samlade husfolk och grannar nattetid inom lyckta dörrar i Kärragärde och utdelade Herrens heliga nattvard.
Prosten ville till en början icke sätta tro till sin kyrkvärd; nyheterna var alltför förfärande. Men Per Persson sade, att det fanns åsyna vittnen. Några kringlöpande ungdomar hade härom natten stått utanför fönstren i Kärragärde och sett folket därinne samlat kring ett nattvardsbord.(...)
Efter kyrkvärdens berättelse satt prosten Brusander en lång stund med sitt huvud sänkt. Med fredliga och fogliga medel hade han försökt återföra Danjel Andreasson till kyrkan.(...)
Danjel hade delat ut bröd och vin åt manfolken. Han skulle övergå till kvinnorna och räcka Ulrika i Västergöhl brödet, när det mitt i stormen hördes ett nytt ljud utifrån. Det lät som om en grov mansröst hade yttrat något. (...)
Husbonden i Kärragärde gick med lugna steg ut i farstun. Innan han rörde dörrlåset frågade han stilla:
- Vem är du som stör husfriden nattetid?
- Det är kronolänsman Lönnegren! Öppna!

De vandrar ut...

Berättelsen om de landsflyktiga troende från Sverige har genom musikalen Kristina från Duvemåla gjorts känd världen över och spelas just nu på Cirkus i Stockholm.
Få vet att Moberg hade en direkt förebild för Karl Oskar. En strävsam baptist från södra Östergötland som hette Anders Pettersson (Andrew Peterson), född 1818 i Västra Ryds socken, emigrerade år 1850 tillsammans med femton sockenbor till Amerika. Andrew Peterson skrev dagbok om resan, med stormar och sjösjuka, och det hårda livet som nybyggare i Nordamerika.
Moberg skriver:
- I Andrew Petersons dagböcker hade jag hittat vad jag letade efter i Amerika. I flera månader satt jag i biblioteket i St. Paul för att läsa om denne bonde, för att veta vad han hade gjort och för att veta vad han tyckte om livet i denna värld.
(Men - det fanns en annan svensk som före Moberg läst samma dagbok på ort och ställe - Astrid Lindgren! Vilket sedermera blev boken Samuel August från Sevedstorp.)

Utvandrarna kom förvisso till ett land, som med tiden gav rika skördar.
Men det fanns en sak som tärde på sinnet och visar på livet som flykting i ett nytt land i obebodda trakter - ensamheten.
I ett avsnitt i Nybyggarna när de får besök av ”hälsingebonden”, brister det för Kristina när hon talar om sin ensamhet. De hade då bott i ödemarken tre vintrar.
Hälsingebonden berättar att tre nya svenska familjer är på väg att slå sig ner i trakten:
”- Vi blir mer än trettio svenska ”people”, säger han.
- Vi kan påbörja en församling.”
”-Vi får int gå här och sträva i lekamliheten så att vi glömmer eviheten!” sade hälsingebonden.
”- Att bygga fähus är ingen undskyllan för oss att oppskjuta bygget på Guds hus!”
”- Att bygga en körka? mumlade Kristina som om hon talat i sömnen. Dä låter orimlitt!”
Ett rop och en längtan efter gemenskapen, psalmerna och bibelläsningen där hemifrån, stiger upp från Kristinas hjärta. Ett tårfyllt rop från denna invandrarkvinna, märkt av alltför många barnafödslar, där hon står och steker plättar till manfolket.
Här visar Moberg sin storhet när han skildrar de troende flyktingarnas längtan, efter det som för dem var det viktigaste i livet; rätten att få samlas i frihet kring Ordet och bönen.
Själva kärnpunkten i hela denna gripande krönika.
Till musikalen Kristina från  Duvemåla skrev Benny Andersson och Björn Ulvaeus en känslosam psalm om en utsatt kvinnas förtvivlan och frågor till Gud: Du måste finnas.
Och bönen från Kristinas hjärta fick ett svar. Till Minnesota kom flera baptister med flyktingströmmen från Sverige. Bland annat den landsförvisade döparpredikanten F O Nilsson. Han bodde en tid granne med Karl Oskar och Kristina (Andrew Peterson).
F O Nilsson var den verklige pionjären i svensk döparrörelse. Han hade varit sjöman och reste över världshaven, missionerade, döpte människor till Kristus, och spred mängder med skrifter. Inte minst då i New York där sjömanskyrkan The Baptist Mariners Church i många år stödde baptistmissionen i Norden!

Det är inte det lättaste att följa sjömannen och predikanten Nilssons resor och äventyr. På många sätt förblev han den kringfarande sjömannen hela sitt liv.
 ”F O Nilsson blev”, skriver C G Hjelm i boken Döparrörelsens väg,
- den förste baptistiske predikanten och församlingsledaren. Han fick ta första stöten från den lutherska kyrkan och från de svenska myndigheterna, vilka dömde honom till landsförvisning.

F O Nilsson döptes i Hamburg 1847.
En annan levnadstecknare Jakob Byström berättar om Nilssons liv och arbete bland nybyggarna i just Minnesota:
- Den 20 juli 1855 flyttade han med sin familj till Scandia, Minnesota. Några av dem han förut döpt i Burlington, hade bosatt sig på denna plats. Han hade ej heller varit här länge, förrän han hade en församling bildad, för vilken han blev föreståndare.
Nilsson arbetade nitiskt för evangelium och det fria bibliska dopet, alltså även i Amerika. Och vi skall komma ihåg att vår broder då var dömd och landsförvisad från Sverige vid den tidpunkten.
 En landsflyktig missionär!

”Vi går i landsflykt ”

Döparna i 1850-talets Sverige trakasserades hänsynslöst av stat och kyrka. Det slående är att det rörde sig om så små grupper: i Onsala 11 personer, i Berghem 13, i Göteborg 17 och så vidare.
 Alla var djupt tagna av domen mot F O Nilsson och förstod att enda möjligheten att överleva och bevara sin tro var att fly landet. Märk väl att striden gällde ytterst barnen, de svagaste och mest försvarslösa.
En fråga som gäller barnen och som med åren blev alltmer brännande för väckelsefolket var skolfrågan. Brännande aktuell även för Maranatafolket och som i skrivande stund nått ett ytterst kritiskt läge. Det handlar om kampen för hemundervisningen som Midnattsropet noga följer.
När det gäller baptisterna och skolfrågan diskuterades detta vid en konferens 1858 under rubriken: ”Böra vi tillåta våra barn att undervisas i statskyrkans skolor...”, ett uttalande som gick ut på att ”baptistförsamlingarna borde i största möjliga utsträckning upprätta egna vardagsskolor...”
De tidiga baptisterna tog denna fråga på djupaste allvar:
”Följande siffror giva vid handen att denna skolverksamhet enbart i Medelpad var av en imponerande omfattning... År 1865 undervisades i femton skolor 1 566 barn...” 
Reaktionen från berörda myndigheter och då i synnerhet från statskyrkan med sitt självpåtagna uppdrag som folkuppfostrare, lät inte vänta på sig,
”man befarade att de baptistiska lärarna bedrevo religiös propaganda i sina skolor ... Därför utfärdades en mängd förbud mot baptistiska lärare att öva skolverksamhet, och där dessa förbud icke åtlyddes, blev det böter och eventuellt fängelse”.
(Källa: Svernska Baptistsamfundets historia II)

Detta var kampen om barnen och skolan 1860-talet. Där står kampen om barnen och skolan för Maranatafolket 2015!

J. Byström skriver:
”Då barn föddes i familjerna och föräldrarna vägrade låta begjuta dem blev det svårast. År 1852 infann sig åter kronobetjäningen hos två familjer i Marks härad --- hämtade deras späda barn till prästerskapet att ´kristnas´ varpå följde utpantning av det fattiga folkets ägodelar för att betala både länsman och prästen för deras ämbetsförrättningar, mot vilka föräldrarna på allt sätt protesterade.
Dessa svårigheter bragte de flesta att tänka på utvandring till Amerika.”
Och vidare:
”På ett församlingsmöte nyåret 1853 beslöts att de som ville och förmådde, skulle resa till våren...”
Dessa vänner skrev till F O Nilsson som då befann sig i landsflykt i Köpenhamn och bad om hans bistånd. Och han bistod, i Kristi kärlek.
Så reste han tillsamman med 21 medlemmar från Halland och Västergötland i maj 1853 till Nordamerikas Förenta Stater. En farofylld resa över Atlanten följde, där de själva fick stå för hushållet.
De anlände till New York 24 juni 1853 och blev väl mottagna av ”modern till den svenska baptistunionen The Baptist Mariners Church som hjälpte dem med det nödvändiga”.
Den svenske baptistpionjären Anders Wiberg, som då befann sig i Amerika, mötte dem också vid landgången. Om denne döparpionjär skulle också kunna skrivas en artikel.
Men tillsammans fick de svenska utvandrarna vara med i det som skulle bli en mäktig rörelse i USA där tusen och åter tusen gick i dopets grav för att uppstå till ett nytt väsende i liv.
Det var inte bara  de europeiska emigranterna som befruktade väckelserörelserna  i  Nordamerika. De nyligen befriade svarta slavarna anslöt sig i tusental till frikyrkorna. Enbart till baptiströrelsen kom 250 000 intill år 1860!  Där fick de en ny fristad. Och en ny Herre. Deras lovsång till Honom, The black music, är odödlig.
Likaså visade det sig att det som såg ut som en flyktingkatastrof genom Guds nåd förvandlades till en underbar seger för Guds rike och sanningens evangelium.
Dessa våra trosfränder levde i väckelseförsamlingens genombrottstider. Vi lever i dess avslutning. Kraven på anpassning till en alltmer perverterad och antikristlig omvärld gör sig ständigt påmind. Men Herren Jesus Kristus har berett en ny och levande väg för sin brud - vägen ut!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar