Ett Kristusfolk i tiden

Bibelstudium av Samuel Hafsahl

Bibeln talar mycket om församlingen, Kristi hemlighet. Läser man bibeln ur det perspektivet, är det som om varje blad handlar just om församlingen; dess utväljelse, dess liv och dess mål. Undervisningen utvecklas och blir klarare och klarare ju längre ut i bibelhistorien man kommer; men redan på bibelns första blad ser vi förebilden på församlingen i Adam och Eva, då Eva tas ut från mannen och hon blir Adams hustru, liksom församlingen är uttagen ur Kristus. Jag önskar i detta bibelstudium att följa bibelhistoriens gång fram mot nytestamentlig tid, för att visa på något av vad det vill säga att vara ett Kristusfolk i tiden.

Ett nytt släkte
Även om förebilderna är rika innan Abraham, så börjar Gud något speciellt med Abraham. Denne man är annorlunda än de som har varit innan. Till exempel handlar Gud med Noa därför att han var en rättfärdig man. Han räddade honom genom en frälsningsark, ur den dom som gick över jorden. Om Abraham läser vi däremot att han tillbad månen och stjärnorna. Han var en hedning som levde i Ur i Kaldéen. Han levde sitt liv precis som alla andra människor på den tiden, men så utvalde Gud Abraham för ett speciellt syfte. Härlighetens Gud uppenbarade sig för Abraham medan han var i Mesopotamien. Han skall dra ut ifrån sitt land och från sin släkt till det land som Gud vill visa honom, och han skall bli fader till ett stort folk.

I Hebréerbrevet 11 läser vi att Abraham längtar efter det lovade landet. Han lyder Gud i tro när han blir kallad att dra ut till det land som han skal få i arv. Han drar ut utan att veta vart han skall komma. Abraham är en pilgrim. Han bor i tält, som en främling i löfteslandet, ty han väntar på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat (Hebr 11:9-10). Om den staden kan vi läsa i kapitel 12, där det står att vi har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen (Hebr 12:22-23).

Abrahams tro
Vi läser om Abraham som en troshjälte och en far till alla som tror. Watchman Nee visar i sin bok Trons liv att denne starke troskämpe i början ändå inte visade den största tron, eftersom det är hans far Tera som drar ut från Ur i Kaldéen, tillsammans med Abraham. I 1 Mosebok läser vi hur Gud uppenbarar sig för Abraham när han kommit till  Haran och kallar honom att bege sig iväg. Men Gud hade uppenbarat sig innan dess, vittnar Stefanus i Apostlagärningarna 7; redan när han var kvar i Ur i Kaldéen. Efter flera år i Haran, dit de kom, så dör Abrahams far, och Gud uppenbarar sig åter för Abraham, och på nytt säger han till honom att gå ut ur sitt land och från sin släkt och sin fars hus (1 Mos 12:1). Det är långt fram till den trons människa vi ser mot slutet av Abrahams liv. Känner du att din tro är svag ibland, så ser vi att tron kan växa, som den gjorde hos Abraham.

Abraham bryter upp på nytt, men Lot följer med, och de beger sig iväg efter Herrens bud och kommer till Kanaans land. Där reser de sitt tält i Sikem, i Mores terebintlund. Herren uppenbarar sig åter för Abram och säger: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då bygger Abraham ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Från Sikem drar han vidare till berget öster om Betel och slår upp sitt tält så att han har Betel i väster och Ai i öster. Där bygger han ett altare åt Herren och åkallar Herrens namn (1 Mos 12:7-9). Abrahams liv är en vandring från altare till altare. Altaret som Abraham reser är inte ett brännofferaltare för synden, utan ett överlämnande av sitt liv åt Guds vilja och ett offrande av sin egenvilja, som Romarbrevet 12 vittnar om: att offra sitt liv som ett välbehagligt offer till Gud, så vi kan förstå vad hans vilja är.

En beprövad tro
Det är något speciellt med stället där Abraham slår upp sitt tält, med Betel i väster och Ai i öster. Vi ser ofta att namn i Bibeln är av betydelse. Betel betyder Herrens hus, och Ai betyder ruin. Det finns två vägar ut ifrån denna plats för Abraham, men också för oss i vår tid, där vi står i valets port. Vi kan välja att leva ut vårt eget liv här i tiden, med jaget i centrum. Det är alltid en lockande tanke för en människa; att sköta om sig själv och sitt eget, men resultatet blir ett Ai, en sten här och där – en ruin. Eller så kan vi överge vårt liv till Gud. Då leder Gud oss till Betel, Herrens hus, församlingen. Abraham reser altaret och offrar till Gud, och i detta proklamerar han: ”Gud, jag vill leva enligt din vilja.”

Inte länge efter kommer en hungersnöd över Kanaans land. Abraham har beslutat att överlämna sitt liv till Herren, men med hungersnöden är det som om Abraham genast låter Guds tanke om att förbli i landet får ge vika för omsorgen om sin egen familj. ”Nu måste jag göra något, så att vi inte förgås här i hungersnöden.” Och Abraham beger sig iväg, bort ifrån Guds tanke och vilja. Gud vill ha honom där i Kanaans land, men Abraham beger sig ned till Egypten, för där finns bröd. Gud prövar Abrahams tro. Abraham har byggd sitt altare och proklamerat sitt beslut, och genast kommer prövningen. Hur är det med ditt liv Abraham? Håller tron? Står du fast vid beslutet? Istället för att vända sig till Gud för hjälp, handlar han utifrån sitt eget liv och räddar sin familj genom att åka ner till Egypten. Det blir några år utan välsignelse, utanför Guds plan, tills han en dag, som det står, åter kommer till den plats där han varit förut, där han hade byggt sitt altare, på stället mellan Betel och Ai, och han bosätter sig vid Mamres terebintlund invid Hebron, som betyder gemenskap (1 Mos 13:3, 18).

Vi får lära oss något utifrån Guds handlande med Abraham. Gud har sagt: ”Jag vill välsigna dig, till ditt folk och din släkt vill jag ge hela detta land.” Men tron på Gud kommer alltid att prövas. Petrus skriver i sitt första brev om den beprövade tron, som är mycket mera värd än guldet som förgås. Om det bara finns välsignelser och höjder, så är frågan hur det blir med vår tro när prövningen kommer. Vi har hört hans löften om välsignelse; det låter så fantastiskt, men sedan kommer de svåra dagarna då tron skall prövas. En tro som inte är prövad, hur vet vi om den kommer att hålla i prövningens stund?

För Abraham växer tron sig starkare. Den dag då Abraham får besked att offra sin egen son, som han har så kär, ser vi honom tidigt nästa morgon bege sig iväg med sin son för att i lydnad till Gud offra honom. Ty han trodde att Gud hade makt att ändå resa honom upp från döden. Då var Abrahams tro en beprövad tro, och han står genom tidsåldrarna som trons fader.
Den tro som vi har fått ta del av är ingen tro som är grundad på människors visdom eller övertalade ord, utan en tro som har fötts in i ditt och mitt hjärta genom Guds Ord. Det står om Anden som föder på nytt genom detta trons Ord som vi får lyssna till. Den som har fötts in i denna tro är Abrahams barn.

Att välja lidandet
Efter Abraham kommer Isak, och sedan Jakob. Jakob får tolv söner, och hans son Josef säljs som slav och blir förd ner till Egypten. Gud handlar med Josef, och genom olika vägar blir han den mest betydelsesfulla mannen i Egypten, näst efter Farao. Det kommer en svår hungersnöd över hela världen, och Jakob med hela sin familj, drar ned till Egyptens land och bosätter sig i Gosen. Släkten växer där till ett stort folk.

Men det kommer en annan Farao, som inte känner till Josef, och han ser med fruktan på folket som växer fram i Gosen. Denne Farao får för sig att döda alla gossebarn som föds bland Israels folk så att det inte skall växa sig för stort. I trons kapitel läser vi om Mose som får en speciell början på sitt liv. Hans föräldrar gömmer undan pojken, för ”de ser att det är ett vackert barn”. Det lilla barnet läggs i en kista av rör och sänds ut på Nilfloden när föräldrarna inte längre kan dölja honom. Faraos dotter ser kistan och tar barnet till sig. Gossen får dock stanna kvar hos sin mor tills han har vuxit upp, och han förs då åter till Faraos dotter, som upptar honom som sin egen son.
Mose fostras i all Egyptens visdom och han växer upp – kanske även som arvinge till Egyptens tron. När han blir fyrtio år gammal får han i sinnet att se till sina bröder, Israels barn. Han ser en av dem lida orätt, och för att hämnas slår han ihjäl den egyptier som utfört misshandeln. Nu menar han att hans bröder skall förstå att Gud genom honom vill bereda dem frälsning; men de förstår det icke. När brottet blir känt måste han istället fly bort, och han kommer till Midjans land. Mose lever där som en främling tills Gud uppenbarar sig för honom från en brinnande törnbuske och kallar honom att gå till Farao för att förlösa hans folk från slaveriet.

I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson, läser vi i trons kapitel, och i tro valde han att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk, än för att en kort tid leva i syndig njutning (Heb 11:25). Jag tror det är något av detsamma; en vägran och ett val. En vägran att förbli i den här världen, som en del av tidens system, men ocks ett val, att hellre lida ont tillsammans med Guds folk. Ty han räknade Kristi smälek som en större rikedom.
Det är en mening här som har talat till mig. Det står att Mose valde att hellre bli illa behandlad med Guds folk. I norska bibeln står det att han valde att lida ont tillsammans med Guds folk. Jag tror att det i alla tider är så för Guds folk. När vi är här i världen, så finns det alltid en förföljelse av Guds folk. Världen kan aldrig förstå eller acceptera Guds församling. Den kommer aldrig att ge sitt bifall till Guds tankar i denna tid. Den har sitt sätt att leva på och kommer aldrig att förstå vad Guds verk handlar om. Det vill alltid vara den smala vägen som det är få som finner, eller vill finna, eftersom det innebär offer som de flesta människor inte är beredda att ge.
Men ordet talade till mitt hjärta som en kristen, som har valt att följa Jesus på den smala vägen. Varför läggs det vikt vid lidandet, och inte glädjen över att få vara bland Guds folk? Även som en kristen tror jag att vi kan ha lätt för att välja den enklaste vägen. Den som kostar minst och innebär det minsta offret. När Jesus talar om att följa honom säger han att vi måste lämna allt vi äger och varje dag ta upp korset och följa honom. Hur är det med ditt liv? Väljer du att lida ont? På stridsfältet finns det alltid en möjlighet att dra sig undan, spara sitt liv. Men Bibeln talar om de som på Debora och Baraks tid prisgav sina liv åt döden, på stridsfältets höjder. Därför att de hade sett något som var värt att kämpa för – ja, värt att dö för.

Mose måste ha sett något fantastiskt! Han som hade alla möjligheter att leva ett gott liv i Egypten. Människor såg upp till honom, han var högt aktad av alla, men han hade fått se Guds folk, och han förstod att det hade framtiden i sig. Han såg något mer än tiden och denna verkligheten. Han såg fram emot det som låg framför, och han härdade ut eftersom han såg den Osynlige och hade sin blick riktad på lönen (Heb 11:27).

Egna ambitioner
Med kraft för Gud folket ut ur Egyptens land. Han leder dem genom Röda havet och de står där på andra sidan och prisar Gud för hans väldiga nåd och styrka. Gud är med sitt folk genom hela ökenfärden. När man börjar knorra för att det inte finns vatten, så slår Mose på klippan och vatten strömmar fram. Gud förser sitt folk varje dag med manna, bröd från himlen. Man är beroende av Guds välsignelse för varje dag. Utan hans försörjning finns det ingen möjlighet att överleva i öknen. När folket blir trött på mannat och ropar på Gud, så ger Gud dem kött att äta. Det står även om deras sandaler och deras kläder; de slits inte ut.

För Mose liv blir dock vägen i öknen svår. Folket klagar ofta, och önskar sig även tillbaka till Egypten. När folket kommer till Guds berg, Horeb, går Mose upp på berget och blir kvar där i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Folket blir till slut otåligt, och säger till Aron: ”Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte. De gör en gjuten kalv utav guld och säger: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” Mose är uppe på berget och får Guds lag, skriven på stentavlor. På vägen ner hör han rop och skrik från lägret. Han undrar om det är krigslarm, men Gud talar om att folket har vänt sig bort ifrån honom. Och Gud säger till Mose: ”Låt mig förgöra detta folket! Och jag ska göra av dig ett nytt folk, större och starkare och bättre än dessa. Man backar lite inför Guds tal till Mose  Gud är detta verkligen du? Det är ju ditt folk, folket du har fört ut ur Egyptens land, och nu är du redo att förgöra dem alla i öknen, för att göra dig ett nytt folk? Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk” (2 Mos 32:9-10).

Mose står där inför ett val. Folket har knorrat mot honom. Hela vägen har man vänt sig mot Mose och sagt: ”Varför förde du oss ut ur Egyptens land och in i öknen? Vi hade det bättre i Egypten. Nu har Mose möjligheten. Jag tror att Gud prövar Mose. Gud testar hans motiv.
Detta är Guds folk. Det är inte det största och starkaste folket, nej, snarare det motsatta, det är det lägsta, det som ingenting är värt. Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud; dig har Herren, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför alla andra folk på jorden. Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som Herren fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk; utan därför att Herren älskade eder (5 Mos 7). Finns det egna ambitioner i dig Mose, ambitioner om att få vara ledare för ett stort och starkt folk? Men Mose bönfaller inför Herren och säger: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? (2.Mos 32:11).

Det fanns en tid då Mose gick i egen styrka, och han tänkte att folket skulle förstå att Gud skulle ge frälsning genom honom. Men allt han förmådde i sig själv var att begrava en enstaka egyptier i sanden, när Gud ville förlösa ett helt folk ur fångenskap. Mose har blivit en ödmjuk människa och ett användbart kärl för Gud. Det är inte längre Moses folk, som han vill se till, utan Guds folk som Mose får vara ibland, som en bror bland bröder. Inte längre Moses egen ära eller fruktan för att han skall förlora ansiktet, men Guds ära och hans namn: ”Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ”Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen. Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor” (2 Mos 32:12, 4 Mos 14:15).

Hur är det med våra liv? Har vi ambitioner att bli någonting; att använda korset för egen räkning? Det är en allvarlig fråga. Kanske är det också svårt att se sig själv, då vi kanske offrar mycket och utstår mycket lidande. Det behöver inte vara något fel på önskan, men finns det något av mitt eget  egen nitälskan, egen viljestyrka så är det döda gärningar. Det är inte ditt och mitt verk, men Guds verk. Det handlar inte om vad vi kan få till i oss själva; Gud är inte beroende av människors styrka. Har inte arbetet sin rot i Kristus, är inte drivkraften Guds kärlek, så bär det inte evighetens signum och det kommer aldrig bestå. ”Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå” (Ps 127:1).

Jag blev inte olydig den himmelska synen
Gud har sagt att han vill bo mitt ibland sitt folk. Mose får uppenbarat för sig mönsterbilden av tabernaklet och bygger upp det i öknen. Det blir Guds boning bland sitt folk. Tabernaklet var sedan med folket ända in i Kanaans land. Genom Kung Davids son Salomo, blir templet byggt, och när det står klart, fyller Herrens härlighet templet. Templet fanns kvar i Israel på Jesu tid, men när Kristus kommer sker det en ändring i templets historia som Guds boning bland sitt folk. Jesus talar nu om sin kropp som ett tempel, och vidare om att vi, som har blivit Guds barn, nu är ett tempel åt Gud, ”Jag skall icke lämna eder faderlösa”, säger Jesus, ”jag skall komma till eder. Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom” (Joh 14:18,23). Med Kristi människoblivande går församlingen från förebildernas värld till verkligheten. Församlingen är Kristi kropp i tiden, och Kristus i oss är församlingen. Ett folk som Gud förenar i sig själv - av hedning och jude. Utvalda ur världen, ut ifrån mörkret och in i hans underbara ljus.

Paulus (eller Saul/Saulus som var hans judiska namn) var en farisé som förföljde Guds folk och kastade dem i fängelse. Han ger sitt samtycke till mordet på Stefanus, som blir den första kristna martyren. Han får fullmakt från översteprästen att gå till Damaskus för att förfölja de kristna som bor där. Men på vägen till Damaskus får han se ett stort ljus och hör en röst från himlen som säger: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” och Paulus frågar: ”Vem är du Herre?”, och får svaret: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Jag tror att i ett nu, i den här visionen som Paulus får, så förstår han något essensielt. Han får se Kristus som har identifierat sig med sitt folk här i tiden. Så täta band är det mellan församlingen och Kristus – de är ett. Gud gör en ny skapelse i varje människa han tar ut ur världen. Det blir ett nytt folk, ett Kristusfolk i tiden. Så mycket som Kristus får leva i våra liv, så mycket är Kristi församling verksam i tiden. Utan Kristus finns ingen församling. Församlingen är en stad, en viloplats för Guds Ande. En familj för Gud Fadern, och en brud för Sonen, Kristus.
I Apostlagärningarna, i en av berättelserna om Paulus vision ifrån himlen, ger Paulus sitt vittnesbörd inför konung Agrippa. Han berättar om skenet från himmelen som kringstrålade honom på vägen mot Damaskus, och rösten som talade till honom och utsåg honom till att vara ett vittne. ”Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna” (Apg 26:19-20).

Paulus undervisar om Kristi hemlighet, vilken är församlingen. Det finns en Kristi kropp här i tiden som ska bli en verklighet. Den är inte av världen och inte av tiden, utan det är Gud som har kallat ut ett folk åt sig för att inta ett nytt land. När Paulus får uppenbarelsen på Damaskusvägen, frågar han genast: ”Herre, vad ska jag göra?” Och svaret kommer: ”Gå in i staden, där skall du få veta vad du skall göra.” Detta är inget uppdrag som är bara för dig Paulus. Du klarar det inte ensam, men i Damaskus har jag människor, ett folk som tillhör mig; till dem ska du vända dig. Gud talar till Ananias, en enkel broder som bor i Damaskus, och han går till Paulus och beder för honom så han får sin syn åter. Gå in i staden Paulus, där ska jag visa dig. Du är beroende av det här enkla folket. Det handlar inte om dig Paulus, utan det handlar om mitt folk, min församling. Paulus blir förföljd i Damaskus, och några av bröderna firar ned honom över Damaskus mur för att han ska kunna fly undan, och åter igen är han beroende av brödernas hjälp.

Det som är mer värt
Paulus står inför konung Agrippa. Han är en man som gett sitt liv för visionen han fått. Han har överlämnat sitt liv. Det finns ett altare i Paulus liv, där han har offrat sin egen karriär – allt sitt eget, för det Gud vill. Vi förstår att denna uppenbarelse från Gud, visionen Paulus får, överskuggar allt annat. Han har fått se något som betyder mer. Det är inget enkelt liv som Paulus får. ”Jag vill visa honom”, säger Gud till Ananias, ”hur mycket han ska få lida för mitt namns skull.” Hela Paulus liv, från den tidpunkten han mottar denna vision, är ett liv i svårigheter. Så står han där inför Agrippa som fånge. Han skriver till Timoteus att ”alla har lämnat mig, jag står ensam kvar, men Gud är med mig” (2 Tim 4:16). Till korintierförsamlingen berättar han att han har varit i dödsnöd många gånger. ”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror bland falska bröder – allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet” (2 Kor 11:25). Trots att han har fått genomgå alla dessa svårigheter säger han till Agrippa: ”Jag skattar mig lycklig, konung Agrippa, för att jag i dag skall försvara mig inför dig. Jag skulle önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag av dessa bojor” (Apg 26:2).

I Țipari, i Rumänien, finns en syster i församlingen. En dag, när vi hade möte där, frågade vi om hon kunde komma fram och avge ett vittnesbörd. Hon kom fram och sa: ”Jag är så lycklig för att jag kunde komma hit idag. Det var svårt. Min man ville hindra mig komma hit. Han sa: ’Om du går dit, så blir det stryk när du kommer hem, men jag är så tacksam för att jag fått komma hit idag. Nu måste ni be för min man, så att han får uppleva frälsning. Det var inte en vädjan om bön för att hon skulle få det litet bättre, så att hon inte skulle uppleva så mycket bedrövelse. Utan: ”Nu måste ni be för min man, så han får uppleva frälsning. När man hör sådant, griper det tag i ens liv. Det är vänner som har sett något. De har en sådan glädje i att få vara tillsammans med syskonen i mötet. Så ser man på sig själv och undrar: Hur är det egentligen med mitt liv? Hur mycket uppskattar jag gemenskapen?  ”Nu får ni bedja. Inte för att jag ska få det lättare, men be för min man, som ännu inte kommit till tro.” Har vi sett det som är mycket mer värt?

Vi förstod en dag att vi behövde frälsning från synden, att vi var hopplöst förlorade och på väg mot förtappelsen. Men Gud frälste oss av nåd och vi blev Guds barn – men det är bara startpunkten för ett liv. Nu är det en väg som ligger framför oss; vi skall växa upp så vi blir fullvuxna, upp till Honom som är huvudet, Kristus (Ef 4:13, 15). Man kan försöka göra det så bra som möjligt för sig själv, och välja den enkla vägen. Men vi kan också välja att lida – av kärlek till bröderna och till vår Herre. Det handlar om att resa sig upp och gå, när man kan sitta – det finns alltid ett val. Paulus skriver: ”för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några. Men allt gör jag för evangelii skull” (1 kor 9:22). I Psalm 139 skriver David om Herren som är över allt, om Herren som ser: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån” (Ps 139:1-2). Gud känner dig och mig. Han vet om våra tankar. Han vet om att ibland är det svårt, men det finns lön i himlen för den som kämpar.

Ett annorlunda folk
I Norge har vi en dag under året som är speciell för alla norrmän – 17 maj. Det är nog den dagen då flest människor är ute på gatorna, och man firar Grundlagsdagen över hela landet; från Lindesnes i söder till Nordkap längst upp i norr. Norges TV (NRK) hade nyhetssändning hela dagen, och på en skola i Oslo pratade man med några av barnen, som var på väg ut i barntåget. Det var speciellt två elever som blev intervjuade om 17 maj. Deras skola firade 150 år i år, så därför skulle man få gå ut som första skola i barntåget. Eleverna berättade lite om skolans flagga, och sen ville hon som intervjuade att de skulle säga lite om skolan. Den ena eleven, en flicka, säger att hon gillar skolan väldigt mycket. ”Det är ju en katolsk skola ...”, så blir hon väldigt brydd och vänder sig lite bort ifrån kameran, och fortsätter tveksamt: ”men man behöver ju liksom inte vara så speciellt kristen ... ”, men då tar skolkamraten över och svarar ivrigt: ”Jo, på den här skolan fokuserar vi på kristendom! Vi har mer kristendomsundervisning i veckan än andra skolar, och vi har gudstjänst flera gånger i månaden!” Vi tror på Jesus. Vi tror att han har frälst oss!

Det blev så gripande för mig. Jag undrar: Hur är mitt vittnesbörd egentligen i den här tiden? Tänk så enkelt det är när prövningen kommer att säga: ”Ja, jo, visst är vi kristna, men vi är inte så speciella. Vi är nästan som alla andra. Det är inte så speciellt att vi går på den här skolan.” Jag tänkte: vilket vittnesbörd är det jag bär med mig till människor när jag går ut? Som den här lille killen. Det var som om han till slut inte orkade lyssna mera på vad flickan sa. Han utropade: ”Vi är kristna! Vi är på den här skolan därför att vi tillhör ett annat folk!” Det var visserligen den katolska skolan, men det var ett så levande vittnesbörd. Jag blev så glad av den här lille pojken som kom med det här klara, levande vittnesbördet. Vi är inte som alla andra människor. Vi går på den här skolan därför att vi har valt ett annat liv. Våra föräldrar ”såg att det var ett vackert barn” och tog oss ut. Vi vill inte följa efter den här tiden och bli som alla andra. Herre, låt mig få vara som den här lille pojken i mitt vittnesbörd! Även om världen kommer med sina förslag om att leva ett litet enklare liv, där inte Kristi smälek är så påtaglig.

Ett nytt liv
I Psalm 139 står det om Gud som ser allting, men David frågar: ”Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag säger: ’Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig, så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset (Ps 139:7-12). Jag frågar mig: Varför David, vill du fly bort ifrån Guds Ande? Varför ställer du frågan?

Jag tror vi alla känner det så ibland. Vi får vara på höjderna, uppleva den högtidsfirande skaran – vi har det så underbart tillsammans. Vi är starka, fulla av Andens kraft, och vi går fram – men det är inte alltid så. Ibland blir vägen svår. Det finns dalar, prövningar. Det finns tider då tillvaron är påfrestande och man undrar: Herre, hur ska jag komma undan det jag har sett? Kan jag bara för ett litet tag få lägga bort detta livet, när vägen blir lång och korset tynger. Hur ska jag komma bort ifrån din Ande, Gud? Men Gud är närvarande överallt, säger psalmisten, vart jag än går. Den som har fått uppleva det nya livet, den som har fått uppleva verkligheten – det som går på djupet i hjärtat, den blir aldrig nöjd med någonting annat. Den som fått uppleva den verkliga glädjen kommer aldrig att bli nöjd med världens glädje. Den som har fått uppleva den verkliga friden; Guds frid, friden i hans församling, den kommer aldrig att bli nöjd med det substitut som finns i världen. Hur ska jag fly bort ifrån ditt ansikte, Gud? David förstår: ”Gud, du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet” (Ps 139:13). Det är ett nytt liv – det är Kristus i oss. Det livet kan vi inte lägga från oss när vi vill och sen ta med oss när vi känner för att vara kristna – det kan inte skiljas åt. Det är hans Ande förenad med vår ande.

Det står om Jakob att han kämpade mot Gud. Gud slog honom på höften och han haltade resten av livet. Det fanns ingen möjlighet att vända tillbaka även om han skulle vilja. Han var märkt för livet. Det står om profeten Jona som får uppdraget att gå till Nineve, men försöker komma undan. Han går ombord på ett skepp för att komma till Tarsus. Men Gud låter en stor storm komma över havet. När båtens besättning kommer till Jona och frågar vem han är, måste Jona erkänna: Jag är en hebré. Jag tillhör den levande Guden. Det fanns ingen möjlighet att dölja. Även om man går ned i det djupaste stället i båten och lägger sig där och gömmer sig undan, när frågan ställs: ”Vem är du?”, måste han erkänna: ”Jag är en hebré. Jag tillhör den levande Gud.” Han var märkt för livet. Han blev kastad i havet. Men Gud är där, och låter Jona få ännu en chans.
Frågan går till dig och mig: Hur är det med våra liv? Har vi den här skolpojkens bekännelse – när det finns en enklare väg? Har vi Mose bekännelse: Jag valde att lida ont tillsammans med Guds folk. Har Gud också i oss fått uppenbara sin Son, som han gjorde i Paulus, så vi kan vittna med honom: Jag blev inte ohörsam den himmelska synen! (Gal 1:16) Frågan är om vi har sett något som är mera värt än allt vi har sett i världen – så vi förmår härda ut. David slutar sin 139 psalm med en bön: ”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” (Ps 139:23-24).

Storkontrollen
Jag åkte med buss i Oslo en dag. Det var vid fyratiden på eftermiddagen, då det är som mest folk ute för att åka buss. Vi kom in mot sista hållplatsen innan Centralstationen och det var väldigt trångt på bussen. Jag stod där tillsammans med många andra för alla säten var upptagna sedan länge. Det var riktigt packat i bussen, alldeles för många människor. Lite innan hållplatsen säger chauffören över högtalaren: ”Jag har hört att det ska vara en storkontroll i Oslo nere vid Centralstationen. Jag vill bara säga att det här är sista hållplatsen innan Centralstationen.” När han stannade, gick hälften av passagerarna ut. Jag överdriver kanske lite, men det blev i alla fall riktigt gott om plats. Jag stannade kvar i bussen, och satte mig ner på en ledig plats, eftersom jag hade köpt biljett, och satt tryggt inför kontrollen. När vi var på väg igen, hörde vi chauffören åter i högtalaren: ”Ja, nu är det ingen biljettkontroll vid Centralen. Jag tyckte bara att det var lite för många i bussen..!”

Händelsen fick mig att tänka, där jag satt. Hur är det med våra liv? Är vi redo för den stora kontrollen? Du vet väl att det kommer att bli en kontroll för våra liv? Gud har visat oss i sitt Ord om församlingen. Om sina tankar, sin vilja. Hur är det med dig och mig när vi kommer inför Herren en dag, när vi ska visa fram vårt liv? Hur är det, har vi betalt biljetten? Är vi redo att stå inför kontrollanten när vi kommer fram? Ska vi få höra ett: ”Väl gjort du gode och trogne tjänare?” Du har varit trogen inför visionen som du har sett. Du har varit trogen mot det jag har gett dig. Även om det var svårt här i tiden, även om det fanns möjligheter för ett enklare liv, så valde du att lida ont tillsammans med Guds folk.

Trons övervinnare
Jag ska avsluta med Hebréerbrevet 11, som fortsätter att berätta om dem som gått före oss. Författaren talar om dem som fick utstå lidande för sin  tro. De som gick i döden för den kallelse, den tro, ja, den vision som de hade sett. Han skriver: ”Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade” (Hebr 11:36-37). Det är trons hjältar. De nämns inte vid namn, men de står där, och en dag ska du och jag stå tillsammans med dem i himlen. Och jag undrar: hur ska det bli? Vi har skildringen om deras liv om vad de utstod för sin tro. Och en dag ska du och jag vara tillsammans med dem i evigheten, och vi skall tillsammans prisa Lammet. De övervann fienden i kraft av Lammets blod. Hur ska det vara att stå tillsammans med den skaran, när vi tänker på vad de utstod för sin tro?

Vi kan bedja med David: ”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.” Är jag trogen mot den kallelse som du gett mig? Är jag en del av det annorlunda folket? En som vågar stå för sanningen även när världen kommer med sina förslag och erbjudanden. Världen kommer alltid hata det som är av Gud – den kommer aldrig att förstå det. Det kommer vara strid, kamp och svårigheter, men är vi redo att ge våra liv för den tro vi har fått – därför att det finns en kärlek som tvingar oss. Det är en kamp att utkämpa, men sedan finns en evighet tillsammans med trossyskon. ”Så låt oss, då vi har en så stor sky av vittnen omkring oss lägga ifrån oss allt annat och fortsätta kampen, och se upp till Honom, han som är trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:2).

Det finns lön i himlen för varje trogen stridsman. Paulus talar om ”rättfärdighetens segerkrans som ligger i förvar åt mig. Men inte bara åt mig utan åt alla som har älskat hans tillkommelse” – som är driven av kärleken till honom. Vi har ett hopp, syskon – en dag skall vi få möta Jesus, och i evighet skall vi få vara med honom. Det övergår all jordens lycka – vilket mål vi har i Kristus! ”Och all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen” (1 Pet 5:10).

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar